arbetsmarknad

Matchnings-träsket

För ett par dagar sedan publicerades en artikel på DN Debatt (22/7) där två företrädare för Saco (Håkan Regnér, Emelie Lilliefeldt),  i rubriken menade att det är ”dags att överge drömmen om perfekt matchning”. För den som inte är insatt i begreppet så avser matchning den process igenom vilket arbetsköpare och -säljare möts och gör upp om en anställning. Ja, alltså hur folk får jobb, typ. Denna anses fungera dåligt, vilket i stort sett alla är överens om. Det föreligger egentligen två dimensioner av detta problem:

1) Det finns individer med kvalifikationer som inte hittar till, eller hittas av, arbetsgivare som söker just denna kompetens.

2) Arbetsgivarna söker en viss kompetens och det finns arbetssökande, men dessa saknar den efterfrågade kompetensen.

Matchningsproblemet är alltså egentligen två olika problem. För det första ett sök- och informationsproblem där parterna inte hittar varandra och för det andra ett problem där utbud inte möter efterfrågan; utbildningsväsendet producerar inte den kompetens som arbetsgivarna efterfrågar och/eller de framtida arbetssäljarna (ungdomar, studenter et cetera) väljer bort den kompetensutvecklingen som leder till arbete.

Saco-inlägger berör båda dessa frågor, vilket också väckt en del reaktioner. De vänder sig nämligen mot att företag söker kandidater som är perfekt matchade för jobbet istället för att ta eget ansvar för skapandet av den kompetens de efterfrågar:

Erfarenhet från yrke och arbetsliv kommer med jobbet. Arbetsgivare har därför eget ansvar för att det ska finnas personer med erfarenhet att anställa. Det är anmärkningsvärt att denna självklara koppling har tynat bort i takt med att arbetskraftens utbildningsnivå har ökat.”

De går så långt som att ifrågasätta arbetsgivarnas kompetens:

”Arbetsgivare har ett stort ansvar för arbetsmarknadens funktion. Hela ansvaret för att rätt person har rätt jobb ska inte vältras över på enskilda jobbsökande eller anställda. Det är möjligt att arbetsgivarna själva orsakat en del av de upplevda matchningsproblemen. Vi vill vända på perspektivet i debatten och fråga: Vet arbetsgivarna verkligen vad de behöver? […] Vågar arbetsgivarna tänka utanför ramarna? […]I stället för att med skygglappar rekrytera efter utbildningsinriktning bör arbetsgivare fråga sig hur de på bästa sätt kan utveckla personer med olika kunskapsbakgrund. ”

DN har publicerat tre svar på DN.se som bemöter Saco-representanternas påstående. Först ut är Niklas Svanlindh för Centerstudenterna. Svanlindh ogillar skarpt att Saco-företrädarna och att dessa menar att företagen inte själva vet vad de behöver, eller vill ha:

”Att utbilda sig är en investering, både för samhället och för studenten som tar stora lån och lägger ner många år av tid och engagemang. Självklart ska en investering löna sig. […] På en fungerande marknad möts tillgång och efterfrågan dynamiskt om man tillåter det. Att arbetsgivare egentligen inte skulle veta vad de efterfrågar eller att det är deras eget ansvar att skapa det faller på sin egen orimlighet.”

Två företrädare för arbetsgivarorganisationen Almega vänder sig emot Sacos påståenden om dem som arbetsgivare:

[Saco-företrädarna] målar upp en bild av att matchningsproblemen är en chimär, byggd på arbetsgivarnas allt för höga krav och ovilja att introducera nyanställda. […] Matchningsproblemen rör hur utbudet av arbetskraft och utbildningar ska kunna möta denna snabbt ökande efterfrågan. […] Kunskapsglappet är för stort för att arbetsgivarna ska kunna ta investeringarna som behövs i personalutbildning.”

Och sist, men verkligen inte minst, svarar företrädare för Svensk Näringsliv:

”Ja, arbetsgivarna vet. För flertalet företag är en väl fungerande kompetensförsörjning en avgörande faktor. Företagen måste helt enkelt av konkurrensskäl ha rätt person på rätt plats. […]  En komplex och föränderlig arbetsmarknad kräver att utbildningssystem och arbetsmarknad samverkar. […]Att säga sig vilja ha en intellektuellt hederlig debatt om matchningen på arbetsmarknaden och samtidigt låta påskina att företagen inte vet vilken kompetens de behöver är bara ett försök att ta billiga poänger.  Hur väl matchningen fungerar på arbetsmarknaden förklaras av en rad olika faktorer, exempelvis individers utbildningsval, utbildningens kvalité och relevans, hur utvecklad samverkan mellan utbildning och arbetsliv är, rörligheten på arbetsmarknaden, Arbetsförmedlingens effektivitet, utformningen av arbetslöshetsförsäkring och skatter på arbete.”

