Hisingen

Hisingen oväntad segrare

För en tid sedan tog min bättre hälft saken i egna händer och bytte ut rubrikbilden på denna blogg. Detta för att markera en rumslig förflyttning från Hisingen till Uppsala.
För att bemöta detta startade jag en läsaromröstning för att utröna vilken bild de föredrar. Till en början såg Uppsala ut att ligga väldigt bra till och jag glömde faktiskt bort det hela. Nu märkte jag dock att omröstningen är avslutad. Lite oväntat hämtade Hisingen in försprånget och vann med minsta möjliga marginal – 18 mot 17.

Vid tillfälle skall jag byta tillbaka rubrikbilden. Varnar dock läsarna för att min bättre hälft inte har någon vidare respekt för de demokratiska reglerna. När hon såg att jag hade en omröstning så valde hon att inte rösta. ”Äh, jag kan ju ändra den när jag vill i vilket fall”, sa hon. Så länge jag inte ids byta lösenord och inte spara det på vår hemdator så ligger rubrikbilden således risigt till.

SoB utsatt för nätattack!

Som den observante läsaren måhända har noterat har bilden längst upp på sidan ändrats. Tidigare låg där en bild tagen från utsiktsplatsen på Ramberget bort mot Eriksbergskranen och Älvsborgsbron.

De fyra översta nivåerna i det kapitalistiska systemets pyramid kan relateras till den nya vyns byggnader.

Nu har min bättre hälft (ni vet, hon som tröttnad på mina ändlösa tirader) utan att fråga mig gått in och ändrat vyn till ett foto tagit från vårt vardagsrumsfönster. Trots att jag numera bor i ett område som heter Eriksberg finns det inte mycket industri- och varvsbyggnader att tala om. Istället ser man något mörkt torn för primitiva riter till vänster och en numera oanvändbar försvarsanläggning som agerar symbol för statsmakten till höger. Vyn från vardagsrumsfönstret är måhända ett försäljningsargument men ett klent substitut för områdets magra serviceutbud.

För första och troligen sista gången skall jag därför ha en läsarundersökning på SoB (självgod och bittet). Vilket föredrar ni? En vacker vy över Sveriges Manhattan, den gröna ön – kärt barn har så många namn – Hisingen eller ett anskrämligt portätt över kyrkan och kronans makt i en landsortshåla?

Rösta genom att välja alternativ uppe till höger!
Uppdatering:För att i desperation försöka styra runt skutan, då omröstningen går fel måste jag ju uppenbarligen lägga in bilden för att visa hur mycket vackrare Hisingen är!

(om Uppsala vinner så får min bättre hälft som straff se till att bilden passar ihop med sidan)

Evigt 1950-tal i Kyrkbyn

Läser i morgonblaskan om hur byggnadsnämnden stoppar renoveringar i Kyrkbyn på Hisingen. Försöken att komma åt fuktskador i husen har inneburit att Bostadsbolaget använt sig av material som inte fanns på 1950-talet när husen byggdes.

– Ibland händer det att kulturvårdens intressen krockar med miljöhänsyn, energisparande och buller. Här är det riksintresset som väger tungt. Vi kan gå med på nya putsade fasader, eftersom det fanns på 50-talet och passar bättre i Kyrkbyn, tillägger Sören Holmström.

Historien förtäljer inte om bilarna som ägs av boende och besökande i området i största möjliga mån är tidstypiska Volvo PV 444 eller om de boende verkligen ser till att gå runt i 1950-talskläder när de rör sig ute i området.

Vi kan dock konstatera att myndigheter återigen sätter sig till doms över fastighetsägare på estetiska grunder och en föreställning om att status quo har företräde i vår livsmiljö; det var bättre förr!

– Det blev bakläxa, men något måste göras för att få det tätt i Kyrkbyn. Vi förvaltar ju inte museer, utan hus där folk ska bo utan risk för fukt genom väggar och fönstersmygar, säger Leif Andersson, teknisk chef på Bostadsbolaget.

Vem får bära kostnaden? Ja, inte är det byggnadsnämnden eller byggnadsantikvarien.

Expedition Stålhandskegatan

Publicerades på gbg.yimby.se i onsdags.

