Medarbetarundersökningar: Goddag, Yxskaft!

På SvD Brännpunkt den 20/5 fanns en debattartikel skriven av tre konsulter som handlade om att medarbetarenkäter är onödiga och ett slöseri på resurser. Detta baserat på en undersökning av medarbetarenkäter inom offentliga myndigheter (även om de menar att resultaten även går att applicera på privat sektor). Nu tänker jag inte ifrågasätta deras uppfattning att medarbetarenkäter inte fyller sitt syfte, därom har jag ingen definitiv uppfattning. Däremot måste man verkligen undra hur de kan komma till en sådan slutsats när deras uppfattning om medarbetarenkäternas syfte går stick i stäv med det syfte som myndigheterna själva säger att de skall användas till.

Låt mig utveckla. Det första citatet är från början av artikeln, där konsulterna så att säga etablerar sin poäng:

”Totalt 500 miljoner kronor lägger svenska företag och myndigheter varje år på att ta reda på hur nöjda medarbetarna är, i tron att detta i förlängningen ska leda till bättre kundnytta.”

Problemet är att det faktiskt inte verkar vara kundnytta som myndigheterna de facto använder medarbetarundersökningarna till, utan något helt annat:

”För att ytterligare verifiera värdet av medarbetarundersökningarna ställde vi tre frågor till myndigheternas ledningsfunktioner om vad man i första hand använder resultatet av undersökningarna till. En god svarsfrekvens visade att man i nämnd ordning använder resultatet för att få reda på medarbetarengagemanget och den psykosociala arbetsmiljön, stärka det HR-strategiska arbetet på myndigheten samt att få fokus på HR-frågorna. Det var mycket få som angav att man använder underlaget för att bilda sig en uppfattning om medarbetarnas attityd till sitt uppdrag att få nöjda kunder. Den bild som framträder är alltså att medarbetarundersökningarna har ett påtagligt introvert perspektiv, vilket förstärker argumenten för varför dessa undersökningar bör avvecklas.”

Om nu myndigheterna i realiteten använder medarbetarenkäterna för sitt personalarbete, inte till att bidra till kundnyttan, är det då inte utifrån detta syfte som enkäternas nytta skall värderas? Nej, tydligt inte. När jag läser artikeln får jag intrycket att det är artikelförfattarna som bestämt att det är till att höja kundnyttan som enkäterna syftar och sedan bedömt dem utifrån detta, snarare än det faktiska målet. Ett bättre personalarbete leder potentiellt till lägre personalomsättning, vilket minskar kostnader i form av rekrytering och inskolning och kan också bidra till att underlätta en ändamålsenlig rekrytering genom att personalen talar bra om arbetsmiljön med vänner och bekanta. Nu finns det säkert anledning att betvivla i vilken mån medarbetarenkäter bidrar till detta mål, och om resultaten verkligen används, men det är utifrån dessa kriterier som de bör bedömas, inte utifrån konsulternas. Nu kan förvisso dessa mål också i förlängningen leda till en ökat kundnytta (varför de nu talar om medborgare som kunder vet jag inte riktigt, även om jag har mina aningar, se nedan), eller i alla fall samma kundnytta till en lägre kostnad, men det är ju inte det uttryckliga syftet med de undersökta enkäterna!

I slutändan får man kanske gratulera de tre (numera) fristående konsulterna till en reklam- och jobbsökarannons på en helsida i en av Sveriges största dagstidningar. Enligt de senaste kundnö… förtroendemätningen för svenska myndigheter så kan de ju inte förlita sig på att få jobb via AF i alla fall, så detta kanske var den bästa lösningen. Vad sådana förtäckta reklamannonser riktad till beslutsfattare inom det privata näringslivet medför för min kundnöjdhet som läsare av SvD kan vi ju ta någon annan gång…

Var är mina avdrag?