Vad jag tycket är intressant med detta debattinlägg, och kanske i än högre utsträckning, är svaren man får på några frågor som jag tycker är relevanta för en fråga i politik ekonomi likt denna:

– Vem har ansvaret för arbetsmarknadens funktionssätt?

– Vem skall stå för kostnaderna för utbildningen?

– Vem skall stå för riskerna vid felmatchningen?

Läser man de tre svaren i följd så får man följande svar på de tre frågorna: inte arbetsgivarna!

Arbetsgivare vet alltid precis vad de vill ha och vad de behöver. Om folk har fel utbildning så är de deras fel. Det är ju bekant att dagens ungdomar är lata och saknar vanligt hyfs. Om arbetsgivare och arbetstagare inte kan finna varandra så är det troligen arbetsförmedlingens fel. Inget fel kan i vilket fall finnas hos företagen, då deras agerande på arbetsmarknaden axiomatiskt är felfritt. Högskolan skall utbilda för företagens heterogena, skiftande och mångfacetterade behov. Företagen har däremot inget ansvar för att studenterna inte förstod att efterfrågan skulle förändras några år längre fram i tiden. Dessutom har inte företagen råd att utbilda och fortbilda sin egen arbetskraft, det skall någon annan göra åt dem. Almega, som tycker att deras företag beskattas onödigt hård och orättvist, har inga problem att vältra över kostnaderna på det offentliga.

Nu tror, och hoppas jag, att den så kallade verkligheten inte riktigt ser ut som så.  Tycker verkligen seriösa företagare att det är i deras intressen att Almega, Svenskt Näringsliv och deras nyttiga idioter i det nya Centerpartiet framställer företagare som bidragsberoende offer som inte kan tänka lite utanför givna ramar och jobbannonsernas modeord och ta lite ansvar för sin egen situation utan skall handmatas färdigstöpt arbetskraft av myndigheterna?

Svensk lönebildning och kollektivavtal

Gått upp i svinottan (för att vara en söndag) för att försöka hjälpligt sammanställa en föreläsning för masterstudenter kring svensk lönebildning under efterkrigstiden. Även om jag numera har en viss erfarenhet av undervisning på universitet (kanske 50 timmar) så känns det som om man måste anstränga sig lite extra när det kommer till masterstudenter. De vet ju emellanåt saker och jag kan inte bar ställa mig och rabbla upp en förklarande och förtydligande sammanfattning av kurslitteraturen.

Kugelberg, SAF och Geijer, LO Foto: Scanpix

Då jag, trots att mitt intresse för arbetsmarknadsfrågor, alltid skytt lönebildningen som pesten så innebär detta lite extraarbete. Samtidigt har jag till min förvåning upptäckt att jag tycket att det är rätt intressant. Det handlar ju trots allt om hur en stor del av resurserna i ekonomin fördelas. Vad som gör mig ännu mer förvånad är att det är ekonomers, snarare än historikers, undersökningar av den svenska lönebildningen som roar mig. Den historieskrivning som jag är mest van vid, arbetarrörelsen steg upp mot ljuset, har i många fall sin charm men när det kommer till frågor om lönebildningen är det så fruktansvärt omständlig i detaljerna – varje lönerörelse är unik och inbegriper möten och nattmanglingar med Bertil Kugelberg och Arne Geijer samt Rudolf Meidner som står bakom med en pärm eller två. Ekonomer har ju en tendens att rationalisera bort sådana detaljer men verkar inom frågor kring lönebildningen, trots en allt för stark tendens mot teleologiska förklaringar samtidigt som de för Sverige och Europa inte har kunnat fortsätta sin verksamhet med allt för reduktionistiska förklaringar som inte inbegriper fack- och arbetsgivarföreningar.

Har jag sett ljuset i nationalekonomin eller är det bara fem timmars nattsömn och gårdagens Weissbier som spelar min mentala hälsa ett spratt? Det får nog bli en kopp kaffe till…

Kommer Gottfries följa sitt egna råd?

