Simon Kuper

Dime Sillanpää

I senaste Offside läste i helgen ett reportage som på sätt och vis var en besvikelse men trots allt en trevlig läsning. Jag talar om Simon Kupers artikel ”Nördarnas revansch”. Besvikelsen består i att jag redan läst reportaget, eller snarare ett reportage med samma ämne av samma författare, någonstans på det världsomspännande nät vi kallar internet.

Det hindrar mig inte från att bli entusiastisk ännu en gång. Jag är nämligen fullständigt värdelös som fotbollsspelare. Om jag träffar bollen är jag nöjd. Tillsammans med en tidigt rotad ovilja mot att underordna mig hierarkier och kollektiv innebär detta att mitt intresse för fotboll inte emanerat från någon personlig erfarenhet av spelet i sig. Istället är det två andra faktorer som ligger bakom mitt intresse för spelet. Dels är det förstås supporterlivet som sådant. Träffa människor, dricka öl och vara del av en (just det) kollektiv gemenskap. En andra, minst lika stor anledning, är emellertid min likaledes tidigt utvecklade nördighet.

Simon Kupers artikel börjar med amerikansk brännboll. Baseball och intresset för det har längre präglats av statistik, vilket jag erfarit genom ett antal Paul Auster-romaner. Det är rätt lätt att omvandla Baseball till statistik och detta tycks ha gjorts från ett tidigt skede men märkligt nog dröjde det ända upp till 2000-talet till statistiska analyser började tas på allvar och ändra spelet. Mannen bakom detta Billy Beane, en medelmåttig spelare med latent nörderi inom sig.

Nu har även denna vurm för statistik analys nått fotbollen. Nu är det förvisso inte en helt ny idé. I artikeln nämns exempelvis Charles Reep i förbigående. Reep, som var stridspilot, började anteckna hur många passningar som ett lag hade innan de kom till avslut. Artikeln går inte in på detta men det gör bland annat Jonathan Wilson i Inverting the Pyramid (min recension). Reep kom till slutsatsen att snabba avslut, som föregicks av få passningar inom laget, var att föredra framför långa anfall. Detta påverkade det engelska spelet men var till synes ett resultat av ett analytiskt felslut. De flesta mål gjordes efter tre eller färre passningar (moves är ordet som används i texten), vilket förordade ett direkt spel. Emellertid verkar Reep inte riktigt insett betydelsen av att, då antal avslut som föregicks av fler än tre passningar tycks ha lett till en hög målprocent än kortare spelsekvenser. I och med den Barcelonska tici-taca-fotbollen som nu förhärskar är det den motsatta uppfattningen till Reeps som dominerar.

Nåväl, åter till mig (äntligen!). Mitt fotbollsnörderi hänger samman med spelserien Championship-/ Football Manager. Sedan CM 3 släpptes 1999 har detta varit ett återkommande missbruk, som under perioder förbjudits av min bättre hälft. Innan min redan omnämnda datorkrasch hade jag tagit upp Varbergs Bois från division 2 till allsvenskan och höll på med en framgångsrik debutsäsong efter att i första matchen besegrat dls med 5-0 på bortaplan. Då CM initialt var helt och hållet text- och sifferbaserat har jag en vana av att bedöma spelare och lags förmågor utifrån statistik. I fotbollsvärlden börjar nu sådan statistik sammanställas i allt högre grad, till exempel bollinnehav och emellanåt även passningsprocent som presenteras i bild, men få av det når den intresserade nörden i form av tillgängliga statistikdatabaser. Svenska Fotbollshistoriker och Statistiker (SFS) har än så länge enbart arbetat med matchresultat och tabeller.

Från denna långa narcisistiska harang vill jag komma till den analys som jag utlovade i slutet på föregående inlägg. Vad kan vi göra med den lilla information vi har? Jo, i texten finns följande stycke som ger underlag för ett viktigt statistiskt mått som används av fotbollsanalytiker:

”Beans anhängare inom fotbollen har under årents lopp lärt sig hur de ska värdera målvakter. Den viktigaste siffran är andelen räddningar på skott inifrån straffområdet. Om man inkluderar samtliga ingripanden får man även med lösa, rullande långskott från 30 meter – den sortens enkla bollar som målvakter i de bästa lagen ofta får ta hand om.”

Genom att använda mig av SvFF:s livescorefunktion, som visar på en karta varifrån skotten har kommit för varje allsvensk match, har jag gått igenom samtliga matcher för GAIS under 2011 och räknat ut antal skott innanför straffområdet. Detta inkluderar måhända också en och annan räddning i form av utespelare som rensat på mållinjen men det är inte möjligt att särskilja detta. Sedan har jag inte använt mig av antalet mål inifrån straffområdet, utan alla mål. Detta då insläppta mål enligt min uppfattning bör tas upp oavsett var de kommer ifrån. Detta medför att det är hypotetiskt möjligt att släppa in mål fast antalet avslut i beräkningen är satt till noll. Detta har emellertid inte varit aktuellt. Måhända kan jag göra om det hela senare, men tar ju lite tid att ta sig igenom 30 livescore-fönster.

Som 1894 konstaterat stod Dime och Sillanpää 15 gånger var, vilket torde innebära att jämförelsen blir någorlunda rättvis. Om någon av målvakterna bara stått en handfull gånger hade de kanske gynnats mycket av att möta en riktigt bra eller dålig avslutare. Som en följd av detta använder jag mig av termen skott per insläppt mål, där ett högre värde indikerar en högre räddningsprocent. Motståndarna har behövt skjuta fler skott mot mål inne i straffområdet för att få utdelning (egentligen skulle jag ju särskilt detta när jag väl höll på och samlade in data men morgonkaffet hade inte riktigt slagit in ännu).

