Månad: januari 2009

Real Gefle och the Hoops

Läste för någon dag sedan att Gefle IF eventuellt skall byta tröjfärg från ljusblått till vitt. Enligt fotbolldirekt skall bytet motiveras med att laget spelade i vitt fram till 1970-talet.* Detta skulle alltså vara ett steg tillbaka till rötterna. I realiteten handlar det förstås om något annat:

Gefle-spelare 1971 (bild från lagets hemsida)

– Jag vet inte riktigt vem den kommer ifrån från början. Men det här handlar ju om hur vi vill profilera klubben som varumärke. Marknadsavdelningen är förstås drivande.

Sportchef och tränare Pelle Olsson till Gävle Nyhetsbyrå

Det handlar alltså om marknadsföring. Så spännande det låter. Kan riktigt föreställa mig hur diskussionerna går vid matsalsborden i stadens radhus: – aha, Gefle IF skall spela med vita tröjor, ja men då bara måste jag att gå och köpa årskort på studs! Vad spelar de för sport egentligen, curling? Jag har en sporadisk läsare som faller in på den målgruppen. Han har måhända en kommentar? Hela fotbollsverige står och håller andan för att se hur det skall gå med detta nydanande och spännande exempel på modern marketing!**

* Fotbolldirekt säger fram till 1950-talet, men det tycks råda delade meningar om detta, då klubben själv säger något annat – journalist som slinter på tangenterna?
** det heter förstås marknadsföring på svenska, men människor som håller på med det brukar ha dåligt grepp på såväl engelska som svenska, så det blir till att blanda vilt.

När detta inlägg publiceras befinner jag mig i Sheperds Bush, London. Resan kommer förhoppningsvis bland annat innehålla ett besök på Loftus Road för att se QPR ta sig an Swansea, en viktig match på the Championships övre halva. The Superhoops tar sig snart an Reading i ett Londonderby. Om jag skall bo i Sheperds Bush så vill man ju stödja sitt lokala lag, men jag undrar ju om the Rs kunde passa på att byta tröjfärgor tills jag kommer fram… det är något kräkvitt över dem…

Auto über alles!

Efter att ha kommit ur från D.C:s tunnelbanor för att hämta luft har jag till slut haft lite tid över för att gå igenom mediaflödet* och ramlade via Yimby STHLM på en intressant artikel om bilberoende i SvD:s kulturdel från mitten av veckan.

Artikeln ger en intressant sammanfattning av hur bilen kom att stå för moderniteten och blev en vital del av att det goda samhällsbyggandet under efterkrigstiden. Det viktigaste är dock inte den historiska tillbakablicken, utan att väldigt lite faktiskt händer för att ändra på den riktning som samhällets fysiska planering tagit (kanske skulle skriva något om spårbundenhet, men då det handlar om bilar, ej tåg och spårvagn eller tunnelbana…) – notera till exempel Vägverkets planer på att bredda söder- och västerleden, delvis på grund av ökad trafik till externa köpcentrum.

”Det är ett område som är politiskt korrekt att prata om. Jag har läst ganska många utredningar och ganska många propositioner och ganska många policytexter om detta. Men jag kan bara konstatera att biltrafiken har inte minskat. Tvärtom ökar ju biltrafiken i stort sett i takt med BNP, säger Anders Hagson och konstaterar att det finns mycket i samhällsutvecklingen, med bland annat regionförstoring, växande externhandel och omvandling av fritidshus till permanentboende som bidrar till ett ökat bilberoende.”

Detta är något som jag kommenterade för bara en tid sedan. En planering som i praktiken fortsätter att bygga enligt efterkrigstidens planeringsprinciper fortsätter oförhindrat. Husen står lite högare, lite tätare men i det stora hela är omgivningen den samma när kommunen och byggherrarna sanerar staden. Det tycks finnas en kraftigt dissonans mellan städernas övergripande policy för stadsbyggande och den produkt som kommer ut från den svarta lådan i form av detaljplaner och infrastruktur.

Olskroksmotet

”Att på allvar ifrågasätta människors bilvanor är dessutom minerad mark. Många hoppas att ny teknik, med exempelvis vätgasbilar, ska göra det möjligt för oss att obekymrat köra vidare.

[…]Det är en viss skillnad mellan retorik och praktik. Kommunerna pratar om att bygga tätare, men i realiteten beviljar de externa köpcentrum som bidrar till att sprida ut staden ännu mer. Och i Stockholm planerar man in en p-plats per ny lägenhet, vilket skapar incitament för fortsatt bilinnehav och fortsatt ökat bilberoende.”

Att bilismen fortsätter att ha vara av avgörande betydelse har bland annat uppmärksammats med innerstadens parkeringspolicy som anses förhindra för de bilberoende att leva sitt glada 1950-talsliv. Frågan hamnade någon dag senare på ledarsidan där Maria Haldesten beklagade sig över hur svårt det är att hitta en parkeringsplats i stan för den där bilen hon bara måste ha (notera även Johannes indignerade motinlägg).

