Bandypremiär

Fredagen medförde en premiär i flera avseenden. Det var första omgången för bandysäsongen 2011/12. Det var GAIS Bandys första match i elitserien, bandyns högsta serie. Det var även första gången jag såg en bandymatch på plats. Jag har förstås sett flera bandyfinaler på televisionsapparaten från just Studenternas ip men det är ju inte riktigt samma sak som att se på plats.

Foto: DN/Bildbyrån

Han med en öl med Sandviken, hans nom de guerre utanför sagda ort, på en pub innan jag mötte upp med min kollega Göran R., en bandyfantast och även han bördig från Sandviken, som varit på mig om denna match sedan dagen då det stod klart att GAIS kommit upp i högsta serien. Om det fanns något tillfälle att och se bandy så var detta dagen. Tydligen hade den tillresta GAIS-klacken samlats på en annan pub, men då jag likt många andra i Muppsala inte riktigt är förankrade i den lokala kulturen är det svårt att känna till vilka ölhak som är bandyhak.

Överhuvudtaget har bandyn, såsom konstaterades i en tidig artikel på 1894, så har bandyn kvar en del av det som karaktäriserade den omoderna fotbollen. Bandy är en liten sport med lite pengar, vilket präglar tillvaron för dess utövare såväl som inramningen. Som tillfälligt gäst i bandy-verkligheten har det onekligen sin charm, den nostalgi som Patrik Persson värjer sig emot i nämnda 1894-artikel. Inträdet betalas i luckan utan några problem. Tänker osökt på matchen mot Malmö FF, då jag först fick stå i en kö för att visiteras (och gå förbi en man som kommit i gräl med en funktionär kring någon liten attiralj som han haft på sig på mängder av matchen men som funktionären ville beslagta, för att ”vi fick skylla oss själva så som vi betedde oss” – vad det nu betydde) och sedan stå en kö för att köpa en biljett och slutligen stå i ytterligare en kö för att visa biljetten och komma in. De flesta av de nästan tvåtusen åskådarna stod samlade på samma läktare och det var inga problem för mig att vid ett tillfälle gå över och skaka lite tass med några gaisare på ”bortasektionen”.

Matchen slutade 1-1. Ett ovanligt målsnålt och oavgjort resultat.Sirius tycks inte vara något direkt topplag och åkte ut tidigt i förra årets slutspel. Måhända hade de fler avslut än GAIS men de var ingen vidare och oftast högt över. Att GAIS tog ledning på en straff var inte alls orättvist, även om tiden efter medförde en del panikrensningar när bortalaget försökte värja sig från ett Sirius som försökte men var oförmögna att prestera. När GAIS hade en man utvisad i tio minuter så fick de svartblå in en boll i snäv vinkel.

I lördagens tidning gör Sirius tränare en Haglundare och skyller resultatet på den dåliga isen. Även Göran R. var missnöjd över isen men även om han menade att det gynnade det mindre tekniska laget så tycktes han mer bekymrad över den dåliga bandyn jag fick bevittna. Detta var inget riktigt problem då jag inte riktigt kan skilja bra bandy från dålig. I en matchrapport jag aldrig skrev på grund av besvikelse, om bortamatchen mot AIK, hade jag jag först och främst tänkt beklaga mig över hur extremt långsamt spelet är på grund av alla tröttsamma spelavbrott. AIK borta fick jag knappast se mer än en halvlek fotboll spridd över 90 minuter. Bandy tycks inte riktigt ha det problemet, då spelavbrotten var relativt få och korta. De om något borde vara något som allsvensk fotboll skulle behöva bättra på och som det var skönt att slippa på Bandy.

Nu betraktar jag inte riktigt GAIS bandy som GAIS utan lite som ett Hammarby-liknande franchise där bandyn försöker leva på GAIS namn men nog var det småtrevligt och skönt att inte behöva må illa men ändå möjligt att hålla på ena laget. Och ja, Cooper var där.

