GAIS 2- 0 Malmö FF

Svenska mästarna kommer till Gamla Ullevi, en match som GAIS inte har vunnit sedan 1988 (och då var det på Nya Ullevi), då Samir Bakaou gjorde sin berömda hat-trick (detta under den andra halvan av 198-talet, då di Blåe vann allsvenskan fem gånger i rad men endast tog guld två gånger på grund av systemet med slutspel). Neggaren i mig var säker på en komfortabel förlust. Samtidigt fanns det vissa förhoppningar med tanke på mästarnas svajiga form. Nya tränaren Norlings svajiga och krystade bildspråk innan matchen som innehöll såväl blommor som vingar hade knappast imponerat på Mao. Om spelet kunde vara lika labilt så hade GAIS en chans.

32. H. Sillanpää;

10. J. Florén, 2. R. Ekunde, 4. H. Jónasson, 20. K. Gustafsson;

27. M. Celik (50′ 7. J. Lundén), 31. M. Gustafsson, 6. R. Ayarna, 21. E. Bassombeng (84′ 29. Romario);

25. W. do Carmo, 9. A. Santos (89′ 22. R. Omotoyossi)

Ett tidigt mål och en taktisk triumf för Axén bäddade för segern där startelvan fick se några förändringar från föregående match, de flesta framtvingade. Lundgren och Tamandi saknades och ersattes av Hallgrímur Jónasson och Jesper Florén. Det senare en lite oväntad men relativt lyckad omställning. Genom att Axén bytte platser på sina yttrar Mervan Celik och Eric Bassombeng försökte laget styra Malmö FF bort från vår högerkant och till vår vänsterkant. Den mest påtagliga förlusten med detta sätt att formera laget var att vi tappade en del bredd i anfallet, då båda yttrarna tenderade att söka sig centralt. Mervan tog ett mer defensivt ansvar medan Bassombeng gick fram mer och närmast förnedrade den kortvarige före detta grönsvarta högerbacken Halsti. Ytterns fart var ibland fantastisk att se. Vid ett tillfälle slog en djupledsboll på hans kant. Bassombeng halkade till och var tre-fyra meter efter försvararen men kunde ändå rusa ifatt och förbi.

Även Mårtensson var borta på grund av avstängning och ersattes av Markus Gustafsson som jag faktiskt inte såg så värt mycket av under matchen. Jag tror nog att det har mer med min blick som emellanåt fokuserade mer på ölglaset framför mig än spelet på mittplan och den otacksamma uppgift som han emellanåt hade som en löpande mittfältare mellan defensive spindeln Reuben Ayarna och offensive kreatören Wanderson do Carmo.

GAIS fortsatte även med sin tokpress, vilket emellanåt gav mig problem med pumpen. Den snabbe Daniel Larsson var ett uppenbart hot och vid några tillfällen så uppstod farligheter när GAIS backlinje stod för högt och Malmö FF bröt igenom. Priset som GAIS fick betala bestod emellertid endast av några gula kort och några halvfarliga frisparkar. Det är nämligen så, vilket jag återkommer till närmast varje gång vi möter MFF, så är Daniel Larssons målfarlighet inte precis i paritet med hans snabbhet. Detta sätt att försvara gav även matchen en speciell karaktär. Ibland kunde 10-talet spelare samlas och kämpa på en yta föga större än mitt gamla studentrum. En snedspark senare kunde en spelare rusa fram med ytor motsvarande min nuvarande lägenhet för sig själv. Samtidigt var närkamperna många och hårda. Samtidigt hade spelarna i båda lagen återigen problem med underlaget och ramlade runt en hel del, vilket gjorde domarens uppgift till en otacksam sådan.

Just det, vi gjorde mål också. 1-0 tog bara en och en halv minut. Wanderson do Carmo slog en djupledsboll, Alvaro Santos drog med sig en mittback neråt i banan och Mervan Celik lubbade fram i luckan och placerade in ledningsmålet inför ett bortafölje som nog hade väntat eller i alla fall hoppats på en liten annan inledning på matchen och avslutning på sitt midsommarhelgsfirande. Hur skall nu GAIS tappa bort detta, tänkte jag? Inte alls tycktes det under stora delar av första halvlek. MFF var inte riktigt med i matchen under stora delar av inledningen och målchanserna de hade kunde inte mäta sig mot de som GAIS hade åt andra hållet. Man vinner emellertid inga matcher på att skapa farligast målchanser som inte blir mål utan på att faktiskt göra mål. Medan Henri Sillanpää inte skämde ut sig i vårt mål, i andra halvlek gjorde han några utmärkta räddningar, briljerade tjecken Melichárek i bortalagets bur och höll MFF kvar i matchen under första halvlek.

