Elfsborg

IF Elfsborg 1 – 3 GAIS

Regnet öste ner i Sveriges regnrikaste ort när GAIS gjorde kaos med guldpretendenterna IF Elfsborg i vad som, trots att segern inte var fullt så sensationell som Elfsborg och media, vill få det till.

32. H. Sillanpää;

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

10. J. Florén (76′ 14. J. Lindberg), 31. M. Gustafsson, 6. R. Ayarna, 17. E. Johansson,;

25. W. do Carmo (90′ 7. J. Lundén), 21. E. Bassombeng

Regnet öste som sagt ner. Trots detta skall tydligen IF Elfsborgs markservice för säkerhets skull vattnat konstgräsplanen inför matchen för att få till det snabba underlag på vilket Boråsarnas spel och i förlängningen goda hemmaresultat bygger på (och som också är en delförklaring till deras sämre bortaresultat, då de vägrar acceptera att andra klubbar inte tvunget vill vattna och lägga om till konstgräs bara för att Haglund så önskar).

Den första halvtimmen, och speciellt de första tio minuterna, gick allt närmast planenligt för hemmalaget med det lilla undantaget att de inte lyckades klämma finnen Henri Sillanpää i målet som gjorde ett par bra räddningar under denna första anstormning och med detta la grundstenarna för GAIS viktoria. Bollen flög runt som en flipperkula i GAIS straffområde tack vare det hala underlaget och och tycktes inte nära att gå förbi de två klaffarna (eller vad det nu heter på flipper-språk) som vaktade framför Elfsborgs mål. Elfsborgs spelare frodades i och med att de fick spela på de sätt de ville och GAIS spelare var sällan tvåa på bollen, om de nu inte stod i vägen för ett skott eller en genomskärare.

Att Calum Angus och Fredrik Lundgren, den senare snart med ett bandage kring huvudet i pannband-city – storspelade kunde rimligen inte räcka i längden. Det fåtal gånger som GAIS kunde skapa något under denna första del av matchen var när laget vågade gå upp med mycket folk och pressa Elfsborg på deras egna planhalva. Att göra detta var emellertid förenat med stora risker. Med tanke på motståndarnas och bollens fart på det våta underlaget var det livsfarligt att gå fram med backlinjen för högt upp. GAIS tvingades välja mellan att lämna stora luckor mellan försvar och mittfält eller mellan mittfält och anfall och i det läge som matchen stod var det inte konstigt att valet i stor utsträckning föll på det senare.

Sedan hände något med Elfsborg. Om det var tvivel som trängde in i deras hybris eller om de inte orkade hålla uppe sitt furiösa tempo längre är svårt att sia om men tempot sjönk och helt plötsligt kunde GAIS mittfältare börja bryta bollen och behålla kontrollen. I att klockan började ticka mot slutet av halvleken kunde GAIS vinna boll på mittfältet och stressa ett Elfsborgsförsvar som inte var tillnärmelsevis så tekniskt och snabbt som sina offensiva spelare. När domaren blåste av för halvlek var antalet farliga chanser jämt fördelat i och med bland annat ett hårt skott av Eric Bassombeng.

Andra halvlek blev en helt annan upplevelse för de rättrogna än den första. Medan den tillresta klacken överröstade deras trumma började GAIS spelare att trumma sönder hemmaspelarna. När tempot och självförtroendet försvunnit hos Boråsarna blev det hala underlag som laget så ofta lever på istället en akilleshäl när Gårdakvarnen malde till sig bollarna med den aggressiva press som så ofta gett utdelning denna säsong. När Elfsborg kontroll över matchen var som bortblåst kunde så Reuben Ayarna stiga in i sin roll som defensiv spelfördelare (detta trots domarens sedvanliga ofördelaktiga bedömning, vilket inte drabbade ansiktet utåt för den svenska nationalrätten Tacos) och börja fördela bollar fram till Wanderson do Carmo.

I 49:e och 54:e minuten gjorde GAIS två snabba mål som krossade Elfsborgs gulddrömmar. Jesper Florén, Elfsborgslånet, dribblade sig igenom centralt och lyckades få bollen förbi Elfsborgs målvakt från en snäv vinkel i målområdet. Kort därefter kom Bassombeng förbi på högerkanten och placerade in 2-0. Efter detta var Elfsborg ett slaget lag. GAIS tvingades inte tillbaka för att försvara sin ledning utan kunde i stora delar fortsätta att kontrollera matchen. Genom att täcka ytorna, tvinga ner tempot och sedan erövra boll följt av snabba omställningar alternativt bollhållande kringpassande på mittfältet kunde Elfsborg endast vid ett fåtal tillfällen hota GAIS. Att Haglund försökte lasta in fler och fler anfallare genom offensiva byten hjälpte föga när kampen om mittfältet förlorats.

