Månad: april 2008

Kärnfamiljens korsfarare

Med högskolestudier i statistik i bagaget har jag fullt förståeligt lite svårt för människor som säger att det går att bevisa allt med statistik eller att statistik bara är kvantifierade lögner eller liknande. Jag skulle hävda att det i första hand är hos människan problemet ligger, inte i de statistiska metoderna. Däremot är det inte ovanligt att det dras ut väldigt mycket slutsatser av lite statistik.

I dagens DN så gör före detta partiordförandeför kristdemokraterna Alf Svensson och hans partibroder Mikael Oscarsson just det i sitt inlägg till kärnfamiljens försvar – regeringen blundar för folkets syn på familjen.

”En nyligen genomförd Sifo-undersökning visar nu att inte mindre än 87 procent av svenska folket anser att barn har en grundläggande rättighet att så långt det är möjligt växa upp med sina två biologiska föräldrar. 8 procent tar inte ställning och endast 5 procent ser inte denna form av uppväxt som en grundläggande rättighet.”

Ovanstående citat sammanfattar den empiriska grund de bygger sitt resonemang på. Kanske inte ett så värst oväntat resultat. På en direkt fråga är det la inget direkt okonventionellt att ett barn i första hand skall växa upp hos sina föräldrar. Enligt inläggets författare är det inte alls så; kärnfamiljen är i deras värld under konstant anfall av opinionsetablissemanget som inte vill något annat än att förlöjliga och försvåra för kärnfamiljen.

Om det är något som är konventionellt här är det Svensson och Oscarssons retoriska grepp. Först visa på hur illa förtalat den naturliga kärnfamiljen – det innebär mamma-pappa-barn vilka de, av tämligen uppenbara skäl, är tvungna att trycka på – för att sedan lyfta fram den stora massans genuina men undertryckta och förlöjligade åsikt. I detta skede skall vi som läsare tänka att det är skönt att Svensson och Oscarsson i alla fall tar oss vanliga knegares parti och nickandes skumma igenom resten av inlägget (se här för ett liknande exempel).

Saken är den att de i sak har stöd i konventionerna om mänskliga rättigheter. Såsom till exempel den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, artikel 16 paragraf 3:

”Familjen är den naturliga och grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhälle och staten.”

Ytterligare stöd står att finna i barnkonventionen. Så kd konstaterar nu helt sonika att kärnfamiljen (kärn- står inte i konventionerna, de har de hittat på själva) är den säkraste vägen till lycka och välmående och:

”Alla politikområden ska genomsyras av ett familjeperspektiv. Alla politiska beslut ska konsekvensbeskrivas utifrån hur familjerna påverkas.
En handlingsplan ska upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning, och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser och rådgivning. ”

Tryggt. För nuförtiden så plågas ju barnfamiljer när horder att homosexuella par, kollektiv, galna ensamma mödrar och sambos med statens goda minne drar runt i radhusområderna och rövar bort barn från känfamiljerna (mamma-pappa-barn).

Det är en smula pinsamt hur kd med en tolkning av en Sifo-fråga (är verkligen nio av tio i princip emot till exempel adoption?) och FN:s konventioner lyckas få till ett taffligt angrepp på allt annat än det gifta, heterosexuella livet som lycka och välmående – det är la i princip vad inlägget går ut på, för inte är äktenskapet en svag och hotad institution bara för att det finns alternativ. Jag skäms lite lätt över mitt heteronormativa liv så fort Kd uttalar sig i familjefrågor.

Annonser

Öh va? – Om den berikade älvstranden

Även om jag vill inbilla mig själv att jag har ett mångfacetterat intellekt är sanningen den att jag föredrar konkreta problem som på något sätt går att greppa, vrida på och kanske till och med kvantifiera. Konst är något som jag har svårt för. Ibland gillar jag något men kan sällan förklara varför. Eller så hittar jag på något som verkar trovärdigt – man vill ju inte framstå som en barbarisk tölp som inte har en aning om de franska expressionisterna.

