teve

Kändisar äter mat

På grund av vissa omständigheter i mitt liv har jag slökollat rätt mycket på televisionsapparaten under de senaste månaderna. Ett allt vanligare inslag bland svenskproducerade program är kända människor som äter, och möjligen också lagar, mat tillsammans. Kring detta började jag utveckla en hypotes under jul- och nyårshelgen.

Nej, det handlar inte om matens ökade ställning i kultur och media utan om vad kändisarna pratar om. Mycket av dialogen handlar om hur kändisarna pratar om sitt liv, sina känslor och sitt verkliga jag. Min hypotes är att detta är en följd av dokusåpans misslyckande att skildra det som initialt till synes tycktes vara en av konceptets starka sidor (bortsett från de låga produktionskostnaderna) – naket skildrare av verkliga människor.

Deltagarnas medvetenhet om att de blir filmade, en tilltagande strömlinjeformande av karaktärerna genom typecasting och genom klipp för att få in berättelsen i en mall har medfört att få människor upplevs så mycket som endimensionella karikatyrer som deltagare i dokusåpor. Ett typexempel var en serie med bortskämda ungar som av någon outgrundlig anledning köptes in av SVT för något år sedan. Barnungarna var så medvetna om den roll de förväntades spela att det var svårt att se många av deras uttalanden och agerande som annat än sätt att framhäva sig själva i teve.

Med kändisar på teve som är sig själva går det att kringgå detta problem.Kändisar är vana vid och mer bekväma framför kameran. De har ställning nog i framställningsprocessen vilket medför att de i högre grad kan släppa fram sitt riktiga jag – om det nu finns något sådant som ett riktigt, inre jag – eller på ett mer trovärdigt sätt kan spela en roll som föreställer deras riktiga jag. Maten är där för att skapa en (illusion av) förtrolig stämning.

Sedan är säkert produktionskostnaderna lägre än de flesta alternativ –  kändisarna är ju i många fall med för att stärka sitt eget varumärke.

Ljumna 800 grader

Efter en vecka som varit tämligen intensiv, både på arbetet och på fritiden, kunde jag kosta på mig att slöa lite på söndagseftermiddagen. Då detta var ännu en av dessa menlösa landskampshelger fanns det dock ingen fotboll som kunde skänka mening och ögonfröjd i tillvaron. Istället vandrade jag likt en osalig ande mellan kanalerna.

Hamnade framför reprisen på Dansbandskampen och skulle precis växla vidare när jag hajade till över låtvalet. Någon av dessa dansband med namn-namn skulle spela Ebba Gröns klassiska 800 grader. Efter att ha hört låten är jag lite sugen att ringa till Aftonbladet och se om måndagens löp inte kan bli ‘okänd, närmast oläst bloggare rasar mot Dansbandskampen’ eller något liknande.

En sån där panel som är obligatorisk i sådana där musikprogram kommentarade efteråt och en av dem berömde bandet för att ”spela från hjärtat” en annan att deras tolkning var ”bättre än orginalet”. Hur det kan vara att framföra en låt med hjärtat när man ler och delar och publiken dansar när texten handlar om ett stundande kärnvapenkrig? Nu tycker jag verkligen inte om dansband, det erkänner jag. Måhända är det adekvat bruksmusik när man vill dansa men jag klarar inte av att lyssna på det och jag får verkligen inte lust att dansa.

Det enda jag är benägen att dansa till är nämligen punk, även då en smula ovilligt motvilligt (det finns även en del likheter med en Magnus Uggla-låt, även om det knappast är något jag erkänner öppet). För sådär tio år sedan upplevde jag något liknande när folk dansade runt och såg glada ut till samma låt nere i en källare på en studentpub, då jag fick god lust att upplysa de dansande att det är måhända ok att dansa men det är inte ok att se glad ut! Folk som kollar på Dansbandskampen och är glada till 800 grader är uppenbarligen samma människor som tar titeln till Nationalteaterns Livet är en fest bokstavligen.

Jag lyssnar inte så aktivt på musik och än mindre så än i min ungdom. Däremot tycker jag att bra musik förtjänar en del respekt. Det är klart att man emellanåt kan missförstå texter men att helt ignorera en låts själva essens och till synes utan något försök till utvecklande tolkning förvandla en av tidig svensk punks bästa låtar till trallvänlig ljudkulliss, hissmusik, är knappast att ta musik på allvar.

Sammanfattningsvis har vi här identifierat ännu en kategori människor som skall kommenderas ut och hugga ner granar med en morakniv i inre Norrland när revolutionen kommer!

Guldkorn från BBC och en spark mot USA

Säga vad man vill i dessa Pirate Bay- och Ipred-tider, men utvecklingen har i vilket fall gått framåt (läs: lägre priser) på vissa områden. Numera är det ju inte särskilt svårt att hitta gamla Tv-serier på Dvd för högst humana priser. Jag har la tankat en del i mina dar, men nog är det smidigt att betala när priserna är humana och utbudet större, både på internet men också i affärerna.


Den senaste veckan har jag (läs: min bättre hälft och sugar momma) köpt in sig i två riktigt bra teveserier för en spottstyvel. Först den brittiska komediserien Coupling. Relationskomedi utan att vara det minsta söt och gullig (shadaim!). Trots att skådespelarna i orginalet talar tydlig och bra engelska kände sig skaparen tvungen att skapa ett Coupling U.S. och som vanligt lär det ha blivit så mycket sämre (jag har inte sett den, men vad jag läst så…) och lades dessutom ner efter en halv säsong eller så. Kanske är det för att amerikanerna har svårt att passa in BBC-produktioner i sina reklamstinkande kanaler, men nog borde det finnas gränser för dumhet? Man undrar ju lite varför tevebolagscheferna tror att amerikaner är så fruktansvärt rädda och ovilliga att se något oamerikanskt på teve – det är ju inte precis nödvändigt att texta Coupling. Kanske för att det är lite mer vågat än vad amerikanerna är vana vid (jo, det kan vara vågat i amerikanska sitcoms, men alltid från något slags moralpanik-perspektiv medan sex i brittiska sitcoms likt Coupling är något naturligt, det är allt annat runt som är roligt) och dessutom innehåller minimalt med våld?


Sedan den andra serien – Jag, Cladius. Har viljat se serien igen sedan den visades på SVT för minst tio år sedan. Ett riktigt guldkorn från 1976 med eminenta skådespelare som Derek Jacobi i titelrollen och exempelvis Brian Blessed som Augustus, men egentligen är det mängder av riktigt, riktigt bra aktörer – Siân Philips som den elaka farmodern (och Augustus andra fru) Livia är lysande i sin manipulativa ondska (enligt imdb skilde hon sig i samma veva från Peter O’Toole, måhända var den processen en inspirationskälla? Fast på informationen för hennes man så skiljde de sig 1979, medan han höll på att spela in Caligula – som ersätter Tiberius, Peter O’Tooles roll, som kejsare innan – mycket skilsmässor var det i vilket fall bland romerska patricier. Tiberius kom efter Augustus och efter dem allihop kom Claudius som möjligen blev giftmördad av Nero, vilken soppa!). Hade den spelats in USA hade de troligen tillsatta en massa snygga människor istället för tränade teaterskådespelare (det var tydligen fallet med Coupling U.S.). Dessutom skulle säkert bolagscheferna tycka att namnen var så bökiga att hålla reda på att de flyttat hela historien till nutida Los Angeles och ersatt kejsardömet med en vingård,ett klädföretag eller måhända ett oljeimperium.