Utbildning

Välja fritt är stort, välja rätt är större

Det är onekligen lite problematiskt att förlita sig på att fria val kommer att ge det bästa utfallet och sedan upptäcka att folk går och väljer fel. Moderaternas utspel häromdagen att intaget till estetiska gymnasieutbildningar måste begränsas har onekligen vissa inslag av dubbelmoral. Här skapar och uppmanar man till en massa aktiva val på en massa områden och så visar det sig att ungdomar går och väljer utbildningar som leder dem rakt in i arbetslösheten. Ja, det verkar i alla fall moderaterna kommit fram till i sin senaste femårsplan.

Skolchef med bristande insikter

Haromveckan blev det en hel del halabalo när det uppmärksammades att det förekom pennalism på ett par av de så kallade Riksinternatskolorna – kanske framförallt Lundsberg. Personligen var jag lite förvånad över uppmärksamheten – jag utgick från att kamratuppfostran vad sådant som Riksinternatskolorna berättade stolt om i sina reklambroschyrer.

Då tyckte jag det var intressantare att se vilka speciella regler som gäller för dessa skolor. Tydligen så har dessa dels rätt att ta ut avgifter och dessutom får de högre bidrag för barn med utlandsboende föräldrar än andra friskolor. Dessa skillnader vill nu Jan Björklund dra in, vilket får Kent Edberg, skolchef för Sigtunaskolan humanistiska läroverket (SSHL), att gå i taket och anklaga utbildningsminstern för ”svepande populism”.

Följande, längre citat från artikeln ovan är verkligen ett riktigt guldkorn i bristande självinsikt och distans:

Han anser inte att skolan har någon gräddfil.

Med gräddfil avses antagligen inte syrad grädde…

– Det är lätt att göra sådana här svepande populistiska drag, men jag hoppas att han kommer hit och ser vad det handlar om. Här finns små klasser, behöriga lärare och ordning och reda i klassrummet. Alla de saker som Björklund frågar efter, säger Kent Edberg.

Så skolan har hög lärartäthet, vad trevligt, undrar vad det kan bero på…

På skolan går omkring 490 elever, av dem är omkring 160 så kallade utlandssvenskar. Skolan får sammanlagt 23 miljoner kronor i statsbidrag för utlandssvenska elever, det är omkring dubbelt så mycket per elev jämfört med riksprislistan som gäller för andra fristående skolor.

Avgiften på Sigtunaskolan uppgår nu till mellan 180 000 och 220 000 kronor för utlandssvenska elever, och ytterligare 50 000 kronor för elever som är folkbokförda i Sverige och därmed inte täcks av statsbidraget.

Aha, skolan har helt enkelt mycket mer ekonomiska muskler än andra skolor med samma antal elever.

– Regeringen ställer krav och kommuner ska tillhandahålla och finansiera utbildning, men resurserna räcker inte. Vi har haft förmånen att täcka merkostnader med avgift. Den betalar man för att man tycker att det är värt det, säger Kent Edberg.

Så den finansiering som gäller för alla andra friskolor räcker alltså inte för barnen som går på ett Riksinternat? Kanske har att göra med det stigande priset på vaktelägg och gräddfil. Föräldrar som inte är redo att betala sådär en bruttoårslön för en hotellstädare i avgifter per år för ett av sina barn tycker la inte att utbildning är värt det helt enkelt.

Att sänka statsbidragen och dra in möjligheten att ta ut en terminsavgift skulle enligt honom betyda att skolan måste se över sina kostnader.

– Då kommer vi bli tvungna att se över lärartätheten, investeringar, undervisningen och antal program. Det kommer kanske att innebära kvalitativa begränsningar, säger han.

Mindre pengar innebär att skolan inte kan spendera lika mycket pengar. Kent Edberg har koll. Pengar kan ses som en avgörande resurs för att kunna tillhandahålla hög lärartäthet och bra undervisning. Sigtuna humanistiska läroverk vill ha mer pengar än alla andra men inte är det en gräddfil inte!

En Riksinternatskola är helt enkelt en väldigt bra skola om man råkar ha föräldrar som värderar utbildning och man inte har något emot att få stryk av äldre elever.

Stämpelklocka på jobbet?

När den nya regeringen presenterades häromdagen var det kanske speciellt en sak som noterades runt kaffebordet: Var tog ”vår” minister vägen? Tobias Krantz försvann som högskole- och forskningsminister utan att ersättas. Det stort snart klart att området torde hamna under Jan Björklund.

Personligen är jag tämligen oengagerad i pågående debatter kring exempelvis autonomiutredningen. Däremot har jag ju tidigare uttryck en viss skepsis mot Jan Björklunds syn på kunskap och lärande. Jag är lite orolig över att DN:s huvudledare för idag är och kan visa sig vara korrekt:

Den målmedvetne Jan Björklund har förstås kapacitet att gå offensivare fram när det gäller att stärka forskningens frihet. Men ingenting i hans tidigare politiska karriär tyder på att han förstår hur viktigt det är med självständiga universitet och högskolor.