Efter mitt föregående inlägg (för ack så länge sedan) om nya avdragsidéer från regeringspartiet Centern har jag med skräckblandad förtjusning följt Svenska Dagbladets artikelserie om barnpassningsbranschen, som tydligen exploderat under senare år (i alla fall i de kvarter där SvD:s journalister bor). Det senaste, föga oväntade avslöjandet var att det är få ensamstående föräldrar som betalar för denna branschs tjänster.

Det är onekligen intressant att notera centerledaren Maud Olofssons respons på detta fakta:

– Jag tycker att man kan fundera över hur man ska underlätta för ensamstående med utgångspunkt i att man ska kunna leva på sin egen lön. Det kan vara med dubbla jobbskatteavdrag, eller att man till exempel ger ensamstående en ökad subventionsgrad inom rut, säger hon.

– Efter år av pigdebatt har vi nu ett samtalsklimat där vi kan prata om att köpa tjänster utan skam. Jämför man med före avdraget var det ju ingen som hade råd överhuvudtaget.

Ja, verkligen. Det har verkligen skett en förskjutning i samhällsklimatet när förmågan att betala för hushållsnära tjänster, såsom barnpassning (dagis räknas tydligen inte) numera anses vara något som man har råd med om man kan leva på sin lön. Jag undrar nu lite försynt hur det skall gå med mina så väl behövda skatteavdrag för maltwhisky och fotbollsresor? Det är tydligt att välstånd och välfärd numera är något som börjar i toppen och sipprar ner till mindre väl bemedlade grupper. Att jag som medianinkomsttagare inte är i närheten av att tillhöra den egentliga målgruppen för dylika reformer tycks inte bekymra någon av våra politiker.

Jag är speciellt fascinerad av moderate Henrik von Sydows respons, som även den lycks vända gamla invanda och försoffade idéer till sin motsats när han söker efter sans och balans i denna välståndsöknings utvidgning till lägre skikt i samhället:

Henrik von Sydow (M), ordförande i skatteutskottet, ser inga problem med att barnvaktsbranschen framför allt nyttjas av familjer med god ekonomi och två föräldrar.

– Det är där som behovet möjligen är störst, det är där som vardagspusslet har minst marginaler. Det finns ett större behov eftersom den stora bristvaran är tid.

På vilket sätt har ensamstående mer tid, menar du?

– Ja behoven finns där också, men de är större i situationer där bägge jobbar.

Hushåll med två vuxna har således mindre tid och det är således, underförstått, mer synd om just dem. Det måste vara svårt när tiden i den övre medelklassens kärnfamiljer måste fördelas på både sommarstugan, utlandsresan och segelbåten. Sådana tidsproblem finns inte bland de ensamstående föräldrarna. Mossiga koncept såsom ökad effektivitet och därmed tidsvinster genom arbetsfördelning (en förälder hämtar barnen, en annan handlar mat) verkar inte heller vara något som von Sydow tror på. Att det går stick i stäv med hushållsnära tjänsters själva idé verkar gått honom helt förbi.

DN:s ledarredaktions komplott mot feminism?

Jag har inte DN på jobbet men igår eftermiddag gick jag in på DN.se för att kolla om det var några intressanta ledare eller inlägg på DN Debatt. Ja, kan man säga. DN Debatt var nämligen skriven av Margareta Sandebo Eriksson. Nej, jag skall inte kommentera inlägget. Däremot får det mig att undra om att det faktum att ledarredaktionen på DN ger utrymme till Sandebo Eriksson är en del i en avancerad komplott för att misskreditera och skada feminismen…

I censurens klor

Som mina trogna läsare vet är jag intresserad och engagerad i stadsplaneringsfrågor. Detta intresse har la inte varit lika aktivt i och med flytten till Uppsala, då jag överlag finner orten rätt ointressant i många avseenden. Som vanligt är det närmast omöjligt att få bo i en miljö som jag uppskattar och jag har måhända resignerat en smula över att återigen försöka mig på en så kallad bostadskarriär, utan pengar och kontakter. Det blir la till att sitta ute i miljonprogrammet och resignera som medborgare.

