Månad: februari 2012

Kulturen att förvänta sig jobb

En förklaring i en artikel i DN fick mig att lyfta på ögonbrynen. DN har låtit AM… förlåt, Arbetsförmedlingen ta fram en lista över ungdomsarbetslösheten i olika svenska kommuner. Inte helt oväntat är denna hög på orter som Hagfors, Ronneby, Olofström och Bromölla. Det jag reagerar på är hur Clas Olsson, analyschef på Arbetsförmedlingen vill förklara detta:

”I gamla bruksorter lever det kvar en kultur som gör att de yngre männen fortfarande förväntar sig att få jobb på den dominerande industrin. Många har en svag studietradition och det gör dem än mindre benägna att flytta, speciellt killarna.”

Att vad jag kanske i första hand skulle vilja förklara detta som en strukturell arbetslöshet och inte som ett uttryck för en kultur, och i förlängningen göra arbetslöshet till ett individuellt skapat problem som kan lösas med att återupprätta 1871 års Fattigvårdslag är ju en sak. Jag undrar däremot hur och på vilket sätt det går att belägga att det bland dagens unga finns en föreställning om att de kommer att bli anställda av ortens dominerande företag? De flesta av dessa ungdomar var knappt födda och definitivt torra bakom öronen under 1990-talskrisen. Är det verkligen realistiskt att delförklara ungdomsarbetslöshet med att dessa tror att de skall få jobb på bruket?

Befolkningen i Hagfors har minskat från 6700 till 5100 under den tiden. Låter det som ett samhälle där det finns goda förutsättningar att sitta på soffan i väntan på att någon ringer upp från Uddeholms och ger en ett jobb. Låter la snarare som en miljö där man sitter och blir apatisk för att man vet att man inte får jobb om man inte redan flyttat därifrån. Det är ju dessutom så lätt att få bostad i Stockholm eller Kiruna.

Annonser