Mark Isitt

Evenemang och landmärken för stadens skull?

För vem planerar vi vår stad? Det är en utgångspunkt för en kulturartikel, lockande byggen, i söndagens SvD. Medan politiker och andra gärna talar sig varma om nya evenemangsbyggnader som en metod för att locka till sig turister finns det en annan sida av myntet. Artikeln handlar förstås först och främst om Stockholm men berör givetvis på ett eller annat sätt alla städer med ambitioner (det är för egen del lätt att le lite road åt hur VD:n för kommunala Stockholm Visitor Board Peter Lindqvist säger att han vill ha ett landmark, utan -e för Stockholm – Capital of Scandinavia – trodde det var Köpenhamn…)
Barcelona har framhävts som ett lyckat exempel, en sliten industristad har efter OS 1992 istället fått ett helt annat rykte som en spännande stad för turism och upplevelser. Även Bilbao med sitt Guggenheim-museum är ett annat spanskt exempel. Göteborgs evenemangsstråk (i en annan fortfarande sliten industri- och hamnstad) och försöken att etablera sig som den svenska evenmangsstaden framför andra är samma andas barn; Göran Johansson fortsätter att trycka på detta i en intervju i dagens gepe.

Guggenheim-museum, Bilbao

Den andra sidan av myntet är vad detta kan tänkas innebära för stadens bofasta invånare och då kanske framförallt för de som bor i dess förorter. Säga vad man vill om Svenska mässans behov om att expandera på bekostnad av Gårdas gamla stympade landshövdingekvarter men på kort sikt gynnar de affärsresenärer på bekostnad av bostadslösa med låga inkomster. Barcelona framhävs som sagt som det lysande exemplet på så kallad City branding, men en lokal professor i antropologi är inte fullt lika glad:

”För Manuel Delgado är Barcelona en stad som glatt säljer ut sin mark till internationella så kallade stjärnarkitekter. En stad som ständigt sätter besöksnäringens intressen framför de boendes –exemplifierat bland annat i striden kring en plats i Gamla stan, där barcelonaborna önskade sig en park med lekplats, medan de styrande beslutade att anlägga en parkeringsplats för Picassomuseets besökare. Enligt Manuel Delgado är just kulturen och kulturturismen ett viktigt och försåtligt inslag i Barcelonamodellen. Kultursatsningar ger glans och prestige åt en stad, samtidigt som de får legitimera rivningar och upprensningar i folkliga kvarter. Manuel Delgados eget hatobjekt är Macba, det stora vita museet för samtidskonst som byggdes i Gamla stan på 1990-talet –ett av många exempel på hur kulturen utnyttjas för brutala stadsomvandlingar när en stad ska hamna på kartan, menar han. För Manuel Delgado är synen på städer som säljande produkter avskyvärd. För kulturgeografen Anders Lund Hansen, verksam i Lund, väcker utvecklingen en rad frågor om vad det är för sorts städer vi egentligen vill ha. –Problemet är att många av de traditioner vi haft kring stadsplanering och demokrati hamnar i bakgrunden, säger Anders Lund Hansen som i sin avhandling studerat hur Köpenhamns urbana strategier blivit allt mer businessorienterade. Lite tillspetsat kan man säga att om kapitalet tidigare fick anpassa sig efter staden, så får staden nu anpassa sig efter kapitalet. I sin forskning använder Anders Lund Hansen begreppet ”space wars”, ursprungligen myntat av sociologen Zygmunt Bauman. Begreppet syftar dels på kriget mellan städer, dels på den kamp som uppstår inom städer mellan invånarnas och investerarnas önskemål.”

