Månad: mars 2011

Var är mina avdrag?

Efter mitt föregående inlägg (för ack så länge sedan) om nya avdragsidéer från regeringspartiet Centern har jag med skräckblandad förtjusning följt Svenska Dagbladets artikelserie om barnpassningsbranschen, som tydligen exploderat under senare år (i alla fall i de kvarter där SvD:s journalister bor). Det senaste, föga oväntade avslöjandet var att det är få ensamstående föräldrar som betalar för denna branschs tjänster.

Det är onekligen intressant att notera centerledaren Maud Olofssons respons på detta fakta:

– Jag tycker att man kan fundera över hur man ska underlätta för ensamstående med utgångspunkt i att man ska kunna leva på sin egen lön. Det kan vara med dubbla jobbskatteavdrag, eller att man till exempel ger ensamstående en ökad subventionsgrad inom rut, säger hon.

– Efter år av pigdebatt har vi nu ett samtalsklimat där vi kan prata om att köpa tjänster utan skam. Jämför man med före avdraget var det ju ingen som hade råd överhuvudtaget.

Ja, verkligen. Det har verkligen skett en förskjutning i samhällsklimatet när förmågan att betala för hushållsnära tjänster, såsom barnpassning (dagis räknas tydligen inte) numera anses vara något som man har råd med om man kan leva på sin lön. Jag undrar nu lite försynt hur det skall gå med mina så väl behövda skatteavdrag för maltwhisky och fotbollsresor? Det är tydligt att välstånd och välfärd numera är något som börjar i toppen och sipprar ner till mindre väl bemedlade grupper. Att jag som medianinkomsttagare inte är i närheten av att tillhöra den egentliga målgruppen för dylika reformer tycks inte bekymra någon av våra politiker.

Jag är speciellt fascinerad av moderate Henrik von Sydows respons, som även den lycks vända gamla invanda och försoffade idéer till sin motsats när han söker efter sans och balans i denna välståndsöknings utvidgning till lägre skikt i samhället:

Henrik von Sydow (M), ordförande i skatteutskottet, ser inga problem med att barnvaktsbranschen framför allt nyttjas av familjer med god ekonomi och två föräldrar.

– Det är där som behovet möjligen är störst, det är där som vardagspusslet har minst marginaler. Det finns ett större behov eftersom den stora bristvaran är tid.

På vilket sätt har ensamstående mer tid, menar du?

– Ja behoven finns där också, men de är större i situationer där bägge jobbar.

Hushåll med två vuxna har således mindre tid och det är således, underförstått, mer synd om just dem. Det måste vara svårt när tiden i den övre medelklassens kärnfamiljer måste fördelas på både sommarstugan, utlandsresan och segelbåten. Sådana tidsproblem finns inte bland de ensamstående föräldrarna. Mossiga koncept såsom ökad effektivitet och därmed tidsvinster genom arbetsfördelning (en förälder hämtar barnen, en annan handlar mat) verkar inte heller vara något som von Sydow tror på. Att det går stick i stäv med hushållsnära tjänsters själva idé verkar gått honom helt förbi.

ROT, RUT och RIT

På Brännpunkt presenterar Annie Johansson, ekonomisk talesperson för Centern, och Ulf Lindberg från Almega, branschorganisationen för tjänsteföretagen i Sverige, ytterligare en av dessa bokstavsreformer för att vrida på incitamentstrukturerna på arbetsmarknaden i vad som uppfattas som en eftersträvnadsvärd riktning.

Denna gång skall IT-tjänster i hemmet subventioneras, såsom installation av datorer och nätverk. Förhoppningen är att detta skall medföra mer jobb till arbetslösa ungdomar (såhär direkt efter Dokument inifråns dokumentär om ungdomar på arbetsmarknaden), gynna teknikanvändandet i hemmet, göra svarta jobb vita och därmed dra in mer pengar till statens kassakista än vad reformen kostar. Inlägget avslutas med följande appell för framtiden:

Ta tillvara de ungas kunskaper och ge fler möjlighet att vara en del av det digitala samhället – inför ett RIT-avdrag!

När jag läser detta är det är inte annat än att jag lite nostalgiskt tänker tillbaka på Rehn-Meidner-modellen. En annan tid och med andra förutsättningar måhända; full sysselsättning. Samtidigt måste jag säga att jag känner mig tveksam till regeringens politik där olika tjänster premieras likt något slags omvänt merkantilistiska plock-i-pinn. Visst är det så att högt skattetryck och höga löner lett till att många tjänster blivit dyra i Sverige men är verkligen lösningen att ge dessa näringar skattesubventioner. Är detta en arbetslinje för 2000-talet som leder till ekonomisk utveckling och framsteg?

Nej, jag är mycket tveksam. Från min horisont tycks det i första hand bli frågan om billigare tjänster för den svenska medelklassen. Själv kommer jag knappast att nyttja någon av bokstavssubventionerna inom en överskådlig framtid men det är faktiskt inte bara avundsamhet som ligger till grund för min skepsis. Även om debattörerna tar i så de spricker och menar att detta RIT-avdrag kommer att gynna teknikutnyttjandet i hemmen så har jag lite svårt att se hur denna satsning faktiskt bidrar till något som i slutändan gynnar samhället i sin helhet.

Premierande av järnvägsbyggande och nedgrävande av bredband gav mycket mer för svensk ekonomisk utveckling och anpassning än att det blir billigare för Gösta och Berit i Askim att få hjälp att sätta upp sitt nya hemmabiosystem. Inte så att jag har något emot att Gösta och Berit skaffat sig en hemmabio och känner att de behöver hjälp och visst är det trevligt om Nathalie från Tynnered får lön för att hjälpa dem, men jag ser inte riktigt att det är resultatet värt att snedbelasta allokeringen på marknaden för att nå detta mål.