Häcken

GAIS 1 – 0 BK Häcken

Genom att inte vara fysiskt närvarande (det är nämligen länge sedan GAIS vann när jag var på plats – 28/9 2009) så kunde GAIS skaffa sig tre värdefulla poäng och förstärka ett gott hemmafacit. Resultatet var i stort sett rättvist även om spelet i andra halvlek gjorde mig nervös. Matchens största behållning torde framförallt vara att Richard Ekunde spelade mittback. Det gäller att suga på den karamellen, då han troligen är förvisad till en ytterbacksplats till nästa match.

1. D. Janukovski;

5. J. Tamandi, 2. R. Ekunde, 4. H. Jónasson, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng (84′ 7. J. Lundén), 17. J. Mårtensson (78′ 31. M. Gustafsson), 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;

25. W. do Carmo, 22. R. Omotoyossi (81′ 26. A. Rennie)

Skillnaden mot föregående match gentemot Syrianska, som lite oväntat tog ännu en seger denna kväll, var att motståndet hade ambitionerna att gå ut och spela offensiv fotboll. GAIS inledde vidare med att försöka pressa över nästan hela banan. Följden av detta blev att båda lagen blev lätt utdragna och att det fanns mycket ytor på kanske framförallt mittplan. GAIS var emellertid klart dominerande under den första delen av matchen och var den sida som fick ut något av situationen. Razak Omotoyossi var inblandade i flera halvchanser i första halvlek som han tyvärr sällan lyckades förvalta. Att han är stor och tung fungerade bra i så måtto att han pressade backlinjen för motståndarna och skapade mer ytor för GAIS men det blir trots allt lite väl monofunktionellt att ha en anfallare enbart för det syftet. Fortfarande är han allt för mycket ovän med bollen för att verkligen bli de anfallskvalitéer som Alvaro Santos vid flera tillfällen lyckats uppvisa.

Omotoyossi var emellertid direkt involverad i det ledningsmål som GAIS fick med sig i 13:e minuten. Razak nickade på en hörna från Kenneth Gustafsson som Källqvist i motståndarmålet lyckades parerar undan. Detta genomfördes emellertid inte bättre än att Eric Bassombeng kunde trycka in 1-0. Bassombeng var under stora delen av matchen GAIS bästa anfallsvapen framåt. Tyvärr gick detta inte att utnyttja på ett riktigt bra sätt då hans inlägg var allt för långa i de flesta fall och på grund av att han sällan kom in mot mål i en bra vinkel för att avsluta själv.

Då anfallspelet ofta hämmades av för långa bollar och lite väl mycket offside (de visades i stort sett aldrig några repriser på offsideavblåsningarna så jag kan inte avgöra om linjemännen var allt för glada med att vifta med flaggan) var försvarsspelet i mångt och mycket matchens övergripande behållning. Det fanns två anledningar till att detta fungerade så väl, bortsett från några fina ingripanden av Dime Jankulovski. För det första lyckades Ekunde och backlinjen hantera den farlige Ranegie på ett bra sätt och för det andra så gynnades försvarsspelet av att BK Häcken spelade ett för centrerat anfallsspel. Under början av matchen försökte Ranegie gå på djupet men kunde inte komma undan den snabbe och följsamme Ekunde. Ju längre matchen led desto mer sökte han sig neråt. Längre ner i banan kunde han vinna de flesta nickdueller men var samtidigt längre ifrån mål. Det fel som jag uppfattar att Häcken gjorde var att de – måhända för att komma närmare Ranegie – inte utnyttjade kanterna. Innan matchen oroade jag mig för vad Makondele skulle göra med den i många avseenden tröge Jimmy Tamandi. Då GAIS kunde spela tätt blev inte detta ett så tydligt problem då försvarare sällan lämnades ensam mot en motståndare utan hade nära till understöd. Häcken försökte lösa detta genom att byta ut ett par spelare i halvtid men utan något synbart resultat.

