GAIS 1-1 ÖIS

Var detta verkligen nödvändigt? Kunde inte GAIS vunnit matchen genom att sätta sina chanser? Nej, självfallet inte! Återigen skall man dras med besvikelser som fläckar ner helgen och drar ett mörkt täcke över vår tillvaro – en upptakt till missnöjets vinter.

GAIS ställde upp med en väntat uppställning. Lika väntat som uppställningen var lagets inledande spel som i stort sett följde samma mönster som föregående matcher mot lag från undre halvan. Lite tafatt och nervöst helt enkelt. Det unga, orutinerade, ÖIS fick dominera den första kvarten av matchen. Efter en tid fick GAIS ett mål bortdömt. Joel Johansson sprang fram mot målvakten som rensade rakt på honom och bollen studsade in i mål. Bollen bedömdes emellertid ha tagit på armbågen och dömdes därför bort. En i mina ögon någorlunda rimlig bedömning. Däremot väckte den irritation som domslutet gav i alla fall lite liv i spelarna som efter detta kunde ta mer kontroll lver matchen, utan att för den sakens skulle skapa några större målchanser under första halvlek.

Under framförallt andra halvlek skapade och fick GAIS en del chanser men vare sig Joel eller Daniel Mendes var riktigt med på noterna och ett antal gyllene lägen rann ut i sanden. Trots allt visar skottstatistiken på en hyfsad dominans från Grönsvart håll men inte är det något som spelar någon roll när gästerna kan trycka in 0-1 i en tilltrasslad situation i samband med en hörna. Mendes kan efter en tid replikera genom att på snarlikt vis göra mål på ÖIS till 1-1 mot slutet av matchen.

Målen avspeglade på flera sätt matchen där ÖIS och med tiden även GAIS började ta verksamheten på allvar utan att egentligen besitta förmågan att prestera.   Jag är nästan tacksam över att jag inte kommer att kunna uppleva den stundande matchen mot Ljungskile, då jag kommer att vara bortrest.  Bara tanken på att se Lindberg, Olsson och Mankoo göra mål på ett taffat, tröttkört och stirrigt GAIS utan ett fungerande försvarsspel ger mig gåshud. Tack, men nej tack! Jag får ståttsätta mig för att bli förnedrad i Stockholm istället.

Östersunds FK 2-0 GAIS

Ett träningspass på Ullevi i dis – Det är då som det stora vemodet rullar in. Ja, så går den andra raden och början på refrängen i den gammal svensk melodi – Vintersaga – från början av 1980-talet, flitigt omgjord under de följande åren. Det är la rimligen något sådant som drabbat spelarna, trots att det knappast kan vara varken disigit eller vintrigt på Ullevi eller på GAIS-gården. Det var emellertid ett stort vemod som rullade in på en central Stockholmspub där dussinet personer bevittnade det som tydligen skall vara GAIS spelidé (den tidiga) hösten 2013.

Maken till vankelmodigt och lamt press- och försvarsspel får man leta efter. Att GAIS, numera förmodad för den övre halvan, inte fick med sig mer än ett avslut utanför mål på hela första halvlek och sedan inte lyckade med mer än en halvhyfsat tiominutersperiod i andra halvlek är lite bortom min förmåga att förstå. Det är endast gårdagens goda nyheter kring elitlicensen (fast det kommer nog säkert att skita sig i vilket fall) och en viss anspänning inför morgondagens match mot Hovås-Billdals Golf- och Seglarsällskap som gett mig energi att för formens skulle hafsa ner dessa fåtaliga meningar.

Nå, låt oss tänka positivt. GAIS ligger nio poäng före Jönköpings Södra på 13:e plats och kvalplats neråt efter 2/3 av säsongen. Om Södra och lagen kring strecket fortsätter att få samma resultat den sista tredjedelen som de första två så kommer de, eller de lag som tar över deras plats i tågordningen, att sluta på 33 poäng. Ett par segrar – förslagsvis en mot ÖIS nu på torsdag – och kontraktet är i stort sett säkrat. Därefter är det bara att vänta på alla lik i garderoberna och byråkratisk-administrativa misstag som närsomhelst kan komma in från sidan och sända in och i misär – det är då det stora vedmodet rullar in, igen.

GAIS 2-1 Ängelholms FF

Torsdagens match var en seger som i ljuset av den andra halvleken snarare upplevdes som undvikandet av en förlust; en seger för ett lag som kämpar i nedre halvan av poängen och där tre poäng är skäl för att dra en suck av lättnad över att inte ha dragits in i bottenträsket. I realiteten var det det fråga om ett GAIS som återigen fick en outsider-position för en allsvensk kvalplats. För den som – mot förmodan, för alla älskar la GAIS – inte kände till detta var det knappast så matchen kan ha upplevts.