Samma sak gäller därför form och design. Av slump (läs:lathet och oordning) ligger fortfarande söndagens gepe vid datorn. Uppslaget är formgivaren Lars Jonssons förslag för södra älvstranden. Jag läste inlägget i söndags men läser det nu igen för att se om jag får någon annan uppfattning – nej, det verkar inte som det.
Jag läser meningar och ord som rumsbildning, blickfång, kompletterande formelement, sammansatt flerfacetterad känsla. Som tur är finns det en tecknad skiss till inlägget så att det blir lättare att omvandla de diffusa och svårfångade orden till konkreta objekt i min hjärna. Jag nickar instämmande åt vissa saker och låtsas för mig själv att jag förstår vad han menar med andra saker.

Sedan spräcker Jonssons illusionen. Han blir helt enkelt – ur mitt perspektiv – helt galen:

”En badanläggning i söder ges en form av en svagt öppnad hjärtmussla. Det skulle bli en hemlighetsskapande gestaltning i miljön och visa på att det ryms så mycket mer bakom. Nämligen hela staden Göteborg. Musslan blir då dels symbol för gångna tider, den gamla hamnen, Carolus Rex. Baktill mynnar ju också Kungsgatan, den historiska anslutningen till området. Musslan blir symbol för dåtid och nutid. Och man badar i den. Det formmässigt egenartade energiverket blir en motsats till den vackra musslan. Detta hus med sin märkvärdiga kraftpotential får en ny gestaltning. För att få en något större helhet på huset putsas stenytorna, därefter målas det med naiva stora blommor, stjälkar och annat. En fantasifylld form om framtida energiutvinning. Här blir det alltså muralmålningar och svängarna tas ut. Plåtkonstruktionerna målas också färgstarkt och vackert. Här ligger ett kraftpaket.”

Hjälp, jag vill ut!? Hur och på vilket sätt är musslan en symbol för dåtid och nutid – och varför skall man bada i den? Har det något med Venus att göra eller? Om man har en examen i konsthistoria kanske det går att låtsas att man förstår exakt vad han menar men jag erkänner villigt att jag inte fattar något alls – framförallt inte varför jag skulle bli må bra av det.

Nu när alla (som räknas) har sagt sitt om södra älvstranden vet jag inte riktigt vad poängen med något är längre. Vi kan la lika väl låta Göran Johansson och några politruker bestämma allt direkt. Det är la änna ändå så det blir i slutändan i alla fall…

Den grönsvarta revolutionen

Agitation och propaganda är avgörande medel för att sprida den grönsvarta revolutionen som idé, fördriva falskt medvetande och bekämpa den blåvita reformismen. Musik är ett viktigt medium både för att öka sammanhållningen inom det grönsvarta kollektivet och sprida vårt budskap till den sovande massan. Den moderna grönsvarta revolutionären rör sig likt en makrill bland det uppkopplade folket och bryter även igenom det småborgerliga nätet.
Då denna blogg besöks av såväl grönsvarta frihetskämpar och andra är det inte bara en möjlighet utan även en plikt att hjälpa till att föra fram kampens budskap som det lärs ut av GKMP – Gårdakårens Musikproletariat.
http://www.youtube.com/v/w_y0jTF5KK4&hl=en

”2007 svepte en våg av vilda protester genom Göteborg. Gaisare gick spontant till kamp för självständighet och bättre supportervillkor. Detta blottade bristerna i det gamla grönsvart. Många i ledande ställning ville tona ner propagandan för en fristående fotbollsklubb. De föll av för det spontana, det omedvetna i supportrarnas kamp.