I andra halvlek började emellertid en del problem uppstå för GAIS. I många avseenden var både Reuben Ayarna och Johan Mårtensson en dynamisk duo på innermittfältet men de gick som vanligt inte att hålla uppe spelet riktigt. När dessa i högre utsträckning fick falla ner så skapades ytor för deras defensiva mittfältare Chatto att dirigera spelet samtidigt som GAIS lätt tappade bort bollen när spelet skulle vändas. Bassombeng var den som hotade mest framåt för vår del men som jag redan påpekat fungerade detta inte riktigt. En lösning torde vara att byta ut Razak och ta in eller fördela om så att det fanns en kvick djupledslöpare till för kontringar. Detta byte skedde också genom att Amadayia Rennie kom in i slutet på matchen. Det är möjligt att GAIS kunnat tjäna på att göra ett sådant byte lite tidigare men samtidigt finns förstås risken att GAIS släppt in ett mål och tvingats bli mer spelförare utan någon target-spelare på plan.

Mot slutet av matchen ökade trycket och nervositeten steg betänkligt både framför skärmen och i viss mån på plan. Hemvändaren Dioh Williams fick till några giftiga avslut mot slutet men när väl tilläggstiden började kunde GAIS ohotat spela ut tiden. Med 16 poäng efter tio omgångar har GAIS avslutat den första tredjedelen av säsongen på ett i stort sett bra sätt. Ett likartad utdelning i de följande två tredjedelarna skulle med fjolårets tabell ge en Europaplats. Vi skall emellertid ta i beaktande att GAIS inledde just föregående säsong på ett snarlikt sätt utan att det ledde till någon större framgång. Även om Djurgården och HBK med sina utmålade demontränare tycks vara avhängda i bottenträsket och ingen egentligen tror på att den Syrianska humlan kan flyga egentligen finns det ingen anledning att se framtiden med tillförsikt. Det kommer att gå åt helvete!

GAIS 2 – 1 BK Häcken

Efter först sex omgångar utan vinst är det med ett lättat hjärta jag sätter mig ner för att skriva en matchrapport. Samtidigt är det svårt att veta vad som skall sättas på bränt, som inte enbart känns som sockersöta plattityder; även om jag ser att det finns en hel del problem att ta tag i så är det svårt att kritisera så här mindre än ett dygn efteråt, då allt är täckt i ett rosa skimmer.


1. D. Jankulovski;
26. J. Tamandi, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 4. H. Jónasson;
10. J. Florén (61´T. Lycén), 29. Romarinho (89´A. Khalili), 23. E. Hédinsson;
21. J. Johansson

GAIS började matchen rätt bra och hade klart överhanden den första kvarten. Spelarna förde en aggressiv press som fick gästerna att begå flera enkla misstag. Vad jag kanske framförallt la märke till var de ytor mellan motståndarnas försvar och mittfält som Romarinho ofta lyckades få. Oavsett den kritik som som jag riktat mot den brasilianska mittfältaren är det näppeligen en nackdel att just någon med hans teknik får utrymme nog att ta emot bollen.

När matchen vände började det emellertid bli tydligt för mig varför Romarinho fick sådana ytor. Ett viktig del av Häckens matchplan var nämligen att gå hårt på Johan Mårtensson. Den defensiva mittfältaren fick flera kraftiga smällar under matchen. När GAIS inledande kämpartakter och entusiasm svalnade en smula blev det allt svårare att få upp spelet från försvar i och med att motståndarna spelare med många spelare centralt. Hallgrímur Jónasson gjorde en god insats som spelförstörande mittfältare. Någon spelkreatör är han emellertid icke, även om hans bollbehandling tycktes mig vara bättre än senast.

Den stora kämpen matchen igenom kunde vi istället finna i mittförsvaret. Björn Andersson gjorde en heroisk insats i båda straffområdena. I försvaret så var hans viktigaste insats att försöka ta hand om motståndarnas duktiga huvudspelare Ranegie. Motståndaranfallaren sökte sig ofta ur mot smurfen Jimmy Tamandi (inte för att 179cm är kort – jag är i det häradet själv – men i jämförelse med Anderssons 191cm så…). Att följa efter Ranegie när situationen krävde utan att för den sakens skull lämna ett stort tomrum i försvarets hjärta var något som Björn för det mesta klarade av utmärkt. För att ytterligare accentuera Braveheart-vibbarna så fick han under andra halvlek en Terry Butcher-bandana efter en dust med Makondele. Framåt var Andersson ett konstant hot genom att han hejdlöst och skoningslöst nyttjade sin tyngd för att på alla upptänkliga sätt vräka sig mot bollen vid fasta situationer. Fasta situationer har för övrigt återigen börjat bli något man kan tro på när Romarinho går in som exekutor. Kenneth Gustafsson slog endast någon enstaka frispark och den var en klar besvikelse.