Rivningar, ombyggnader och nybyggen i de centrala delarna av Göteborg leder allt som oftast till en hel del uppmärksamhet och debatt. Centrum är något som de flesta av oss kan relatera till; som göteborgare (och besökare) har vi erfarenheter av och relationer till dessa platser. De flesta göteborgare bor dock inte på platser som någon utomstående egentligen har någon djupare relation till. Inom denna kategorin faller många av stadens förorter. Även om en del får sin beskärda del av uppmärksamhet i media är det sällan av det positiva slaget. Turligt nog (får man nog säga) finns det även flera förorter som nära nog aldrig uppmärksammas eller besöks av någon utomstående.


Kyrkbyn med två detaljplaner

Ett sådant område är Kyrkbyn i Lundby (Johannes Åsberg har ingen aning om vad det ligger). Det är en grannskapsenhet från 1950-talet med vinkelformade trevåningshus och punkthus i park. I den södra delen av detta område, i angränsning till början och slutet av Stålhandskegatan – en rak gata som går från Lundbytunnelns östra öppning rakt västerut i ungefär 700 meter innan den svänger av och byter namn till Östra Bräckegatan – finns det två planerade byggprojekt.

Det första av dessa är ett planerat område med fem hus i park på Trekantsgatan. Det andra projektet ligger 400 meter väster därom och består av två punkthus. Jag kommer nedan resonera kring de tankar och den motivation som nyttjas för dessa planer, i första hand i relation till den andra planen närmare Kyrkbytorget (det finns mer att säga än vad som får plats i detta inlägg – se planhandlingar för att få veta mer!). Jag har nämligen inte kunnat hitta några detaljplaner och samrådshandingar kring Trekantsgatan och min rädsla för minotaurer medför att jag inte vågar leta mig längre in på kommunens hemsida.


Här skall ”staden” ligga!


Mitt emot kan vi skönja den inbjudande gångvägen till Erikbergs köpcentrum


Blandstad och stadskvarter på södra sidan om Stålhandskegatan


Notera den närmast sjukligt utstuderade separering av hus, gc-väg och bilväg vid en måttligt trafikerad gata

I mötet mellan Stålhandskegatan och Åbogårdsgatan som bilister (och cyklister som mig) tar för att komma runt grannskapsenheten Kyrkbyn i väst-östlig respektive nord-sydlig riktning borde kanske kunna vara en lämplig plats för någon form av blandat inslag med andra funktioner än bara bostäder. Det kommer mig osökt att tänka på tre punkthus en kilometer nordnordväst vid Örebrogatan, där jag hade snarlika invändningar. Och råkar det inte vara samma bolag, Botrygg, som är inblandad i även detta fall! Om det är något att gå på vet jag inte om jag är vidare optimistisk.


Botryggs idéskiss för område 1

(skall påpekas att jag för en tid sedan såg att projektet överklagats och ännu har inget hänt vid Trekantsgatan)


Vy över område 2

Det andra projektet med två punkthus i sju våningar är närmare Kyrkbytorget och grannskapsenhetens park. Här angränsar dessutom den planerade bebyggelsen till Östra Bräcks småhusområde på andra sidan vägen. Den planerade bebyggelsen skils visuellt från delar av Kyrkbyn av en höjd kallad Byabacken med lämningar av en bronsåldersgrav. Jag kunde med min otränade blick inte se något som liknande en gravplats men som tur är så avser i alla fall gestaltningen garantera att siktlinjen till andra fornlämningar i området som jag antagligen inte heller kan se är fri: ”De arkeologiskt viktiga siktlinjerna mellan begravningsplatsen och andra strategiska höjder i omgivningen fungerar som fysiska begränsningar för de nya byggnaderna och dess arkitektur”.


Gammal värmecentral

Bygget kommer att ske på bekostnad av en gammal värmecentral med tillhörande garage. Värmecentralen är i ett rätt slitet tillstånd och man kanske skulle förvänta sig att boende i område skulle bli glada över att bli av med den och få nya grannar… Men så verkar inte vara fallet. Givetvis oroar sig flera av de boende för att fler grannar (och endast 0,8 parkeringar per lägenhet) kan förstärka det ”parkeringskaos” som påstås föreligga i den slumrande grannskapsenheten. Dessutom anses byggnaderna vara alltför höga (skulle vara nio våningar från början).