Stockholm Waterfront

Det är givetvis inte så att det tvunget måste finnas ett motsatsförhållande mellan intressena. Vad som uppskattas av den välbärgade affärsresenären på tillfälligt besök kan givetvis också komma den lokala infödingen till godo, på ett eller annat sätt:

”Det är klart att de gör, på något sätt, säger Anders Lund Hansen och konstaterar att strategin motiveras med argumentet att pengar ska strömma in till kommunkassan, för att sedan sippra ner till alla och envar. Många satsningar som syftar till att städer ska bli mer attraktiva i omvärldens ögon kan ju dessutom leda till bättre livsmiljöer för de egna invånarna. Trevliga offentliga platser, mindre biltrafik och välfungerande kollektivtrafik är ofta viktiga komponenter när städer slipar på sin image. När Stockholm har som ambition att bli ”en evenemangs- och upplevelsestad i världsklass” så kan man ju också se det som att invånarna får ett rikare utbud att välja mellan. Men Anders Lund Hansen menar att städers satsningar på så kallade megaprojekt –som kan vara allt från kulturfestivaler till stora sportevenemang –till stor del handlar om varumärkesbyggande. Han ser hur städer, genom byggen av arenor och hotell- och kongressfaciliteter, högprioriterar kampen om olika evenemang som kan ge intäkter och en stund i strålkastarljuset. Samtidigt tycker han att satsningarna väcker frågor om vem staden är till för. Han tar bygget av Stockholm waterfront som exempel – redan namnet antyder att denna anläggning, i ett av stadens absolut bästa lägen, inte i första hand vänder sig till stadens invånare. –Det är ju inte något som den vanlige stockholmaren kommer att använda dagligdags, säger han och tillägger att anläggningen i första hand är tänkt för penningstarka besökare.”

Världskulturmuséet, Göteborg

Hur vi bygger ut och omformar framtidens Göteborg berörs av samma frågor som Stockholm. Exempel: I januari 2008 gick den alltid lika stridsvilliga Mark Isitt ut i Gepes kulturdel och beklagade sig över att arkitektur har så låg status i Göteborg, just Guggenheim i Bilbao framhävs som ett exempel på hur viktigt och bra det kan vara med ikonbyggnader. Kritiken lät dock inte vänta på sig Gepes Malin Lernfält anklagade Isitt för att förakta göteborgarna medan Chatarina Thörn menar att ikonbyggnader (landmark på stockholmska) är passé.

Jag kan se saker som talar för såväl som emot betydelsen och värdet av ikonbyggnader. I värsta fall kan vi dock få byggnader för turister som samtidigt är fullständigt ointressanta från ett arkitektoniskt perspektiv.

Några tidigare utlägg i ämnet: I och II.

Annonser

Något slags monster

Följande inlägg publicerades tidigare i veckan på gbg.yimby.se:

Det verkade vettigt att flytta dit även av andra skäl: pengarna räcker betydligt längre i de slitna områdena i norra London och kommunikationerna är utmärkta. Men att bo inom gångavstånd från stadion innebar förverkligandet av av något jag drömt om i tjugo år, och det är ingen idé att försöka dölja det under förnuftsskäl”
– citat från Fever Pitch av Nick Hornby

I söndags spelades den första premiärmatchen på nya Gamla Ullevi, den senaste (nygamla) komponenten i Göteborgs evenemangsstråk. Samma dag gav Mark Isitt sin dystra syn på saken i GP:s kulturdel. Han vill diskutera vad arenan ger staden och ”de 98 procent som aldrig går på fotboll” (en siffra och överdrift som troligen inte klarar en närmare undersökning, poängen är dock fortfarande relevant). Jag deltog själv i invigningen (som publik) av fotbollsarenans inre. Det skall jag dock inte tala om här. det jag istället vill göra är att diskutera och problematisera några av Isitts ståndpunkter om vad den bidrar med till stadens yttre rum.

Sammanfattningsvis har Isitt tre ståndpunkter emot nya Gamla Ullevi: dess tillkomst, utformningen och integrationen med staden. Jag skall avverka dessa i sagda ordning.