Men som sagt, GAIS ägde den första kvarten av första halvlek. Därefter var det mest BK Häcken som höll i taktpinnen. 0-0 i paus fick kännas som ett rättvist resultat och ur en grönsvart synvinkel var det närmast lite lyckosamt.

Ledningsmålet kom så efter endast fem minuter in i andra halvlek på ett nästan bisarrt sätt. Träbenet Jónasson slog upp ett utmärkt inlägg mot straffområdet där det blev hårt kamp i luftrummet. Den dubbla förloraren i denna kamp var den matchen igenom trakasserade Mårtensson, som först förlorade nickduellen mot Häckens mittback och sedan blev slagen till backen där han blev liggande en god stund. Denna personliga tragik gick emellertid i dur för oss betraktande supportar som såg bollen gå i mål. Först på reprisen blev det tydligt att rövbacken skallade bollen i eget mål innan han bankade ner Mårtensson.

Ledning för GAIS men på plan såg det inte helt stabilt ut. I paus bytte Häcken in Paulinho som med sin teknik kunde kombinera med den alltid lika starka Ranegie. Framåt åt andra hållet hade GAIS endast Joel Johansson. Johansson är snabb på att springa, men fick i övrigt inte ut mycket. Även om han, och även Jesper Florén, ibland kom förbi motståndare följdes detta upp av slarvigt, närmast nonchalant agerande därefter. GAIS kunde inte punktera matchen och då hände det som jag bara satt och väntade på. Tamandi sträckte ut sin arm och orsakade en straff som sedan sattes precist och med kraft i övre vänstra krysset – helt omöjligt för Dime Jankulovski att rädda.

Jag såg matchen framför datorn med hörnsnäckor i öronen, så att min bättre hälft skulle kunna kolla på teve (delvis har det även en ekonomisk förklaring. Det är lite billigare än att beställa hem ppv och även om bilden inte är perfekt så är ppv-sändningarnas bild inte heller något att hänga i julgranen). Det hade sina sidor. Vid några tillfällen ställde jag mig upp så snabbt så att sladden inte räckte till och hörlurarna ryktes ur öronen i kombination med mildare whiplash. Vid andra tillfällen så tillrättavisades jag av min bättre hälft som tyckte jag var allt för ljudlig; ” de hör inte vad du säger!”. Hade jag stått under operation av någon i vit rock hade jag nog befunnit mig på Lillhagen vid det här laget.

Alla känslor av hopplöshet från matchen mot HBK välde nu över mig och under en tid hängde jag över soffkanten jämte mig likt en utmattad boxare över repet. Den temporära frälsningen dröjde turligt nog inte allt för länge. Efter ännu en nickduellsbatalj i Häckens straffområde ramlade bollen fram till derbyhjälten i kvadrat och Häckendödare av rang (Lukasz Chmaj är onekligen passerad), Eyjòlfur Hédinsson som kunde skjuta in 2-1 med endast tio minuter av ordinarie tid kvar. Eyo har inte varit på topp under stora delar av säsongen men den kämparvilja och de löpningar han gjorde matchen igenom är onekligen viktiga för att GAIS skall kunna vinna matcher nu mot slutet.

Givetvis var detta inte nog, utan Häcken fortsatte att skapa chanser. De sista femton minuterna (lång tilläggstid) var en plåga där endast en patenterad reflexräddning av den före detta rosa pantern höll getingarna borta från poängskörd på bortaplan. Ur mina subjektiva ögon kändes poängen som en bragd men tittar vi till statistiken så var det nog någorlunda rättvist: 14-11 i avslut, 7-6 på mål, jämt bollinnehav på 51-49. 17-6 i frisparkar samt 0 – 6 i gula kort (varav två till samma spelare, som visades av plan mot slutet av matchen) pekar på hur hårt Häcken gick i närkamperna och väljer man att se fotboll som en kampsport så var denna match ett gott exempel på detta.

Nu väntar två matcher som GAIS inte torde ha några förväntningar på. Helsingborg och Örebro är tvåa respektive trea i allsvenskan. GAIS har inget att förlora och mycket att vinna och vi får hoppas att spelarna, nu mer lite råg i ryggen och den färska erfarenheten att kamp lönar sig, tar detta på rätt sätt och gör det bästa av situationen. En poäng mot någon av dessa lag torde vara att beteckna som fullt godkänt.

