GAIS 1-0 Hammarby IF

Så fick gröna raketer stiga mot skyn, även om det inte var något som jag märkte framför televisionsapparaten. En skön och i ett antal avseenden välförtjänt seger. Även om det skall sägas att Hammarby i långa stunder under framförallt var det spelförande laget. Att ha bollen mest vinner emellertid inte nödvändigtvis matcher och en eloge skall även kunna delas ut för ett gott försvarsarbete. Innan denna match, i en senkommen reflektion kring föregående seger (två i rad!), så undrade jag om inte GAIS mittfältare skulle börja pressa över hela banan, då jag inte kunde se hur de skulle klara av att hålla en linje. Så fel jag hade! GAIS försvarade som lag betraktat förnämligt under i stort sett hela matchen.

Två band av fyra grönsvarta spelare som täckte upp och gjorde det svårt för ett, ärligt talat, lite fantasilöst och trögt gästande lag i det där bortastället som man nu nästan börjat utveckla lite positiva känslor kring. Initialt oroade jag mig kanske framförallt för att Hammarby, som enligt rapporterna (däribland en kollega) skulle vara bra på kanterna, skulle springa förbi Calum Angus och Mirza Mujcic och lämna dem på efterkälken och därigenom riva upp hela GAIS försvarslinje. Så blev sällan fallet. Även om Mirza vid några tillfällen gjorde felbeslut och, i början av matchen, tenderade att hamna för långt in i banan och glömma bort sin kant, så måste man ändå säga att det var en rejäl förbättring mot förra gången, då han orsakade en straff och därefter blev utvisad. Angus var samtidigt något av en gigant på andra kanten och med två stabila och nickstarka innerbackar i Andreas Augustsson och Björn Andersson som stod upp mot motståndarnas ofta rätt småväxta och veka figurer fanns det sällan så värst mycket att oroa sig för. De största anledningarna till oro var nästan deras dåliga, och frekventa, hörnor som hamnade så snett och vint att de helt enkelt var svåra att förutspå. Dessutom kom yttermittfältarna ofta ner och hjälpte till på ett föredömligt sätt, vilket medförde att ytterbackarna inte blev lämnade åt sitt öde.

Framåt hade detta som konsekvens att det mestadels blev snabba omställningar på Joel Johansson och Mommo. Joel slet som ett djur och vann flera gånger bollar som tycktes förlorade genom att pressa motståndarbackarna, sig själv och planens linjer till det yttersta. Tyvärr så fick han allt för ofta för mycket tid att tänka och siktet var inte väl inställt. De flesta avslut gick långt över och utanför. Mommo arbetade hyfsat som target med ryggen mot mål men hans förmåga att passa vidare är, som oftast, rätt begränsade. Det blir oftast pösiga småpassningar som snarare fångas upp av motståndarnas mittfältare än når rätt adress.

I andra halvlek kunde GAIS lyfta upp sig lite och kunde emellanåt visa upp ett både effektivt och vackert passningsspel i hyfsad fart med både korta och långa bollar som satte press på gästernas försvarslinje. Den straff som vi fick i och med att Joel föll i mitten på andra halvlek var också korrekt, vilket är trevligt i sammanhanget. Att den utmärkte Andreas Drugge träffade stolpen -likt två andra avslut under matchen, inte minst när inbytte Linus Tornblad kom på en kontring i slutet av matchen – innan den studsade rätt.

Strax innan matchen hade min laptop behagat kollapsa fullständigt så det var förbannad tur att matchen gick på televisionen och inte var något som jag fick se på annat sätt. Det är la typiskt att ingen glädje är oblandad.Som tur är går även nästa match på teve fyra sport. Lite mer orolig över matchen efter det, någon irriterande konferens eller liknande den helgen. Hoppas jag kan komma undan på något sätt. Jag har emellertid allt mer dåligt samvete för mitt undermåliga gaisande i och med att jag sitter här och gnäller. GAIS som är så snälla att sända mig matchbladet inför varje hemmamatch och allt. Nå, jag försöker jobba på framtida generationer. Min tvååriga dotter känner igen GAIS sköld – ser matchprogrammet och säger ”pappa”- samt satt i soffan och sa ”heja gajs!” innan min bättre hälft tvingade henne i säng.