Nya Gamla Ullevi – Ett byråkratiskt monster enligt Isitt

Tillkomst – demokratiskt underskott?
Med den raljerande prosa som lämpar sig för ett inlägg på kultursidorna (efter att vi tagit oss igenom Isitts onödiga försök att sänka sig till sportjournalisternas nivå) hugger han på hur besluten kring arenans tillkomst skett. Arenan skall, enligt Isitt, ses som politisk respons av Göran Johansson på en tilltagande konkurrens med andra städer som uppfört, eller börjat uppföra, nya arenor (närmast Borås arena och nu även en i Malmö och framöver även i Stockholm och Kalmar). Det går snabbt och det fanns enligt ledande politiker ingen tid för debatt och arkitekt-tävlingar och sådana fördröjningar. Göran Johansson lämnar över arbetet till kommunala Higab som sedan bygger, förvaltar och äger den nya skapelsen. Det öppna samtalet reducerades till den sedvanliga namndiskussionen med tillhörande ordvitsar. Föga utrymme lämnades för Isitts två andra aspekter.

(Higab, Hantverks- och Industrihus i Göteborg AB, uppkom som ett bolag för att i kölvattnet bakom saneringsbolaget Göta Lejon bygga hantverkslokaler för de verksamheter som tvingades flytta på grund av rivningarna. Deras verksamhet skulle, då som nu, vara en självbärande affär och hyrorna blev därför ofta allt för höga för de företag som de var avsedda för – men det är en annan historia)

Utformning – form följer funktion?
För att processen skulle gå så snabbt som möjligt var det, som vanligt i Göteborg, nödvändigt att bygget skulle vara billigt. Formens värden för stadsbilden hamnade långt efter aspekter som pris-per-stol och andra kravspecifikationer. Arkitekten Lars Iwdal tillbakavisar sådan kritik med att ”jag vill rita funktionella byggnader, inte bygga monument”. Mark Isitt ser fler arkitektoniska värden i gamla Nya Ullevi, som i atomålderns sena 1950-talet var mer vågat och utmanande. Personligen är jag inte med Isitt men kan inte heller sticka under stol med att en gigantisk betong-jolle är mer kompromisslös än nya Gamla Ullevis betongkonstruktion, även om jag uppskattar den mer än exempelvis Borås skokartong. Att det skall vara billigt är dock inte den enda anledningen att nya byggnader i Göteborg ofta ser tråkiga ut. För att inte störa stadsbilden med något som sticker ut och vågar ta plats så görs den hela tiden tråkigare tills det inte finns någon stadsbild kvar att bevara.


Allianz Arena, München – Arkitektoniskt intressant men placerat vid en motorled

Integration i staden – och med människor?
Där det nya Gamla Ullevi dock har vissa (betoning på vissa) kvalitéer är den punkt där jag och Isitt är mest oense. Att med yimbys målsättningar skapa en tät och fungerande blandstad som integrerar många olika funktioner på en liten yta är svårt att förena med en arena för elitidrott som endast används någon eller några gånger i veckan under en begränsat tid på året men som tar mycket plats och vid dessa tillfällen kräver en hög kapacitet på trafiknätet är en onekligen en utmaning. Isitts förslag är att kontrastera den bildligt och bokstavligt gråa verkligen med en utopi om mångsidig integration. Något Isitt diskuterat tidigare i en serie artiklar (och givetvis kommenterat på yimby: I, II, III). Frågan är dock om visionen är trovärdig, men först ett längre citat:

”Kanske inte i relation till de dundrande motorlederna som sniker arenan – att de övre läktarna kragar ut över bilarna och utmanar trafiken är ett av anläggningens få försonande drag. Men i förhållande till det folkliv som en arena genererar. Att bygga en stadion axel mot axel med Heden axel mot axel med Scandinavium axel mot axel med Nya Ullevi samtidigt som andra, mer belastade stadsdelar skriker efter liknande investeringar, det säger en del om våra lokalpolitikers egentliga engagemang i kampen mot segregation och utanförskap. Klart att även de tycker att det skulle varit toppen med allt det där som en decentraliserad anläggning kan bidra med – hundratals nya jobb i en förort där inte ens hälften har arbete, bättre trafikförbindelser mellan centrum och periferi, mindre kriminalitet där kriminaliteten regerar, mer handel där gatorna ligger öde. Men aldrig, aldrig, aldrig får detta ske på bekostnad av Göteborgs själ och hjärta: Evenemangsstråket.”