Med Joel Johansson tillbaka från avstängning kunde GAIS mönstra ett anfallspar som det knappast går att klaga på – kanske det bästa i Superettan. Joels kampvilja över nittio minuter och Daniel Mendes känsla för mål var onekligen de helt avgörande faktorerna bakom GAIS seger. Kalmar-lånet har nu fyra mål på tre matcher för GAIS, och i den första av dessa var han osynlig. Övriga spelaren i uppställningen kändes tämligen egalt. Även om ett litet plus i kanten skall delas ut till Malkolm Moenza, som spelade fram till Mendes andra mål.

Mittfält och försvar var helt enkelt inte så pass roligt att titta på. Detta var framförallt uppenbart i försvarsspelet, vilket också tog upp stora delar av andra halvlek. När Ängelholm gick för kvittering och GAIS för att försvara så blev försvarsspelet och anfallsspelet paradoxalt sämre. När de grönsvarta anfall och försvarade som Barcelona – högt upp i banan med mycket folk – fungerade det helt enkelt bättre än när laget föll ner och försökte täcka ytor.GAIS blev mycket passiva och föll väldigt lågt. Gästerna kunde ofta komma igenom och skapa farliga chanser trots detta. Mittfältet fungerade inte så bra heller, och det lämnade ofta GAIS försvarslinje utsatt redan som det var, utan försvarets tvehågsenhet. Vi kan ju inte leva på att Tommi Vahio kan göra några bra reflexräddningar varje match om vi vill vinna dem.

Dessutom fungerade inte GAIS omställningsspel något vidare, vilket alltså är mycket märkligt med de spelare som GAIS hade på topp. Måhända förtjänar Ängelholm en eloge i det senare avseendet medan deras anfallsspel inte var mer farligt än vad GAIS erbjöd dem, vilket i och för sig var lite för mycket.

I slutet av andra halvlek blev den knipp-i-magen-ångest som GAIS försvarsspel som jag bevittnade något för mycket och av någon anledning så råkade mitt bälte gå sönder och föll ner till golvet i delar. Det var egentligen inte mitt bälte utan min bättre hälfts, som jag ”lånat” för att jag förlagt mitt gamla bälte. Mitt bälte hade jag – tydligen, jag minns egentligen inget och förnekar det – fått av henne för att jag ”lånat” ett av hennes andra bälten. Nu fick jag köpa ett nytt på konfektionsbutiken för 49 spänn. några dagar senare hittade min bättre hälft mitt gamla bälte. Nu vill hon ha ett nytt bälte från Italien, dit hon och jag åker om några veckor. De har uppenbarligen ingen känsla för kvalité i Italien. Tacka vet jag kinesiskt.

Nästa match är redan nu på onsdag mot IK Frej från Täby. Tveksamt om jag kan avvika till denna match, trots att den fågelvägen endast är mycket mer än fem mil hemifrån. Kollektivtrafiken är inte precis planerad för en resa mellan Muppsala och en för alla utom de som spelar på hästar ointressant Storstockholmsförort som Täby.

Degerfors IF 4-2 GAIS

Äntligen tid för en ny match med GAIS att förgylla helgen med. Jag hade verkligen laddat upp för matchen. Vilket betyder att jag köpt en Falcon Bayerskt 2,8 på affären, mikrat kaffet från en timme tidigare och även passat på att mikra en bulle med kaffet, som blev lite bränd i mitten och ljus och degig på utsidan, just så som ICA bakat den. Jag tog även om hand om mitt reproduktiva ansvar: Dottern fick en pinnglass och jag satte igång ”Pippi på rymmen” i vardagsrummet medan jag placerade mig själv i köket. I kombination med att min knarkare till granne, sin vana trogen, drog igång lite dunka-dunka (inget säger ju en avslappnande lördagseftermiddag på uteplatsen som Drum and Bass!) så levde jag snart i en en intressant ljudbild av fotboll, Pippi och Docklands.

Så hur gick det? Jo, Tommy och Annika hade fått nog av sina tjatiga föräldrar och bestämde sig för att rymma hemifrån. Pippi följde givetvis med… Jaha, ni undrar hur det gick i matchen? Jag var rädd att det var denna fråga som framförallt drog er till denna anspråkslösa lilla blogg i internetmotsvarigheten till ett radhusområde. Det gick ingen vidare. Så, inget mer att se! Cirkulera! Fast jag kanske ändå skall försöka få till en liten sammanfattning. Jag skrev faktiskt ner några anteckningar på ett kuvert från Länsförsäkringar medan en till synes allt mer dement Mats Strandberg tjatade på i bakgrunden av Konrad och hans kalasklister.

