GAIS 1 – 0 dls

Så kommer tillslut ett kortare referat kring denna minst sagt säsongavgörande match. Jag skulle vilja säga att de dåliga uppdateringarna handlar om att jag suttit och läst i den nya manualen. Jag kan också skylla på att datorn har kraschat och jag fått installera Ubuntu (Linux) för att komma runt något märkligt problem. I realiteten måste jag tyvärr erkänna att det beror till viss del på trötthet. Trots, eller kanske just på grund av att, att vi gått mot den bästa säsongen sedan 1989 har de senare omgångarna med halvt om havlt onödiga förluster gjort att jag inte orkat hålla uppe mitt normala engagemang. En derbyseger gjorde däremot en hel del till för att lyfta mig ur denna höstsäsongsdepression.

Segern, som jag utgår från att mina läsare numera är väl bevandrade i genom att ha trålat runt på nätet efter än mer information (det skall även sägas att medias närmast totala ointesse för denna match, som i mina ögon var höstens viktigare, under måndagskvällen var irriterande. Men klart, har Hammarby spelat en match så är det ju prio ett för media).

Som jag ser det finns vann vi slaget i alla tre delar av planen och detta bidrog till GAIS på många sätt klara seger. Sju mot noll i avslut mot mål säger la det mesta – Henri Sillanpää gjorde ju inte bort sig men kunde antagligen ersatts med en säck potatis utan att segern blivit mindre klar för det. Försvaret i GAIS spelade för motståndet på ett utmärkt sätt. Det enkla och förutsägbara sätt på vilket dls anföll (vilket dock kan vara väldligt effektivt när det klaffar – se Gefle) med långa höjdbollar på anfallare medförde att Firma Fredrik Lundgren och Calum Angus tämligen enkelt kunde gå upp och vinna kampen. Samtidigt gick linjen inte bort sig genom att gå för högt och möjliggöra för genombrytningar, något den där Hysén Jr. annars har förutsättningar för.

Att dls fortsatte med detta till synes menlösa anfallsspel även i andra halvlek, då de endast hade en frispark från 30-35 meter som betecknades som avslut enligt SvFF:s statistik, berodde på att GAIS vid det laget hade vunnit kampen om mittfältet. Reuben Ayarna och Markus Gutafsson hade löpt bort dem och i andra halvlek klarade motståndarna inte av att pressa båda dessa herrar utan att ge bort luckor till en viss Wanderson do Carmo. Att ge den centrala länken Ayarna-Wanderson så mycket gemensamt utrymme är ett katrastrofalt misslyckande.

Anfallsspelet hämades som vi vet av att Eric Bassombeng ännu ej lärt sig hur han inte skall stå offside när han spelar centralt (då ytterbackar ofta ligger några steg framför kan han som mittfältare ligga mer på gränsen utan att vara offside hela tiden) men samtidigt var hans spel med bollen i spel utmärkt och att han likt en indisk ormtjusare kunde paralysera tre dls-backar och sedan spela över en fristående Erik Johansson vid det välförtjänta segermålet visade med synbar tydlighet hur mentalt och fysiskt överkörda deras försvar var i det läget.

Lite kringhoppande på puben i Muppsala (min bordskamrat har bott här så mycket längre – vi får la se. I så fall vill jag ha högre inkomster och en säsongsbiljett på Gamla Ullevi) följdes av de där onödiga minuterna av smärta och närmast golvsittande innan segern var klar. Senast jag var på ett derby så förlorade vi matchen på sista sparken och jag kunde nästan inte föreställa mig något annat än att detta skulle ske igen. Dls hade emellertid bara en framstormning som hade förutsättningarna för att sluta i en sådan katastrof. Istället var det GAIS som låg närmare 2-0, vilket understryker hur klar segern var.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s