Månad: april 2013

Svensk lönebildning och kollektivavtal

Gått upp i svinottan (för att vara en söndag) för att försöka hjälpligt sammanställa en föreläsning för masterstudenter kring svensk lönebildning under efterkrigstiden. Även om jag numera har en viss erfarenhet av undervisning på universitet (kanske 50 timmar) så känns det som om man måste anstränga sig lite extra när det kommer till masterstudenter. De vet ju emellanåt saker och jag kan inte bar ställa mig och rabbla upp en förklarande och förtydligande sammanfattning av kurslitteraturen.

Kugelberg, SAF och Geijer, LO Foto: Scanpix

Då jag, trots att mitt intresse för arbetsmarknadsfrågor, alltid skytt lönebildningen som pesten så innebär detta lite extraarbete. Samtidigt har jag till min förvåning upptäckt att jag tycket att det är rätt intressant. Det handlar ju trots allt om hur en stor del av resurserna i ekonomin fördelas. Vad som gör mig ännu mer förvånad är att det är ekonomers, snarare än historikers, undersökningar av den svenska lönebildningen som roar mig. Den historieskrivning som jag är mest van vid, arbetarrörelsen steg upp mot ljuset, har i många fall sin charm men när det kommer till frågor om lönebildningen är det så fruktansvärt omständlig i detaljerna – varje lönerörelse är unik och inbegriper möten och nattmanglingar med Bertil Kugelberg och Arne Geijer samt Rudolf Meidner som står bakom med en pärm eller två. Ekonomer har ju en tendens att rationalisera bort sådana detaljer men verkar inom frågor kring lönebildningen, trots en allt för stark tendens mot teleologiska förklaringar samtidigt som de för Sverige och Europa inte har kunnat fortsätta sin verksamhet med allt för reduktionistiska förklaringar som inte inbegriper fack- och arbetsgivarföreningar.

Har jag sett ljuset i nationalekonomin eller är det bara fem timmars nattsömn och gårdagens Weissbier som spelar min mentala hälsa ett spratt? Det får nog bli en kopp kaffe till…

Annonser

GAIS 1-3 Östersunds FK

GAIS förlorar en match och folk är upprörda. Ja, även jag är upprörd när GAIS förlorar (och sparkade lite obetänksamt på en stol i samband med 3-0) men denna gång verkar vreden ha gått över alla breddar. Saker har slängts ner från läktarna och så vidare. Detta kanske inte jag kan förstå, eftersom jag är en jordbrukare enligt districtline, men nog tycker man att supportar skulle vara lite mer härdade än så. Än är inte säsongen förlorad, för att göra en parafras på den polska nationalhymnen.

Östersunds FK har ett samspelat lag och en för svenska förhållande udda spelidé och till synes mängder av självförtroende. Vad hade då GAIS kunnat göra annorlunda? Det första är så banalt att jag knappt vill skriva det. GAIS kan inte gå ut och inte förstå att matchen börjar när domaren blåser, inte när motståndarna gör sitt första mål inom fem minuter. Väldigt få spelare på plan var med och spelade för förra året men på något sätt kan en sådan inställning sitta i väggarna. Jag har inte orkat titta på repriserna noga nog för att vilja peka ut någon skyldig och jag vet inte heller om någon enskilt skall belastas. Att tre hemmaspelare står likt statister från The Walking Dead kring målgöraren är inte bra och är ett system, snarare än individuellt, problem. Att gästerna var fina nog att inte backa och bilda en köttmur i 85 minuter, som vissa andra lag GAIS förlorat mot, skapade förvisso en del chanser för GAIS att nyttja sina anfallsstyrkor, men bidrog också till problem på annat håll.