Dime Sillanpää

I senaste Offside läste i helgen ett reportage som på sätt och vis var en besvikelse men trots allt en trevlig läsning. Jag talar om Simon Kupers artikel ”Nördarnas revansch”. Besvikelsen består i att jag redan läst reportaget, eller snarare ett reportage med samma ämne av samma författare, någonstans på det världsomspännande nät vi kallar internet.

Det hindrar mig inte från att bli entusiastisk ännu en gång. Jag är nämligen fullständigt värdelös som fotbollsspelare. Om jag träffar bollen är jag nöjd. Tillsammans med en tidigt rotad ovilja mot att underordna mig hierarkier och kollektiv innebär detta att mitt intresse för fotboll inte emanerat från någon personlig erfarenhet av spelet i sig. Istället är det två andra faktorer som ligger bakom mitt intresse för spelet. Dels är det förstås supporterlivet som sådant. Träffa människor, dricka öl och vara del av en (just det) kollektiv gemenskap. En andra, minst lika stor anledning, är emellertid min likaledes tidigt utvecklade nördighet.

Simon Kupers artikel börjar med amerikansk brännboll. Baseball och intresset för det har längre präglats av statistik, vilket jag erfarit genom ett antal Paul Auster-romaner. Det är rätt lätt att omvandla Baseball till statistik och detta tycks ha gjorts från ett tidigt skede men märkligt nog dröjde det ända upp till 2000-talet till statistiska analyser började tas på allvar och ändra spelet. Mannen bakom detta Billy Beane, en medelmåttig spelare med latent nörderi inom sig.

Nu har även denna vurm för statistik analys nått fotbollen. Nu är det förvisso inte en helt ny idé. I artikeln nämns exempelvis Charles Reep i förbigående. Reep, som var stridspilot, började anteckna hur många passningar som ett lag hade innan de kom till avslut. Artikeln går inte in på detta men det gör bland annat Jonathan Wilson i Inverting the Pyramid (min recension). Reep kom till slutsatsen att snabba avslut, som föregicks av få passningar inom laget, var att föredra framför långa anfall. Detta påverkade det engelska spelet men var till synes ett resultat av ett analytiskt felslut. De flesta mål gjordes efter tre eller färre passningar (moves är ordet som används i texten), vilket förordade ett direkt spel. Emellertid verkar Reep inte riktigt insett betydelsen av att, då antal avslut som föregicks av fler än tre passningar tycks ha lett till en hög målprocent än kortare spelsekvenser. I och med den Barcelonska tici-taca-fotbollen som nu förhärskar är det den motsatta uppfattningen till Reeps som dominerar.

Nåväl, åter till mig (äntligen!). Mitt fotbollsnörderi hänger samman med spelserien Championship-/ Football Manager. Sedan CM 3 släpptes 1999 har detta varit ett återkommande missbruk, som under perioder förbjudits av min bättre hälft. Innan min redan omnämnda datorkrasch hade jag tagit upp Varbergs Bois från division 2 till allsvenskan och höll på med en framgångsrik debutsäsong efter att i första matchen besegrat dls med 5-0 på bortaplan. Då CM initialt var helt och hållet text- och sifferbaserat har jag en vana av att bedöma spelare och lags förmågor utifrån statistik. I fotbollsvärlden börjar nu sådan statistik sammanställas i allt högre grad, till exempel bollinnehav och emellanåt även passningsprocent som presenteras i bild, men få av det når den intresserade nörden i form av tillgängliga statistikdatabaser. Svenska Fotbollshistoriker och Statistiker (SFS) har än så länge enbart arbetat med matchresultat och tabeller.

Från denna långa narcisistiska harang vill jag komma till den analys som jag utlovade i slutet på föregående inlägg. Vad kan vi göra med den lilla information vi har? Jo, i texten finns följande stycke som ger underlag för ett viktigt statistiskt mått som används av fotbollsanalytiker:

”Beans anhängare inom fotbollen har under årents lopp lärt sig hur de ska värdera målvakter. Den viktigaste siffran är andelen räddningar på skott inifrån straffområdet. Om man inkluderar samtliga ingripanden får man även med lösa, rullande långskott från 30 meter – den sortens enkla bollar som målvakter i de bästa lagen ofta får ta hand om.”