Blickfång från byabacken

Grannarna i småhus är oroliga över insyn och skuggor. SBK ser det som att de nya husen kan ge ”ögon på gatan” och därmed öka tryggheten. De menar att två punkthus en bit upp på en grässlänt skall ge Stålhandskegatan mer prägel av stadsgata och agera som en grön port in i Kyrkbyn från söder. Egnahemsägarna verkar dock snarare vara av uppfattningen av att deras nya grannar i alla fall viss utsträckning kan komma att bestå av perversa individer som kommer att sitta och studera dem med hjälp av kikare från sitt punkthus. Vad som kanske är lite mer förvånande är oviljan från boende i Kyrkbyn. Punkthusen kommer att sticka upp lite över Byabacken och några anser tydligen att detta kan skugga parken och dessutom störa parkintrycket.

Med tanke på parkens storlek vet jag inte vilken byggnad som skulle krävas för att lägga den i skugga och är det inte redan något som sticker upp och stör parkintrycket? Låt oss zooma in med kameran lite…

… jo där är den! Masthuggskyrkan som förstört Göteborgares naturliga siktlinjer sedan 1914 (invigande biskop Edvard Rodhes väg ligger i Västra Bräcke)!


Infart i Kyrkbyn från söder

Kyrkbyn, vars plan signerades av Tage William-Olsson 1950, har i sitt upplägg många likheter med Norra Guldheden. Bebyggelsen består av en blandning av lamellhus och punkthus. Det anses vara vikigt att de nya husen relateras till detta. Men samtidigt har alltså även närområdet såväl småhusbebyggelse (om man köper resonemanget så ger detta faktiskt kritiska småhusägare rätt) och mer traditionella stadskvarter. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att de två planerade områdena i realiteten i mycket högre utsträckning geografiskt angränsar till dessa två typologier än nuvarande Kyrkbyn. Ändå är det alltså just typologin punkthus i park som får ses som modellen för båda dessa områden.


Punkthus i park

Det tycks vara är helt oproblematiskt för SBK att förslå dessa typologier. Det är nämligen bestämt och klarlagt i den officiella beskrivningen av Lundby att det redan är blandstad. Grönt ljus att fortsätta precis som vanligt med bostadsenklaver i halvcentrala lägen alltså, målet är ju redan uppnått!


Kyrkbytorget

Kyrbytorget är planerat så att de skall påminna om torget i en svensk småstad – samfällighetens mitt för en lämplig population av individer. Tyvärr har den också något av den svenska småstadens stagnation över sig. Även om just detta torg måhända inte är något skräckexempel så är det inte precis placerat så att det skall vara lätt att hitta; resenärer leds runt om på sidorna av grannskapsenhetens mitt. Kanske kan fler invånare en bit bort bidra till stävja stagnationen – längre än så verkar inte SBK:s ambitioner sträcka sig. I grannskapsenheten andra funktioner än bostäder endast till för att tillgodose lokala behov. Att i området inkorporera och tillåta verksamheter med ett annat syfte finns inte på kartan.


Befintligt nybygge nära område 2 – blandstad?

Lundby är att betrakta som mellanstaden i Göteborgs nya översiktsplan. I den kan vi läsa att dessa områden skall kompletteras med bostäder, arbetsplatser, service, rekreation och kultur. Dessa funktioner skall i möjligaste mån blandas. Blandningen här är givetvis lika med noll. Måhända kan man förklara detta med att planerna påbörjades innan den nya översiktsplanen antogs, men nog är det inte så enkelt.

Frågan som skulle behöva ställas är varför en sådan funktionsblandning inte övervägs? På vilka grunder är det i dessa lägen omöjligt att öppna för möjligheten att blanda funktioner och skapa förutsättningar för detta?


Skiss över område 2 från molnen

Det är svårt att sia om vilken faktor som är den mest avgörande för att planeringen till synes oundvikligen hamnar i fritt placerade bostadshus om och om igen. Detaljplanehandlingar är oftast redigerade på ett sådant sätt att andra lösningar inte ges någon närmare genomgång och många beslut i planprocessen blir osynliga för den utomstående.

Dokument som ligger till underlag för beslut innehåller sällan eller aldrig några konkreta alternativa lösningar och därtill hörande analys. Även följder av nollalternativet (blankt nej) saknas i allmänhet. Dessutom saknas det alltid den fjärde dimensionen i detaljplaner – tiden. Hur ändrade behov och förhållanden skall kunna tillgodogöras problematiseras inte. Planer är så kompletta och allomfattande att de implicit antas presentera lösningar som kommer att stå sig i alla tider.