Det andra felet är den balans på mittfältet som GAIS hade. Jag har emellanåt en dröm om att Jeffrey Auybunn skulle kunna verka som en grönsvart Pirlo (en personlig favoritspelare) men det kommer inte att fungera i partnerskap med Andreas Drugge. Vi har en verklighet som vi, även om vår tolkning av den inte är perfekt, att förhålla oss till. Någon av dessa måste bort eller flyttas på för att GAIS skall kunna vinna bollar. Avståndet gentemot backlinjen blev väldigt lång och att GAIS skulle göra försök att vinna matchen åter gjorde inte detta problem mindre. Detta blev extra tydligt på grund av motståndarnas uppställning, då det emellanåt kunde bli väldigt trångt på mittfältet och ingen som klarade av att vinna boll och när Jeff blev svartepetter med bollen och andra rörde för lite på sig så är det kanske inte så märkligt att slöa bollar fastnar på motståndarspelare som sedan hade en hel del ytor framför sig att laborera med, och lagkamrater att leka med.

Jag undrar om detta inte var en kraftig underskattning av motståndarna från Askebrands sida, som trodde att GAIS kunde vara spelförande gentemot den Jämtländske nykomlingen och att GAIS kunde gå stärkta från kämpainsatsen mot Ängelholm. Många vill peka på inställningen, vilket jag förstås också gör i samband med det inledande målet. Jag tror emellertid att vad som framstår som en bristande inställning i första hand är ett resultat av en taktisk och spelmässig underlägsenhet, i alla fall efter 4 poäng på två föregående matcherna och i inledningen på en säsong.

Att Mirza Mujcic är så pass orutinerad att han först orsakar en straff i ett läge då det inte fanns någon som helst anledning att gå in hårt, och där efter går och får sig själv utvisad – GAIS tredje på bara fyra matcher – är ju inte heller vidare roligt att behöva betrakta. GAIS hade trots allt fram till dessa några goda chanser att komma tillbaka. Det är lätt att i ett sådant läge klaga på den unge spelaren och GAIS ungdomar. Att man behöver lätta på sin frustration är förståeligt men det är inget vi kan göra något åt. GAIS har de spelare vi har och det är bara att göra det bästa med det tillgängliga materialet. Alternativet på bänken var ju Angus, och hur mycket skit har inte han fått för snarlikt beteende under det senaste året?

Ängelholms FF 1 -1 GAIS

Även om inte resultatet förtäljer det, var detta den match hittills som mest imponerat på mig avseende GAIS anno 2013. Initialt dominerade GAIS fullständigt och även efter den tveksamma utvisningen var GAIS stundom det bättre laget. En vilja att vinna genomstrålade framställningen. GAIS tog också ledningen och även om straffen vi fick kanske var tveksam (en senkommen kompensation för utvisningen?) och GAIS återigen tappade ledningen snabbt därefter – vilket var något så där förståeligt under rådande omständigheter, och målet var snyggt, även om man kanske önskat att någon rusat ut lite tidigare.

Efter tre matcher med tre olika resultat (och +/-0 i målskillnad) undrar jag om inte detta, en tredjedel av serien, kan säga oss något om serien i sin helhet. Jag har i alla fall stirrat ner i grumligare kaffesump än så för att göra prognoser om framtiden. Kan vi förvänta oss att BoIS blir ett lag för övre halvan, Ängelholm för den lägre delen och Degerfors och GAIS någonstans i mitten? Sett till matcherna är det intrycket jag fått. Varberg har i och för sig följt upp sin inledande viktoria med två förluster men kan vi inte förvänta oss att detta endast är temporära bakslag? Nå, det är sekundärt i sammanhanget. För tillfället är i alla fall jag förvissad om/lever med illusionen att GAIS i denna kampanj har förutsättningarna att klara av kontraktet. I all fall på plan – vad som händer bakom lykta dörrar hos SEF och SvFF är ju tyvärr svårt att sia om, även med min kaffesump.

En notis om prissättning på kollektivtrafik

I dagens DN går det att läsa att en trafikforskare ger – som det uttrycks i rubriken – tumme upp för dyrare biljettpriser på Stockholms lokaltrafik (SL) under rusningstrafik. Detta skulle vara ett sätt att minska belastningen och minska behovet av nyinvesteringar. Kanske inte något jag i vanliga fall skulle tänka så mycket på. Jag bor inte i Stockholm och även om det finns en SL-pendel till Muppsala numera så använder jag inte heller den i någon större utsträckning. Tydligen har Stefan Fölster skrivit något på DN Debatt tidigare under veckan.