Det har inte riktigt funnit tid för bloggen på senare tid. Jag får ibland lust att skriva något längre, men faller oftast på den tid som behövs. Som lösning på detta kommer jag inte att lägga in en bild på min katt – som annars är ett vanligt grepp på döende bloggar – utan sjunka ner till personangrepp!

Noterade i dagens SVD:s näringslivsdel att det refereras till olika förslag i den pågående långtidsutredningen. En idé är från Nils Gottfries, professor i nationalekonomi i Uppsala som säger följande:

”Nils Gottfries föreslår också att det ska vara möjligt att personer över 55 år får lägre lön, kombinerat med enklare arbetsuppgifter.

– Man kanske inte är lika produktiv vid 60 som vid 40 år, påpekar han.”

Intressant nog har Gottfries själv passerat den åldern, han är född 1952. Undrar om han är beredd att applicera detta på sig själv? Professorer tenderar ju att bli tämligen gaggiga när de närmar sig pensionen. Gottfries kan ju hjälpa institutionens doktorander med att kopiera och liknande.

Hallstahammar tur och retur del IV

Fortsättning från del I, II och III.

Så där stod man med en pigg 77-åring i Hallstahammars bruks källare och hade precis fått reda på att det var just brukets och inte Bultens arkiv jag kommit till. Två sekunder av tankar kring att jag gått upp tidigt och åkt buss till porten till mörkaste Västmanland (mörkrets hjärta torde vara Surahammar, vars bruksarkiv är otillgängligt tills vidare, men Västmanlands arkiv jobbar på det) helt i onödan.

Sedan säger gubben att det fixar han och så går vi upp ur källaren och tar bilen ner till Bultens före detta kontor Kanalhuset en bit nedanför brukets kontorshus (bild till höger).

Gubben traskar in genom porten och jag släntrar efter i släptåg. Han tjoar på en kvinna och frågar efter en person, som snart hittas bakom en hylla. Även Kanalhuset är numera något slags företagshotell och mannen med nyckeln är någon slags revisionskonsult. Miljön är emellertid långt ifrån vad man associerar med revisionskonsulter. Lokalerna ser knappt ut att ha renoverats sedan 1960-talet då huset byggdes och revisorns rum skärmas av med ett galler bakom vilket en stor, hårig hund ligger och sover.

Vi får nyckeln och går ner i arkivet och rotar runt lite. Där tycks finnas det mesta jag kan önska mig. Styrelseprotokoll, företagsnämndsprotokoll, personalhandling, inklusive anställningspapper för alla utomnordiska arbetare från i alla fall 1960 och framåt, von Kantzows och flera andras egna handlingar och vad som ser ut som all korrespondens som företag haft under ett par årtionden. Det är så mycket att jag knappt klarar av att få någon översikt på en timme.

Nöjd stapplar jag upp efter denna förundersökning. I fortsättningen får jag höra av mig till revisionskonsulten, som har nyckeln. Vi hinner dock inte tala med honom, då han står vid porten när vi kommer upp med ett koppel i handen. Vi hinner knappt säga hej fören hunden i andra änden av kopplet drar iväg honom bortom synhåll. Jag får ett visitkort av kvinnan på kontoret istället.

Brukshotellet i Hallstahammar

Gubben skjutsar mig tillbaka och vi hinner även titta lite snabbt på Idrottshallen på andra sidan av vägen, byggt på Bultens bekostnad och jämte den det daghem med plats för sådär 30-40 barn som von Kantzow lät bygga för sina anställda 1948, tror jag. Bakom detta, vid Skanssjön, ligger brukshotellet. Byggt på 1940-talet av Bulten och bruket med de tillhörande husen Snobbebo (dubletter) och Mobbebo (enkelrum), med ungkarlsrum för tjänstemän. Hotellet var så hårt knutet till ortens ledande verksamheter att utgifter drogs direkt från lönen. Det krävdes faktiskt tillstånd att ens få betala kontant.