På senare tiden har det varit en del debatt i lokalblaskan, vilket har satt fart på mig igen. På relativ kort tid skrev jag två yimby-artiklar, som kan ses som respons på den lokala debatten. Först som svar till Nimby-resonemang i mitt närområde och sedan mot en artikel av ett par lokalpolitiker som jag tyckte andades lite väl mycket av paternalism gentemot människor som vill bo i staden (familjer med små barn som bor i centrum vill egentligen bo ute på landet, de vet bara inte om det själva).

Tyvärr har jag i samband med detta stött på ett intressant problem. Givetvis vill jag även kommentera artiklarna direkt på tidningens hemsida, för att så att säga bidra till en levande debatt och framföra synpunkter. men av någon anledning raderades mina kommentarer på dessa artiklar nästan omedelbart. Det visar sig efter en tid att det finns någon tjomme med exakt samma namn som jag som har som vana att skriva elaka kommentarer. Den liberala tidningen UNT raderar således allt jag skriver, oavsett vad som faktiskt står i kommentarerna. Jag testade till och med att skriva i ett inlägg (inom parantes) att jag inte är han den där andra med exakt samma namn, men utan resultat. Har nu e-postat dem, men utan resultat.

En annan flitig debattör med snarlik uppfattning i stadsplaneringsfrågor, vars kommentarer får stå kvar orörda, rekommenderar att jag skall ringa till redaktionen. Så det är i det läget man är nuförtiden – det skall behövas ett telefonsamtal för att få tillstånd att kommentera på en liberal tidnings internetsida. Samtidigt strömmar SvD:s och DN:s kommentar-fält över av mer eller mindre öppet idiotiska kommentarer.

Unikt utan mening och värde

Jag har skrivit en del om det unika förut. Det tycks numera vara en standardfras att så fort en förändring föreslås inom framförallt stadsplanering så framhävs det unika som ett försvar för status quo. Förmiddagsbläddningen genom SvD gav direkt två exempel på detta. På debattsidan menar Skönhetsrådet (bara namnet känns som hämtat från ”1984”) att planer på ett nytt hus vid Karolinska Institutet hotar ”KI:s unika campus”. Tydligen är KI Sveriges internationellt set mest kända universitetscampus. Jag hade ingen aning om det, men måhända är jag inte internationell nog.

Förslaget på nytt hus är ett av Windgårdhs alla strandade Atlantångare, vilket ju förvisso inte är något unikt, det är la minst tredje gången har ritar en sådan, men jag undrar samtligt hur det går att hävda att mönstermurat rött tegel är unikt?

Sedan på kultursidorna så skrivs det givetvis om Slussen som ”unikt stadslandskap”. Ja, det är la en debatt som Stockholmare borde bli förbannat trötta på vid det här laget. jag har la ingen bestämd uppfattning om saker och ting, KI:s världsunika och berömda campus är en svart fläck för mig som obildad plebej som inte läst medicin. Tycker att Slussen är förbannt trist de gånger jag promenerat där men jag kan inte riktigt säga att jag är tillräckligt insatt i vilket förslag som är bäst. Jag måste emellertid verkligen ifrågasätta värdet av ordet unikt så som det används i stadsplaneringsdebatten idag. I strikt mening är nämligen allt unikt; Ångpannegatan på Hisingen är också ett unikt stadslandskap.

Givetvis kan det finnas miljöer som är värda att bevara. Det vänder jag mig inte emot, däremot måste detta rimligen grundas på något mer än platsens unikhet. Platsen för en planerad moské nedanför Ramberget är ju också unik, men då torde det bakomliggande syftet bakom en retorik som appellerar till platsens unikhet vara uppenbar för de flesta.