BK Häcken 0 – 2 GAIS

En av säsongens kortaste bortaresor går till mina gamla hemtrakter på den gröna ön, där man kan få stå på sköna gamla träläktare för en pizzakartong. Nåja, tydligen kom man inte in med pizzakartong i år och snart så skall träläktaren bort för framtidens material. Tyvärr kunde jag inte delta utan är fast här i Öst-Borås fram till derbyt.

Det klagades en del på gräsmattan från min sida i samband med förra matchen. Även gräset på Rambergsvallen såg fläckigt ut men gräset var i alla fall grön och inte i en sjuklig grågul nyans (jag är färgblind för övrigt) som på nya Gamla Ullevi (där det nya är att inte ha träläktare utan grå betong). Att gräset inte var perfekt var något som BK Häckens tränare beklagade sig över i paus men det var då verkligen inget som störde GAIS spel. Konstigt att bara ett lag hade svårt att spela bollen längst med marken!

1. D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 4. H. Jónasson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson (86´28. J. Rundqvist);
6. R. Ayarna, 17. J. Mårtensson;
23. E. Hédinsson, 25. W. do Carmo, 27. M. Celik;
11. T. Lycén (83´18. A. Khalili)

Det snackas emellanåt kring tanken på 4-6-0 i GAIS-kretsar, både från tränare och supportrars håll. Senast GAIS gjorde ett seriöst försök på ett sådant spelsystem var i samband med förra bortamatchen på Rambergsvallen. Resultatet från denna match var inte upplyftande och snart stod det klart att något liknande var på gång när Tommy Lycén startade på topp. Genom att Lycén egentligen är en ytter skapas på detta sätt en flexibel anfallslinje på fyra man, till skillnad när GAIS spelat med en mer tydlig target såsom Pär Ericsson, Björn Andersson, eller Aram Khalili, som gör det svårt för motståndarnas mittbackar att veta vem de skall markera. Lycén, som stod för en lysande insats, började ofta på sin naturliga position till höger och snett bakom sig fick han vulkankraften i en återfödd Eyjólfur Hédinsson som lite oväntat fick starta till höger även han medan Mervan Celik startade till vänster.

GAIS började utmärkt från första stund och skapade flera bra chanser under matchens första tjugo. Jag plitade ner många av dessa på papper men det skulle vara enahanda att räkna upp dem alla. Det skall endast konstatera att dessa involverade alla fyra offensiva spelare. Wanderson do Carmo var bra, precis som hela laget, men för en gångs skull stod han inte ut som den överlägset bästa spelaren; resten av laget höjde sig till hans nivå.

De första tjugo, tjugofem minuterna var GAIS överlägsna. Först därefter tycktes BK Häcken komma in i matchen och börja ge något motstånd överhuvudtaget, de skapar några chanser. Paulinho är deras Wanderson i denna dåliga matchinsats från deras sida, genom att han är den enda som skapar något. Under stora delar av matchen kommer han inte undan den närmast felfria Richard Ekunde som återigen spelar högerback och verkligen dominerar försvarsspelet på sin kant.

Grönsvart dominerar det öppna spelet men det är genom en fast situation som GAIS får sitt välförtjänta ledningsmål. Vi vinner en frispark långt ner på offensiv planhalva, nästan vid mittcirkeln, men med Wanderson spelar detta ingen roll – det är farlig nästan varje gång i vilket fall (tänk Calum Angus mål mot HBK förra säsongen). I straffområdet vinner Fredrik Lundgren nickduellen och får bollen mot mål där deras målvakt Källqvist står i vägen men stöter ut den till derbydödaren och, i denna match, Lukaz Chmajs arvtagare, Eyo, som trycker in 0-1 i mål.

4-6-0 som formation är något av en överdrift och det är kanske inte eventuella formationsförändringar som skall förklara den välförtjänta segern utan att laget som en helhet körde på samma spelidé och fullföljde ända in i kaklet med attityd och löpningar. GAIS stressade ett håglöst Häcken till många misstag (jämför matchen mot AIK). Genom att ge hundra procent i varje situation och jobba hårt vann laget många bollar. Genom att det även fanns spelare som täckte upp så reparerades många av misstagen omedelbart. Emellanåt på ett sådant sätt att misstagen snarare framstod som smarta spellösningar. Reuben Ayarna och Johan Mårtensson var båda utmärkta på mittfältet och raderade ut Häckens anfallspel under stora delar av matchen. Tempot i spelet dikteras av makrillarna och på så sätt går passningarna bra mest hela tiden (jag tittar mycket på snooker just nu, där är det viktigt att komma in i ett bra tempo).