Han har gjort karriär genom att peka med hela handen i skolfrågor, från omdaning av lärarutbildningarna till frågan om vilka huvudbonader som ska vara tillåtna. Han är ytterst förtjust i att lägga fram förslag om hur forskningen ska styras – senast handlade det om en storsatsning på att återupprätta svensk kärnfysik.

Det kan komma en tid då vi saknar den eftertänksamme Tobias Krantz.

Det blir helt enkelt till att införa lite ordning och reda,  MTM och stämpelklockor på utbildningsfabriken! Tur att jag inte bär keps…

Studenter och frimurare

På onsdagen lämnade jag provinsstaden och åkte in till storstaden, the Capital of Scandinavia, Stockholm för att lyssna på ett seminarium. Jag traskade upp för Sveagatan (kände någon märklig yrsel vid Monks Cafè) och märkte snart att jag var lite tidig, så jag gick in och tog mig en kaffe i närheten av ABF-huset, där seminariet skulle vara.

Under min promenad och under mitt kaffedrickande dånade med ojämna mellanrum flak fulla med tjoande studenter förbi. I min perceptions periferi har jag noterat att det rådde en populistisk politisk strid om detta. Någon tjänsteman (?) ville först stoppa studentflaken i centrala Stockholm med hänvisning till pågående vägarbeten som redan i nuläget gjorde trafiksituationen ansträngd i närheten av Sergels torg.

Det var emellertid inte det jag tänkte på. Min tanke rörde snarare själva vitsen med att åka studentflak i centrala Stockholm. Då jag från början är från en mindre ord så var förutsättningarna annorlunda. Även om måhända staden vuxit lite ifrån situationen där alla känner alla, var det ändå så att många av de som befann sig i centrala delarna av staden under den dagen då flak och bilar åkte raggarrundan runt centrum kände eller var släkt med i alla fall någon av de som satt i bilar eller stod på flak. I centrala Stockholm kan detta la rimligen vara fallet.

Det finns måhända något katarsiskt över att åka runt och skrika och tjoa på stadens gator – jag var själv inte intresserad av detta när jag tog studenten, så jag är näppeligen rätt person att bedöma detta på något intuitivt plan. Däremot tycks mycket av denna del av studenten som en övergångsrit som betraktas av det omgivande samhället förlora lite av sin poäng. När flaken gick runt i Uppsala satt jag och ett par andra bittra gamla uvar på arbetsplatsens tämligen solskyddade fikarum och mumlade något om arbetsförmedlingen och att en blind apa kan ta studenten nuförtiden.

Nåväl, till slut började seminariet, som bestod av en debatt mellan ett par forskare, en journalist och även en företrädare för Transportarbetareförbundet. Ämnet var fackets invandrarpolitik i ett historiskt perspektiv, som anordnats av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.

Det hela går la på som förväntat. En bit in i seminariet kommer det in en eftersläntrare som sätter sig på stolen bakom mig. Jag ser aldrig hans ansikte. En tid senare ställer denna man en fråga som börjar med att han poängterar att flera inom transports styrelse är med i frimurarna. Frågan tycks sedan aldrig riktigt ta slut. Den går via att Hitler också var frimurare och var i samma loge som Rothschild, att de på något sätt var involverade att engelska och inte tyska blev språket i New Amsterdam och så vidare, in i svängar som jag ärligt talat hade lite svårt att hänga med på. Trots att jag inte kunde hänga med i hans resonemang så får jag ändå intrycket av att det inte riktigt var mitt intellekt det var fel på. Allt tycks handla om pengar och cirkulationen. Jag sjunker ner i lite lätt fosterställning och hoppas att det hela snart tar slut.

Efter en tid lyckas någon framme avbryta mannen och fråga om det finns någon fråga i det hela. När han inte riktigt lyckas med detta så tolkar de ut en fråga ur det och kan krasst konstatera att nej, det är inget som de tänkt på. Mannen tycks nöja sig av detta. Däremot kan jag i ögonvrån notera att han strax efteråt sticker ner handen i sin till synes tungt lastade väska. För ett ögonblick så tänker jag att det kanske är en bomb i väskan och sedan sitter jag i sådär fem minuter och tänker att det kommer att göra väldigt ont i nacken när bomben går av och det var la ändå höjden av otur att gå på ett halvtomt seminarium i ABF-huset på Sveavägen och sprängas i luften av en tok som tror att frimurarna kontrollerar världen (vilket de kanske gör, vad vet jag?).

Men till slut går mannen, antagligen besviken att inte heller här ville någon ta hans funderingar på allvar. Vid det laget har jag slagit mina egna konspiratoriska tankar ur hågen och fullt ut igen koncentrera mig på seminariet.

Högre ribba för högre studier

En ledare i dagens DN applåderar att kraven för att få studera på universitet och högskola skall skärpas. Krav på godkända gymnasiebetyg i svenska, engelska och matematik återinförs om regeringens gymnasieproposition accepteras av riksdagen.