IFK Värnamo 1-2 GAIS

Vilket bättre tidpunkt att skriva en matchskildring på förmiddagen innan ännu en GAIS*match? Jag sitter på mitt kontor, omgiven av pappershögar och en hel del grönsvarta grejer. Jag har en kopp som jag köpte på förvisningen av nya gamla Ullevi, som ligger under min uppslagna kalender, under skjortan har jag en GS-tröja som jag har för mig att jag köpte i samband med en resa till Örebro, på kroken bakom mig hänger min gröna Bakaou-tygpåse som jag nu använder som attachéväska efter att min genomskinliga påse från skräckkabinettet som är Kungliga Biblioteket, började gå sönder och som kom tillsammans med den bok som jag beställde, fick och hämtade ut på Hemköp i Svavagallerian igår.

Med alla dessa GAIS-prylar runt mig är det ju lite konstigt att jag inte på rak arm kommer ihåg något av matchen. Eller i alla fall inte direkt, för långsamt börjar vissa detaljer komma tillbaka till mig. Som att GAIS tokdominerade första fem minuterna och hade ribb- och stolpträffar till höger och vänster i en kakafoni av målchanser. Att GAIS inte tog ledningen initialt kan inte tolkas på något annat sätt att demiurgen återigen arbetar emot oss. Att denna ondskefulla Rex Mundi skulle vara extra strax i Jönköpings län är la knappast något som borde förvåna oss!

Sedan gick GAIS in i sitt vanliga spel som inte riktigt fungerade enligt belåtenhet. Om nu GAIS skall spela som Barcelona så måste pressen på motståndare på bollen bli mycket tuffare. Med tanke på att GAIS mittfält inte har så mycket att komma med i avseende på defensiv rutin men en del offensiva kvalitéer och för all del också arbetskapacitet (jag skall dock säga att jag inte riktigt skapat mig en bestämd uppfattning kring några av de nya mittfältarna ännu) så kanske man lika väl skulle be dem springa benen av sig och hoppas på att backlinjen sköter sitt. Sedan kommer jag att tänka på hur väl det fungerade med markeringen av Lindberg i matchen mot Ljungskile och tänker måhända om…

I andra halvlek går Värnamo ut som de bättre laget och deras ledningsmål – som jag inte förstår hur det inte kunde vara offside och reprisbilderna gav oss väl aldrig egentligen någon möjlighet att ens spekulera om ett svar på den frågan – kanske inte var helt oväntat om än inte helt rättvist. Rättvisa i fotbollsresultat är emellertid inget man får utan något man tar sig. I detta avseende så gjorde i alla fall GAIS denna gång ett adekvat jobb och det är något extra trevligt med att vända en match och gå segrande ur bataljen. 4-2 mot Hammarby någon? För denna gång var det inte GAIS som släppte in ett mål kort efter ett eget, utan värdarna. När Mommo fick bollen i straffområdet så han jag nog svära kring den förväntade missen och anfallarens bristande förmåga som bollmottagare både två och tre gånger innan han till slut lyckades få någon kontroll på eländet och kunde skyffla in 1-1.

Att sedan GAIS kunde avsluta med ett mål strax innan tilläggstid på en hörna… stopp, jag säger det igen…. på en hörna, gjorde ju inte saken sämre. Andreas Augustsson hade fått komma in, då båda våra ytterbackar gått ut skadade – ett avbräck som kommer att bli jobbigt att hantera nu till kvällen. Givet att Björn Andersson tar andra mittbacksplatsen  och Calum Angus tar ena ytterbacken så är förstås frågan vem som tar den sista positionen i backlinjen. Jag har för tillfället tappat allt förtroende för dagens ungdom (och det är inte ens några Husby-mongos fel) och hoppas på något gammalt och trögrörligt och stabilt som bara råkar stå på rätt plats vid rätt tillfälle. Kanske en korttidsrekrytering av Maldini? Nå, det finns egentligen inget att oroa sig för på planen. Den enda matchen som GAIS kommer att förlora som är av betydelse sker den sista augusti.