I andra halvlek fortsätter GAIS att dominera även om BK Häcken får till ett rakare spel och skapar en del farligheter. Men snart ligger Häcken ännu ett mål under och ser sällan ut att ha en susning till chans att hämta in någon ledning. 0-2 tillkommer genom att Wanderson, plötsligt långt nere till höger på egen planhalva, slår en lång passning längst mer marken till en Lycén som för med sig bollen och slår ett inlägg mot straffområdet där två grönsvarta spelare löper mot mål. Eyo är först av detta och med kraft flyger bollen i mål.

Det var länge sedan GAIS spelade så bra. Allsvenskan är så jämn att alla lag kan slå alla. Om laget klarade av att få upp motivation och vilja till varje match istället för varannan kan vi gå en tämligen behaglig säsong till mötes.

BK Häcken 1 – 0 GAIS

När allt är nattsvart så ser man stjärnorna. Det har långsamt blivit lättare att gå på fotboll igen. Efter matchen mot Trelleborgs FF i början av veckan har jag i princip gett upp hoppet om annat än degradering till Superettan 2010. I ett sådant sinnestillstånd blir det lite enklare att se saker från distans och roas av de små glädjeämnena här i livet – som Paulinhos hörna *eller unika sätt att betala inträdet på.**

I samband med Trelleborgsmatchen utvecklade jag idén att höra av mig till polisen och fråga om det går att bli avstängd från allsvensk fotboll frivilligt. Jag är då rakt inte någon huligan och har ingen direkt lust att gå och börja slåss bara för att få slippa se på GAIS. Nu har detta faktiskt släppt. Det är bara att glida med, dricka lite öl och le åt eländet – typ. Nåja, inte så bara kanske.

Lag [4-3-3-0 ?]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 20. K. Gustafsson;
8. R. Spong (54′ 18. P. Eriksson), 29. Romarinho (65′ R. Ayarna), 17. J. Mårtensson (73′ T. Holmqvist);
11. T. Lycén, 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson

Strax innan jag gav mig av till Keillers park för några uppladdningsöl i det gröna neggade jag loss lite på ett forum. Min profetia innehöll ett stycke där jag raljerade om att i underläge kommer Axén att byta ut en anfallare och gå över till 4-6-0 för att så att säga ”vinna kampen på mittfältet”. Till min förvåning var det så som Axén valde att ställa upp laget. Ja, i den mån det går att säga något säkert, den arga adhd-ungen på tjack – Richard Spong – sprang runt någonstans på mitten och skapade oordning.

Nog för att Pär Eriksson rimligen känner sig lite trött efter att ha spelat 18 matcher i rad från start som ensam anfallare. Det är dock märkligt att då först låna in en anfallare, Tobias Holmqvist, och sedan sätta båda på bänken. Inte för att den senare egentligen gjorde någon glad när han byttes in men nog är det direkt märkligt att försöka spela en match helt utan en utpräglad anfallare. Tommy Lycén hamnade oftast längst fram, drog sig mot sin naturliga position som ytter – vilket han skötte tämligen väl – och stod sedan där med bollen och noll spelare att lägga upp spelet på.

Richard Spong är verkligen ett kapitel för sig. Hans funktion på plan är något av en gåta för mig. Han springer runt och försöker vinna boll, men så fort han bryter så tappar han bort den igen. Antingen för att han inte får tag i den eller genom att leverera en kass passning i knähöjd på någon markerad kollega. Det går förvisso att hävda Reuben Ayarna är allt för lik Johan Mårtensson i spelstilen. Båda dessa kan dock vinna bollar och leverera habila passningar samt hålla en position. Den förre var en av få ljus i laget när han väl byttes in. Att peta en av dessa från förstauppställningen för en så begränsad spelare som Spong är, i alla fall i dagsläget, verkar märkligt. Om man vill ha en kämpe på mittfältet är rimligen Fredrik Lundgren ett bättre alternativ (som i och för sig inte var med i truppet på grund av sin magskada). Och hur känns det egentligen för den unge talangen Johan Pettersson?

