Anpassa dig eller dö

Till söndagens morgonkaffe satt jag och kollade på ett par dokumentärer om upptäckten av Nordvästpassagen. Alltså den farbara leden från Atlanten till Stilla havet norr om Kanada. Jag kom en bra bit i första och såg sedan endast delar av andra, då jag bland annat var tvungen att gå iväg med tvätten. Vad som jag dock hann uppfatta och som jag fann intressant var den distinktion som programmet gjorde mellan Franklinexpeditionen (startade 1845) och Roald Amundsens framgångsrika expedition (startade 1903).

Franklinexpeditionen var viktoriansk ut i fingerspetsarna. Sir John Franklin gav sig av med 128 man, endast ett par med någon erfarenhet av arktiska förhållanden, i två stora skepp fullastade med en mängd saker av perifer betydelse för en snarlik expedition. När fartygen frös fast saknade expeditionen förmågan att överleva. Spridda indicier, genom sentida forskningsexpeditioner och muntliga utsagor återberättade bland inutier i området, indikerar att även om några av dem överlevde i flera år, och försökte ta sig söderut landvägen, verkar de inte på allvar försökt lära sig av de infödda inuiterna. Roald Amundsen angrepp problemet på ett helt annat sätt. I en liten sloop som tidigare använts som fiskebåt. Besättningen bestod endast av sex man, av vilka flera hade erfarenhet från bland annat valfiske. När expeditionen sedan gick i vintervila norr om Kanada passade Amundsen på att knyta kontakter och lära sig av den lokala inuitstammen.

Vad jag tyckte var intressant var just dessa olika attityder som expeditionerna gick in med. Den brittiska expeditionen gick in med kraft och en föreställning om överlägsenhet och förmåga. Vid motgång saknades vilja att ta till sig lokal kunskap och försöka anpassa sig. Alla dog, även om det tycks ha tagit flera år. I den mån som inuiternas berättelse är korrekt hade de sista överlevarna flera år efter att skeppen frusit fast fortfarande inte lärt sig att göra igloos eller jaga säl. Amundsen utgick däremot från att de i de brittiska ögonen primitiva inuiterna hade något att lära honom om överlevnad i arktiskt klimat.

Berättelsen påminner mig om en under streckare jag läste häromdagen kring kejserliga Kinas sätt att (inte) hantera britterna vid tiden för Opiumkriget. Kina stod till synes hopplöst efter britterna sett till tekniskt kunnande och organisation. Men även medgivet detta faktum borde mittens rike kunna motstå 7000 brittiska soldater med i alla fall en uns av ödmjukhet och flexibilitet. Istället utgick Kina från sin nedärvda föreställning att alla världens länder egentligen var vasallstater underlydande Kejsaren.

”Den 3 april 1842 hade kejsar Daoguang äntligen börjat inse allvaret så pass att han började ställa frågor som: ”Var ligger England? Varför säljer de opium till oss? Varför är indier med i deras armé? Hur kommer det sig att en 22-årig kvinna är drottning? Är hon gift?” Och han beslöt att förhandla.”

I denna historia är det britterna som stod som segrare. Intressant nog hade faktiskt dess regering ungefär samma inställning gentemot Kinas motvilja mot fortsatt import av opium:

”Den 30 september [1840] samlade den brittiska regeringen ihop sig till en tvådagars sammankomst i Windsor Castle. Dag två kom den kinesiska frågan upp. Man beslutade då, med en nonchalans som i efterhand ter sig som närmast komisk, att skicka en mindre militär styrka mot Kina.”

Med historiens facit var det Kina som inte hade kontakt med verkligheten. Den Brittiska inställningen antyder dock måhända att historien kunnat sluta annorlunda om Kina inte varit än värre inrotade i sina föreställningar om överlägsenhet. Vad jag tycker är intressant är just hur experter – oavsett om de nu är polarutforskare eller statsmän – kan fatta så till synes uppenbart fatala beslut. Tur att inte sånt händer i vår upplysta, moderna värld med god tillgång till information och utredningar!

Annonser

One comment

  1. Intressant reportage häromveckan i Washington Post eller möjligen NY Times om kapplöpningen till Sydpolen. Scott fyllde sin resa med vetenskapsmän och forskare, diverse labbutrustning och samlade ständigt in prover längs vägen, som försenade och tyngde ner expeditionen. Amundsen stack iväg med folk som kunde åka skidor, som var vana att vistas i tuffa omständigheter och sket fullständigt i att samla in material för forskning – han var helt och hållet inne på att vinna racet. Vilket han ju också gjorde. Ska försöka hitta länken senare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s