Wanderson kunde förnedra sista backen Martin Andersson – som innan matchen tagit ut segern i förskott genom att kommentera Helsingborgs oavgjorda resultat som att de kommit två poäng närmare – och placerade in 3- via en förtvivlad målvakts ben. Inte ens ett reduceringsmål till 3-1 i 72:a minuten kunde skapa rörelseenergi nog för hemmalaget, även om undertecknad givetvis kände en klump i hjärtat och tänkte på diverse berömda och smärtsamma poängtapp – fast det är ju gamla manualen!

Förloraren Stefan Ishizaki kunde efter matchen inte förstå att laget kunder förlora mot GAIS, återigen nederlagstippat före match och degraderingstippat av en samlad expertkår. Kunde man inte vinna mot GAIS på hemmaplan kunde man inte heller vinna guld, konstigt nog då även Helsingborg tappade poäng hemma mot GAIS och ändå ligger i toppen av tabellen. GAIS är ett topplag men konstigt nog är det endast de invigda som verkar förstå det.

Annonser

GAIS 0 – 2 IF Elfsborg

Traditionsenligt är GAIS inte på tårna, tas på sängen genom Elfsborgs anfallsvilja och får ytterligare två straffar emot sig. En Föredömlig avslutning är inte tillräckligt för att ge laget godkänt.

1. D. Jankulovski;

2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 5. J. Tamandi;

21. E: Bassombeng (71′ 10. J. Florén), 17. J. Mårtensson, 14. J. Lindberg (64′ 31. M. Gustafsson), 27. M. Celik;

29. A: Rennie (55′ 22. R. Omotoyossi), 25. W. do Carmo

Innan matchen funderade jag mycket på GAIS numera aggressiva försvarsspel. Med 4-4-2 i defensiven har Axén gått ut med att laget skall pressa över stora delar av plan och samtidigt, vilket torde vara nödvändigt, trycka upp backlinjen högt för att minska ytorna. Detta fungerade i mångt och mycket bra mot Mjällby, om vi då bortser från det där traditionella insläppta målen under matchens första minuter. Jag ställde mig tveksam till om detta skulle fungera mot Elfsborg som för det första torde vara lite skickligare med boll och fart än Mjällby och dessutom spelar med tre centrala mittfältare.

Tyvärr blev snart sannspådd. Elfsborg gick direkt in för att vinna och tog GAIS på sängen fullständigt. Kort efter att ett mål blåst av för offside fick bortalaget en straff efter att Jimmy Tamandi, till en början helt vilse på sin plats som högerback, fällde en bortaspelare. Grönsvarta ambitioner att pressa bollhållaren fungerade tydligen inte på mittfältet och att sätta in de hårda tagen i straffområdet fungerar inte vidare bra i allsvenskan. Elfsborg fick senare  under halvleken en mer tveksam straff men det går egentligen inte säga så mycket kring i ett större perspektiv. GAIS ger bort straffar som få andra och det kommer inte att fungera. Elfsborgs sista straff var trots allt den första av fem som var riktigt tveksam, så det är inte riktigt lägligt att skylla på domaren.

GAIS två mittfältare, Jonas Lindberg och Johan Mårtensson, kom helt bort i matchen och raderades av Elfsborgs tre innermittfältare. Återigen saknades någon på mittfältet som fick utrymme och hade blick och passningsskicklighet att få igång GAIS anfallsspel på det sätt som Ayarna kunde göra, bland annat tack vare den högra pressen, i matchen innan. Anfallen kom på kanterna, de platser där GAIS kunde finna lite ytor. Av detta fick vi emellertid ut väldigt lite. För det mesta var ytterbackarna så pass tillbakapressade av Elfsborgs yttrar att de inte kunde komma upp och ge något understöd. Mervan Celik blev isolerad och överarbetare situationerna medan såväl Eric Bassombeng och Wanderson do Carmo var tämligen osynliga. De inlägg som kom in till straffområdet var inte lätta att arbeta på och rann i allmänhet ut i sanden innan det blev spännande.