Måhända är det byggherrarnas krav, punkthus verkar vara en standardlösning numera, ger mycket solljus och är tydligen relativt billiga att bygga – dessutom säljs/hyrs alla lägenheter i ett så här centralt läge ändå ut. Kanske är det PBL och andra normer och lagar om solvinklar och bullerstörning som varit ledande. Kanske trafiklösningen har haft ett stort inflytande.

Måhända är det en blandning av alltihop; resultatet av oreflekterade icke-beslut präglade av en blandning av formella och informella institutioner och traditioner kopplade till ett funktionalistiskt paradigm inom stadsplanering som i realiteten gör det omöjligt att ute på Hisingen bygga något annat, trots att det kritiske observatören tycker att det skär sig med de ord och visioner som framhävs i den rådande Översiktsplanen.


Vi skall alla denna vägen vandra – (d?)Ödmansgatan mot Lundby Nya Kyrka. Endast förhållanden i detaljplaner råder för evigt.

I en sådan situation är orwellskt nyspråk den enklaste – kanske den enda – lösningen för SBK.

Handelsplats Sannegården och förhandlingsplanering

För en tid sedan reflekterade jag en del över den planerade centrumbildningen som planeras i Sannegårdshamnens inre del. Dessa tankar ledde snart fram till ett yttrande från YimbyGBG. Då jag bodde närmast av författarna till detta yttrande var det också naturligt att jag stod som kontaktperson. Som en följd av detta damp de så ner ett tungt grått kuvert på min hallmatta denna fredag. Innehållet bestod av antagandehandlingarna till detaljplanen för Sannegården Centrum.

En framtida spökstad eller kanske bara slätstruket

Nu fick jag tid att i lungt och ro läsa igenom alla de yttranden som kommit in under samrådet. Egentligen hade den ansvarige Anders Svensson redan kommenterat vår uppfattning sedan tidigare, så kommentarerna på vårt yttrande var inte direkt någon nyhet. I detta sammanhang tog även Johannes sig tid att bemäta responsen och fortfarande har ingen lyckats förklara för någon av oss varför säkerhetsavståndet på 80 meter från hamnbanan på något magiskt sätt är längre här än på andra platser (någon kvantfysiker som kan hjälpa mig!?).

I många och mycket står vår kritik fast och jag skall därför inte uppehålla mig vid alla detaljer. Den del jag fortsätter att fokusera på är frågan om dagligvaruhandeln som skall inrymmas i planen. Jag var i ett tidigt skede kritisk mot att handeln placerades bakom det förmenta centrumet med sin kollektivtrafiksplats och istället planeras att bli en låda med stora parkeringsytor placerade ut mot Lundbyleden. Anledningen till detta låg inte bara i att jag inte är så vidare förtjust i bilburna köplador utan i att det redan finns ett extern köpcentrum för bilister en allsvensk snedspark från detaljplaneområdet. Vid Eriksbergs köpcentrum ligger nämligen ett Coop Extra.

I de första handlingarna kan man läsa att

”[k]öpkraften i området [inte bedöms] tillräcklig för utbyggnad av dagligvaruhandel både i Eriksbergs köpcentrum (Fogsvansen) och i Sannegården Centrum. Den lösning som tidigare slagits fast i program och översiktsplaner kräver att de båda torgen profilerar sig så att de kan komplettera varandra.” och även att ”största möjliga rumsliga integration mellan handel och bostäder är […] eftersträvansvärt.”

Detaljhandel tydligt separerat i planens norra del

Så utifrån denna bedömning och denna ambition kanske inte ännu ett köpcentrum riktat ut mot Lundbyleden är vad närområdet behöver – om nu inte SBK själva skall välja de framtida innehavarna av dessa lokaler för att garantera att de verkligen kombinerar varandra och profilerar respektive ”torg” (med tanke på hur detaljerade detaljplaner är är detta nästan rimligt!). Misstolka mig inte nu, jag har för egen del ingen ambition att hindra konkurrens mellan näringsutövare bara för att marknaden är för liten för två aktörer att överleva, men då SBK tydligen tar sådant i beaktande så är det inte mer än rimligt att ta med detta i min bedömning av deras handlingar. Några butiker skall integreras ut mot hållplatsen men det är alltså allt, en liten del i jämförelse med storleken på köpladan.