I andra halvlek försökte sig regerande mästarna sig på en Shock and awe-taktik som inte riktigt fungerade direkt men ändå gav MFF lite grepp om matchen under de första femton minuterna. Därefter så sände Santos upp en löpboll på Wanderson som skulle kommit från med målvakten om inte Daniel Andersson fällt honom. Ja, fällt och fällt, nog var det en begränsad kontakt och även jag tycket nog att målchans-utvisningen blev ett allt för hårt straff för den numera åldrande lillebror Andersson (han är till och med äldre än jag). Den följande kvarten stod matchen och vägde och även om det var till GAIS favör så var det ingen anledning att känna tillförsikt, då ett enda guldkorn funnet av den blinda hönan Daniel Larsson eller den giftige och till synes inte alls blinda (möjligen kontaktlinser) Jimmy Durmaz.

Med den sista kvarten så kunde vi emellertid se ljuset och luta oss tillbaka. På en relativ kort tid gör GAIS mål och MFF får ännu en spelare utvisad. Målet är återigen resultatet av kreatören Wanderson som från högerposition slår ett utmärkt inlägg till Alvaro Santos, som faktiskt missat några bra lägen tidigare under matchen, som den målgörare han är skjuter i mål. Bara några minuter senare när en uppenbarligen frustrerad Wilton Figu… nåt (någon brasse iaf) körde upp armbågen i ansiktet på Florén. Ett tämligen givet gult kort som domaren inte kunde blunda för, Storpotatisen fick sitt andra gula kort och matchen var i princip vunnen. Inte ens jag kunde hitta någon väg för GAIS att tappa detta! Denna bild förstärkes av det professionella sätt på vilket GAIS spelade ut matchen. Spelarna höll bollen inom laget och spelade ut gästerna, vilket förstås inte var så svårt att göra med två man mer. Tappades bollen så vanns den snart tillbaka och GAIS kunde i lugn och ro försöka jobba fram sig till avslut istället för att försöka stressa på.

Antal avslut/avslut på mål slutade vid 17/9-10/4 till GAIS favör och så sett går 2-0 i mål inte att på något sätt se som orättvist. Nej, skall det neggas om GAIS måste det numera handla om förhållanden utanför plan. På plan kan GAIS slå de flesta. Följande dubbelmöte kommer att bli märkligt i flera avseenden då jag börjar få förväntningar på GAIS samtidigt som Gefle är tvåa eller trea i allsvenskan, lite beroende på hur kvällens match mellan Elfsborg och Syrianska slutar. Två givna bottenlag i de flesta tippningar?

Kalmar FF 2 – 1 GAIS

Midsommarhelgen inramades av GAIS-matcher. Då jag inte hade tillgång till internet eller någon egentlig möjlighet att skriva under helgen kommer således matchreportagen på rad. Av olika anledningar (minnet sviker, inte lika roligt att skriva om en förlust) så blir den här även lite kortare.

32. H. Sillanpää;

5. J. Tamandi; 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng (81′ 7. J. Lundén), 17. J. Mårtensson, 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;

25. W. do Carmo (85′ 29. Romario) , R. 22. Omotoyossi (71′ 9. A. Santos)

Kalmar är ett lag som GAIS har haft svårt med under den pågående allsvenska sejouren och vilket också medfört en del jobbiga poängförluster. Jag tänker kanske framförallt på tappet i maj 2009 och vi har inte vunnit mot dem sedan 2006.

Inte heller denna match tycktes gå mot ett lyckligt slut då GAIS tidigt släppte in en boll i samband med en hörna. Bollen studsade runt som en gummiboll på spelarskallar i några omgångar innan någon back i hemmalaget fick lite fart på den och den åkte in i vårt mål. Henri Sillanpää stod som klistrad, möjligen skymd, och var inte i närheten av att ta den.