Under den andra halvlek kom GAIS tillslut in hyfsat bra i matchen. Detta berodde emellertid mer på Elfsborg än GAIS. Med en komfortabel ledning så började 2-3 guliganer att hänga uppe runt mål och arbetade inte tillbaka lika mycket. Genom att GAIS, och detta skall det ges eloge för, faktiskt försökte anfalla och komma in i matchen igen, skapades hyfsat med ytor på mittplan som gav GAIS bättre chanser att starta sina anfall. Razak Omotoyossi kom in en bit in i andra och visade upp flera goda kvalitéer. Med lår som timmerstockar kommer han att kunna bli en tillgång i de få matcher vi får spela honom, innan hans kontrakt löper ut eller Svenska Fotbollförbundet, Fifa eller någon annan pompös organisation ändrar sig om hans licens eller något annat. Med lite mer alternativ kunde Celik, som förvisso fortfarande överarbetare en del, och Bassombeng bidra genom att passa in bollen eller komma till avslut istället för att slå fruktlösa luftpastejer mot en ensam och isolerad anfallare. GAIS avslut, som tidigare under säsongen varit bra, höll tyvärr allt för låg klass (eller för hög kanske skall sägas, då de ofta flög högt över) för att riktigt hota vid mer än ett par tillfällen.

Att förlora mot ett Elfsborg som har guldambitioner och numera tycks ha kommit igång är måhända ingen skam men samtidigt gjorde GAIS det lite för lätt för dem. Jag förklarar härmed GAIS-haussen för över. Åter till rollen som underdog och febrigt kämpande om vår elfteplats. Det som var upplyftande med matchen, det framsteg som laget gjort sedan föregående säsong, är att de inte ger upp och viker ner sig. I slutet av matchen hade Elfsborg sprungit slut på sig och började få kramp medan GAIS trummade på mot det där reduceringsmålet in till sista tilläggsminuten. Med den inställningen går det att i andra halvlek vända och vinna några av matcherna som vi börjar med att tappa i första halvlek.

IF Elfsborg 1 – 0 GAIS

Så var säsongen äntligen över! Trettio omgångar, med några höjdpunkter och många mörka stunder är så tillslut till ända. Inför matchen mot Elfsborg, med föga betydelse i jämförelse med risken för kval eller direktdegradering, hoppades jag på att GAIS i alla fall skulle visa lite inställning. Vad jag, och andra, fick var en söndagsbatalj där GAIS spelade helt enligt planen och visade på sina brister och tillkortakommande på ett sätt som sammanfattade säsongen. Detta var även sista domarinsatsen för Kodemannen – bra att någon slutade på topp.

(mer…)

GAIS 0 – 2 IF Elfsborg

Med stora problem centralt med Ayarnas och Wandersons frånvaro vore en poäng mot Elfsborg endast något jag närde en svag förhoppning om. Att resultatet sedan blev som det blev skall måhända inte ses som en katastrof men också ett oroande järtecken inför framtiden.

1. D. Jankulovski;
13. C. Angus (26´28. J. Rundqvist), 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
4. H. Jónasson, 17. J. Mårtensson;
29. M. Celik (45´18. A. Khalili), 29. Romarinho (68´19. K. Pattersson), 23. E. Hédinsson;
11. T. Lycén

GAIS började matchen på ett måhända inte lysande men i alla fall lovande sätt med hyfsade intentioner och några goda försök. Efter att gästerna tagit ledningen var vårt lag emellertid i stort sett ute ur matchen. Boråslaget tog ledningen efter nitton minuter genom att högeryttern Bajrami löpte fram genom GAIS mittfält och sköt hårt på distans.

Att ersätta Ayarna med Hallgrímur Jónasson som defensiv mittfältare var kanske lite oväntat men måhända något till vilket Axén kände sig nöd och tvungen. Islänningen har måhända goda defensiva egenskaper och är duktig på att nicka men står sig givetvis slätt som mittfältare och spelfördelare i jämförelse med den under våren utmärkte ghanianen från Boston College. Medan Ayarna stod för en lysande djupledsboll som mycket väl kunde inneburit ledning och seger mot dls så har Hatti, likt de flesta grönsvarta innerbackar, ett träben som näppeligen lämpar sig för en roll som kreatör i vad jag får förmoda är tänkt som ett spelsystem med snabba anfall genom spel mot djupledslöpande offensiva spelare.

Längre upp i banan var det meningen att Romarinho till slut skulle få sin chans att på allvar visa sina kvalitéer som Wandersons kronprins i rollen centralt strax bakom en ensam anfallare. Även om brassen var involverad i flera av GAIS avslut är det återigen nödvändigt att dela ut ett underbetyg till den eviga ersättaren som nu spelat i över 20 matcher utan att göra mål. Detta gör honom till mindre effektiv än Super-Migen, i alla fall om det hade gått att räkna bråk med nolla som täljare.