I det yttrande som jag var med och författade påtalade vi detta och menade att det vore mycket bättre att rikta dagligvaruhandeln ut mot parken och hamnbassängen. I deras kommentarer till vårt yttrande säger de nämligen att

”Stadsbyggnadskontoret har bedömt att den bästa placeringen av en sådan butik är utmed leden men samtidigt med nära gångavstånd till kollektivtrafiken”.

Jones Lang Lasalle har vissa synpunkter då de menar att det vore bättre att utveckla Eriksbergs köpcentrum till ett stadsdelstorg och istället bara ha en mindre, bostadsnära livsmedelsbutik i Sannegården. Nu skall det verkligen poängteras att JLL inte är någon boende, även om namnet låter som det tillhör någon hitflyttat New Orleans-bo, utan ett stort internationellt företag som håller på med fastigheter och är involverade i – just precis – Eriksbergs köpcentrum. JLL talar alltså i egen sak och vill förstås inte få en likvärdig konkurrent till sina kunder på andra sidan Eriksbergsmotet. Vad som istället är lite mer intressant är SBK:s svar:

”[T]vå likvärdiga livsmedelsbutiker är det bästa alternativet då dessa kan understödja varandra[…]. Många lokala torg lider idag av att befintliga livsmedelsbutiker har för liten yta och därigenom för en tynande tillvaro i bilsamhället.”

Låt oss för idag strunta i logiken som ligger bakom uppfattningen om att två likvärdiga livsmedelsbutiker understödjer varandra och hur spontant olämpligt Eriksbergs köpcentrum känns som stadsdelstorg för boende söder om Hamnbanan. Låt oss istället fokusera på det där sista ordet som SBK kände var viktigt att poängtera. Vi lever alltså i ett bilsamhälle alltså. På Älvstranden Utvecklings hemsida står det att ”Vi utvecklar det nya Göteborg”. Trots en massa surr från kommunens håll om att fler skall åka kollektivt, gå eller cykla och att på Norra Älvstranden så planeras för den Goda staden (jag vill dock se de som säger sig planera den Onda staden) med levande och mänskliga miljöer. Ja, inget är tydligen mer mänskligt och levande än Eriksbergsmotet!

Det hela skär sig en smula med med kommentarerna till Svensk Handel, som, tycker att handeln i Sannegården skall vara unikt och pratar om en attraktiv miljö som är lockande och spännande dygnet runt (det är ju det parkeringsytor framför köplada formligen skriker – eller hur?), där det påekas att…

”Sannegårdens inre del utgör ett område med handel och bostäder som knyter samman östra och västra Sannegården och skapar en helhet. Handeln i området ligger mycket bra till ur kollektivtrafiksynpunkt och för närhandel för de boende i området. Livsmedelshandeln samt annan handel inom området kan därmed förväntas få en annan funktion än Eriksbergs handelsområde, där huvuddelen av besökarna kommer med bil.”

Men vänta lite nu, om det nu är detta som är det kompletterande med Sannegårdens livsmedelsaffär, varför ligger den då ut mot leden medan två futtiga butiksytor planeras ut mot det för i området boende mer naturliga och för syftet planerade mötesplatsen och torget/parken som skall ligga precis vid hamnbassängens kant och vid busshållplatsen?

ICA ex machina! Plötsligt så dyker de upp som i dokumentet. Detta företag dyker inte upp någonstans i de handlingar med detaljplanen som jag och Yimby tog ställning till men nu är de här med sina åsikter om olika detaljer för den framtida livsmedelsaffären och passar även på att berätta för oss om den kommande frälsningen:

”ICA vill informera om att ICA Sverige bedriver ett rikstäckande energioptimeringsprojekt där projekt ICA Kvantum Sannegården är valt som ICA’s [Sic, apostrof istället för kolonn] pilotprojekt!”

SBK fyller snabbt på svarar:

”[SBK] har reviderat plankartan utifrån ICA’s [sic igen!] önskemål. Planbeskrivningen har kompletterats med en beskrivning av ICA’s [sic!!!] intentioner om energioptimering.”