Genom att använda mig av SvFF:s livescorefunktion, som visar på en karta varifrån skotten har kommit för varje allsvensk match, har jag gått igenom samtliga matcher för GAIS under 2011 och räknat ut antal skott innanför straffområdet. Detta inkluderar måhända också en och annan räddning i form av utespelare som rensat på mållinjen men det är inte möjligt att särskilja detta. Sedan har jag inte använt mig av antalet mål inifrån straffområdet, utan alla mål. Detta då insläppta mål enligt min uppfattning bör tas upp oavsett var de kommer ifrån. Detta medför att det är hypotetiskt möjligt att släppa in mål fast antalet avslut i beräkningen är satt till noll. Detta har emellertid inte varit aktuellt. Måhända kan jag göra om det hela senare, men tar ju lite tid att ta sig igenom 30 livescore-fönster.

Som 1894 konstaterat stod Dime och Sillanpää 15 gånger var, vilket torde innebära att jämförelsen blir någorlunda rättvis. Om någon av målvakterna bara stått en handfull gånger hade de kanske gynnats mycket av att möta en riktigt bra eller dålig avslutare. Som en följd av detta använder jag mig av termen skott per insläppt mål, där ett högre värde indikerar en högre räddningsprocent. Motståndarna har behövt skjuta fler skott mot mål inne i straffområdet för att få utdelning (egentligen skulle jag ju särskilt detta när jag väl höll på och samlade in data men morgonkaffet hade inte riktigt slagit in ännu).

Dime Jankulovski

34 år, 188 cm, 90 kg

15 matcher

Skott mot mål inifrån straffområdet: 46

Insläppta mål: 16

Skott per insläppt mål: 2,875

 

Henri Sillanpää

32 år, 189 cm, 88kg

15 matcher

Skott mot mål inifrån straffområdet: 53

Insläppta mål: 17

Skott per insläppt mål: 3,118

 

Resultatet indikerar att Henri Sillanpää är en bättre målvakt än Dime Jankulovski under säsongen 2011. Ett modifierat räddningsprocent på 65 procent för Dime och 68 procent för Sillanpåå. Skillnaderna är inte så värst stora. Måhända behöver jag göra en jämförelse med några andra målvakter för att se om det hela är av någon större betydelse.

Syrianska FC 0 – 2 GAIS

Sista matchen från allsvenskan 2011 kan jag egentligen inte skriva så värst mycket om. Den ursprungliga intentionen var att jag skulle åka på matchen, då Södertälje inte är så långt bort. Det skulle emellertid inneburit en hel del byten och annat, vilket är tröttsamt då man lätt blir bortskämt med de billiga charterresor genom landet som annordnas av brödet och systrar av den sanna tron. På grund av detta och diverse åtaganden på hemmaplan innebär att jag stannade hemma.

Jag var dessutom för snål, och mina övriga åtaganden medförde att jag inte fullt ut kunde kontrollera mig tid, för att köpa hem matchen och tänkte lyssna på SR:s webbradio. När tiden började närma sig start visade det sig att just den sändningen inte kom igång. Det är lätt att först tänka sig en konspiration, där GAIS prioriteras sist men det har troligen i första hand att göra med de primitiva förhållanden som råder på och kring Södertäljes Fotbollsarena. Även rapporteringen som genomfördes av GP hade tekniska problem. Istället gick jag vidare och tittade på TV4-koncernens sändning via fotbollskanalen.se. Även om kanalens Bill och Bull, Ekwall och Lundh, tillsammans med Martin Åslund, inte precis kan konkurrera med radiosportens folk när det kommer till att fylla etern – delar av tiden var tyst när man såg tre män sitta och stirra ner på sina respektive laptops – visade detta snart ha sina oväntade fördelar. Efter en tid kunde man nämligen se Syrianska – GAIS bakom den långe (typiskt!) Lundh, som turligt nog ofta böjde sig ner över sin datorskärm.