Dessutom är inte unikhet nödvändigtvis ett argument för status quo. Som påpekats på YimbySTHLM angående Slussen så var denna plats tidigare bebyggt med flera kvarter. Unika kvarter som nu är borta. Att något nu bestående är unikt innebär inte att det är bättre än det som kom innan eller det som kommer efter. Alla miljöer i bebyggt område är kulturmiljöer och är per definition annorlunda än hur de var innan. Även miljöer som inte fysiskt förändras genom att hus rivs eller byggs förändras genom att verksamheter och människor kommer och går; gentrifieras eller förslummas.

Det viktiga är inte om en plats är unik eller ej. Det viktiga är enligt min uppfattning om värdet är högre eller lägre efter förändringen än tidigare. Värdet skall här inte tolkas i strikt monetära termer utan en sammanvägning av de subjektiva värden som berörda parter anser av betydelse; pengar, utsikt, boende, lokaler, miljö, framkomlighet, skönhet, funktionalitet och så vidare. Detta är inget som det går att nå ett slutlig svar på genom en cost-benefit-analys då det i grund och botten är fråga om en subjektiv bedömning.

Genom att spela ut unikhet-kortet försöker en sida trumfa ut alla andra värden och skapa en situation där det bara finns två alternativ och där alla förändringar (det ena alternativet) per definition är av ondo. I realiteten bör stadsplanering, i den mån den skall ge genom det offentliga, bygga på möjligheten att nå kompromisser om resonemang kring vilka värden som är viktiga på den specifika platsen och om det går att se att den föreslagna ändringen kan medföra dessa värden till ett rimligt pris.

De där folkmorden

Som säkert de flesta lagt märke till har det blåst upp en diplomatisk kris i de svensk-turkiska relationerna efter att Sveriges riksdag röstat igenom att det ägde rum ett folkmord mot armenier, assyrier/syrianer och andra icke-turkiska folkgrupper i skuggan av första världskriget. Som en följd av detta kallade Turkiet hem sin ambassadör, som kommenterade händelsen så här:

– Jag hade förväntat mig att riksdagen skulle ha intagit den normala hållningen att det inte är riksdagsledamöternas jobb att avgöra om det har varit ett folkmord eller inte. Det är en fråga för historiker, för forskare att forska i och sedan komma till en slutsats, svarar hon.

Det kan jag la måhända i princip hålla med om. Det är emellertid ett ohållbart argument när man samtidigt i Sverige företräder en stat där det är förbjudet att påstå att det ägde rum ett folkmord!

Från mitt perspektiv är det uppenbart att Turkiets ståndpunkt är absurd. Även om jag inte tycker att detta är något som Sveriges riksdag skall ägna sig åt, så är det den Turkiska staten som politiserat historien från första början. Frågan är dock inte så enkel alla gånger. Jag, och de flesta andra vågar jag påstå, har lite lättare att acceptera att människor åklagas för att förneka förintelsen. Inte för att jag nödvändigtvis uppfattar det som korrekt men jag tycket kanske inte det är någon skandal.

Samtidigt får vi inte heller glömma att även svenska staten och partier har en politisk hållning till historien. Se exempelvis den infekterade debatten om Forum för levande historia, som jag flera gånger kommenterat på denna blogg.

S stökar till städandet

Kan inte låta blir att kommentera det gemensamma utspelet från Mikael Damberg från S och Eva Nordmark från SKTF angående hushållsnära tjänster. De går igenom några aspekter av detta skatteavdrag och kommer sedan till följande slutsats:

”Vi menar istället att en subventionering av hushållsnära tjänster bör ske på ett helt nytt sätt. Utgångspunken är att se behoven hos den grupp som har verkligt stora svårigheter att få livspusslet att gå ihop, nämligen barnfamiljerna och inte minst ensamstående med barn där tidspressen är extra hård. Skattereduktionen för hushållsnära tjänster till barnfamiljerna bör därför öka. […] En högre subvention av hushållsnära tjänster till just barnfamiljer har också starka jämställdhetspolitiska motiv.”

