Månad: januari 2012

Anpassa dig eller dö

Till söndagens morgonkaffe satt jag och kollade på ett par dokumentärer om upptäckten av Nordvästpassagen. Alltså den farbara leden från Atlanten till Stilla havet norr om Kanada. Jag kom en bra bit i första och såg sedan endast delar av andra, då jag bland annat var tvungen att gå iväg med tvätten. Vad som jag dock hann uppfatta och som jag fann intressant var den distinktion som programmet gjorde mellan Franklinexpeditionen (startade 1845) och Roald Amundsens framgångsrika expedition (startade 1903).

Franklinexpeditionen var viktoriansk ut i fingerspetsarna. Sir John Franklin gav sig av med 128 man, endast ett par med någon erfarenhet av arktiska förhållanden, i två stora skepp fullastade med en mängd saker av perifer betydelse för en snarlik expedition. När fartygen frös fast saknade expeditionen förmågan att överleva. Spridda indicier, genom sentida forskningsexpeditioner och muntliga utsagor återberättade bland inutier i området, indikerar att även om några av dem överlevde i flera år, och försökte ta sig söderut landvägen, verkar de inte på allvar försökt lära sig av de infödda inuiterna. Roald Amundsen angrepp problemet på ett helt annat sätt. I en liten sloop som tidigare använts som fiskebåt. Besättningen bestod endast av sex man, av vilka flera hade erfarenhet från bland annat valfiske. När expeditionen sedan gick i vintervila norr om Kanada passade Amundsen på att knyta kontakter och lära sig av den lokala inuitstammen.

Vad jag tyckte var intressant var just dessa olika attityder som expeditionerna gick in med. Den brittiska expeditionen gick in med kraft och en föreställning om överlägsenhet och förmåga. Vid motgång saknades vilja att ta till sig lokal kunskap och försöka anpassa sig. Alla dog, även om det tycks ha tagit flera år. I den mån som inuiternas berättelse är korrekt hade de sista överlevarna flera år efter att skeppen frusit fast fortfarande inte lärt sig att göra igloos eller jaga säl. Amundsen utgick däremot från att de i de brittiska ögonen primitiva inuiterna hade något att lära honom om överlevnad i arktiskt klimat.

Berättelsen påminner mig om en under streckare jag läste häromdagen kring kejserliga Kinas sätt att (inte) hantera britterna vid tiden för Opiumkriget. Kina stod till synes hopplöst efter britterna sett till tekniskt kunnande och organisation. Men även medgivet detta faktum borde mittens rike kunna motstå 7000 brittiska soldater med i alla fall en uns av ödmjukhet och flexibilitet. Istället utgick Kina från sin nedärvda föreställning att alla världens länder egentligen var vasallstater underlydande Kejsaren.

”Den 3 april 1842 hade kejsar Daoguang äntligen börjat inse allvaret så pass att han började ställa frågor som: ”Var ligger England? Varför säljer de opium till oss? Varför är indier med i deras armé? Hur kommer det sig att en 22-årig kvinna är drottning? Är hon gift?” Och han beslöt att förhandla.”

I denna historia är det britterna som stod som segrare. Intressant nog hade faktiskt dess regering ungefär samma inställning gentemot Kinas motvilja mot fortsatt import av opium:

”Den 30 september [1840] samlade den brittiska regeringen ihop sig till en tvådagars sammankomst i Windsor Castle. Dag två kom den kinesiska frågan upp. Man beslutade då, med en nonchalans som i efterhand ter sig som närmast komisk, att skicka en mindre militär styrka mot Kina.”

Med historiens facit var det Kina som inte hade kontakt med verkligheten. Den Brittiska inställningen antyder dock måhända att historien kunnat sluta annorlunda om Kina inte varit än värre inrotade i sina föreställningar om överlägsenhet. Vad jag tycker är intressant är just hur experter – oavsett om de nu är polarutforskare eller statsmän – kan fatta så till synes uppenbart fatala beslut. Tur att inte sånt händer i vår upplysta, moderna värld med god tillgång till information och utredningar!

Annonser

Kändisar äter mat

På grund av vissa omständigheter i mitt liv har jag slökollat rätt mycket på televisionsapparaten under de senaste månaderna. Ett allt vanligare inslag bland svenskproducerade program är kända människor som äter, och möjligen också lagar, mat tillsammans. Kring detta började jag utveckla en hypotes under jul- och nyårshelgen.

Nej, det handlar inte om matens ökade ställning i kultur och media utan om vad kändisarna pratar om. Mycket av dialogen handlar om hur kändisarna pratar om sitt liv, sina känslor och sitt verkliga jag. Min hypotes är att detta är en följd av dokusåpans misslyckande att skildra det som initialt till synes tycktes vara en av konceptets starka sidor (bortsett från de låga produktionskostnaderna) – naket skildrare av verkliga människor.

Deltagarnas medvetenhet om att de blir filmade, en tilltagande strömlinjeformande av karaktärerna genom typecasting och genom klipp för att få in berättelsen i en mall har medfört att få människor upplevs så mycket som endimensionella karikatyrer som deltagare i dokusåpor. Ett typexempel var en serie med bortskämda ungar som av någon outgrundlig anledning köptes in av SVT för något år sedan. Barnungarna var så medvetna om den roll de förväntades spela att det var svårt att se många av deras uttalanden och agerande som annat än sätt att framhäva sig själva i teve.

Med kändisar på teve som är sig själva går det att kringgå detta problem.Kändisar är vana vid och mer bekväma framför kameran. De har ställning nog i framställningsprocessen vilket medför att de i högre grad kan släppa fram sitt riktiga jag – om det nu finns något sådant som ett riktigt, inre jag – eller på ett mer trovärdigt sätt kan spela en roll som föreställer deras riktiga jag. Maten är där för att skapa en (illusion av) förtrolig stämning.

Sedan är säkert produktionskostnaderna lägre än de flesta alternativ –  kändisarna är ju i många fall med för att stärka sitt eget varumärke.