Craven Cottage, London – Så här ubant integrerat kunde fotbollsarenor byggas förr

I princip kan jag hålla med Mark Isitt att det hade funnits ett värde med en utförligare och öppen diskussion om en lämplig placering för den nya fotbollsarenan. Om någon föreslagit en annan central placering som samtidigt inte var i direkt anknytning till det existerande evenemangsstråket hade jag applåderas detta förslag. Även om platsen för Gamla Ullevi har en lång historia av idrottsutövande (Tegelbruksängens Idrottplats uppfördes på platsen av Göteborgs Velocipedklubb 1896) finns det ibland även anledning att bryta traditioner. Samtidigt uppmanar jag Mark Isitt, eller andra, att komma med ett konkret förslag på en plats i våra förorter där vi kan placera en sådan arena för elitidrott. Att slänga ut arenor från centrum mot periferin är ingen ny tanke och har oftast drivits fram av samma krafter som Isitt tycks se som roten till det onda. Resultatet har blivit med sin omgivning dåligt integrerade arenor omgivna av stora parkeringsplatser och än mer och än sämre nyttjad asfaltsspagetti än den vid Fattighusån som Isitt beklagar sig över. En resa ut till exempelvis Ruddalens IP innebär idag en rask promenad ut i spenaten med ett minimum av de övriga verksamheter som en månghövdad publik till ett större sportevenemang tarvar: pubar, caféer, restauranger och så vidare. Kan sådana verksamheter skapas runt och kring ett bygge i stadens periferi som används så pass sällan och kan de överleva när de inte är matchdag? Den nya arenan inhyser några hyresgäster som förstås avses leva på evanemangen men som också kan brukas på andra dagar. Dessutom har den tillströmmande publiken en möjlighet att välja andra alternativ för mat och dryck än de företag som köpt in sig på arenan, utan att använda sig av bilen och drive-thru-luckor. Isitts vision låter vacker, men är den möjlig?

Isitt på’t igen

I början av året lyckades gepes skribent Mark Isitt skapa en del diskussion kring huruvida Göteborg behöver en stadsarkitekt genom sin tvådelare serie om arkitekturen i morgondagens Göteborg.

Denna gång är det frågan om tre delar kring det nya folkhemmet. Den första delen kom ut nu på söndagen med titeln Och aldrig mötas de tu… . Som urbanist är Isitts utspel kring de livlösa och segregerade förorterna i nordost inte någon rolig läsning:

”- Många av oss kommer från länder som förknippas med ett hejdlöst gatumyller, säger en somalisk kvinna jag talar med. Krigen har förstås begränsat det folklivet, men i Bergsjön – där har det utrotats. Prickskyttar och bombraider i all ära, inget medel tycks vara lika effektivt mot gatuliv som ett svenskt miljonprogramsbygge. Så manar också allt omkring dig till rättning i ledet. Fasaderna är spikraka. Husraderna är spikraka. Vägarna är spikraka. Och trottoarerna hade också varit spikraka om det funnits några men här är det inte tänkt att man ska umgås utomhus.”

En av Mark Isitts poänger är att dessa områden fortsatt lämnas åt sitt öde medan all fokus och energi går åt till att bygga ut de gamla, centrala varvsområderna till 2020 och innerstaden överhuvudtaget.

Att ytterområderna får bli som det bli håller jag med om. Det handlar inte bara om nedgågna och invandrartäta miljonprogram utan nya villaområden som tämligen oproblematiskt skjuter upp i landskapet medan olika ikonbyggnader diskuteras vilt. Det hela är förstås olyckligt. Samtidigt förstår jag varför norost ges upp. Områderna fungerar som kommunens sociala soptipp dit flyktingar och andra med dåliga förankring i det svenska samhället dumpas samtidigt som det vackra folket drar sig åt golfbanan i Hovås.

Folkliv i Bergsjön

Att det finns flyktingar i Sverige är näppeligen något som kan l”ösas” med hjälp av bättre stadsplanering men nog fan skulle det vara trevligt för alla inblandade om det fanns lite av myllrande folkliv i Bergsjön. Tyvärr är la den förtätning som står på agendan inte mycket annat än lite extra punkthus bland gräsmattorna och radhus- och villaområden i utkanterna, för att låtsas att det löser områdernas problem och ytterligare skärma av flerbostadshusen från grönområderna – miljonprogrammens enda, om än dåligt nyttjade, resurs.