GAIS 0-1 Ljungskile SK

Bäst på plan var domaren, två-tre snäpp längre ner kom en mittfältare som inte var bra nog för GAIS. Diskbänksmisär på en onsdag efter en match som i långa stunder påminde om att stirra på färg som torkar. Dessutom har negget kraschat igen. GAIS är i alla fall fortsatt ovanför nedflyttningsstrecket efter en femtedel av seriens matcher.

GAIS första halvlek präglades av ett frapperande taktiskt misstag och ett LSK som låg rätt i positionerna. Initalt såg GAIS trygga ut med bollen. Problemet var spelet utan boll. I och med att GAIS spelade fram relativt långsamt och motståndarna låg lågt med sin försvarslinje tappade hemmalaget lätt och ofta bort initiativet så fort den där bollen skulle passeras från en spelare till en annan via en så kallad passning. Efter sådär femton minuter medförde dessa framspel som aldrig riktigt gick fram till att de grönsvarta spelarna tycktes tappa förtroendet och det var istället ex-Panos, som är så fattiga att de kanske snart inte har andra kläder att spela i (de har tydligen inte sms-lån där uppe i Bohuslän, kanske Wallin kan tipsa dem), som kom in i matchen. I detta uppenbarade sig det lilla taktiska misstaget att ingen verkade veta vem som skulle ta hand om den där Jonas Lindberg som fick ytor mellan försvar och mittfält på ett sätt som Wanderson aldrig fick av något lag. Skulle mittbackarna, de för övrigt fullt godkända Björn Andersson och Calum Angus, gå upp och försöka ta bort honom eller fortsätta  bevaka den enda anfallaren eller skulle kanske eventuellt någon på mittfältet kanske eventuellt överväga att måhända göra att han inte fick springa runt där? Jag förstod för övrigt aldrig riktigt varför GAIS gjorde sig av med honom, då jag i princip är av uppfattningen att det är bättre att försöka utveckla det man har istället för att att titta på vad spelarna på det där grönare gräset på andra sidan ser ut. Nå, Sverige och världens agenter är nog glada att det finns så många klubbar som glatt ersätter en habil mittfältare med en annan förmodat habil mittfältare, då det är klubbarna som får betala transaktionskostnaderna.

Framåt låg problemet i GAIS ofta långsamma tempo och bristande bredd, vilket gjorde det enkelt för LSK att diciplinerat samla sig och vänta på att våra spelare skulle tappa bort bollen på ett försök till en passning på en stillastående spelare. Samtidigt så eliminerades i stort sett möjligheten att använda våra anfallares fart. I vissa fall kanske det är lika bra det, för mycket tid är ju med tanke på insatsen mot Öis ett stort problem för Joel Johansson, då han tycks vara bättre ju mindre han tänker. Det tog en halvtimme innan GAIS för en stund tyckte kunna bryta igenom toppen på LSK:s Crème Brûlée; Joel sköt ett skott som målvakten tvingades tippa ut till hörna och i momentet efteråt fick en återigen i övrigt tämligen osynlig Linus Tornblad ett avslut i stolpen.

Kommentatorerna spekulerade i om inte GAIS emellanåt skulle överväga att använda sig av SBoV som anfallare från start men Leman trodde att det var så att Askebrand hade en spelidé som han ville utveckla. Denna spelidé verkar inte riktigt gå ut på att vinna, utan det är tiki-taka (efter att ha kollat upp hur man stavar till Crème Brûlée med alla sina accenter ovan ids jag inte kolla upp hur detta ”egentligen” stavas, ni fattar vad jag menar) på bönders vis. Om GAIS spel är med på antikrundan om sådär tvåhundra år kommer Knut Knutssons efterföljare att hylla denna allmoge-efterapning av denna tids rådande trend men det kommer nog inte att ge några poäng mot LSK, som vet vad de är och vad de står för – oavsett om spelarna är från Bohuslän eller Belo Horizonte.