Om det första målet som gästerna gjorde i högre utsträckning skall tillskrivas Elfsborgs spelares skicklighet snarare än GAIS-spelarnas tillkortakommanden var det andra, och matchavgörande, målet i den 38:e minuten i första hand att beteckna som en försvarstabbe som utnyttjades på ett kompetens sätt. I ett anfall som började med ett långt inlägg från vänsterbacken kunde James Keene, som en och annan kanske kommer ihåg, stå helt obevakad mitt i straffområdet i linje med GAIS backlinje, i vilken ingen tycktes anse att guliganen stod i just deras zon. Med ryggen mot mål kunde denne nicka tillbaka ett upplägg rakt bakåt till skytteligaledaren Avdic, som kunde löpa fram i ytan mellan backlinje och ett mittfält som låg långt därifrån, och bombade in målet på Gerd Müller-vis.

Som en följd av motståndarnas skicklighet och ett lågt självförtroende, som innebär att laget inte vågar spela det anfallsspel som fungerat bäst under senare omgångar, faller lag ner mot defensivt och smalt 4-4-1-1 utan kantspel och möjlighet till omställningar. Tommy Lycén blir på detta sätt isolerad, oavsett hans förmåga att få med sig bollen och komma förbi en och annan Elfsborgare är detta till föga nytta. GAIS försöker vinna bollen genom att tränga ihop sig och när bollen vinns finns det ingen att spela till, då de flesta står inom fyra-fem meter från bollvinnaren. Stor lucka uppstår således mellan mittfältet och anfallet och utan offensiva spelare på kanterna är det svårt att starta ett anfall den vägen eller, i de fal Lycén lyckas få rullning på bollen, spela ut på kanterna från offensivt område. Att spela på en tredjedel av planens bredd, mellan straffområden, är måhända ett bra sätt att försvara men inte ett sätt att anfalla på. Gästerna torde vara nöjda med att GAIS till synes frivilligt går med på att lämna kanterna. Elfsborg inte behöver gå framåt utan stannar hemma med 4-5 man och kan på så sätt enkelt plocka bort de flesta farligheter som förekommer när GAIS sällan får upp mer än två eller max tre man på ytor.
Aram Khalili tas in i paus när Axén aviserar en önska att få in fler bollar i boxen. Khalili vinner bollar men problemet är i stort sett detsamma och en orörlig norrbagge som target är inte mycket bättre än en rörlig Lycén när det inte finns någon att spela med. Efter en tid försöker GAIS få upp någon för Khalili att arbeta med genom att mysteriet Kyle Pattersson tas in. Effekten blir inget annat än en föga dynamisk duo när Pattersson tycks sakna en del av Romarinhos egenskaper utan att tillföra några andra, utom möjligen fart.

En av få, svaga ljuspunkter var att Johan Rundqvist tagit ytterligare ett steg framåt i utvecklingen. Denne fick komma in i första halvlek efter att ännu en spelare i den fördömda fyran, aka GAIS backlinje, Calum Angus, fick gå av skadad med ljumskproblem. Ännu inte en färdig allsvensk spelare men sedan Rundqvist fick chansen från start i matchen mot Kalmar FF, och i stort sett skämde ut sig med felbeslut på felbeslut, så har han tagit ett steg framåt i varje match och kunde här göra en habil insats mot vad som kan förmodas vara något av det tuffaste motstånd som förväntas kan som ytterback i allsvenskan (vilket kanske inte säger så mycket).

Att Rundqvist gjorde bra ifrån sig är emellertid en klen tröst för ännu en skada på en spelare i GAIS. I och med att Johan Mårtensson drog på sig ett gult kort och är avstängd i den sista matchen mot (i skrivande stund med haltande tabell) absoluta bottengänget Trelleborgs FF undrar man om det kommer att finnas något annat än träben och komplementspelare att tillgå i vad som måhända igen är Wandersons sista match. Enligt rykten skall Johan Pettersson nu börjar tröttna på att aldrig få chansen och med tanke på hur det hela ser ut kanske det skulle vara tillfälle att ge honom en chans i vad som säkert blir en förlust i alla fall, så att GAIS lagom till sommaruppehållet återigen rasar ner till sin naturliga elfteplats. Det skulle i alla fall ge mer än att ge Pattersson ännu en chans.

I förbifarten noteras det att Gepe för en gångs skull ha bemödat sig med att sända en journalist hela 300 meter från GP-huset till pressläktaren istället för att återigen ge oss ett TT-telegram. I alla fall om nätbilagan är pålitlig avspegling av papperstidningen för oss exilare. Efter att ha skummat igenom artikeln förstår man varför. Fokus ligger mer på Elfsborg än GAIS vilket gissningsvis beror på att Gepe vill sno åt sig marknadsandelar från BT i tygbyn med omnejd. De flesta GAIS:are har la slutat läsa sportbilagan för länge sedan. Inte ens när jag själv prenumererade på tidningen var det värt besväret att öppna den delen. Utom på fredagar, då Stenbergs Sport & Spel gav lite extraenergi inför helgen. Tyvärr förekommer denna inte på nätet.