Hotellet, idrottshallen, bostäderna, daghemmen, lärlingsskola, teater och kapell – allt byggdes av företaget. Det är inte svårt att kalla detta för paternalism från företagets sida. Man skall dock inte glömma att det var brist på arbetskraft från mitten av 1940-talet fram till 1970-talet var det konkurrens om arbetskraften, det var därför företaget rekryterade finnar och italienare. Utan den extra service som företaget gav orten skulle det varit än svårare att behålla arbetskraften. Med tiden började emellertid samhället, staten och den offentliga sektorn att ta över (och kontrollera) i allt högre grad. Som jag varit inne på tidigare är det inte bara arbetstagarna som kan anklagas för att ha blivit institutionaliserade, så också företagen som nu sällan behöver bekymra sig i samma utsträckning över att ge sina anställda tämligen basal service.

Sjön – och därmed såväl Kanalhuset som hotellet – är en del av Strömholms kanal, en viktig vattenled för bergsbruken i dessa delar av Bergslagen. Tack vare kanalen är det möjligt att åka båt från Mälaren till Smedjebacken via Fagersta, Ramnäs (som köptes upp av Bulten och tillverkade kättingar till skeppen som tillverkades vida Götaverken och Eriksberg, samt världens sista Lancashiresmedja nedlagt 1964) och Surahammar.

Givetvis hade gubben haft något slags ansvar för hotellet ett sorgebarn, som lånats ut till företag som Sodexho. Detta tills en företagare i turistnäringen (från Boden av alla ställen) köpte tomtmark på andra sidan sjön i spekulationssyfte för framtida egnahem och gubben, som vanligt, fick ett infall och ringde upp och erbjöd mannen att köpa hotellet också när han väl var igång. Nu lovade en skylt utanför huvudingången ”århundrades kräftskiva” (eller var det till och med årtusendets?) till helgen.

När gubben stannar sin gamla bruna Volvo (hopsatt med delar från Bulten får vi utgå ifrån) vid busshållplatsen tackar jag så mycket för hjälpen och rundturen. Det är ett tag till bussen går och jag traskar runt lite i Ange… Hallstahammars centrum. Solen har kommit fram och så också befolkningen som skänker ett behagligt sorl och lite folkliv. Några unga killar i keps och mjukisbyxor går fram och snackar med en skrubbefar som ”ska in till stan” och mittemot diskuterar en grupp afrikanska (jag vågar inte placera dem närmare) män på det där sättet som bara afrikanska män kan diskutera; det är för mig svårt att avgöra om de talar om priset på kyckling eller ett pågående inbördeskrig i deras hemland.

Två tomma kontorshus som nu är företagshotell, ett uppköpt brukshotell, nybyggda hus med verksamhetslokaler vid centrum. Måhända är det närheten till Västerås (som nu börjat distansera sig från Bergslagen – vilket en äldre kollega lite missnöjt noterat – och nu säger sig tillhöra Mälardalsregionen) som hjälper till men detta var kanske inte riktigt vad jag väntat mig på en plats där de stora arbetsgivarna nästan försvunnit (men tydligen ännu inte utslagna och har några hundra anställda eller så). Det ser nästan ut som den gamla industriorten går mot en ny vår. Och behöver ni rörmokare i eller nära Hallstahammar, så vet ni vart ni skall vända er!

Hallstahammar tur och retur del III

Fortsättning från del I och del II.

Så stod jag slutligen vid platsen för mitt möte med ”den sura gubben från Hallstahammar.” Detta i en miljö strax norr om Hallstahammars centrum, som bättre stämde överens med min bild av småort. På ena sidan vägen ett bageri, utanför vilket ett par män i blåställ stod i kö, och på andra sidan vägen ett L-format hus med en tatuerare på framsidan och en pil mot baksidan som visade var rörmokaren höll hus.

Snart svängde det in en gammal bil från gatan och in på bakgården. Ut steg en äldre man i 70-årsåldern (77 skulle det senare visa sig) med ett par kassar. Det visade sig snart att den sura gubben var väldigt trevlig. Han bar om ursäkt för att han kom sent, men hans fru behövde visa varor och affärerna öppnade först klockan tio. Jag kikade på mitt armbandsur som vars visare pekade på 10.02. han behövde först lämna av varorna till sin fru, och vi traskade runt till L-husets längre framsida, där det fanns dörrar till några bostäder, och lämnade över varorna till sin fru.

När vi gjort detta gick vi bort mot bilen och han frågade om jag ville ha kaffe, vilket jag givetvis aldrig tackar nej till. Vid mig jakande svar så började han direkt traska mot rörmokeriet. Det visade sig snart att gubben ägde hela L-huset, vilket en gång i tiden bland annat innehållit en livsmedelsaffär (där tatueraren nu huserade) och även ett postkontor (där rörmokeriet nu befann sig).