Låga kvar kan kanske uppfattas som bra, då alla får chansen. I realiteten är det ofta kontraproduktivt. Hörde härom veckan en universitetslektor på en samhällsvetenskaplig institution beklaga sig över att för att accepteras till deras program hade kraven på matematik sänks från godkänt på C-nivå till godkänt på B-nivå. Samtidigt ökades studierna i nationalekonomi inom programmet. Effekten torde bara kunna bli två, antingen sänker föreläsaren kraven och urholkar utbildningens värde och/eller så slås flera studenter ut från högskolan efter att ha spenderat tid och staten egna pengar på något som kanske aldrig fullföljs.

Jag är dock lite undrande till om detta förslag från regeringen kommer att ha någon reell effekt. Ansvariga för olika kurser och program kan fortfarande ställa krav utöver minimum (90 procent godkänt på gymnasiet).

Vi är långt ifrån min utopiska vision för högre studier; ett års obligatoriska och tuffa studier i vetenskapsteori och -metod för alla universitets- och högskoleutbildningar!

(När er självgode och bittre bloggare har smakat starksprit i kombination med någon infantil kan han kanske även ställa liknande krav på fullt medborgarskap, en slags akademisk motsvarighet till Robert Heinleins Stjärnsoldaten – men jag tycker faktiskt inte jag skall tas på allvar i de sammanhangen!)

Björklund och statistiken

Förmiddagens P1 innehöll en kritisk granskning av nuvarande partiledaren för folkpartiet och utbildningsminister Jan Björklunds användande av (och kunskaper i) internationell statistik. De flesta torde vid åtminstone något tillfälle hört eller läst Björklunds tämligen kategoriska fördömande av den svenska flumskolan som utan krav och ordning är på väg ner i bottenskiktet internationellt sett. För att stödja sina påståenden har han bland annat använt sig av statistisk från OECD. I radioprogrammet Kris i Skolan går de igenom de internationella komperativa undersökningar som gjorts av OECD och andra under de senaste decenniet. Det visar sig rätt snart att Björklunds påståenden i ljuset av dessa rapporter är om inte felaktiga så i alla fall missvisande.

jag skall påpeka att jag inte har något direkt till övers för flum eller något emot att ställa krav. Däremot kanske jag inte tror att det är så flummigt som vissa påstår. Men jag har samtidigt haft svårt att fullt ut förstå den kategoriska kritik och de onyanserade angrepp som den i mina ögon rent ut sagt anti-intellektuella Björklund riktar mot skolvärlden. Programmets riktning kittlar således min skadeglädje när en trängd Björklund konfronteras med den fakta som han själv nyttjat för sina argument. Japp, så är det i politiken emellanåt; först skaffar man sig en åsikt och därefter så börjar man leta och vrida på bevis som stödjer den.


I det nästföljande programmet intervjuas en ung kvinna som under något år levde som gömd flykting i Sverige med sin bror och sina föräldrar. Tydligen var hennes mor sjuk under tiden som gömda och den unga kvinnan säger något i stilen att ”det är inte bara är att gå till ett sjukhus och be att få träffa en läkare”. jag skrattar till av fel anledning, på vilket sätt skiljer sig situationen för svenska medborgare och gömda flyktingar i det avseendet?

Historiska klubben om betyg

P1:s historiska klubben fortsätter att diskutera dagsaktuella frågor i ett historiskt perspektiv. Ett angreppssätt jag verkligen uppskattar. Med risk att låta som en dammig historielärare, som ställts mot vägen av skoltrötta elever som ifrågasätter vitsen med historia på schemat, vill jag verkligen försvara historians roll som ett unikt sätt att förstå vår verklighet.

Den här bilden har nog aldrig förr använts till ett inlägg om skolan

Denna gång ger sig historiken Pär Widen och Christian Lundahl, forskare i pedagogik, på betygens historia. jag skall verkligen inte försöka sammanfatta samtalet, men det var framför allt en sak som jag fattade tycke för. Den ena talaren – jag utgår från att det var Lundahl – menade att det är möjligt att dela upp bedömning av elever i två fack; formativ eller summativ bedömning. Formativ bedömning innebär att läraren betraktar elevens styrkor och svagheter utifrån målet att stimulera fortsatt lärande. Summativ bedömning innebär att en elevs kunskaper mäts vid ett eller ett fåtal tillfällen och inte sällan med väldigt lite återkoppling. Det är oftast nödvändigt med det senare för att skapa underlag för betyg. Lundahl menar att forskning pekar på att om lärare tvingas ägna mycket tid åt det senare innebär detta att de ägnar mindre det förra. Detta har en negativ effekt för elevens möjlighet att utveckla kritiskt tänkande och annat så där som den påstådda flum-skolan säger sig eftersträva. Jag vill verkligen återigen peka på att det kanske är viktigast att diskutera vad man vill uppnå med elevernas skolgång, inte hur det skall mätas med en krokig eller vågig linjal.