För övrigt önskar jag att SEF kunde tänka på oss PPV-betalare och förbjuda trummor på fotbollsläkarna. Guliganernas malande trummande gav mig så när migrän. Nej, istället skulle jag som PPV-åskådare hellre se fler glada färger i form av bengaler och annat skoj! SEF, förbjud trumman – för PPV:s skull, snart den enda publik allsvenskan har!

Elfsborg 2 – 2 GAIS

En kort bortaresa anordnad i avantgardistisk anda av Gårdakvarnen. Några hundra svartklädda individer åkte pendeltåg till en ort som för de flesta är kända som Sveriges kanske regnigaste (dock ej denna dag) och tråkigaste stad. Höga ölpriser har de också. Tågresan var dock gratis. I alla fall var det ingen som försökte ta betalt.

På menyn stod även en väntad förlust på vattnad konstgräs i Knallelands motsvarighet till Backaplan. Resans enda behållning verkade på förhand endast ha varit chansen att från tågfönstret betrakta centrala Hindås och diskutera var som Kenneth Gustafssons staty skall stå någonstans.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson (70′ 6. R. Ayarna), 8. R. Spong;
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo (75′ 29. Romarinho) , 23. E. Hédinsson;
18. P. Ericsson (82′ 11. T. Lycén)

Laguppställningen präglade utmaningen. Eyjolfùr Hédinsson är knappast en idealisk vänsterytter men det torde inte ha varit hans tänkta funktion. I en bortamatch mot en storfavorit behövs det att laget trycker ihop och stänger ytor. Att då spela med evighetsmaskinen Eyo på kanten istället för exempelvis den klene Tommy Lycén är ett bra val och gav mer defensiv stadga till laget. Ett lag där även den hårt kritiserade Richard Spong kom till sin rätt som bollvinnare och spelförstörare. Tyvärr hade han dock vissa problem med att sedan leverera bollen till en medspelare.

Överhuvudtaget uppvisade laget en god inställning med ett duktigt samarbete där ingen spelare föll ur ramen. Laget försvarade sig stora delar under matchen och försökte ge sig på kontringar när tillfälle gavs. Som en effekt av Elfsborgarnas press på vårt mål gavs Wanderson do Carmo mer yta än vad han är van vid och som en följd av detta kunde vi också kvittera i slutet av andra till 1-1 strax efter att mannen som gav Tacon ett ansikte i Sverige skickligt eller möjligen turligt gav hemmalaget ledningen. vårt mål tillkom efter att Jonas Lundén snodde bollen från motståndaren och passade fram till en obevakad Wanderson. Brassens tionde mål i allsvenskan och det första sedan de två målen mot Malmö FF i slutet av maj – han tycks uppskatta att spela för ett svartklätt bortafölje.

(Innan målen i första halvlek skall Mattias Lindström gjort ett bra mål som felaktigt dömdes bort för offside – som väntat när GAIS får ett mål bortdömt verkar alla bildbevis förstörts efteråt och då jag var nere och tömde blåsan på dyr öl från dussin-stället Harrys just då kan jag inte riktigt kommentera händelsen)

Andra halvlek blir en lång pina för oss på kortsidan som nu på nära håll får se hur Elfsborg pressar ner GAIS och skapar flera bra chanser. Dime Jankulovski storspelar dock och bör få högsta betyg för flera värdefulla och fantastiska ingripanden. Dime har annars varit känd för sina nervösa och ibland livsfarliga utboxningar men denna lördag var han säker i sin roll och plockade ofta stabilt in bollarna.

Klockan tickar iväg och GAIS börjar faktiskt komma in bättre i matchen. Ett problem var annars att Pär Ericsson, i sin otacksamma roll som ensam target, i mångt och mycket hade svårt att hålla i bollen länge nog för att GAIS skulle kunna skapa några riktiga anfall. I slutet av matchen lyftes därför han ut till förmån för Lycén. Jag förmodar att tanken var att en utvilad och pigg vajande majskolv längst fram skulle kunna löpa på bollar bakom backlinjen när Elfsborg gjorde sig redo för en sista anstormning mot Fästning GAIS.

Istället var det lite oväntat och onödigt Elfsborg som fick en chans till kontring. En långboll från backlinjen nådde en inbytt Gefle-Jawo som kom undan en blek Callum Angus och kunde ge hemmalaget 2-1 med mindre än tio minuter kvar av matchen.