Dime Jankulovski
34 år, 188 cm, 90 kg
15 matcher
Skott mot mål inifrån straffområdet: 46
Insläppta mål: 16
Skott per insläppt mål: 2,875
 
Henri Sillanpää
32 år, 189 cm, 88kg
15 matcher
Skott mot mål inifrån straffområdet: 53
Insläppta mål: 17
Skott per insläppt mål: 3,118
 

Resultatet indikerar att Henri Sillanpää är en bättre målvakt än Dime Jankulovski under säsongen 2011. Ett modifierat räddningsprocent på 65 procent för Dime och 68 procent för Sillanpåå. Skillnaderna är inte så värst stora. Måhända behöver jag göra en jämförelse med några andra målvakter för att se om det hela är av någon större betydelse.

Annonser

Fotbollens framtid XVIII : Oköpt är bästa köpet

Under början januari handlade väldigt mycket av mitt fotbollsintresse om den förväntade storförsäljningen av den allsvenska skyttekungen Wanderson do Carmo. Det hela gick inte så smidigt som en del hade förväntat sig. Mångmiljonbeloppen devalverad snart ner i en rak linje mot en kaffe och en muffins för hans kontrakt.

Kiviks marknad är inte öppet i januari. Under sommaren kan vi dock vänta oss att Wanderson kommer att finnas till försäljning här

Efter en tid blev det hela en smula påfrestande och spekulationerna i media tröttsamma med alla eventualitet, kansken och erfaranden att jag helt sonika stängde av det flödet in i min vintertrötta hjärna.

Man undrade dock varför det var så förtvivlat svårt att sälja en allsvensk skyttekung. Finanskris i all ära men nog brukar svenska klubbar i allmänhet uppleva att de har problem att behålla talang, inte att sälja dem. Allsvenskan är att betrakta som en C-liga och det finns mängder av B-ligor med pengar nog att locka över habila spelare som vill ha lite mer i lön och bonusar innan tillvaron på den den ordinära arbetsmarknaden står för dörren. Wernbloom lär ju behöva alla pengar han kan få…

(ja, det var kanske lite väl elakt av mig. Det är rätt att hacka på människor som tjänar mycket pengar, men inte för att de tycks vara lite bakom flötet. Fredrik Lundgren, som inte tjänar samma summor som Wernbloom, kommer knappast ha några större problem på arbetsmarknaden efter karriärens slut)

Crucially: transfers are going out of fashion. Ever fewer football officials believe that buying players improves their teams. That is partly because Europe’s most successful clubs – Barcelona, Chelsea, Arsenal and Manchester United – are wary of transfers.

– Simon Kuper

Simon Kupers helgkrönika i Financial Times ger måhända en pusselbit till en lösning på osäljbarhetsgåtan. Det är inte bara en fråga om finanskris utan det har även blivit omodernt att köpa spelare. Efter Bosman-domen är det i första hand spelarna och agenterna som tjänat på en ökad cirkulation av kontrakt till höger och vänster när klubbar slängt ut pengar med förhoppningar att köpa en marginellt bättre spelare än en habil kille de redan har.

Nu skall det alltså satsas på kontinuitet och egna produkter istället. Den Lilla Satan torde vara en omhuldad och populärt exempel från den allsvenska scenen. När de tappar en spelare så lyfter de upp och skolar in en junior istället. Ja, med en del undantag då. Fast om ett par år kommer la Pärlan betecknas som en egen produkt, i alla fall om han blir en landslagsälskling.

Får la se hur länge denna trend håller i sig. Om vi i högre utsträckning kommer att få se lagbyggen både på allsvensk träsknivå och Europeisk toppnivå , där klubbar får behålla spelare någon säsong längre innan de är bra eller dåliga nog för att byta klubb, eller om vi snart kommer att se en återgång till den Silly Season både sommar och vinter som vi nu hunnit vänja oss vid och beteckna som normalt. När allsvenska klubbar talar om kontinuitet så brukar det sällan vara längre än ett par säsonger – se exempelvis på Djurgårdens upp som en sol och (nästan) ner som en pannkaka under just 00-talet.

Instead, it is the less successful clubs that are obsessed with transfers. Real Madrid, Manchester City, Spurs and Newcastle make hilarious blunders that educate everyone else.

– Simon Kuper igen

Måhända är det lite magstarkt att säga att Real Madrid är mindre framgångsrikt. Kom dock att tänka på Offsides tioårsjubileumsnummer där en genomgång av 00-talets Ballon D´Or-vinnare där Real Madrid beskrev som vinnarnas kyrkogård (vår närmaste motsvarighet i Sverige torde vara Real Malmö).


För en tid sedan läste och recenserade jag Why England Lose, en bok av Simon Kuper och Stefan Szymanski, som jag gav ett ljummet omdöme.

Ja, Offside fyller tio år i år. Jag har samtliga nummer. Trots de har jag aldrig prenumererat på magasinet (kanske för att jag aldrig lär mig stava rätt till ”prenumerera”). Måhända har det tappats en del gnista och kärleksfull nördighet genom sin framgång men nog är det fortfarande, oftast, läsvärt.