Nej, vad jag finner intressant är de givna utgångspunkter som såväl journalisten som trafikforskaren tycks ha: ”[Han] tror att många resenärer är beredda att betala mer om det leder till minskad trängsel. – Det skulle till exempel göra att de som åker långt med pendel kunde sitta och jobba på tåget, säger [trafikforskaren] Krüger.” Med andra ord förväntas tunnelbaneresenärerna ha reella alternativ och/eller kunna välja vid vilken tidpunkt de åker till jobbet. De förväntas också – och detta är det jag framförallt finner roligt- kunna arbeta i vagnen när de nu betalat för sina rusningstrafikbiljetter.

I Stockholm finns det alltså inte längre människor som är bundna i tid och rum i sitt förvärvsarbete! Framtiden är redan här, eller där (utanför Stockholm är vi ju alltid lite efter)

GAIS 3 – 1 Degerfors IF

Efter den dystra premiären så vändes siffrorna till GAIS favör en vecka senare. Frågan jag, och säkert många andra med mig, ställer sig är om detta var ett bottenmöte i 2013 års Supperetta eller om GAIS kan förvänta sig och ge och ta poäng över seriens gång. På så sätt tillskansa sig en hyfsad mittenplacering, eller ej. GAIS beslut att införa Sektion 23 på långsidan kan däremot inte ses som något annat än en total succé, även på tv-skärmen (eller snarare datorskärmen).

Askebrand valde att inte göra några större förändringar i jämförelse med förlustmatchen. Linus Tornblad flyttade upp på den osynliga Mommos plats och ersattes på högermittfältet av Hampus Andersson. Bytet var onekligen i en framgång. Framgången hänger i alla fall delvis ihop med att GAIS inte släppte in första målet. Hade vi gjort det hade matchbilden nog varit en annan. Att ha Joel Johansson och Linus spelande på kontringar är en guldsits och att tappa den ledning laget fick efter sådär tjugo minuter hade varit ett kapitalt misslyckande. Oaktat dessa fördelar kan vi emellertid ta med oss det positiva i ett till synes väl fungerande samspel mellan anfallarna och de viljeyttringar som låg bakom de två första målen.

I backlinjen fick kapten Gustafsson ersättas av den unge Mirza Mujcic. Detta var GAIS akilleshäl under matchen, ett problem som blev allt större i och med att tiden gick. Mirza var allt för långsam för att bemöta den förre GAIS-sojuornen Rennie i steget och tvingade/valde att i ett tidigt skede att dra sig inåt och lämna kantytorna till den kvicke och tekniske ivorianen. Genom att Degerfors spelade 4-2-3-1 så var de för- och nackdelar som gästernas anfallsspel hade relativt förutsägbara visavi en mer traditionell 4-4-2. De hade en hel del platser på ytorna, då framfört på Rennies kant, och kunde ta för sig på innermittfältet med ett numerärt överläge men saknade tyngd i straffområdet. Att Degerfors, om jag inte missminner mig, hade fler avslut under matchen berodde snarare på att de sköt flera skott från strax utanför straffområdet. På grund av att GAIS försvarssamspel mellan backlinje och mittfält inte tycks vara riktigt samspelt i alla lägen så orsakade detta större problem en nödvändigt. Vidare uppstod det ett antal kaosartade situationer i målområdet som jag hade önskat att jag sluppit uppleva.