Nu var det självfallet fosterställning som gällde långt upp på bortaläktaren. Självklart kan inte GAIS komma tillbaka från det här!?

Jo, faktiskt. Ett inlägg nära kortlinjen från Mattias Lindström mot den bortre stolpen skapar en del oro i straffområdet. En evigt kämpande Kenneth slänger sig mot bollen men hamnar i backen och istället är det Eyo som kan forcera in bollen i nät. 2-2 i 90:e minuten och givetvis tokglädje på andra sidan arenan.

GAIS visar god lagmoral och lyckas komma tillbaka från underläge två gånger på bortaplan mot ett lag som har (hade?) ambitioner att kämpa om det allsvenska guldet. Tränare Haglund får la skylla på att någon vattnat konstgräset för lite.

GAIS 1 – 1 IF Elfsborg

Innan – och även efter, skulle det visa sig – var IF Elfsborg det enda laget i allsvenskan med en nolla i förlustkolumnen. Då de dessutom tippats som vinnare av de flesta tränare vid upptaktsträffen och till skillnad från en del andra lag i mångt och mycket levererat hade jag verkligen inga stora förhoppningar inför söndagens möte. Istället gick jag runt och mumlade något om 3-0 till gästerna och hur onödigt det är att förstöra en trevlig söndagseftermiddag med GAIS-förluster. Måhända är det bara hövligt att ge gästerna poäng men när gästen är Haglund & Co vet man tyvärr att han kommer trampa in med sketiga stövlar och om han inte är nöjd kommer han att börja säga negativa saker om vår gamla parkett och våra turkiska mattor (kvarlämnade av Pascha Effendi) – trots att vi vet att Haglund har fuskparkett och trasmattor hemma på storgården.

Lag: [4-3-2-1]
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson (67′ 5. G. Gunnarsson);
8. R. Spong, 23. E. Hedinsson;
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (61′ 14. D. Nicklasson);
18. P. Eriksson

Ungefär tre-fyra minuter in i de flesta matcher så börjar en känsla bubbla upp i mig då jag önskar att matchen bara kan ta slut snart så att jag kan gå hem. Inom dessa första tre-fyra minuter han en hel del hända. Först rusar den utmärkte och duktige slitvargen Pär Eriksson fram i kamp och lyckas sånär ge GAIS ett tidigt ledningsmål i ett avslut som dock dalar högt över ribban. Sedan följer två avslut på mål av gästerna, först ett inne i straffområdet och sedan ett på distans av Taco-Anders från Guldheden. Sedan ville jag som bekant gå hem.

Jag lugnade dock ner mig och stannade kvar på läktaren (det gör jag ju alltid – mott bättre vetande). Även om Elfsborg lyckades bolla på rätt bra så höll GAIS defensiv stången. Att få in gamlingarna Kenneth Gustafsson och Jonas Lundén tycks i alla fall delvis löst osäkerheten i försvaret. Att Lundén skjuter iväg en hel del bollar kan jag leva med om han sköter sitt defensiva ansvar. Kenneth är det många som tycks älska att hata. Det är dock tydligt för i alla fall mig att han är det bästa alternativet vi har på den platsen och att han inte heller gör bort sig i allsvenskan.

Kenneth skall dock delvis lastas för gästernas ledningsmål då han hamnar lite för långt ifrån sin ytter som snabbt levererar in bollen mot borte delen av straffområdet. Där står tre gaisare och bevakar två fiender vid främre stolpen. Ingen har någon blick bort mot bortre varimot Taco-Anders kommer löpande från mittfältet. Lundén, som måhända borde se högra stolpen som sitt ansvarsområde, försöker springa ut och nicka undan, men Svensson är först och nickar retsamt enkelt in 0-1. Båda ytterbackarna medskyldiga när jag precis hyllat deras återkomst – det är ingen svartvit verkligheten vi lever i. I ett ögonblick formar Anders Svensson, som fått ta mycket hån från Preppens, handen mot örat för att lyssna på tystnaden, Endast några ögonblick som sagt – han får snart höra att han skall dö efter matchen.