GAIS var tvunga att pressa på för att försöka ta kontroll över matchen utan att lyckas under första halvlek. Den höga och aggressiva press som GAIS försökte sig på fungerade sådär. Medan Rydström sparkade sönder Wanderson do Carmo så höll de två fast vårt innermittfält hyfsat och kunde vid omställningar ofta utnyttja kanterna. GAIS blev ofta både för långt och för smalt för enligt mitt tycke.

GAIS kvitteringsmål i andra var ett resultat av en bra spelöppnande crossboll från Johan Mårtensson som för en gång skulle överraskade KFF:s försvar och gav möjlighet för Mervan Celik att nicka in 1-1. Under en kort period fick GAIS en hel del energi och under denna korta period vågade även jag hoppa på ett ledningsmål. Till och Razak Omotoyossi tycktes för en kort tid få lite självförtroende när han dribblade sig fram i straffområdet men målet får vi vänta på. Efter detta ändrade matchen delvis karaktär. Inget lag var redo att blotta sig genom att gå fram med mer spelare än nödvändigt och spelet böljade fram mellan straffområdena likt vågor mot strandlinjen. Endast vid enstaka tillfällen lyckades någondera lag få in bollen i farliga lägen.

Långtsamt fick Kalmar FF lite mer kontroll över spelet och började skapa halvchanser. Vid en fast situation mot slutet av matchen, en frispark, så fick samme mittback i Kalmar återigen göra mål. Turligt kan tyckas men troligen rättvist. När GAIS måltjuvar har svårt och prestera och deras minste målgörare gör mål två gånger om så är seger inte att vänta. När GAIS sedan försökte vända matchen efter deras andra ledningsmål så gav de fler möjligheter för Sillanpää att briljera än Alvaro Santos att avsluta. Nej, jag är faktiskt inte bitter över denna förlust.

GAIS 2 – 0 AIK

Inför söndagens tidsmässigt märkligt placerade match (klockan sju på kvällen) hade jag blandade förväntningar. Å ena sidan så är AIK betraktad som ett storlag men å andra sidan så är AIK enligt tabellen och sett till spelarna de har att tillgå i det stora hela vare sig bättre eller sämre än GAIS (i den mån jag kan avgöra det). Ena sidan av mig förutspår en förlust med 2-0 medan den andra sidan av mig faktiskt överväger ett omvänt resultat. Den svagare men onekligen levande mer positiva sidan hos mig fick rätt denna gång. Det är kanske tid att lämna gamla föreställningar om vilka lag som är storlag bakom oss och konstatera att GAIS, trots mitt och andras repetativa neggande, är ett etablerat allsvenskt lag.

1. H. Sillanpää

5. J. Tamandi, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

21. E. Bassombeng (80′ 7. J. Lundén), 17. J. Mårtensson, 6. Ayarna, 10. J. Florén (66′ 29. Romario);

25. W. do Carmo, 9. A. Santos (82′ 22. R. Omotoyossi)

Som många tidigare matcher börjar GAIS med en hård och tydlig press som ställer AIK fullständigt. De grönsvarta laget rullar ut motståndarna under den första kvarten och borde måhända redan i detta läge producerat mål. En farlig frispark bara några minuter in i matchen från vår Wanderson do Carmo håller så när på att lura Solna-målvakten efter en styrning från egen försvarare. Sedan fortsätter GAIS att pressa men utan att riktigt få de resultat och chanser som vi kunde hoppats på. Även om AIK:s mittfält är överkört den först delen av första halvlek och Reuben Ayarna får spela ut i sin Pirlo-roll så lyckas försvarare ofta desarmera farliga chanser genom att med god spelförståelse sätta ut en tå vid rätt tillfälle och spoilera vad som skulle ha blivit till synes utmärka genomskärare.

Att GAIS kroknar efter den första initiala pressen är även det något som jag noterat och även förväntade mig. Den sista kvarten av första halvlek får bortalaget, som knappt varit i närheten av målet annat än vid någon halvhyfsad kontring mot GAIS högt placerade backlinje, några halvchanser. Henri Sillenpää fortsätter emellertid att bevaka målet och fick sedan under halvlek några möjligheter att glänsa. Sett till de två matcherna som finländaren nu spelar skall vi nog inte behöva stressa på Dimes rehabilitering.