Med Joel avstängd fick anfallet komponeras om och Daniel Mendes fick starta ensam på topp. Nominellt ställdes Malkolm Moenza upp som anfallare men han befann sig på vänsterkanten. Med tanke på hur osynlig Kalmar-lånet var i sin debut mot BoIS förra lördagen var detta inte något som gav mig hopp. Det skulle emellertid visa sig att Mendes insats egentligen var det enda glädjande med matchen. Ensam på topp så låg han ofta rätt och letade efter chanser att stick igenom på en lämplig svar punkt mellan mitt- och ytterback. Oftast på vänsterkanten. Trots att hemmalaget öppnade något bättre under de första femton minuterna skulle en sådan löpning ge GAIS ledningen i den 17:e matchminuten. Degerfors tappade bollen till höger på offensivt straffområdet och hade i detta läge en stor lucka mellan mittfält och försvar. Efter lite trianguleringar så kom bollen fram till Richard Spong som hade gigantiska ytor framför sig i mitten av plan och som direkt slog en lång djupledsboll på Mendes som tog sig förbi och placerade in 0-1.

Lyckan varade emellertid inte länge, utan Dif slog tillbaka bara fem minuter senare. GAIS-bekantingen Rennie, som var lagets bästa spelare i vårmötet, fick bollen när han var placerad mellan mittfält och försvarare strax utanför straffområdet. Björn Andersson älgade på mot honom men han slog enkelt bollen förbi Björn till en framrusande Bertilsson som slog in 1-1. Endast några minuter senare skulle GAIS rimligen haft en straff men det visade sig att om man sprang in i straffområdet på Stora Valla och någon sätter ner dobbarna i foten på en så får man skylla sig själv och får endast en ostskiva som plåster på såren. Under en tid efter detta var GAIS i alla fall med bra i matchen och Andreas Drugge var nära att få bollen i mål efter en dryg halvtimme och följde upp med två bra hörnor. Detta var under en kort period då Drugge fick ta hand om fasta situationer. Något jag tycket att han i allmänhet skall göra. Ett misstag som Askebrand tog tag i. Med ungefär tio minuter kvar av matchen fick exempelvis Björn Andersson ta hand om en frispark i bra läge en bit utanför straffområdet, vilket han helt sonika sköt rakt fram och över. Att inte Drugge får ta hand om ungefär fyra av fem fasta situationer är något av et mysterium för mig.

Under de sista fem minuterna av första halvlek lade Degerfors på trycket och radade upp chanser – avslut i mål var, om jag inte missminner mig, 6-3 i hemmalagets favör – och endast några demonräddningar av Tommi Vahio höll GAIS kvar på en poäng. Det är trots allt märkligt att behöva konstatera att det inte var målvaktens fel att GAIS i slutändan släppte in fyra mål.Vid de första två målen stod han ensam mot motståndaren och vid det tredje målet så blev hans sikt något olyckligt (för vår del) skymd av en motspelare vid Solbergs distansskott. Det fjärde kommer jag inte riktigt ihåg, då jag var upp en snabb sväng och diskade stekpannan. Dottern hade blivit lovad pannkakor efter matchen och det gäller ju att lura in henne att GAIS är en fest då man får glass och pannkakor medan hennes far sitter och säger ord som hon förhoppningsvis inte lär sig, eller lär ut på dagis.

De röda och vita fick alltså inte utdelning på detta men fortsatte med en snarlik dominans i början av andra och fick utdelning i 54:e matchminuten när, något mot spelets gång, Rennie rann igenom på en kontring och gjorde 2-1. Det luktade offside och då Björn Andersson påpekade detta så fick han ett gult kort som belöning. Det gäller att inte sticka upp! Sett till spelet var det emellertid inte orättvist. Att GAIS fick 2-2 – Mendes andra – något senare var knappast i linje med spelet. Målet var tumultartat då det först dömdes bort för offside. Även om makrillväder nyligen utbrutit lugnade detta inte ner de i detta läge barbröstade bortasupportrarna som sprungit fram till nätet bakom målet för att fira som nu förbytes i sin sinnesstämning från glädje till harm mot världen och vädrets makter. Mendes hade faktiskt stått offside men nicken hade kommit från en hemmaspelare och målet var således korrekt. Efter 70 minuter bestämde sig alltså domaren för ett korrekt domslut – jag kan inte tänka mig annat än att även Hasardspels-Tomas var nöjd med den domarinsatsen!