Andra halvlek var under stora delar, fram tills målet i alla fall, något av ett sömnpiller och det krävdes en fast situation för att bryta dödläget där två motståndare lite lojt hängde på varandra. Den som bjöd upp till dans var vår målvakt Tommi Vahio som representant för värdklubben gentilt ställde upp muren fel och sedan ställde sig själv lika snett åt samma håll. Nog för att Lindberg har ett bra skott men att kunna skjuta en stilliggande boll rakt i öppet mål är kanske något man förväntar sig att en semi-professionell offensiv mittfältare skall klara av. Därefter gjorde GAIS några panikartade och till synes inte så värst genomtänkta försök att vända matchen utan att egentligen ge mig något hopp att så faktiskt skulle ske.

Såg matchen via Csports. 79 spänn kostar det numera och det är enligt vad jag erfar för att de har väldigt få kameror. I det stora hela förbättrar det produktionen genom att det inte blir så värst mycket hattande med menlösa närbilder på spelare, domare, publik, tränare, någon kändis i publiken et cetera. Nästan bara raka enkla bilder som ger överblick. Närbilder är ju egentligen bara intressant när exempelvis Migen Memelli- skyttekung i Bordurien… förlåt, Albanien– värmer upp på Majvallen.

ÖIS 0-1 GAIS

-Det luktar ångestsvett.

Så kommenterade min bättre hälft när hon gick från köket till sovrummet och i vardagsrummet såg mig ligga på golvet med en kudde som snutte i famnen. GAIS ledde då ännu inte med 1-0 och spelade med en man mer (två, om man får tro ujsarnas historieskrivning). Jag kan knappast föreställa mig att lukten i vardagsrummet blev bättre därefter, då detta snarare förstärkte känslan av nära stående undergång och förnedring.

GAIS inledde detta derby bra men började allt med att tiden gick att tappa mark. Jag skulle säga att problemet framförallt låg i relationen, och distansen, mellan mittfält och försvar. Medan ett offensivt mittfält fungerade bra när GAIS kunde ta kontroll på mittfältet och på detta sätt kunde bygga upp lite tryck, var det lite si och så när Öis fick lite momentum åt andra hållet.

För en gångs skulle innebar den svenska domarkårens märkliga, och enligt min uppfattning avsiktliga och dirigerade, nivå till GAIS fördel. En öisare blev utvisad i slutet på första halvlek efter två gula kort. Det var inte i strikt mening fel och eftersom GAIS har fått flera utvisningar och kort som inte varit värre än så så går det att säga att det inom den bubbla som är superettan så var det helt korrekt. Med tanke på detta får spelaren skylla sig själv, som inte kan kontrollera sitt temperament efter ett vackert GAIS mål som inte heller det blev odiskutabelt. En boll in från långt nere till höger från Hampus Andersson nådde Andreas Drugge som slog till.

Med en man mer och ledning kunde man hoppas att GAIS skulle få ut mer av sina kontringsmöjligheter. Tyvärr kunde Joel Johansson inte förvalta sina chanser, utan fick snarare allt för mycket tid att tänka. Linus Tornblad var i sin tur inte riktigt på topp och en smula blek. Resultatet bestod därför och Öis kunde också allt mer sätta press på ett GAIS som tycktes allt mer handelsförlamat av stundens allvar. Björn Andersson och Calum Angus gjorde ett bra jobb i backlinjen men chanserna blev ändå för många. Med tiden verkade detta påbörjade tryck till GAIS fördel, då det tvingade ner mittfältet närmare backlinjen och förbättrade försvarsspelet. Det var när Öis verkligen började trycka på framåt som det paradoxalt sett blev lättare för GAIS att försvara, även om kontringarna förslösades.

Inte hjälpte detta så värst mycket för min mentala hälsa. Efter att under stora delar av matchen sått och gått runt med en soffkudde i famnen så låg jag under stora delar av andra halvlek på rygg mellan soffan och televisionsapparaten och vred på mig. I slutändan kunde vi emellertid dra en suck av lättnad och betrakta resultatet 1-0 som en framgång. Sedan fick jag gå och duscha, då jag luktade illa.