Inför andra halvlek oroar jag mig för att GAIS nu skall ha sprungit sig trötta och att storlaget AIK skulle ta över. Initialt tycktes jag få rätt (jag noterar nu att halva texten numera tycks gå åt till att jag har haft rätt, kanske skall sluta med det självgoda beteendet) och AIK började dra åt tumskruvarna. De flyttar bland annat in tre spelare centralt på mittfältet och skapar sig på så sätt bättre kontroll över bollinnehavet. Inom tio minuter hade AIK vänt den ”ledning på poäng” som GAIS hade kvar från första. Situationen såg dyster ut.

Så kommer målet. Romario, som gjorde ett utmärkt inhopp och debut för året (läs 1894:s intervju med Axén som förklarar varför), får bollen på mittplan och spelar mot höger, för att sedan dra sig in mot straffområdet, Wanderson hoppar över bollen som kommer ut till Eric Bassombeng. Han växlar med Johan Mårtensson och får tillbaka bollen inne i straffområdet. Trots tät markering av två AIK-spelare får han in bollen framför mål där Alvaro Santos, genom att deras sista försvarare inte hinner med, kan nicka in 1-0.

Efter att GAIS tagit ledningen försöker AIK givetvis replikera men lyckas trots några goda försök (och några mindre lyckade utföranden, AIK:s avslut var emellanåt skrattretande) inte få bollen förbi Sillenpää som fick ett finger ur led i kampen om bollen i eget målområde. Samtidigt som de tryckte på öppnade de upp hav av gröna ytor för Wanderson att komma rättvänd med boll. 2-0 var något av en delikatess: Wanderson fick bollen nära mittstrecket efter att Ayarna och Mårtensson stressat bort den från en råtta. Wanderson spelar den vidare till Romario i mittcirkeln och båda brassarna avancerar. Santos möter och spelar tillbaka till Romario. En råtta försöker pressa honom och han spelar direkt vidare till Wanderson som slår en djupledsboll till Alvaro Santos som springer i luckan mellan bortalagets mittförsvarare och placerar kalt bollen i mål jämte ena stolpen. Sex passningar genom triangulering centralt i banan från Mårtenssons bollstöld till avslut.

GAIS hade i sluten matchen ytterligare några chanser att utöka till 3-0. Detta fallerade tyvärr på grund av den sent inbyte Razak Omotoyossis avgrundsdjupt låga självförtroende. Med tanke på hur väl satsningarna på Santos och Wanderson betalat sig så må detta vara hänt, speciellt då han erfars vara tämligen billig sett till lönekostnaderna (säker mer än dubbla min lön men så billig är de få som är) och har än så länge varit bättre än Islandsrean för några år sedan som genomdrevs av en tidigare demontränare (han har nu vunnit några matcher med ett bottenlag och hyllas förbehållslöst i tidningen som jag läser på jobbet). Fredrik Lundgren, som inte håller för att spela i allsvenskan, var felfri i sin insats som mittback.

Helsingborgs IF 1 – 1 GAIS

En bortamatch mot den förmodade serieledaren (utfallet för den avbrutna matchen mot Malmö FF dröjer) var ingen lätt uppgift på papperet. Samtidigt har GAIS presterat förvånansvärt bra mot detta motstånd. Under senare år har bortamatchen i Helsingborg även i hög grad präglats av (polis)våld. Genom att matchen denna gång tilldrog sig på en måndag var antalet grönsvarta på plats mindre och detta verkar i det stora hela inneburit en lugnare situation (i alla fall har jag inte hört några rapporter om några problem). Denna årliga holmgång på Helsingborgs gator är något som i alla fall jag är glad om vi får slippa. Även om jag är åsikten att polisen varit en stor del av problemen under dessa år så skall det inte stickas under stol med att själva tanken på Helsingborg borta torde locka till sig bråkstaken i oss alla. Om inget annat är det problematiskt genom att polisens klantiga övervåld snarare stärker den interna sammanhållningen hos supportrar och skapar fler motsättningar som ger underlag för de lagändringar och hårda tag mot oss supportrar som grupp, vilket förespråkas från media och politiker.

Nåväl, jag väntade mig i vilket fall en förslut med två måls marginal. En del skador oroade dessutom. Kanske framförallt Dime Jankulovskis frånvaro. Vad kan kan påminna mig har Henri Sillanpää endast stått en allsvensk match, mot Trelleborg 2009, då han släppte in allt. Endast Memma torde kunna haft några positiva tankar kring en finne i målet.