Inom Göteborgs Atlet- och Idrottssällskap, där Christer Wallin styr över affärerna, inser man att det är gårdakvarnens uppgift att lyfta, förvandla den omedvetna och spontana kampen till en medveten organiserad kamp för allsvenskt guld. Vi inom Gårdakvarnen ser inte Gothiagate som någonting dåligt i sig, tvärtom. Gothiagate var bra och nödvändigt för att kunna ena gaisare på en revolutionär grund. Precis som backlinjen stärktes under Roland Nilsson, precis som mittfältet stärktes under Bosse Falk genom kampen mot hisingsavvikelser, precis så kommer dagens grönsvarta supporterrörelse att stärkas genom kampen mot det blåvita inflytandet.”

*****

För er som inte känner till den här låten i original så är det ett verk av bandet Knutna nävar som var ett kommunistiskt proggbrand från Göteborg aktiva under 1970-talet.

Några – för att inte säga alla – deras sånger är lätt stötande. Inte ens på 1970-talet borde de ha varit okej att sjunga låter om den Stalin – den stålhårde kämpen, vår vän och kamrat.

För oss med devierade människor från en lite senare generation med en oförsvarlig vurm för ironisk humor är band som Knutna nävar rena guldgruvan och när musiken är mer socialrealistisk än propagandistisk är det faktiskt frågan om riktigt bra progg.

Halmstads BK 0 – 0 GAIS

Trevlig tågresa till den sydhalländska sommarstaden Halmstad – lite synd att en fotbollsmatch låg i vägen. Ja, något så tycker jag att det går att sammanfatta söndagens upplevelser. I mitt inlägg om Djurgårdsmatchen beklagade jag mig om hur svårt det är att följa fotboll ordentligt på teve med dagens kameror som zoomar in allt för mycket på individuella spelare. Inte för att jag vill ta tillbaka detta påstående men ståendes långt ner på en kortsideläktare, med minst ett halvt dussin öl i systemet är det inte heller lätt att få någon riktig överblick. Min syn är inte det bästa i vanliga fall och i kombination med den redan nämnda ölen och ett stickigt ljus som på något sätt trängde ner genom det kompakta molntäcket så var det rätt svårt att få någon uppfattning om vad som hände där nedeströms på Örjans vall. I första halvlek fick jag studera anfallsspelet och andra försvarsspelet. Små spelare som Sheriff Suma blev helt osynliga – nja, det senare kanske i första hand berodde på annat än min syn och Sumas storlek…

Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; D. Durmaz, A. Tobiasson (53′ B. Andersson), B. Friberg da Cruz, J. Lundén (35′ K. Gustafsson); P. Ikpe Ekong, F. Lundgren; E. Hédinsson, W. do Carmo (75′ D. Nicklasson), L. Patjadzjan; S. Suma

Av redan uppenbara skäl skall jag inte bli långrandig. Efter att ha talat med och läst några intryck från nyktra (?) betraktare skulle jag nog säga att mina egna åsikter stämmer rätt väl överens. Magnus Pehrsson hade tydligen sett samma misstag som många andra och flyttade ner Wanderson do Carmo som tia och ut med den utmärkte löpstjärnan Ejyólfur Hédinsson som väntermitt igen.

Det var inte någon händelserik match. Det mesta av spelet utspelades på mittplan där HBK hade mest boll men utan att komma till så värst många riktiga anfall eller avslut. På planets mitt dominerade Prince Ikpe Ekong som vanligt, vann dueller, fick frisparkar emot sig för att han är neger, fördelade bollar och slog några livsfarliga sidledspassningar. I framförallt första halvlek var GAIS väldigt segt och slog bort många bollar. Levon Patjadzjan lyste emellanåt till som den stjärna han är men användes för lite i spelet.

vad som imponerade var försvaret. Trots att två spelare fick utgå på grund av, vad vi får hoppas var mindre, skador relativt tidigt var det sällan några större problem. Bobbie Friberg da Cruz spelade återigen mittback och återigen släppte GAIS inte till några mål. Det var en fröjd att under andra halvlek på nära håll se hur Kaiser Bobbie hela tiden var på rätt plats för att elegant nicka bort inlägg och stoppa djupledsbollar. Dime Janukovski skötte sig bra, men behövde för en gångs skull inte förta sig och bjuda på teve-räddningar matchen igenom. Trots mitt bedövade omdöme kändes det rätt säkert med en poäng, även om det obefintliga anfallsspelet förstås störde en smula.