Så bra att ICA tänker på att energioptimera sin butik i bilsamhället, jag var lite orolig där ett tag. Det är alltså helt klart att ICA skall ha en affär i den nya Sannegårdens centrum. Man undrar ju lite i vilket skede det blev klart och vilket inflytande de kan ha haft på planeringsprocessen trots att de aldrig omnämnts tidigare i offentliga handlingar för denna detaljplan.

”I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen till planens utformning samt de överväganden som legat till grund för omfattningen av kravet på bygglov inom planområdet.”

Plan- och bygglagen (1987:10) § 26

En noggrannare läsning av handlingarna visar således på det som man misstänkt länge – detaljplanen är en produkt av förhandlingsplanering. Med förhandlingsplanering avses att ett fåtal politiker eller tjänstemän med oklara mandat kommer överens med privata intressen utan att detta klargörs tydligt och formellt. Sedan klubbas förslaget igenom enligt PBL utan att det allmänna och andra enskilda intressen har någon riktig möjlighet att påverka eller vinna inflytande över resultatet. Frågan vi ställer oss är givetvis när ICA involverades i detta? Har andra möjliga intressenter – som måhända accepterat andra lösningar – tillfrågats? Dessa frågor är förstås svåra att få svar på – det har ju inte direkt skett öppet.

Från en viss synvinkel är ICA:s önskemål om att ha affären ut mot leden förståerliga. Många större köplador anser att det är viktigt att synas från vägen. Det handlar om att synas tydligt så att bilisten inte missar ett köp. I princip är det inte heller någon skillnad för andra affärer och verksamheter oavsett om kunderna går, åker kollektivt eller cyklar – det är bra att synas. Det är inte direkt ovanligt att stadsdelstorg är direkt olämpligt placerade ur en handelssynpunkt. Att ICA förstås både vill ha kakan och äta upp den. Alltså få Sannegårdens boende som kunder och konkurrera med Coop Extra om deras bilåkande kunder.

Det är dock tveksamt om ICA:s önkemål skall vara övervägande när kommunen gör upp planer för kommunal mark. De idioter och stackare i Sannegården som nu måste gå två kvarter längre (ett kvarter upp, ett kvarter ner) för att nå sin lokala mataffär skulle måhända kunna tänkas ha en åsikt. Någon kanske skall informera de människor som väljer att gå eller åka kollektivt – vilket kommunen säger att det är bra att vi gör – att vi faktiskt bor i ett bilsamhälle och det är inget man kan göra något åt ens med ett totalt kommunalt planmonopol. Att garantera ICA en gigantisk reklamskylt vid vägen och en väl synlig parkering skulle till exempel inte kunna vara en acceptabel kompromiss?

Under tiden ägnar sig andra saksägare, de boende alltså, att sida upp och debattera färgsättningen på fasader och balkonger (det står att de skall vara färgglada – henska tanke!) de nya husen, oroa sig för solvinklar och för sina parkeringsplatser (vi lever ju i ett bilsamhälle!). Ja, färgsättning på fasader tas upp i detaljplanerna redan på ett relativt tidigt skede. Det anses la vara viktigt för att samrådet skall vara demokratiskt och för att alla skall kunna säga var de tycker – demokrati är viktigt!

Är det bara jag eller är det någon som står nere på kajkanten, silar mygg och sväljer kameler?

Polisen och femmans spårvagn

I fredags var det vild skottlossning på en spårvagn vid Vågmästarplatsens hållplats vid tio på kvällen. Jag satt hemma, sådär 150 meter bort, och märkte inte ett skvatt. Pistolskott hörs inte så värst mycket mitt inne i en stad.


Jag skall inte rapa upp vad som står i media utan bara nå ett intryck: Polisen verkar inte ha några konkreta spår för att lösa detta. Skott avlossas mitt inne i en fullpackad (på två sätt) spårvagn med övervakningskameror en fredagskväll, femtio meter från en polisstation, och polisen har ingen aning. Detta kan bli en viktig PR-fråga för polisen. Personligen är jag inte räddhågsen av mig, men jag kan tänka mig att lite mera nervösa människor inte blir mer benägna att åka kollektivt.

Jag är inte för populistiska lösningar eller för att skandera skandal (utom när domare dömmer bort GAIS) men nog fan krävs det att dylika brott löses snabbt och effektivt för att åter vinna allmänhetens förtroende. Tyvärr är mitt intryck av den svenska polisen att problemet i första hand är resursbrist utan att de är väldigt dåligt organiserade och mer lämpade till att sent om sider registera brott snarare än att göra något åt dem.