Menlösa gräsmattor lånade av Yimby STHLM

Bilisternas frihet i all ära, men det påverkar faktiskt livet för oss som inte ser skönheten och funktionen i bilder som den ovan. Externaliteterna av bilisternas frihet är ett fängelse för många, även för den ofrivillige bilisten som åker bil mellan livets noder för att det andra alternativen inte är möjligt i beaktande av den begränsade tillgången på tid.

Detta skall inte tolkas som om jag vill bannlysa bilen i staden. Det är med rådande struktur helt orealistiskt och måhända inte heller önskvärt. Jag förespråkar att bilens behov nerprioriteras för andra alternativ och värden i den urbana miljön. Mer konkret innebär det lägre fart samt fler övergångsställen och mindre trafikseparerade leder för bilen. Det är den kostnad som bilismen måste betala för att på ett mer tillfredsställande binda samman öar av bebyggelse som i nuläget isoleras av asfaltsspagetti.

* Utöver Graafs hälsotillstånd då, Peter…

Icke-nyheter om Wanderson

Allt som oftast får agenten skulden för fotbollsvärldens omfattande spelarförsäljningar. Spelarförsäljningar vars transaktionskostnader kommer agenterna till del. Men det finns andra aktörer som lever på spekulation på talang. Jag talar förstås om sportjournalisterna. Att gräva ner sig och ta fram något intressant är jobbigt när redaktören står bakom ryggen och kräver artiklar.

För en tid sedan stod det skrivet i sten att Levon Patjadzjan skulle lämna GAIS för ett halvårs lån med tillhörande option till PAOK i grekiska Makedonien. Spekulationerna om vem som lurat vem och vad det egentligen är för mentalt fel på den unge armeniern var många. Nu får stenhuggaren bråda dagar, för plötsligt så var avtalet brutet. Nya spekulationer följer.

En massa att gräva i för en hugad journalist kan tyckas. Vad var det egentligen som hände? Jag vet att det finns många gaisare som vill ha klarhet. För att på ett vettigt sätt reda ut denna gordiska knut behöver en journalist dock komma i kontakt med flera parter i flera olika länder som talar flera olika språk – låter rätt jobbigt va?

Nä, då är det enklare att ringa till Christer Wallin och fråga om GAIS är intresserade av att sälja Wanderson nu när Levon Patjadzjan tycks stanna? Wallin är affärsman i första hand och vet förstås om att allt är till salu, även om det måhända inte finns något bud att ta ställning till kan han näppeligen förneka detta. Journalisten är nöjd och kan sätta rubriken ”Väntar på miljonbud”, som att Wallin skulle sitta där i Gaisgårdens fikarum med en kopp kaffe och en mazarin och bara vänta på anbud. Läser man vad som egentligen står är det – i beaktande av att Wallin är affärsman – mer av en icke-nyhet;

– Det ska mycket till om något ska hända. Samtidigt vill vi behålla en så stor del av truppen som möjligt, säger Christer Wallin.

Låter la mer som nej och nej är JA från ordförandens sida, eller hur? Vi vet ju sedan tidigare hur intresserade journalister är av att skildra något substantiellt journalistiskt material om GAIS.

Tankesmedja håller linjen

Efter att en finansiell kris och hotande recession skakat om i världen och inte minst i Göteborg har flera företag skrikit om statligt stöd i en eller annan form. Inte minst bilindustrin har stått för detta. I detta sammanhang är det befriande att läsa Dick Kling, nationalekonom på Timbro, som skriver på fredagens GP Debatt. Han propagerar för att staten inte skall rädda näringslivet.

Jag delar måhända inte Klings ontologi över den ekonomiska världen, men jag kan i alla fall applådera att han håller linjen. Att samma företagsledare som gått runt och gnällt på skatter, lagar och regler samt det svenska klimatet plötsligt står längst fram i kön till socialen är ju inte något annat än hyckleri. Kling har rätt i att om man tror på marknadsekonomins förmåga att på bästa sätt omfördela och förädla världens resurser (Amen!), så kan man inte förvänta sig att staten skall lösa problemen. Det är nästan så att man för ett tag skulle kunna tro att idéer och inte krasst särintresse styrde världen…

Fast Kling har la en fast tjänst och kan tänka långsiktigt, snart är det bättre konjunkturer för de fria marknadskrafterna. Den som står i skuld är ju som bekant inte fri…

Extrajobb stör bloggande

Väldigt svettiga arbetskläder

Som några kanske har noterat har takten och kanske framförallt kvalitén på blogginlägg sjunkt som en sten under senaste tiden. Anledningen, mina kära läsare, står att finna i mitt extrajobbmed att rensa ut supermutanter från det postapokalyptiska Washington D.C.:s tunnelbanesystem. Det är ett tufft och svettigt jobb som tar en massa tid. Dessutom får man inte ens in P1 bara Galaxy News Radio, så det är svårt att hänga med i den svenska debatten.