Före matchen hade jag och ett par andra spekulerat om förlustens storlek – precis som innan derbyt – men i det här fallet får man faktiskt vara nöjd med en poäng.

*****

Tror ni någon utom den invigda som förstod att det var ett lax-tifo vid inmarschen? jag hade redan innan gett bort min lax. badbollar var änna liiiite roligare.

GAIS 2 – 0 Gefle IF

”Säker seger till GAIS!” Så sammanfattade morgonens radiosport torsdagens batalj i betongbunker. Vi som faktiskt var där tycker nog att det bergfasta uttalandet vilar på en instabil lergrund. Det hårda matchandet och en del skador innebar återigen förändringar i den grönsvarta startuppställningen:

Lag: [4-2-3-1] D. Jankulovski; D. Durmaz, A. Tobiasson, B Friberg da Cruz, J. Lundén; J. Gudmundsson (71′ D. Nicklasson), E. Hédinsson (89′ K. Gustafsson) , L. Patjadzjan (81′ B. Andersson); W. do Carmo

Som till och med sportjournalister som aldrig sett GAIS vet har laget problem med målskyttet. Efter att Daniel Morais Reis råkade ut för någon skada innan Djurgårdsmatchen gick Christos Christoforidis in men lyckades inte bevisa mer än att han ännu inte är i matchform. Migen är fortfarande inte redo för spel och Suma har – som vanligt – hamnat i frysboxen. Inför detta problemet gör därför Magnus Pehrsson vad jag ser som ett allvarligt misstag. Han lyfter upp den utmärkta offensiva innermittfältaren – tian – Wanderson do Carmo till positionen som ensam anfallare – nian. Hans teknik går det inte att klaga på men alla som såg honom i rollen som vänstermitt förra året och som avslutare i år, vet att han inte är snabb och inte heller har några bra avslut. Han är helt enkelt inte en fullgod nia. Samtidigt så finns det ingen i GAIS trupp som kan fylla hans skor i rollen som tia. I sin iver att lösa ett problem skapas istället två; Wanderson blir isolerad och ensam, vill vandra ner och det finns som vanligt ingen spelar i boxen vid inlägg och instick. Det hade troligen varit en bättre idé att starta med Björn Andersson som anfallare, vilkat han gjorde de sista tio minuterna av matchen. Nu kan vi la inte ställa stora förhoppningar på hans teknik men samtidigt har han bättre egenskaper för att fungera som target-player. Att Eyjólfur Hédinsson inte kommer till sin rätt i rollen som tia visste vi också sedan innan. Hans roll i torsdagens match var dock viktig genom målet i minut 40; Wanderson, med ryggen mot mål, petar bak bollen till en framspringande islänning som bombade in 1-0. Tillfälligt jubel och stim på läktaren – han är hård, han är vild, han är bättre än Håkan Mild! – innan halvtid och därefter en snarlikt medioker andra halvlek.

I den andra halvleken har Levon Patjadzjan två utmärka lägen, men ett skott utanför och en läcker lopp i ribban ger inga mål till armeniern som inte heller han kommer upp till förväntad standard. Han var dock bättre i sin roll än sin motsvarighet till vänster. Även om Jóhann Gudmundsson stod rätt och skapade ett bra läge vid ett tillfälle så var han en skugga av sin egen kapacitet. Synd, när han kommit in och gjort några bra matcher tidigare.