Mellersta Biskopsgården

Följande inlägg publicerades tidigare under veckan på YimbyGBG.

SBK håller på att arbeta fram en detaljplan för att bebygga ett grönområde mellan Södra och Norra Biskopsgården. Förhoppningen är att bygga totalt 180 nya bostäder i småhus, inklusive 12 platser till kommunens tomtkö, ett gruppboende och en förskola (dagis vågar jag la inte skriva).

Grönområdet har troligen från början avsetts som en grön oas mellan de två miljonprogramsområderna men har istället uppfattats som en otrygg plats (”planområdets norra del utgörs av Sjumilaparken, ett närrekreationsområde […] synes dock ej nyttjas särskilt frekvent då igenväxning och bristande underhåll präglar anläggningarna”). Dessutom finns all stadsnära natur man kan tänkas behöva, och troligen mer än så, strax västerut i form av Svarte mosses naturområde.

Detaljplaneområdet omgivet av rött

Sedan tidigare finns strax norr om detaljplaneområdet radhusområdet Solvädersbyn (typiskt Sörgårdsidylls-namn), ett tillskott i området från tidigt 1990-tal som består av trästugor från en norsk OS-by. Övrig bebyggelse är lite mer grå om man säger så och består av skiv- samt lamellhus av den typ som får många svenskar att rysa av avsmak och vissa arkitekter att kurra av välbehag. SBK betecknar det som en mångfacetterad stadsdel med mängder av exempel på fin arkitektur i ett ståtlig landskap.

I dokumentet kan vi läsa att
”Biskopsgården ligger vidare inom bebyggelsekategori ”mellanstad”. För denna bebyggelsekategori anges strategier som; kompletteringsbygga, blanda, länka samman befintliga stadsdelar, i första hand bygga på redan ianspråktagen mark, bygga kollektivtrafiknära samt skapa goda möjligheter att cykla och gå.”

Det är främst utifrån det perspektivet som det planerade området bör bedömas. Mellanstad är en kategori hämtad från Göteborgs nya översiktsplan, vars ambitioner Yimby i stort stödjer. Tyvärr visar sig dock sällan detaljplanerna komma särskilt nära översiktsplanens visioner, även om vackra ord ofta förekommer i detaljplanehandlingarna är det ofta svårt att se hur dessa avspeglas i den verkliga planen.

Istället använder sig SBK av Orwellskt nyspråk för att i ord bekläda samma gamla vanliga planer. Det finns inga rimliga förutsättningar i dagsläget att förvänta sig innerstadsbebyggelse här ute i förorten. Det finns dock möjligheter att förbättra även här och vi får ta oss en närmare till vad Mellersta Biskopsstaden bidrar.

Norra delen av södra Biskopsgården 1960, det nya området skall byggas i skoget i bakgrunden

Att områderna Norra och Södra Biskopsgården är relativt separerade ifrån varandra är inget att förvånas över. Enklavskapande var del av efterkrigstidsplaneringens modus operandi där lämpligt stora förorter skulle omslutas av härliga, rogivande grönområden (lite som mentalsjukhus). På senare tid har dessa gröna områden dock ifrågasatts allt mer.

I bostadsområderna norr och söder om detaljplaneområdet finns det idag mestadels hyresrätter (att blanda upplåtelseformer är den förenklade form av blandstadsbegreppet som passar byggnadsnämnden) och trefjärdedelar av bostäderna är tre rum och kök eller mindre. Genom att komplettera bebyggelsen med andra bostadsformer och större bostäder samt nya sådana i ett miljonprogramsområde diversifieras området (undrar dock om nämnda Solvädersbyn tagits med i detta).

Illustration över den tänkta bebyggelsen

Det finns dock inga planer på några andra verksamheter utöver en förskola, som dock verkar ha fördelen att den inte göms bort långt ifrån bostäderna inne i någon snårskog utan pepparkakshus. Det är troligen för mycket begärt att få in något annat som det ser ut nu med relativt nära tillgång till såväl Friskvärders- samt Vårvärderstorget inom rimligt avstånd.