Bakgrunden var tämligen intressant. Gubben jobbade på Bulten hela sitt liv, började vid 14 års ålder år 1947 och jobbade sedan på ekonomikontoret i alla år. År 1981 hoppade så hans ena son av skolan – något som sällan är vidare bra – men speciellt inte det året, då arbetslösheten var hög. Så såg han i tidningen att rörmokeriet gått i konkurs och på ett infall ringde han till kommunen (som ägde huset) och frågade om han fick hyra rörmokeriet, vilket han givetvis fick. Numera jobbade båda hans söner på rörmokeriet och han ägde som sagt huset.


Detta hus var alltså situerat i Hallstahammars gamla kärna och efter att ha sökt lite på internet så fann jag denna bild (ett vykort) över dåtidens downtown Hallstahammar. Efter att ha hört denna historia åkte vi så till arkivet, placerat i källaren till ett kontorshus som numera innehöll flera småföretag, efter att ha stått tomt i många år. Kontorshuset låg mitt emot en återvinningscentral som tydligen inte var vidare populärt, då över hundra långtradare dagligen kom in för att dumpa av metallskrot. Gubben sade lite skamset att han bidragit till detta genom att ha varit involverad i försäljningen (han visar sig vara involverad i flera fastighetsaffärer, men det verkar mest vara att en massa ansvar lämpats över honom än ett helt fritt val) som ledde fram till etableringen av Stena Recyclings fragmenteringsanläggning.

Så kommer vi ner i källaren och börjar bläddra lite. Kan direkt peka ut några roliga detaljer, som en arkivpost för en man med ett italienskt klingande namn som fått ett lån från företaget för att köpa en cykel. Gubben kan genast fylla i att denne man kom och sökte jobb men blev först nekat. Då bad han om att i alla fall få göra ett arbetsprov och gjorde en ljuskrona. Efter det anställdes han på stuts och bodde fortfarande i Hallstahammar, sådär femtio år senare. Efter ett litet tag märker jag att det är något som inte riktigt stämmer:

– Men det här är ju Hallstahammars bruks papper, säger jag.
– Ja, var det inte bruket du ville kolla på? svarar gubben.
– Nej, jag ville kolla på Bultens arkiv.
– Ja, det verkar ju vettigare – de tog in en massa italienare – men det arkivet har inte jag så mycket med att göra.

hade jag åkt till Hallstahammar helt i onödan? upplösning kommer i det fjärde och sista avsnittet!

Kompetensen, arbetslösheten och Volvo PV

Läser i SvD:s näringslivsdel att Volvo säger att de kanske tvingas flytta till Kina för att de råder brist på rätt kompetens i Sverige. Personalchef Björn Sällströms påstående fylls på av Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svanqvist och Kristina Scharp på Svenskt Näringsliv. Trots en hög arbetslöshet (8,8 procent enligt SCB) skulle det alltså inte gå att få tag i kvalificerat folk. Som vanligt är det lösningen på krisen i befolkningsfrågan, jätteproppen Orvar, som hotar och är en del av det tilltagande problemet där det inte utbildas ingenjörer i nog för att ersätta pensionsavgångarna.

Jag kan inte ett smak om arbetsmarknaden för IT-tekniker och ingenjörer men noterar att även bransch jag kan en del om tas upp i artikeln:

Det är inte bara högkvalificerade jobb som är svåra att tillsätta. I publiken [i Almedalen] finns Roger Albrecht med ett städföretag i Visby med 24 anställda.
–Vi skulle kunna vara dubbelt så många. Men det har inte gått att hitta rätt kompetens till den här ändå ganska enkla branschen, säger han.

Städjobb och andra jobb med liknande (låga) kvalifikationskrav har jag haft ett antal. Som framhävdes i en SN-rapport för en tid sedan så förmedlar en arbetsförmedlare mindre än ett arbete i månaden. Att sosse-fästet AMS ombildades till Af tycktes inte likt viftande med ett trollspö lösa alla arbetsmarknadens förmedlingsproblem. Likaledes har jag aldrig fått ett sådant jobb via Af utan via kontakter eller påstötningar.