Sedan gick det snart utför igen och GAIS släppte in två mål innan dagens spel var slut utan att för egen del skapa så värst mycket. Det i långa stunder goda och matchvinnande försvarsspelet från senare delen av våren, innan uppehållet, tycks vara som bortblåst. Spelarna står ju där men på något sätt verkar det hela tiden så lätt för motståndarna att spela sig runt och kring backlinjen. Mittfältet var också något av en marängsviss matchen igenom och kan mycket väl ha varit en starkt bidragande orsak till det tafatta försvarsspelet som GAIS under stora delar av matchen uppvisade. För mig var rollfördelningen mellan Patrik Wallin, Drugge och Spong otydlig i första halvlek. Den förstnämnde verkar inte tillräcklig allsidig för att klara av så pass varierande uppgifter på det centrala mittfältet och låg bakom flera katastrofala beslut som kunde ha straffat GAIS redan i första halvlek. Drugge fick ofta ligga lågt i mittfältet – måhända för att han inte skulle stängas inne av Degerfors två defensiva mittfältare – men kom vare sig till sin rätt vare sig i det offensiva eller defensiva spelet. I halvlek åkte Wallin ut och in kom Hampus Andersson, som av någon anledning inte startat. Då fick Adam Eriksson gå in från kanten och Drugge fick gå framåt mer i banan. Efter en timmes spel fick så Moenza gå ut och Linus Tornblad kom in som anfallare för att GAIS skulle jaga kvittering. Då fick Eriksson flytta över på andra kanten än den han startade på och vi hade två innermittfältare under i alla fall en tid. Jag kan inte tänka mig att detta bidrog till att stärka och bibringa klarhet för spelarna i försvarsspelet.

Nå, nu kan vi lägga den där löjliga idén om allsvenskan 2014 bakom oss och börja tänka på viktigare saker. Spelarna får bryta ihop och komma igen och troligen kommer de också att göra det förr eller senare. Superettan 2014 här kommer grönsvart!

GAIS 0-1 Varbergs BoIS

Ännu en meningslös match. Däremot inte med nödvändighet en meningslös dag. Efter att ha varit både i Göteborg och Varberg bara dagarna innan matchen, fast nu var åter i Muppsala, fick jag så dåligt samvete över mitt undermåliga gaisande att jag på ett infall åkte till Stockholm. Vad är det då för vits med att åka till Stockholm när matchen spelades i Göteborg? Jo, där samlas ju GaisareSTHLM. Genom att närvara på exilegrupperingens sammankomst kanske jag kunde inbilla mig själv att jag kommit närmare GAIS.

Matchen beskådades på ett Allstars bara några minuters promenad från Uppsala-tågets perrong och det var en smal sak att ta sig dit. Jag har ju varit på Allstars i Muppsala några gånger för att se matcher förra året. Det har ju varit en så där, och rätt ödslig erfarenhet. Där har nu ägaren riktat in det mot nattklubb snarare än sportklubb – det har legat en halv miljon misslyckade nattklubbar i samma lokal – och nu i sommar valde tydlige ägaren att sätta stället i konkurs istället för att ha sommarstängt. Allstars på Torsgatan gav förvisso inte riktigt samma intryck – kanske för att det fanns några människor där. Sådana finns det som bekant gott av i Stockholm.

Matchen är det inte så mycket att orda över, meningslös var ordet. GAIS hade inte spelidé nog för att dyrka upp ett defensivt och destruktivt Varberg. I flera avseenden liknade den faktiskt premiären. Skillnaden var att inte heller Varberg hade något annat än anti-fotboll att erbjuda – killarna i radio grönsvart #14 summerar det rätt bra. Att matchen avgjordes med ett självmål kändes följdriktigt helt logiskt.

Efter matchen övertalades jag med relativ lätthet att följa med ut en sväng. Vi tog en ”bulle” – ett ord jag minns vagt från gamla pilsnerfilmer som söderslang för taxi. Hamnade hos Cidden i slangets ursprung och drack lite flyktsoda. Efter det ville Stockholmarna samlas under en bro men detta uteliggartilltag var så populärt hos lokalbefolkningen men långa köer att vi istället hamnade på en hotellterrass. Efter en kort jakt efter den bästa falafeln i världen – vilket vi inte hittade – i mötet Ringvägen-Götgatan bestämde jag mig för att det nog var bäst att gå om jag skulle hinna med sista tåget. Jag hade inte någon aning när det gick men det visade sig snart att det gick tidigare än jag trodde – nattrafiken mellan Muppsala och Stockholm en lördagkväll inte imponerade och stationen stänger redan 0.15. Med en död telefon fanns det inte så mycket annat att göra än att gå runt och hänga i T-centralenområdet fram till fem, då det första morgontåget gick.