En fördel som verkligen är värd att trycka på är närheten till kollektivtrafik i form av spårvagnshållplats. Annars brukar nya småhusområden hamna på platser där det i realiteten inte finns något underlag för en fungerande kollektivtrafik inom gångavstånd (diversifiering av miljonprogram har ibland inneburit att villaenklaver slängts ut i en skog en bit bort. Det ger ökad blandning i stadsdelsnämndens statistik men inte i realiteten).

För att småhusägare skall ställa bilen krävs lite mer än en busslinje som går en gång i halvtimmen vid en hållplats en kilometer bort. Vad som dock kan diskuteras ytterligare är vägarna. Biskopsgården karaktäriseras av trafikseparerade, uppbrutna vägnät i en hierarkisk ordning. På ett sätt förklarar sig planen innebära ett avstamp från denna trafiklösningsparadigm:

Goda mötesplatser: Planstrukturen underbygger stråk som bidrar till möten vid rörelse genom området. Hållplats, boendegator och naturstigar underlättar att människor möts och lär känna varandra. Goda mötesplatser ska skapas nära livliga stråk och ges olika karaktär. Bekanta ansikten i grannskapet skapar förutsättningar för ett tryggt och säkert boende.

Blandning av trafikslag för ökad trygghet: Boendegatorna utformas för flera trafikslag som lågfartsgator. Nybebyggelsens bostadsentréer vänder sig mot gatorna där angöring och parkering finns för bilar.”

Den blandade trafiken i det nya området

Det tycks dock existera en viss dissonans med den faktiska planen:

”Planområdet angörs via Blåsvädersgatan genom södra Biskopsgården. Blåsvädersgatan utgår från Väderlekstorget där det sedan är nära till de större genomfartsgatorna Hjalmar Brantingsgatan och Yrvädersgatan. Biskopsgården har ett trafikseparerat uppbrutet gatunät. Huvuddelen av stadsdelen byggdes under en stadsbyggnadsperiod då vägar och gator planerades med god standard och i vissa avseenden med överstandard. På Sommarvädersgatan och Blåsvädersgatan uppgår trafikmängden till 10 900 respektive 1 000 fordon per årsmedeldygn. Skyltad hastighet är 50 km/m och mängden tung trafik uppskattas till 4% respektive 2%.”

Nu finns det en gata norrut mot Norra Biskopsgården och Friskvädersgången; Byvädersgången. Även om det är den gång som området och dess väg ansluter till i norr nämns gatan aldrig med namn i dokumenten. Från början trodde jag att intuitivt att boende i det nya området skulle kunna välja att åka norrut istället för söderut på Blåsvädersgatan. Nu har jag blivit lite mer osäker. Skall denna alternativa rutt på något sätt spärras av eller är SBK helt blind för det alternativet?

Biskopsgården är som ett utslag av modern trafikplanering ett typexempel på långa omvägar på separerade vägar för att komma en kort väg. Nedanför slänten, vid spårvagnshållplatsen, behöver de boende i det sista punkthuset på Höstvädersgatan, som vill åka norrut på Sommarvädergatan först åka en omväg på över en och en halv kilometer för ett fågelavstånd som är en tiondel av detta.

Kan boenden i mellersta Biskopsgården inte ta vägen norrut behöver de köra 2,5 km istället för 600 meter om de vill norrut på Sommarvädersgatan. Dessutom vänder sig husen (som det står om i det första citatet ovan) inte mot något annat än de återvändsgränder som skapas utifrån den nya angörningsgatan i mitten. Allt tycks alltså i realiteten vara precis som förut.

Jag begär inte mycket i detta avseende, men nog hade det inte skadat med några små tappra försök till silning genom området och mindre återvändsgränder. Med en, två eller till och med tre gator norrut samt någon extra söderut skulle trafiken spridas jämnare i området och bilarna skulle inte behöva köra långa omvägar.

En annan käpphäst jag har mot modern stadsbyggnad är dess statistiska perspektiv; när väl området är byggt och de lyckliga familjerna har flyttat in är området implicit färdigt. I dokumenten finns inga tankar på framtida utbyggnader eller förändringar i området.

Jag begär och förväntar mig inte några väl utarbetade planer utan bara tankar på hur området skulle kunna förändras i framtiden om ett behov och önskemål skulle uppstå (Tage William-Olsson tänkte sig nog inte att någon skulle bebygga Sjumilaparken). Istället är det tydligen enklare att låsa in sig i återvändsgränder.