En annan spelare som måhända skulle tagit hand om målskytten var Eyjólfur Hédinsson (jag måste fortfarande kolla hur hans namn stavas, varje gång) som uttryckligen skulle ha fått på sig ansvaret att markera bort Elfsborgs med åren allt rundare fixstjärna (stjärnor brukar la i och för sig vara runda?). Eyo fick i ett sent skede hoppa in i laget och ta den unge stjärnan Johan Mårtenssons roll då denne fått problem med ljumsken. Västgöten i det yngre U21-landslaget har inte riktigt kommit in i samma form som under hösten 2008 och hans plats på plan har varit omdiskuterad. Några har menat att det inte fungerar i samspelet med slåttermaskinen Richard Spong. Måhända bra för grabben att stå över några matcher och tur att Eyo kan få komma in och visa att han också har en chans att komma tillbaka till sin sedan länge hädangånga storform. Spong var på många sätt en viktig bollerövrare under matchen, jag är dock en smula skeptisk till vad han sedan gör av den. Under försäsongen vann laget 2-0 mot just Elfsborg och i därtill hörande matchrapport från min sida skrev jag att han stod för smarta, enkla bollar framåt. Dessa saknas i dagsläget.

Just framspelningar i djupled från en låg position på mittfältet har annars varit just den ljumskskadade Mårtenssons styrkor. Under delar av matchen hamnade istället Wanderson do Carmo lite märkligt i denna roll. Inte för att jag betvivlar hans roll som framspelare – tvärtom – men långt ner i banan med både motståndarnas mittfält och försvar framför sig var dessa i tanken goda med i utförandet misslyckade framspelningar direkt kontraproduktiva. På många sätt hamnade brassen allt för långt ner och kom inte till sin rätt. I andra halvlek kom han högre upp hamnade där lite väl ofta som target och tvingades ta emot höjdbollar. I denna roll fungerar Pärlan mycket bättre. Det var en kombination av deras bästa kvalitéer och hejdlöst tjongande från en av GAIS mer mediokra passningsspelare som gav publiken något att glädjas åt:

Richard Ekunde sparkar helt hejdlöst upp bollen från eget staffområde, långt fram står Pärlan och nickar direkt ner och bakåt mot Wanderson i position mellan motståndares försvar och mittfält och chippar fram bollen mot en djupledslöpande Mattias Lindström som från en högerinnerposition kan skjuta in 1-1 (Pärlan är bra med för eventuell retur från målvakt dessutom). GAIS visar återigen styrkan i sina snabba omställningar.

Med Kenneth åter slipper publiken de senaste matchernas korta hörnor. Med hans vänsterfot och Wanderson högerfot har nu GAIS återigen potential att ställa till oreda vid offensiva fasta situationer. Tyvärr får vi inte ut så värst mycket av detta under matchen. Alec ironiserar en del om detta vid presskonferensen där han säger att det ser mycket bättre ut, vilket säger mer om hur dåligt det var innan. En möjlighet som finns är att ställa upp både Wanderson och Gustafsson vid frisparkar för att skapa osäkerhet om vad som komma skall. Detta fungerar dock inte någon vidare då de båda frisparksskyttarna inte kan sköta det på ett snyggt sätt – något att öva på under veckan?

Tommy Lycén har i flera matcher överrraskat positivt men är nästan helt osynlig matchen igenom. Det är dock helt korrekt beslut av Alec att slänga in Daniel Nicklasson som står för en fin halvtimme. Lite värre är det när Gustafsson tvingas av på grund av krampkänningar, Gudmundur Gunnarsson kommer in som avbytare med mindre än halvtimmen kvar att spela men har trotts detta mycket svårt att hänga med i tempot på sin sida. Att hans passningspel måhända är bättre än hans företrädare ger mig inte mycket i tanke på hans bristande försvarsspel och under de sista tjugo minuterna är jag övertygad om att där kommer Elfsborg finna sin chans.

Så blir dock inte fallet. Kvitteringsmålet sänder in den i övrigt rätt loja klacken i ett tillstånd av frenetiskt tokstöttande som varar matchen ut. Samtidigt forceras GAIS på och är sett till spelet närmare ett ledningsmål. I slutändan är resultatet dock rättvist. Elfsborg kommer fram långt in i GAIS förvar men lyckas under matchen sällan komma förbi till bra avslut och sänder många satelliter mot skyn. I beaktande av mina dystra prognoser kring våravslutningen är en poäng mot Elfsborg ett oväntat skänk från ovan.


Angående pausunderhållningen så vill jag bara tillägga att jag också vill steka köttbullar på Gaisgården när jag fyllt 80!

Fotbollens framtid XVI – Ekonomiskt motiverad damp

Detta är inte en pinfärsk nyhet, har någon veckan på nacken. Läste i alla fall på FD att den nya bossen för SEF, Elfsborgsordförande Bosse Johansson (mannen som säger sig ha svårt att välja mellan Leeds United och Elfsborg i skarpt läge) redan tänker tanken att mixtra och trixa med upplägget för svensk elitfotboll.