Varbergs BoIS 3 – 1 GAIS

Det fanns många anledningar att vara lite extra känslomässig inför denna match. Jag råkar nämligen vara född och i hög grad uppväxt i den ort där matchen spelades. Tyvärr var inte GAIS sportsliga framgångar på Påskbergsvallen mycket bättre än mina insatser i Mjölkkannan (en friidrottstävling för mellanstadieelever). Jag har personligen en relativt avmätt inställning till Varberg som stad, ett ord som jag också skulle använda för att beskriva min uppfattning av lokalbefolkningen. Måhända är detta arv orsaken till min självgodhet? Till skillnad från en del av mina jämnåriga, som tidigt utvecklade avsky för staden hade jag inte riktigt de problemen med min uppväxtort. Min allmänna ovilja har snarare mognat med åren som ett bättre vin. De som i sin ungdom hatade staden har la vid det här laget fått barn och flyttat åter – för att det är så lungt och tryckt i Varberg. Inte för att jag vet, håller egentligen inte någon kontakt med varbergare. På många sätt tråkigt att vara fast i Muppsala när det för en gångs skull hade varit roligt att gå ut på Societetsparken. Att GAIS nu spelat i båda nämnda orterna och jag inte kunnat närvara är ett klart underbetyg för mig (avgå!).

Nå, nog med psykolog-soffsnack och vidare till matchen. GAIS ställde upp med en 4-4-2 uppställning som i många avseenden torde vara det bästa laget kan få fram i dagsläget. Vad detta innebär är emellertid lite svårt för mig att avgöra, då jag inte sett annat än den där cupmatchen mot Elfsborg, vars spel och resultat i mycket också avspeglade sig i denna match. Av tradition förstod inte GAIS att matchen startar vid första sekunden och inte fem minuter in i matchen. Att våra mittbackar, och kanske framförallt den reslige Björn Andersson, kunde förlora så många luftdueller, och då inte enbart i samband med det tidiga ledningsmålet för Bois, är frapperande. Att i ett tidigt skede gå in i ett underläge när man har två snabba, snarare än luftstarka anfallare är att sätta sig i ett underläge som är större än målet i sig. Varberg kunde backa hem och relativt enkelt försvara sin ledning och använda sig av kontringar, vilket passade dem som hand i handsken. Joel Johansson jobbade förvisso kopiöst och 1-1 målet var onekligen något av en pärla, men var också en av få gånger som GAIS egentligen presterade bra framåt under hela första halvlek. Att laget igen, precis som mot Elfsborg, återigen inte förstod att matchen börjar direkt igen och tappade ledningen snabbare än jag han sätta mig ner i soffan är likaledes symptomatisk och berövade egentligen GAIS en chans att då spela ett spel som passat laget bättre.

Joels insats kanske också bör kontrasteras med den upplevelse som i alla fall jag hade att han var GAIS enda anfallare. Så var emellertid inte fallet på papperet. Tydligen spelade även Mommo hela matchen. I min subjektiva, post-moderna upplevelse av matchen kom emellertid denne spelare in som inbytare i 75:e minuten. Det var då Jeffrey Aubynn kom in och började slå bollar som Mommo lyckades ta ner och göra något med. Hur detta skall tolkas är jag inte riktigt säker på och är måhända något som behöver återkomma till. Gav Aubynns inhopp GAIS spel något som tidigare saknats eller var det bara så att Bois spelare nu började bli lite för trötta för att hålla koll på en Mommo som knappast kan ha slitit ut sig i sin osynlighet? Är det bättre att flytta ut en i mitt tycke intressant spelare som Andreas Drugge på kanten eller högre upp i banan? Kantspelet lämnade i övrigt något att önska, även om Patrik Wallin syntes mer än en likaledes osynlig Linus Tornblad. Samtidigt vet jag inte riktigt om jag litar på Aubynn i en innermittfältsroll från start. Då Spong gick ut mot tygbönderna och ersattes av densamma flyttades matchen från Borås till Hawaii (jag misstänker att det regnar rätt mycket där också). Förmågan att vinna, ta emot och hålla boll på offensiv planhalva behövs för att GAIS skall kunna bryta ner gäng som Varbergs Bois. Att trixa sig igenom på annat sätt (med så kallat passningsspel) kommer knappast att fungera.