Jag tror la jag nämnt det tidigare men med Isitts konstaterande att miljonprogram är effektivare mot folkliv än krig och bomber kommer jag att tänka på en historia jag hört av en – numera avliden – föreläsare i kulturgeografi:
Deras institution hade en del utbyten med Tyskland och brukade ha exkursioner till Stockholm. En gång när de stod där på plattan och tittade på arkitekturen kring dem där o huvudstadesn centrum var det en tysk student som reflekterade högt: ”Jag visste inte att Stockholm bombades så hårt under kriget.” Varpå föreläsaren var tvungen att förklara att ”Nej, vi gjorde det här frivilligt.”.

Caldenby om Frölunda, eller i alla fall nästan

Efter förra veckans äventyr i Frölunda återvände jag till detta miljonprogram för att lyssna till Claes Caldenbys föreläsning om tankar bakom Frölunda. På med tropikhjälmen bara för nu bär det av mot sydliga breddgrader på andra sidan göta älv!
Caldenby är professor i arkitekturens teori och historia på Chalmers. Han har bland annat, med en rad andra personer, skrivit boken Guide till Göteborgs arkitektur som man kan få tag i på de flesta bokhandlar och museum* vari det ges en utförlig beskrivning om många byggnader och områden i Göteborg med omnejd till ett vettigt pris.
Norra Guldheden

Egentligen handlade föredraget inte så värst mycket om Frölunda. Snarare var föredraget i mångt och mycket fokuserad på Göteborgs stadsplanechef under perioden 1943-1953 Tage William-Olsson (även mannen bakom Slussen i Stocholm) som Caldenby forskat en hel del kring och som på många sätt var involverad i ett tidigt skede i Biskopsgården, Kortedala och Frölunda (i första hand Järnbrott) och hade ett stort inflytande över framförallt Guldhedens folkhemsfunkis.

Vad som framförallt var intressant var två vägledande idéer som ledde fram till dagens miljonprogramsområden: Trädgårdstaden och grannskapsenheten som den naturliga utgångspunkten för stadsbyggande och planering. Det finns i tankarna kring dessa båda begrepp många samband med det föredrag från förra besöket i Frölunda där Sven-Eric Liedman diskuterade den goda staden. För det första ville man få del av fördelarna av både stad som landsbygd och bygga upp så grannskap i staden runt ett gemensamt centrum. Idealet blev ”hus i park” – som det brukar uttryckas på yimby – som försökte anpassa sig efter landskapet (W-O var mycket förtjust i att bygga långa, svängade hus längst med höjdkurvorna i landskapet) och med ett strategiskt placerat område för affärer, service och kultur omgivet av stadsdelens högsta hus (Guldhedstorget, Dr Fries torg, Axel Dahlströms torg…). Dessutom skulle trafiken ledas runt grannskapet som så att säga blir en självständig ö i motsats till en mer traditionell stadsbild där grannskapen går in i varandra och trafik och funktioner inte är separerade.

Ebenezer Howards tre magneter som visade fördelar med stad, landsbygd och trädgårdstaden

Det sägs att vägen till helvetet är kantat av goda avsikter. Nja, jag kanske överdriver, men ni förstår vad jag menar. De flesta försök att kombinera trädgård med stad har i många avseenden misslyckats och blivit hybrider som inte riktigt gett någon av fördelarna men en del av nackdelarna. Samtidigt har grannskapsenheten sällan slagit rot, ett områdes invånare har fortsatt att använda sig av hela staden för att få varor, service och kultur och de lokal centrumen har ofta blivit tråkiga spillror av den bakomliggande tanken.

Subjektiviteten i ovanstående inlägg är helt min, Caldenby höll sig tämligen objektiv. Vågade dock beröra frågan som väckts av Mark Isitts båda artiklar. Caldenbys tolkning är att Mark Isitt frågar efter en stark man och att W-O var sin tids starke man. Om det är något som skulle funka idag sa han att han vill låta vara osagt.