Parkeringspolicyn i Göteborg skapar oenighet

Det finns en sakfråga bland stadsbyggnadsfrågor där politiker inte nöjer sig med luddiga visioner och det är parkeringspolicyn. Vet inte ens om Mona Sahlin tycker det är vidare sexigt, men nog är det en fråga med viss betydelse. I lördagens Gepe* lyfts oenigheten mellan moderater, folkpartister samt kristdemokrater på den ena sidan och socialdemokrater, miljöpartister samt vänsterpartister på den andra. Båda blocken har lämnat in återremisser på en stundande ny parkeringspolicy.

Målkonflikten är uppenbar, dels är det positivt att staden är tillgänglig men det är samtidigt problematisk med allt för mycket trafik i innerstaden samtidigt som kollektivtrafik, gång och cykling är bättre för miljön och tar mindre plats på stadens gator och torg. Det borgerliga blocket har en poäng när de säger att att mindre parkeringsplatser i staden gör den allt mer otillgänglig och risken ökar att folk istället väljer externa köpcentrum.** Samtidigt har s, mp och v vid flera byggärenden under hösten yrkat för lägre P-norm och vill bygga ut och förbättra pendlarparkeringar.

West Edmonton Mall i Alberta, Kanada har världsrekordet med 20 000 parkeringsplatser – Var i helvete ställde vi bilen?

Parkeringsplats som parkeringsplats, tänker säkert många. Men det bör enligt min mening göras en klar åtskillnad mellan besöks- och kundparkeringar i gaturummet och boendeparkeringar i innerstaden. De senare bor på en plats med goda möjligheter att transportera sig på annat sätt. Däremot är situationen en annan för Lerumsbor och andra som verkligen har små möjligheter att klara sig utan bil i sitt dagliga liv. Notera till exempel diskussionen kring ett ombygge från kontor till bostäder i västra nordstaden som pågår på YimbyGBG här och då speciellt denna kommentar av en person involverad i projektet.

Det är tämligen bökigt att köra bil i innestaden och många som gör så har näppeligen börjat på en plats med god kollektivtrafik. Att tro att människor från kranskommuner eller villaområden i någon högre utsträckning skall ställa sin bil halvvägs utanför centrum och byta till någon buss är nog tyvärr orealistiskt. Dessutom ger faktiskt även bilar liv till staden. Att i praktiken separera bort bilen från innerstaden för att den äldre kärnan av staden skall bli en sån där plats där människor skall gå runt och mysa*** medan alla stora inköp görs i bilburna köpcentrum riskar att förvandla innerstaden till en funktionalistisk död zon.

Det är min uppfattning att det inte skall var omöjligt att parkera i Göteborg.Ppå samma sgång som jag blir lätt kräkfärdig av stora parkeringsytor finner jag ofta en rad av bilar längst trottoaren som tecken på liv. Tillåt parkeringar längst trottoarer på så många platser som möjligt, dölj övriga bilar i parkeringshus och få bilisterna att i högre utsträckning anpassa sig till lägre fart på cykelns, kollektivtrafikens och gångtrafikantens villkor.

*Finns ej på nätet för tillfället.
** Ni vet, såna som politiker med glädje ger bygglov till, förser med vägar, planerar för…
*** Observanta läsare har säkert noterat min avsky över seperation av dagligvaruhandel och andra verksamheter.

Tacka vet jag hundspann!

Ja, så stod det på en relativt stor dekal på dörren in till cykelförrådet – som brukligt är ett gammalt bombskydd – med en tillhörande enkel teckning när jag gick ner för att hämta järnhästen denna morgon.

Mer purkna är punka

Jag borde ha anat att något skulle gå fel. Vad är bättre med ett hundspann visavi en cykel? Just det, man får sällan punktering! Så det torde la inte varit någon överraskning att när jag skulle cykla hem så var det inget luft kvar i framdäcket. Det vara bara att börja traska. Sträckan mellan Johanneberg och Kvilletorget är en bit. Fyra kilometer för att vara mer exakt.

Åh så typiskt är det första jag muttrar när jag ser vad som hänt med mitt främsta transportmedel. Men det är la så man alltid reagerar vid punkteringar eller när till exempel något går sönder. Det är alltid typiskt, det är aldrig en bra tidpunkt. Det var det sannerligen inte för mig när jag irriterad traskade ner för avenyn. Att åka kollektivt med cykeln var inte aktuellt. Jag har genom att observera andra försöka sig på detta sett hur otroligt argsinta spårvagnsförarna kan bli över detta. Men kaffe latte-morsorna med sina slagskepp till barnvagnar som då och då går sida på cykelbanor på visa gator i stan, för dem är det fritt fram att åka spårvagn! Då dessa barnvagnar så ofta har nummerplåtar borde de la gå ute i trafiken med EU-mopparna?

Tänk om mitt däck var så helt och rent?

Men efter ett tag släpper min irritation mot såväl punktering som barnvagnar. Det var ju egentligen den bästa tänkbara dagen att få punktering. Solen sken och jag hade inte direkt bråttom någonstans och en punktering är la något man får acceptera efter uppskattningsvis 500 mil.

Hur det går med reparationen? Plockade isär allt, täckte över hålet, satte ihop allt igen och märkte då att punkteringen gått upp igen. Låt oss hoppas på andra gången gillt. Om luften gått ut imorgon bitti igen, vore inte det typiskt?!