Tyvärr fick man inte på detta sätt se Romarios tidiga ledningsmål i fjärde minuten – och de var inte ens intresserade av att visa några reprisbilder från detta mål trots att de vad jag kunde märka visade alla andra – men det andra målet kunde jag på detta snåla sätt se i realtid. Från upptakten då Mervan Celik och Hindås-giganten Kenneth Gustafsson lattjade sig upp längst med vänsterkanten, vidare över en hård tackling på Kenneth som gav frispark strax utanför straffområdet, vidare till frisparken – och i detta läge lade den påpasslige bildproducenten ut matchen i direktsändning – som slogs av Kenneth mot bortre, där Fredrik Lundgren nickade till bollen bortom bortre så att den gick ner mot ytan precis vid främre stolpen, där Calum Angus stod på pass och tryckte in 2-0. Sedan kunde man i lugn och ro vänta in matchslutet dryga fyrtio minuter senare.

Just det – innan dess hade man även i direktsändning fått se en straff för hemmalaget. Den unge debutanten Alexander Angelin, som fått gå in för en efter en halvtimme skadad Jimmy Tamandi, var tyvärr den som orsakade en relativt billig men inte direkt inkorrekt straff. Henri Sillanpää var emellertid med på noterna och slängde sig ner i rätt hörn.

Under en stor del av andra halvlek låg GAIS på fjärde- och bronsplats men fick se sitt helårsresultat ramla ner till femteplats efter två mål av Malmö FF mot ÖSK. Tråkigt men samtidigt en placering bättre innan 30:e omgången spelades och GAIS är bäst i stan.

Nu följer sådär fyra-fem månader av koma och löjligheter. Mervan Celik kommer med all säkerhet att försvinna. Wanderson do Carmo har det inte hörts något konkret om även om det inte är osannolikt, och måhända även bra för ekonomin, att han får ett eller ett par erbjudanden under vintern. Det är svårt att sia om det går att upprepa denna placering nästa år men som jag ser det är det viktigast att bygga vidare långsiktigt. Tappar vi Mervan och en eller två startspelare till så är det möjligt att vi tappar placeringar 2012 men förhoppningsvis skall inte degradering vara aktuellt. GAIS klubbledning, spelare och supportar kommer troligen inte att drabbas av någon hybris som kan hota den långsiktiga utvecklingen, även om ekonomin oroar mig en smula.

En fråga är om Dime eller Sillen skall vara förstaval nästa säsong. Jag avser att återkomma med svaret på denna fråga i veckan, så har vi i alla fall en sak klar inför nästa säsong.

Betala extra för dålig kompatibilitet

Som synes är jag i gnällartaget denna vecka. Trevligt att vara tillbaka i gamla goa gängor igen efter åratal av lycka och förnöjsamhet! Som jag tror jag nämnt tidigare hänger den dåliga uppdateringen på senare tid delvis samman datorproblem. Som en följd av dessa problem ominstallerade jag min gamla dator med det linuxbaserade operativsystemet Ubuntu. En i många avseenden trevlig upplevelse som bidrar till att få mig att känna mig ung och hipp igen, på den tiden jag kunde hantera DOS. Ung och hipp som sagt.

Ubuntu medför emellertid en del bök och problem. Allt fungerar inte smidigt på ett operativsystem som är gratis och just för att det är utvecklat av unga, hippa människor som kan datorer är det emellanåt svårt att veta hur man skall lösa sina problem. Nåväl, det är la priset man får betala för ett helt gratis OS.

För en tid sedan så dog en person som till synes avgudades av unga, hippa, njursäljande människor – Steve Jobs. Det skall erkännas att även jag en gång i tiden – när jag var ung och hipp – på samma sätt som många andra talade illa om Bill Gates, även om jag aldrig ägt någon Mac och faktiskt använde Windows fram tills nyss. Att gå runt i svart polo och vara otrevlig mot sin omgivning, vilket tydligen medelålders Jobs var mest känd för, var något jag själv höll på med en del mellan typ 21 till 23 men vem är jag att döma?