Nu är det emellertid inte mitt arbetstagarperspektiv som är i fokus här, utan arbetsgivarperspektivet – hur finna kompetens? Genom ostrukturerad deltagande observation har jag kunnat notera hur företag som jag (och vänner) arbetat på hanterar sin rekrytering och det är föga imponerande och utfallet verkar snarare vara ett resultat av tur snarare än skicklighet och god bedömningsförmåga. Tror faktiskt inte Af skulle göra ett sämre urval om företagen vänder sig till dem. Samtidigt finns det en många rekryteringsföretag som tycks kunna leva gott på dessa transaktionskostnader men som jag inte heller tycker verkar lyckas någon vidare. Har blivit uppringda av sådana vid några tillfällen och krasst kunnat konstatera att dessa sällan tycks veta något om något om arbetena de skall tillsätta.

Det går förstås att gnälla och beklaga sig men nog torde det i slutändan vara i företagens intresse och i deras ansvar att finna och vidareutbilda sin egen personal? Näringslivsföreträdare beklagar sig gärna över den institutionaliserade arbetskraften men är det kanske inte så att de själva är lika institutionaliserade? Det har inte varit ovanligt att företag tvingats leta reda på, utbilda och även fixa bostäder och exempelvis dagisplatser åt sin egen arbetskraft. Många av dessa uppgifter, och därmed kostnader, har numera tagits över av det offentliga. även om företag som Lernia finns och har funnits länge. Det är givetvis lätt att beklaga sig över höga skatter vid ett tillfälle och sedan beklaga sig över att det offentliga inte servar företagen tillräckligt med gratis utbildad arbetskraft.

Inte minst behövs ”mentalt stöd” från exempelvis regeringen, säger Björn Sällström och minns uttalanden om bilindustrin som ett särintresse.
–Vi skulle gärna se ett erkännande om att industrin är viktig. Andra länder värnar om sin bilindustri, säger han.

Företag kan inte förvänta sig att kompetent personal flyger in som sparvar i munnen på dem och det gör de inte ens utomlands (gräset är grönare på andra sidan). Volvo PV:s förtäckta hot om att flytta företaget utomlands är lätt att tolka som klassisk rent-seeking, där företaget vill att någon annan skall betala kostnaderna. Det finns inga gratis luncher, inte heller i Kina, även om de måhända äter sparvar.

Arbetskraft och gamla hundar

Under fredagen satt jag och läste igenom en gammal rapport som skrevs 1971 av ett par sociologer som underlag för Invandrarutredningen (kom med fyra SOU:s under åren 1971-1974).

Sociologerna undersöker rekryteringen av jugoslaver till en icke namngiven fabrik i Göteborg. Det enda som uppges är att det är ett mulitnationellt exportföretag som producerar maskindelar med 55 av 61 fabriker utanför Sverige, med totalt 65000 anställda. Det är bara att gissa, torde inte vara så svårt.

Av någon oklar anledning är rapporten skriven på engelska, sidorna är maskinskrivna, stencilerade sidor med tryck endast på ena sidan och med sina över 350 blad börjar den ge vika. En intressant detalj som jag väljer att citera i sin helhet handlar om hur företaget resonerar kring vilka krav de ställer på sin rekryterade personal:

”Experience from foreign labour at the company shows that it is easier to train unskilled farm workers for factory work than to employ unskilled or semi-skilled workers with a little experience from factory work. Those who have been working in agriculture or with fishing are use to stand a good 10 hours work per day, and are used to conduct routine procedures uninterruptedly. Thus, workers who get trained by us to conduct a special type of work having not experience in that what-so-ever, perform much better than others and also they tend to stay longer. Our interest focuses on stability – a factor which becomes increasingly important when mobility of the labour force increases as it is presently doing in Sweden. The costs for training a worker are rather high, and it pays to get serious stable workers who perform well and then stay. ”


Är det inte härligt? Arbetare skall ha så lite kvalifikationer som möjligt med sin in i fabriken som möjligt så att de inte har några alternativ, kvalificerad arbetskraft var efterfrågad i Sverige. Speciellt intressant att erfarenhet av industriarbete till och med uppfattas som en nackdel! Det går alltså inte att lära gamla hundar att sitta (eller stå).

Nåja, de slapp i alla fall dyka upp på det lokala kontoren i Pula, Sibenik och Virovitica och på perfekt Arlanda-svenska förklara hur kundorienterade, flexibla och säljande de är eller hur mycket det brinner för företagets produkter.