32. H. Sillenpää;

5. J. Tamandi, 2. R. Ekunde, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;

10. J. Florén (71′ 7. J. Lundén), 17. J. Mårtensson (86′ 31. M. Gustafsson), 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;

25. W. do Carmo, 22. R. Omotoyossi (73′ 9. A. Santos)

GAIS började matchen bra och försvarade framförallt utmärkt med två rader om fyra spelare. Som så många gånger förr så spelade GAIS högerytter, denna gång Jesper Florén, lite längre ut på kanten och mer framåt än Mervan Celik på vänsterkanten. Det var emellertid den senare som framförallt bidrog till GAIS chanser, dels genom sitt mål men också med ett par fina, inåtskruvade skott från distans, varav framförallt den första var en riktig delikatess som så när ramlade ner i bortre krysset. Florén var däremot lite för blek och kunde kanske ha gjort lite mer.

Den blekaste av dem alla var emellertid Razak Omotoyossi som kommer ha svårt att övertyga GAIS eller någon annan klubb att han har så mycket att tillföra i framtiden. Nervös och avvaktande och överhuvudtaget inte vän med bollen är de termer med vilket jag skulle vilja beskriva hans insatts. Trots mina negativa ord skall det erkännas att Florén och Razak bidrog till GAIS lite oväntade ledningsmål. Ett inspel från Florén avslutade okaraktäristiskt rappt av Razak, målvakten tvingades släppa retur och Mervan var på plats vid bortre stolpen för att forcera in 0-1 i den 18:e minuten.

Som jag påpekade inledningsvis försvarade sig GAIS med två band med fyra spelare. Detta var till en början mycket effektivt och det fanns nästan inga ytor för hemmalaget att arbeta med. Den enda bristen med detta var att GAIS fick en central lucka mellan anfall och mittfältet. Detta vägdes emellertid upp av att det inte heller fanns några sådana ytor för motståndarna. Efter GAIS ledningsmål började vi bli än piggare och pressade hårdare på bollhållaren. Johan Mårtensson arbetade som en duracellkanin på mittfältet medan Reuben Ayarna stannade tillbaka. För att hålla ihop försvarsspelet centralt smalnade laget av och detta gav motståndarna fler ytor på kanterna. Under första halvlek var detta inte något större problem, då det samtidigt gav GAIS ett par goda chanser som tyvärr inte gav utdelning.

Istället fick motståndarna olyckligt in 1-1 strax innan paus. Den i övrigt duktiga Richard Ekunde förlorade en nickduell och Helsingborgsspelaren nickade in bollen via stolpen. Sillenpää kan näppeligen lastas för detta och hade tidigare gjort ett gott ingripande när ett distansskott tog på killen som vann sina nickdueller, Fredrik Lundgren och ändrade riktning.

Helsingborg visade som vanligt upp sin dåliga inställning när matchen inte gick deras väg och lyckades gnälla och filma en del men som vanligt var det GAIS som fick de gula korten. Heder skall dock ges till Martin Strömbergsson som efter några misstag tröttnade på Sundins återkommande filmningar (för övrigt anser jag att Sundin och Gerndt, som bytte av varandra, tillsammans hade varit utmärkta ansikten för en reklamkampanj för att locka frivilliga till SS-Panzer-division Wiking – ingen värdering från min sida eller så, bara en reflektion).

Den lilla GAIS-klacken kunde under lång tid dominera över den flerfaldigt större lokalbefolkningen men under sista halvtimmen av matchen hade laget det tufft. Spelarna fick likt Karl XII vara hårda för skott då hemmalaget pressade för seger. Detta skedde emellertid inte, trots att det låg nära till. Den månghövdade hemmapubliken fick med tiden lite luft i lungorna och efter avblåst match skanderade ”domarjävel” (fast med diverse diftonger förstås), något som snabbt renderade en anmälning från matchdelegater som går på SvFF:s linje att de som kämpade för Waffen-SS nog gjorde det för ett i många avseendet sunt och fräscht statsskick där meningsskiljaktigheter och missämja hölls borta från idrottsevenemang (inga burop förekommer under ”Viljans triumf” och alla ser ut som Sundin och Gerndt).