*Rykten förtäljer om platser norr om Kungälv, söder Va’bäj och öster om Partille i de vilda p-bönnernas land där det finns andra bokaaffärer och muséer – även om det är något jag starkt betvivlar- som kanske inte har boken .

Blir någon nöjd?

Någon vecka efter Mark Isitts tudelade angrepp på stadsplaneringen och arkitekturen i Göteborg kommer nu en replik för en av bovarna i Isitts skildring; det socialdemokratiska kommunalrådet för stadsbyggnads- och trafikfrågor Anneli Hultén.

Efter att Isitt inte varit rädd för att i det närmaste gå till personangrepp är Hulténs replik mycket saklig och framförallt väl avvägd ur ett politiskt perspektiv. Nyckelord är demokrati, miljön, social utveckling, segregation, ekonomi och tillväxt, arbete och sysselsättning för medborgare et cetera.

”För oss är samtalet, dialogen och diskussionen grundläggande. Sedan kan den demokratiska processen alltid utvecklas, som i till exempel dialog Södra älvstranden för att få medborgarna delaktiga på ett djupare plan än tidigare. Modell Södra älvstranden tycker vi är ett bra exempel på hur fler icke professionella kan få vara med i samtalet om staden och därför kommer vi att använda den också när utformandet av Heden påbörjas i vår.”
Hulténs svar är enligt min uppfattning mycket bra. Hon styr undan ansvaret till en kollektiv beslutsprocess (med kollektiv skuld för eventuella missförstånd och misslyckanden) och pekar på värden som näppeligen går att ifrågasätta. Vem kan klaga på fasad och husens höjd när värden som miljön, kommande generationer, demokrati och arbete kommer upp på tapeten? Vad jag dock saknar är några idéer och förslag överhuvudtaget om vad hon som politiker vill göra, man kan inte satsa på allt (under min research ser jag att biospolitikos i detta sista avseende kommit till en liknande slutsats)

Ändå finns det nog en del problem som bör tas upp och som Hultén inte kommenterar i sin replik. Hon framhäver beslutsmodellen för södra älvstanden som en framtida modell. Men är vi nöjda med hur det egentligen går i den processen? Jag har tidigare refererat till en debattartikel där Sören Olsson och Helena Westholm beklagar sig över utvecklingen i denna process; blandstaden som är öppet för olika grupper av människor offrats för en framtida gräddhylla. Samtidigt har både Isitt och även Wingårdh, beklagat sig över bristen på spännande lösningar i den nya stadsdelen.

Fyra förslag för södra älvstranden – alla hatades(?)

Nu är la i och för sig området södra älvstranden år, för att inte säga årtionden, från att bli verklighet. Men om missnöje från båda dessa fraktioner i debatten redan nu lyfts fram är jag lite orolig över slutresultatet både för södra älvstranden som heden.

Nu tror jag i och för sig att det är nära nog omöjligt att bygga annat än gräddhyllor i den betydelsen att allt som byggs är dyrt och ekonomin styr osvikligt vilka människor som kommer att bo där. Nya gräddhyllor lämnar dock plats i gamla gräddhyllor som kanske inte är så hemska för oss fattiga, vanliga människor. Vad jag hoppas på är att det byggs små och billiga kontors- och affärslokaler som ger plats för små- och nyföretagande på södra älvstranden. Utan lokaler till vettiga hyror kommer de aldrig skapas ett fungerande stadsliv – se hur roligt och livligt det är i västra nordstan. Tyvärr kommer la avtal och ryggdunk med tiden avgöra vad som kommer att finnas som arbetsplatser på södra älvstranden; tre managementkonsultfirmor, fyra affärer sammanlagt för 7eleven och pressbyrån, ett ica, ett espressohouse samt kanske H&M och någon annan kedja. Misstförstå mig rätt, jag vill inte bannlysa dessa företag, men det vore bra om det lämnades plats för andra än kommersiella jättar.

Dessutom tycker jag inte att det skulle skada att ta i rätt ordentligt på södra älvstranden. Ser för egen del hellre flera höga hus på södra älvstranden än ett par stora penisar kring heden (hade Strindberg pinkat på heden hade hela området varit k-märkt, nu är det ju bara platsen för den första fotbollsmatchen någonsin i Sverige).