Bollen studsar inte vår väg? – Man har inte otur 14 matcher i rad!

Sven-Martin Åkesson dömde matchen – men inte ens Kodemannen kan dömma bort GAIS 14 matcher i rad!

Nej, jag lämnar matchen därhän. Det finns andra som är bättre att göra ordentliga genomgångar av matchflödet. Dessutom är det tärande för min själ att behöva ägna min fritid åt sådant. Tycker nye Daniel Björnalm på gais.se gör en vettig insats till exempel – även om det är tröttsamt att Tony Balogh för två matcher i rad tycker att det är viktigt att påpeka att han åker till och från Borås för varje match. Lite som att läsa kollektivtrafikstabeller från Klippan till Delsjöområdet.

Istället återgår jag till att analysera problemet GAIS. Enkelt uttryck finns det tre möjliga förklaringar till lagets mediokra spel och resultat:

1) Spelarna är helt enkelt för dåliga för allsvenskan.
1) Självförtroendet är i botten.
3) Taktiken är felaktig.

Alternativ 1) tror jag inte på. I princip alla spelare på plan har tidigare, denna säsong eller föregående, vid flera tillfällen visat att de har kapacitet att prestera väl mot bra motstånd. Att några tappar allt och går in i en djup svacka må vara hänt, men här har vi en epidemi i talanglöshet bakom något annat måste ligga.

Att spelarna sällan kan slå en enkel bakåtpass utan att det blir kaos. Beror detta på att spelarna är stressade, att de inte vet vad det skall göra för att taktiken inte fungerar eller är det helt enkelt dåliga? Alternativ 2) är självskrivet, jag undrar dock om det kommer först i kedjan av orsak och verkan. Jag har tidigare skrivit en del om tränarens roll som ledare, vilket jag inte är ensam om. Aftonbladet påstår nu att flera spelare saknar förtroende för Axén och denne tycks inte heller intresserad av den mentala biten, vilket kan tyckas oroväckande (om han nu inte bara vill bli av med en irriterande journalist). Problemet med det två senare påståendena är förstås att de kommer från Aftonbladet. Skulle den blaskan påstå att det blir bra väder imorgon skulle jag gå ut med regnstället på. Till och med tillrättalagda pressmeddelanden från Gaisgården har större trovärdighet i det här sammanhanget.

Alternativ 3) är faktiskt en smula intressant. Med få undantag har GAIS spelat med 4-2-3-1 som spelsystem under denna allsvenska sejour. Medan underpresterande spelare får vara kvar har Alexander Axén har i mycket högre utsträckning valt att laborera med den taktiska dispositionen. Jag undrar om detta inte kan ha bidragit till att spelarna har svårt att slå även enkla passningar. Att veta att du får spela oavsett om du presterar eller ej samtidigt som taktiken ändras från match till match kanske inte direkt bidrar till att skapa en bra inställning eller trygghet i spelsystemet. Dessutom är några taktiska val märkliga, som att välj att spela med två yttrar i en påstådd 4-3-3 när det bara finns en naturlig ytter på planen för att den andra är avstängd, den tredje utlånad till Mjällby, den fjärde precis kommit tillbaka från ett lån till Fredrikstad och den femte uppfattas som en osäkert kort med Biskopsgårdsattityd.

kommer nu Benny Lennartssons entré att ändra på detta? Svårt att säga. På ett plan är jag positiv. Något måste göras och har klubben inte viljan eller ekonomin att sparka sin tränare är detta en av få till buds stående medel. Ett problem är dock att det kan leda till internt käbbel när allt för många kockar är involverade. Lennartsson skall även tidigare ha varit involverad genom sin roll som Axéns mentor – kommer detta verkligen ändra på något i praktiken; har Lennartsson en förmåga att få ut mer av spelarna; vem är det egentligen som styr skutan?

Svaret på dessa frågor, och många fler, får vi antagligen inte i nästa avsnitt av GAIS – förbannelsens klubb.

* Ett anfall mot GAIS slutar med att bollen går över kortlinjen. Det käbblas en del innan GAIS tilldöms utspark, eller möjligen frispark. Detta noteras dock inte av Paulinho i Häcken som lever i sin egen värld. Medan Dime sätter igång spelet traskar han bort till hörnflaggan, lägger bollen till rätta, lyfter blicken och noterar att spelet pågår för fullt på andra sidan planen.
** Med hjälp av Pizzakartong.