Jag har emellertid problem att tala väl om ett företag som säljer varor som både är dyrare än konkurrenterna och dessutom så infernaliskt okompatibla med sin omgivning. Av någon anledning har vi en iPod hemma, något som lämnats över av någon av dagens bortskämda tonåringar. Denna användes främst för att jag skulle kunna lyssna på Football Weekly när jag var ute och joggade eller liknande. Redan när vi hade Windows störde jag mig på det värdelösa men obligatoriska programmet iTunes. Detta har försvårats ytterligare i och med övergången till Ubuntu:

”Apple closely guards and purposely obscures the workings of iPods even going so far as to alter it from time to time to intentionally make it difficult for non-Apple software and hardware to interoperate with iPods.”

Ubuntu.com

När jag trodde att jag fört över programmet och åkt iväg till stället jag skulle träna visade det sig att överföringen inte hade fungerat och jag fick gymnastisera till musik istället. Vad är det för allvarligt fel på människor/marknad när ekonomiska vinster kan uppnås genom att ta saftigt betalt för något som inte fungerar bra med något annat?

Posten för alla?

Knappt hinner jag beklaga mig över det moderna, affärsmässiga Televerket – som brutit mot uppmaningen att inom Sveriges gränser erövra Finland åter och gått in i en union med finska Sonera – och hur tråkigt det är att vara gammal glesbygsbo förren det smattrar till i brevlådan och jag får erfara att även vi vitala storstadsbor ej är befriade från affärsmässighetens konsekvenser. Ja, på grund av en uppenbar brist i någon kulturgeografisk-demografisk begreppsdefinition är Uppsala nu Svea rikes fjärde storstad. Säga vad man vill men någon storstad är det icke.

Posten – som är i union med arvfienden Danmark numera – meddelar mig glatt att postombudet för mig inte kommer att ligga en trappa ner. För mitt postnummer och 14 andra postnummer är det slut på dessa sötebrödsdagar. Postombudet i min granskapsgalleria skall försvinna och vi får ta och traska bort till en nyrenoverad galleria för lyxprodukter på andra sidan järnvägen. Man kunde tro att utläggandet av arbetet på självexploaterande kioskägare skulle vara nog för att vara effektivt men icke! Effektivast för Posten skulle nog vara att jag och andra kunder kom och hämtade vår Post själva nere vid någpn post-terminal, placerad någonstans vid en bangård eller en motorvägsavfart där marken är billig och det inte är så kostsamt för Posten att dumpa av brev och paket.

Kanske kunde Postens affärsmässiga verksamhet förbättras ytterligare genom att kunderna får köpa frimärken, inte kontakt utan genom, legoarbete med postsortering ute på terminalen. På så sätt behöver man ju nästan ingen personal alls då kunden gör allt arbete åt än. De som inte är fattigpensionärer, studenter eller så kallade vanliga löntagare kan få betala och dra av kostnaden på sitt utökade RUT-avdrag?

Nej, detta är givetvis inte en helt oproportionerlig reaktion på att ”servicen” flyttar 750 meter längre bort. Då köerna på det numera snart avvecklade ombudet var så korta kan man ju verkligen räkna med att köerna på Hemköp i Svavagallerian kommer att innebära en snabb affär på sådär 15-20 minuter.

Telefon för alla?

Märker att även media har börjat uppmärksamma vad jag fåt höra via min bättre hälft, som har äldre släktingar i glesbygden: Televerket har börjat koppla ner det fasta nätet ute på landsbygden, där det bor många äldre utan vana vid moderna telekommunikationslösningar, och ersatt det med alternativ som tycks fungera mycket sämre och dessutom är dyrare för kunden.

Att televerket skall drivas på affärsmässig basis tycks i detta fall krocka med det samhällsbehov som finns. Om det nu är så kostsamt att låta gamla kopparledningar liggar kvar, och för vilket många av de äldre en gång i tiden fått betala för, så måste PTS eller motsvarande gå in och betala mellanskillnaden för att äldre människor skall få tillgång till telefon, vilket numera torde betraktas som en förutsättning för att få tillgång till de välfärdslösningar för vilka dessa äldre människor betalat skatt för i årtionden.