Arkitektur i morgondagens Götelaborg II

Hade tänkt lugna ner mig lite med ämnet staden för ett tag, men jag dras in igen. Mark Isitts artiklar i gepe har väkt en hel del uppmärksamhet. I dagens tidning kommenterar Catharina Thörn, forskare vid institutionen för kultur, estetik och medier vid Göteborgs universitet (som kanske skulle fixa ihop ett kortare namn på sin insitution), där hon i mycket håller med om Isitts kritik men vill problematisera bilden av utvecklingen i Bilbao och sätta det hela i sitt socioekonomiska sammanhang, men kanske framförallt vill påpeka att det inte är vidare visionärt med ikonbyggnader längre.

”[A]tt imorgon svansa efter alla andra städer i jakten på den mest iögonfallande byggnaden är varken visionärt eller framsynt.”

Mark Isitt replikerar i samma nummer och menar att han delvis blivit missförstådd av Thörn; att efter Guggenheimmuseet i Bilbao vill var och varannan borgmästare, och vår egen Göran ‘Homer Simpson’ Johansson få klippa band för en ny, bombastisk byggnad.

”Detta har ibland lett till ytlig one liner-arkitektur, krumbuktande konstigheter som har lite gemensamt med de städer husen skall sälja. Sådant vill inte jag veta av.”

kultur eller gulag! – kulturpalatser i Warsawa

Kritiken mot Isitt är hårdare på ledarplats där Malin Lernfelt anklagar Isitt för elitism och förakt för göteborgarna som skall bo och verka i staden. På sätt och viss kanske jag kan hålla med, men på andra inte. Jag har länge uppfattat det som en approximativ sanning att det krävs intelligens för att känna igen intelligens och att detta axiom kanske kan överföras till många andra områden. I det aktuella fallet skulle det innebära att endast någon med god förståelse för arkitektur känner igen bra arkitektur. Det skulle betyda att jag antingen förstår mig bättre på arkitektur än huvudfåran av dagens svenska arkitekter eller så vet jag inte vad jag dillar om och borde sluta försöka uttrycka mina åsikter.

Det kan nog vara lite av båda, men om det senare skulle vara rätt så håller vi på att bygga hus som bara en liten grupp individer kan uppskatta. Eller, ja, det är la precis det vi håller på med. Förvisso är jag inte lämplig som stadsarkitekt – allt skulle se ut som landshövdingehus med träfasader och bottenvåningar i tegel – men nog kan jag ha en åsikt. Tidigare har jag velat framföra att dagens arkitektur tycks vara analogt med modern konst; är det värt att tvinga alla att läsa James Joyce när nästan alla föredrar Dan Brown?

Men den andra sidan av myntet är att lämna över beslutsfattandet åt endast ”folket”. Utan någon form av stark motvikt inom Göteborgs kommun (eller någon annanstans för den delen) innebär det att avgörande beslut lämnas över till politiker. För oavsett hur demokratiska vi försöker låtsas vara har folket inte mycket att säga till om. Det var genom ryggdunk mellan politiker och affärsmän som flera svenska städer skövlades under efterkrigstiden för att ge plats åt EPA, Domus och andra kubformade varuhus som nu förvandlats till tråkiga gallerior med H&M, Lindex och några andra kedjor. En stadsarkitekt i Göteborg kan i det bästa av världar tvinga fram lite debatt och reflektion innan sånt händer igen. Till exempel kanske ödet för Hotell Opera i östra nordstan kunde blivit lyckligare – men det är förstås spekulationer och vi måhända bör vänta på hur nybygget faktiskt kommer att se ut i verkligheten, även om jag utgår från att det kommer att se för jävligt ut.