”Inför säsongen 2008 utökades Allsvenskan från 14 till 16 lag. Allt för att få större spridning på lagen och på sikt fler skickliga elitspelare. Men snart kan en minskning vara ett faktum för att få till fler matcher (!) Dagens 30 omgångar skulle bli 33 med tre inbördes möten per lag. – Med en dansk modell med tolv lag där alla möter varandra tre gånger skulle det bli 33 omgångar och en vassare elit, säger Bosse Johansson.”

Citat från FD

Att driva igenom ökningen från 14 till 16 lag var inte helt okontroversiellt när beslutet fattades. Håkan Mild var en av de som hetsade upp sig. Elitens bredd anses inte vara tillräckligt stor för sexton lag. Samtidigt är Allsvenskan en av Europas jämnaste serier. Även om några storstadslag dominerar i det stora hela kan fortfarande duktiga klubbar med mindre muskler men måhända mer hjärna och hjärta hela tiden utmana om guldet, såsom Halmstads BK och Kalmar FF. Den viktigaste frågan är givetvis vem som tjänar på Johanssons upplägg, för givetvis handlar det om pengar:

”En utökning till 33 omgångar skulle samtidigt innebära fler derbymatcher och större inkomster till berörda föreningar.”

Citat från FD

Vilka föreningar är det som skall ha derbymatcher? ja, inte är det HBK och KFF i alla fall. För att maximera omsättningen tycks det vara i SEF:s intressen att ett antal storlag möts flera gånger för att på så sätt dra in mer pengar. Den sportsliga aspekten av det hela hamnar givetvis i skymundan – ni vet det där spelet med 22 man och en boll. Måhända skulle någon klubb klara av spel i Europa bättre genom detta men för oss som även följer svenska lag även när de inte spelar i Europacupen* är det i det stora hela rätt ointressant att främja en sådan utveckling.

Sedan kanske man kan tycka att det finns en del lärdomar att lära av fotbollshistorien. Hattandet med slutspel, mästerskapsserien och kvalsvenskan var näppeligen något som var positivt för svensk elitfotboll. måhända föreligger inget orsaksamband, men fotbollens senaste storhetsperiod präglades inte av någon sådan organisatiorisk orolighet. Danmarks storhet visavi Sverige ligger i tveksamma skatteregler än deras historielöshet.

För all del kan jag acceptera en återgång till 14 lag på några års sikt, men att överge ett rättvist system med hemma- och bortamatcher för 33 omgångar och fler derbyn är ett steg i den moras som är Hockey-tänk. Snart skall vi la sitta där med 8 lag i 32 omgångar (28 vanliga omgångar samt 4 extra derbymatcher) och stängd serie. Föreningarna (som då kanske ombildats till bolag) kanske tjänar pengar, men det blir med tiden allt mer ointressant ur ett sportsligt perspektiv.

Även: Aftonbladet


* Kom att tänka på en händelse för en himla massa år sedan, då jag var ung och vacker. Hösten 1999 satt jag med några polare på en studentpub i Umeå och bellade på Arsenal på AIK. Kilkenny flödade och medan några Solnaråttor satt längst fram nära storbildsskärmen höll vi oss längre bak. Detta var på den tid då AIK hade riktigt dåligt rykte och var mäkta impopulära. med Arsenal var pop-laget framför andra. När förre HBK-spelaren Fredrik Ljungberg avslutade på en briljant passning från Dennis Berkamp kunde jag inte låta bli och ge ifrån mig ett gôtt i kombination med en knuten näve emot taket (jag hade la dessutom precis läst ut Fever Pitch för andra gången). Detta uppmärksammades av en aussie (ständigt dessa australiensare!) som blev mäkta förvånad över att en svensk uttyckte glädje över att det engelska laget gjorde mål. En förvirrad och lätt aggressiv konversation följde där jag försökte förklara att bara för att jag hade ett svenskt pass så höll jag på det svenska laget; klubbtillhörighet trumfar (i många fall) ut nationalitet (speciellt om man inte är nazist). Aussiens mantra var att ”there’s something wrong with your values, mate!”.

Som gaisare har svenskt deltagande i europaspel under snart tjugo år för min del nästan enbart handlat om att taktikhålla på olika storlag för att dessa skall tvåla till och slå ut lag som jag tycker sämre om (dock skall det erkännas att även jag tyckte det var häftigt när Helsingborg slog ut Inter). SEF:s mål att få ut lag i Europa kommer troligen även i fortsättningen vara av mycket litet intresse för min del. GAIS kommer ramla ut och sedan slå i något glastak som SEF kommer att upprätta för att skydda det etablerade lagens intressen, kanske en ny kvalsvenska?