Skådespelardebut?

Jag är en sådan individ som sällan vill synas på film, mitt enda signifikativa (relativt sett) tv-framträdande vägrade jag se på tills några andra yimby-medlemmar tvingade mig en lördagseftermiddag på fiket Blå kullen vid Skanstorget.

Nu slår jag dock till igen och medverkar i GKTV #4 – ”Röv TV” (följ länk och välj Röv-tv). Jag har bara en replik men syns vid ytterligare något tillfälle. Nu får de bloggläsare som inte känner mig en chans att se mig, gratulerar!

B-laget slarvade bort chans till dubbelseger

Dagen efter matchen mot Häcken på fastlandet åkte B-laget ut till den gröna ön för att spela boll på Sälöfjordsvallen mot Häckens dito. En litet märklig match där Häckens lag gör mål i första och sista minuten.

Det första målet hinner jag bara se på distans när jag kommer på cykeln och torde i princip skett direkt från avspark. När jag väl kommer fram börjar GAIS långsamt ta kontroll över spelet utan att skapa så värst mycket farliga lägen. Det är rätt tydligt vilka som tillhör A-laget och vilka som är juniorer. Inte bara för att jag känner igen dem, utan för att de äldre spelarna inte alls är så valpiga i spelet. Reuben Ayarna ser på många sätt stabil ut, håller i boll och levererar rätt bra djupledsbollar – synd bara att hans distanskott påminner och Ipke Ekongs… Halgrimur Jonasson gör debut i B-laget och ger ett hyfsat habilt och rätt säkert intryck, uppspelen är dessutom rätt bra. Han får dock inte spela hela matchen utan byts ut relativt tidigt i andra halvlek.

Sikten stördes emellanåt av diverse avdankade Uefa-cupsvinnare (Johan Pettersson gjorde en hyfsad insats som offensiv inner, övrig avkomma är av mindre betydelse) med Krull-Källqvists nyfödda lilla bäbis låg och skrek ut sin ångest över att fadern inte är bra nog för att spela i GAIS. Mot Wartagården till stod islänningarna Gummi-Tarzan och Schlagerhataren Baldvinsson och tjattrade på sitt hemlands tungomål medan den tredje knatten spelade match.

Resultatet står sig till halvtid och efter detta blir spelet allt mer ofokuserat och rörigt. Mervan Celik och i viss mån Daniel Morais Reis är också rätt valpiga. Det är säkert hundra personer som någon gång försökt förklara för Mervan att man inte blir en stor fotbollspelare genom att bara dribbla utan att även bidra till laget och att det finns en fördel med att spela enkelt. Tyvärr brukar ju inte unga, tekniska yttrar vara riktigt mottagliga för dessa råd från äldre gubbar och gummor – så får han mycket begränsad tid i A-laget också och en före detta, ung valpig ytter som numera hyllar kollektivet och kampen får platsen till vänster i föregående dags match.

Morais Reis är också lite sådär och försöker bland annat filma i en B-lagsmatch framför femtiotalet åskådare – kanske inte den brasilianska sambafotbollens höjdpunkt. Tyvärr finner jag inte riktigt någon nytta med anfallaren i GAIS trupp. Han är inte vidare spelintilligent, han är inte tillräckligt uppoffrande, hans teknik är bra men kanske inte bra nog, hans avslut är inte direkt giftiga och han är inte en sån där spelare som alltid står rätt. Nu råkar han dock göra två mål. BK Häcken släpper in GAIS i matchen genom att få en spelare utvisad och en annan skadad (så som jag fattade det) och med två man mer kan GAIS nästan inte undvika att få ett övertag. 1-1 kommer på en bra hörna (jag kommer inte ihåg vem som slog det) som brassen nickar in och sedan löper han snyggt fram med från vänsterkanten och skjuter in 2-1.

Nu borde GAIS givetvis försöka spika igen, men icke! I matchens sista minut uppstår tumult när backen Sandeep Mankoo och målvakten (om jag tror heter) Max Knape inte kan ta hand om en ensam Häckenspelare som försöker få in bollen. Till slut ramlar bollen i mål men inte fören Sandeep försökt få bort den med armen. Lite onödigt väljer domaren att blåsa, rusa fram och visa ut backen och ge Häcken en straff; 2-2.