Vi kan ju inte skäppa iväg alla åldringar till Ukrania, då det skulle bli för dyrt. Persontransporterna är säkert utlagda på effektiv, privat entrepenad.

GAIS 1 – 0 dls

Så kommer tillslut ett kortare referat kring denna minst sagt säsongavgörande match. Jag skulle vilja säga att de dåliga uppdateringarna handlar om att jag suttit och läst i den nya manualen. Jag kan också skylla på att datorn har kraschat och jag fått installera Ubuntu (Linux) för att komma runt något märkligt problem. I realiteten måste jag tyvärr erkänna att det beror till viss del på trötthet. Trots, eller kanske just på grund av att, att vi gått mot den bästa säsongen sedan 1989 har de senare omgångarna med halvt om havlt onödiga förluster gjort att jag inte orkat hålla uppe mitt normala engagemang. En derbyseger gjorde däremot en hel del till för att lyfta mig ur denna höstsäsongsdepression.

Segern, som jag utgår från att mina läsare numera är väl bevandrade i genom att ha trålat runt på nätet efter än mer information (det skall även sägas att medias närmast totala ointesse för denna match, som i mina ögon var höstens viktigare, under måndagskvällen var irriterande. Men klart, har Hammarby spelat en match så är det ju prio ett för media).

Som jag ser det finns vann vi slaget i alla tre delar av planen och detta bidrog till GAIS på många sätt klara seger. Sju mot noll i avslut mot mål säger la det mesta – Henri Sillanpää gjorde ju inte bort sig men kunde antagligen ersatts med en säck potatis utan att segern blivit mindre klar för det. Försvaret i GAIS spelade för motståndet på ett utmärkt sätt. Det enkla och förutsägbara sätt på vilket dls anföll (vilket dock kan vara väldligt effektivt när det klaffar – se Gefle) med långa höjdbollar på anfallare medförde att Firma Fredrik Lundgren och Calum Angus tämligen enkelt kunde gå upp och vinna kampen. Samtidigt gick linjen inte bort sig genom att gå för högt och möjliggöra för genombrytningar, något den där Hysén Jr. annars har förutsättningar för.

Att dls fortsatte med detta till synes menlösa anfallsspel även i andra halvlek, då de endast hade en frispark från 30-35 meter som betecknades som avslut enligt SvFF:s statistik, berodde på att GAIS vid det laget hade vunnit kampen om mittfältet. Reuben Ayarna och Markus Gutafsson hade löpt bort dem och i andra halvlek klarade motståndarna inte av att pressa båda dessa herrar utan att ge bort luckor till en viss Wanderson do Carmo. Att ge den centrala länken Ayarna-Wanderson så mycket gemensamt utrymme är ett katrastrofalt misslyckande.

Anfallsspelet hämades som vi vet av att Eric Bassombeng ännu ej lärt sig hur han inte skall stå offside när han spelar centralt (då ytterbackar ofta ligger några steg framför kan han som mittfältare ligga mer på gränsen utan att vara offside hela tiden) men samtidigt var hans spel med bollen i spel utmärkt och att han likt en indisk ormtjusare kunde paralysera tre dls-backar och sedan spela över en fristående Erik Johansson vid det välförtjänta segermålet visade med synbar tydlighet hur mentalt och fysiskt överkörda deras försvar var i det läget.

Lite kringhoppande på puben i Muppsala (min bordskamrat har bott här så mycket längre – vi får la se. I så fall vill jag ha högre inkomster och en säsongsbiljett på Gamla Ullevi) följdes av de där onödiga minuterna av smärta och närmast golvsittande innan segern var klar. Senast jag var på ett derby så förlorade vi matchen på sista sparken och jag kunde nästan inte föreställa mig något annat än att detta skulle ske igen. Dls hade emellertid bara en framstormning som hade förutsättningarna för att sluta i en sådan katastrof. Istället var det GAIS som låg närmare 2-0, vilket understryker hur klar segern var.