Medioker match, publiksiffra och klack var det man fick uppleva från ståplats. GAIS saknade den vilja och aggressivitet som krävs för att vinna boll och sätta adekvat press på bollhållaren. Pliktskyldigt rusade grönsvarta spelare fram mot motståndarna men då den riktiga viljan saknades kunde de plattnorrländska bockbrännarna spela sig ur situationen. Synd, då det var tämligen tydligt att de inte var så värst svårt att stjäla bollen från de himmelsblå motspelarna när väl allvarliga försök gjordes. Med samma inställning som i derbyt eller som en engelsk FA-cupmatch mellan Chelsea och Barnsley hade GAIS troligen förnedrat motståndarna. Framåt plågades åskådarna av vedervärdigt dåliga passningar som sällan nåde sin adress – om det ens fanns någon sådan, allt för ofta verkade bollarna bara slås bort i intet. På mittfältet fortsätter Prince Ikpe Ekong att dominera även om hans roll att försöka fördela bollar är svårt när medspelarna springer runt och gömmer sig för honom. Lagets inställning är något som även smittat av sig på lagkapten Fredrik Lundgren och en Lundgren utan inställning och löpvilja är ingen vidare spelare.

Tur för oss (alla som läser min blogg är la innerst inne gaisare?) att Dime Jankulovskis goda form håller i sig. Dessutom fortsätter Bobbie Friberg José da Cruz att imponera som mittback när han vann många dueller och spelade smart. Ytterbackarna David Durmaz och även Jonas Lundén var emellanåt säkerhetsrisker i försvarsspelet.

Daniel Nicklasson fick tjugo minuter på sig att visa att han duger till förstauppställningen som vänstermitt och lyckades visa den kyla och förmåga att avsluta som ofta lyst med sin frånvaro under säsongens första matcher; löper på djupledsboll, fintar höger, fintar vänster, lurar av två gävlebor och skjuter in 2-0. Nu slutligen går det att andas ut, GAIS spelar säkert ut den återstående tiden. Nu är det bara att sitta och tumma på sin tågbiljett till Halmstad.

Lite perspektiv på forskarupproret

Den trogne läsaren vet att jag engagerat mig en del i och raljerat kring debatten om Forum för levande historias roll och forskarupproret mot statlig styrning av historieforskningen (börja här om du är intresserad).

Jag vill än en gång försöka se på frågan med lite distans och ta upp varför frågan om 1900-talets värsta händelser är viktiga att diskutera. För några dagar sedan (först idag publicerat på nätet) gav Under strecket i Svenska Dagbladet en längre artikel om hur förintelsen försatte efter kriget i Polen av Kazimiera Ingdahl med anledning av en bok av historikern Jan T Gross. Denne man har nämligen nyligen skapat en skandal i Polen genom att påpeka att förintelsen i Polen inte var något som endast gjordes genom initiativ av den tyska ockupationsmakten utan även initierades och utfördes av polacker.

Att Polackerna på något sätt bidrog till utrotningen stämmer kanske inte så bra ihop med den schematiska bilden av Polen som offer eller hjälte i kriget mot det tredje riket men borde egentligen inte vara någon större chock. Läser man Szpilmans ”Pianisten, Primo Levis ”Är detta en människa” eller för all del även ”Treblinka” av Jean-Francois Steiner blir det vid flera tillfällen klart att världen inte är enkel och endimensionell – få grupper bidrog så mycket till Förintelsen av judar som andra judar.

I Polen verkar detta dock vara en allt för komplicerad och skamfull historisk verklighet för att skylta med allt för offentligt:

”Åklagarmyndigheten i Kraków inledde omedelbart en förundersökning om Gross eventuella brott. Man frågade sig om han kunde dömas i enlighet med den färska artikeln i brottsbalken som förkunnar att ”den som offentligt beskyller den polska nationen för delaktighet, organisering och ansvar för kommunismens och nazismens brott bestraffas med frihetsberövande i upp till tre år”. Den tillkom i själva verket som en direkt följd av den engelska utgåvan av Gross bok.