GAIS 3 – 0 BK Häcken

En solig men kylig söndag med dålig uppslutning utanför och på arenan mot anti-publiklagen BK Häcken gav återigen lite fast mark under det eviga fall mot förtvivlan och besvikelse som kategoriserar livet som gaisare.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
16. M. Dahlgren, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde, 7. J. Lundén;
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson;
14. D. Nicklasson (71′ 23. E. Hedinsson), 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström (88′ 27. M. Celik);
18. P. Eriksson (78′ 9. G. Baldvinsson)

Efter att ha släppt in allt för många mål på ett ansvarslöst försvarsspel märktes det att GAIS började matchen mer med fokus på att inte begå misstag än att skapa anfall och spela vacker fotboll. Spelarna försöker ligga rätt i positionerna men saknar den aggressivitet och mod, defensivt så väl som offensivt, som behövs för att vinna matcher. BK Häcken har tagit med sig en del av sin aggressivitet från den oväntade storsegern mot den lilla satan, men som jag misstänker så har de haft svårt att ladda om och i de avgörande lägerna saknas den riktiga skärpan. Häcken har över matchen fler chanser, men många av avsluten är under all kritik – inte för att jag klagar. Segern skall dock delvis tillskrivas den rosa pantern Dime Jankulovski som för första gången i år kunde hålla nollan med hjälp av några kvalificerade räddningar.

Den största ändringen i GAIS är att lagkapten Fredrik Lundgren kommit in som härförare i den nya rollen som mittback. Det är ju inte precis som spelare som Lundgren utmärker sig utan med sin likhet med sin namne Herbert i fråga om inställning och attityd. Han nickar bort en hel del som stötande mittback och gör Richard Ekunde till en bättre mittback. Den senare gör årets bästa match än så länge. Ytterbackspelet är fortfarande bara sådär, Mikael Dahlgren tycks ha lärt sig av några tidigare misstag och Jonas Lundén gör en habil defensiv insats, spelet framåt är dock som bortblåst och hans passningar snarare en belastning. När Lundéns offensiv fungerar – som under några träningsmatcher – är det en definitivt en tillgång.

På mitten har Häckens firma Chatto-Saarinen bra koll och reducerar en Wanderson do Carmo som återigen har gått ut och ställt skorna (två mål och en assist…). Jag noterar dock två bra exempel på samspel mellan Wanderson och den evigt kämpande värmländska pärlan Pär Eriksson. GAIS motsvarande innermittsfirma Johan MårtenssonRichard Spong tycks hålla sig lägre ner i banan än föregående matcher där mycket yta uppstått mellan dem och innerbackarna och bidrar således inte med mycket framåt. Genom att Häckens ytttar är så offensiva skapas det dock en del uttrymme på kanterna och det är på dessa det mesta av GAIS spel kommer, mestadels genom Mattias Lindström på högerkanten. Det tar dock en dryg halvtimme innan han riktigt vågar utmana sin ytterback, fokus på att inte göra bort sig som sagt.

I halvlekens sista sekunder ramlar Wanderson i straffområdet efter en kamp med dvärgen Lind och grönsvart får en straff som stjärnspelaren sätter. Glädjen är stor på Preppens, då det inte är ofta att vi får en straff som straffskytten sedan också klarar av att förvalta!

Andra halvlek blir mer av samma med skillnaden att GAIS får bättre grepp om…. nä vi säger inget mer om det… och när GAIS efter ett lysande samspel gör 2-0 känns det rätt OK. Mårtensson slår en lång genomskärare från mittfältet fram till en bevakad Wanderson som ändå får fram bollen direkt till en löpande Pärla som kallt slår bollen vid sidan av en utrusande målvakt. Klacken kör växelsång med levande sittplats (som mest står) och familjeläktaren. När Saarinen blir utvisad efter ett andra gula kort borde matchen vara klar. Jag kommer dock att tänka på GAIS – Elfsborg säsongen 2000, där GAIS tappade 2-0 till 2-3 trots överläge, och blir nästan mer nervös. Men för en gångs skulle behöver man inte vara nervös, Wanderson tar ner en långboll och prickar in 3-0 via ribban – klart och betalt och efter sedvanligt hyllande blir det dags att cykla tillbaka hem till Hisingen.