Ett exempel på krocken mellan gemene man och experterna som Lernfelt drar upp är världskulturmuseet på mölndalsvägen, som belönats men oftast betraktas som en fyrkantig betongbunker med lite glasrutor. Lämpligt nog skriver idag DN Kultur om ett nyinvigt bygge på gotland där Peder Alton hyllar riksutställningarnas nya hus som ”fräckt, brutalt och elegant” och hyllar bygget som han tror kan bli en nytändning för en myndighet få människor hört talas om. Jag är inte fullt så imponerad, precis in linje med allt annat som byggs för myndigheter, men det ser i alla fall inte ut som någon bunker. Sedan får vi la se om inte myndigheten, och andra offentliga verksamheter som håller på att flytta till nya hus, kommer att gå under på grund av skyhöga hyror. Bra att skattepengarna kommer till användning.

*****

När jag ändå talar om myndigheter: Varit i centrala Washington D.C.? Omgivet av nedgångna, dödade stadsområden med fattiga, svara människor finns det mängder av myndighetsbyggnader. Alla arkitekter har haft samma briljanta idé; massivt, stora trappor, marmor, romerska pelare. Påminner lite om ett kapitel i Peter Englunds bok Brev från nollpunkten där Stalins Sovjet och Hitlers Tyskland bygger nästan identiska byggnader vid en världsutställning i Paris.

Arkitektur i morgondagens Götelaborg

På söndagen innehölls gepes kulturdel den första av två delar om det framtida Göteborg – en yta stor som Halmstad skall bebyggas i centrala delar av staden under de närmaste decennierna, i alla fall är det tanken.

arkitekturskribenten mark Isitt målar upp en bild av en stad där riktningen och målet är osäkert. Politiker som i mångt och mycket tycks sakna kunskaper, konkreta visioner eller omvärldsbevakning styr medan det inte funnits en stadsarkitekt i kommunen sedan denna post försvann för nu tio år sedan.

Den tes som Isitt driver är att politikerna har och fortfarande känner sig hotade av en stadsarkitekt. Medan stadsbyggnadskontorets tjänstemän håller så låg profil som möjligt för att inte väcka politikernas vrede, medan de i hemlighet talar om ”tredje gradens brain drain”, får de starkaste av starka politiker i Götelaborg möjlighet att tvinga igenom sina egna prestigeprojekt till vilket pris; besluten för den på annan plats nyligen debatterade fotbollsarenan flyttades direkt över till ett kommunalt bolag och lämnade därefter det offentliga rummet.

Jag kan på många punkter dela Mark Isitts kritik av det politiska klimatet för stadsplaneringsfrågor i Göteborg. Men på andra punkter är jag lite mer skeptisk. Han lyfter fram den basiska staden Bilbao som ett exempel på hur arkitektur kan användas om medel för att skapa framtidhopp och glädje:

”Mest känd är förstås Bilbao och Frank Gehrys salladshuvud i titanstål. Fram till för tio år sedan hade denna avkrok 350 000 invånare och 25-procenting arbetslöshet[…] sedan invigdes Guggenheimmuseet och idag är arbetslösheten 9 procent.”

Inte för att jag vet så mycket om Bilbao, men en byggnad förändrar inte allt för en hel stad. Jag tror verkligen inte på så enkla förklaringar och lösningar på stora problem. Bilbaos omvandling från nedgången hamnstad till turistort står och faller rimligen inte bara med ett hus. I så fall vet jag inte om det är en vidare god stad att bo i.

En ikonbyggnad som jag tycker är helt ok – dansande huset i novi mesto, Prag

För mig rör sig god stadsplanering inte om byggandet av enskilda hus; så kallade ikonbyggnader. Istället behövs ett agerande som bygger på att bevara och förnya livsmiljöer. Det är trots allt mycket enklare att förstöra en fungerande närmiljö än att skapa den från grunden; helt nybyggda områden med var som närmast kan kallas en monokultur är sällan särskilt lyckade. Vidare handlar inte en stadsmiljö om ett enda hus. Om hus aldrig byggs för sin omgivning utan istället bara är enskilda ikoner blir stadsbilden likt en rad av brötiga, skrikiga ungdomar som kräver min uppmärksamhet.

Jag vill helt enkelt att det skall fokuseras mer på staden och mindre på husen; om tonåringar fortfarande är skrikiga och brötiga när de närmar sig medelåldern är det inte lika lätt att ha förståelse för det.