Varför denna uppståndelse kring en undersökning som blott bygger på och återger fakta? Detta frågar sig flera specialister inom ämnet. Faktum är att den historiska forskningen om den egna nationens hållning till Förintelsen och inte minst vissa befolkningsgruppers delaktighet i utplåningen av judarna under de senaste åren har resulterat i en rad vetenskapliga verk. Faktum är samtidigt att detta idoga arbete att ådagalägga de mörkaste avsnitten i den egna historien främst har försiggått inom forskarvärldens slutna rum. De utgivna undersökningarna har passerat ouppmärksammade. Det har uppenbarligen inte funnits vare sig någon vilja eller något intresse att föra denna samlade kunskap vidare till allmänheten, att göra den till föremål för en offentlig diskussion om skuld och ansvar.”

Denna aggressiva motvilja mot att blotta den smutsiga byken offentligt är verkligen inte något som är unikt för Polen. I Turkiet har folkmordet mot Armenier (vilket även drabbade assyrier) under första världskriget vid flera tillfällen lett till hetsiga angrepp och juridiska strider där staten försökt underdriva och dra fram förmildrande omständigheter kring hundratusentals dödsfall som ”olämpligt” sammanfaller med bildandet av det moderna Turkiet. Detta fick stor internationell uppmärksamhet i samband med ett åtal mot den nobelprisbelönade författaren Orhan Pamuk.

Ett annat politiskt laddat fall rör flykten av palestinier från den nybildade staten Israel 1948. Den initiala inställningen bland historiker var att i allmänhet så lämnade palestinierna sina hem i panik eller för att de blev beordrade av arabiska ledare. I början av 1980-talet öppnades flera arkiv för forskare vilka ledde till att några av dessa – de nya historikerna – som vänt på perspektivet en del och lämpat över en större skuld på den zionisiska rörelsen och den nya staten. Ett nytt perspektiv som ibland lett till en del hetsiga offentliga debatter.

Har jag någon poäng med det här blogg-inlägget? Ja, historia är inte något som är lätt eller rätt att lägga tillrätta, även med den bästa av avsikter.

De krympande ikontornen

Med risk för att verka självgod [utrymme för att den dåliga vitsen skall sjunka in] måste jag nog ta och referera till vad jag själv skriv för bara några dagar sedan :”Ett gigantiskt höghus, en ikonbyggnad, är numera alltid lösning 1A på alla stadsplaneringsfrågor i Göteborg; sedan krockar visionen med verkligheten. Mindre än två veckor efter att höghustankarna i Gårda lagts på is har de nu kommit fram att de två höghusen på 13 och 15 våningar som skulle byggas vid det gamla posthuset nu inte längre verkar aktuellt. de två tornens saga är all och istället skrivs det om ett eventuellt torn på tolv våningar.

Likt nästan allt nytt i Götelaborg har idén med två torn mött motstånd. Allt över 4-5 våningar ses allt som oftast som ett hot av en stor grupp människor. Jag är personligen inte är någon stor anhängare av ikonbyggnader – det är nog bara i Göteborg och några mindre afrikanska byar ett ordinärt höghus i glas på 13-15 våningar kan ses som en ikonbyggnad – som koncept. Men om det nu tvunget skall upp ett högt hus hade jag inte haft något emot om de kunnat ta i lite. Alltihop är ändå ett hotell-ghetto redan. Vidare undrar jag lite stilla varför någon för ut en plan som sedan inte klarar av en närmare granskning från ett krasst ekonomiskt perspektiv. Är det idén om en magnifik fallos som sedan krockar med budgetens röda siffror?

Vi har sätt att få ur dig sanningen!
Sedan delar jag inte riktigt många människors vurm för det gamla centralposthuset – om jag var en amerikanskt, lagom rund turist som steg ut på Drottningtorget skulle jag nog tro att det var dit in som dissidenterna fördes för att torteras av säkerhetspolisen innan muren föll och den demokratiska kapitalismen och McDonald’s kom till Sverige. Att det finns McDonalds i Sverige är vad turisten kommer att skriva på vykortet hem till Springfield, de fjuttiga höghusen bakom NKVD:s gamla byggnad lägger han eller hon nog inte märke till.