Det är onekligen intressant att S och SKTF gör det till en jämställdhetsfråga att rikets rikare hälft skall få subventioner för att hålla sig med tjänstefolk från den andra hälften. Vart tog klasfrågan vägen (historielektion för yngre läsare: Klass är inte samma sak som skolklass utan en omodern benämning på olika socioekonomiska strata, en gång i tiden ansågs S företräda ett sådant)?

De håller sig dock i vissa avseenden inom traditionens ramverk. De vänder på frågan till en efterfrågefråga till en behovsfråga. Jag kan riktigt se hur den byråkratiska blobben växer (skattesubventionen omvandlas till ett nytt bostadsbidrag). Hade de varit för 20-30 år sedan hade denna behovsprövande reform av skattesubventionen gett nya jobb i offentlig sektor för att administrera dessa nya regler. Nu har dock dessa lågproduktiva jobb försvunnit och ersatts av datorer.

Men framförallt ifrågasätter jag, vilket jag gjort förut, det vettiga med att skattesubventionera denna form av verksamhet. Det görs tydligen inga försök att skattesubventionera de offentliga pappersvändarjobb som ersatts av datorer men för hushållsnära tjänster, som i stort sett försvann på 1950-talet, skall vi understödja. Skall vi måhända återinföra varvsstödet också?

På grund av Baumols kostnadssjuka är hushållsnära tjänster och tjänster överhuvudtaget höga. Det kostar att få sitt hem städat, oftast mer än vad hushållet tycket det är värt. Således väljer hushållen som har detta behov något som de finner mer prisvärt, en Thailandssemester, 42 tums platt-tv eller vad det nu kan vara. Om de vill ha det mer städat hemma får de helt enkelt göra ett val; arbeta mindre, köpa mindre av något annat och betala för tjänsten eller helt enkelt leva med att man har det lite mindre stökigt (att inte köpa så mycket saker och istället åka på semester lite mer kanske).

Sedan 1950-talet har städtjänster helt enkelt inte varit lika attraktivt som alternativen, trots ökade hushållsinkomster i och med att kvinnor i högre utsträckning än då deltar i arbetslivet (innan dess var de i högre utsträckning hemma och städare) Jag ifrågasätter verkligen samhällsnyttan med att subventionera detta så att vissa kan ha både kakan och äta den. Förskola och liknande byggdes ut för offentliga medel just för att lösa de problem som Damberg och Nordmark nu identifierar som något som skall lösas med subventionerade hushållsnära tjänster.

Med tanke på de ramaskrin som frekvent regelbundenhet riktas mot snöröjning, SJ och kollektivtrafik i storstadspressen kanske det skulle vara mer eftertraktat att subventionera personalen som håller efter spår och vägar. Fast snart är det vår (efter att vi kommer hem från Thailand) och vi glömmer bort att det kanske blir vinter nästa år igen.

För den som vill ha ett lite större perspektiv på hushållets ekonomiska beslut i ett historiskt perspektiv rekommenderar jag varmt Jan de Vries The Industrious Revolution för ett bättre blogginlägg om subventioner av hushållsnära tjänster, se bloggen Storstad.

Noterat kring Minaret-förbud

Jag – och till synes stora delar av världen – noterade med förvåning att Schweiz genom en folkomröstning bestämt sig för att förbjuda minareter. Alplandet har för vana att ha folkomröstningar om de mest väntade och oväntade frågor och vad jag vet är det sällan som deltagandet är vidare högt. 55 procents deltagande var enligt uppgifter ovanligt högt, vilket säger en del.

Det är onekligen intressant hur integrationsdebatter oftast fokuserar på synliga men enligt min uppfattning perifera detaljer. Debatten om slöjan har varit het i Sverige och utomlands. I ett land där många gifta kvinnor på landsbygden för bara ett handfull generationer sedan förväntades bära huckle upplevs ett klädesplagg som täcker huvudet som ett kulturellt hot – Efter jazzgossar, raggare, hippies, punkare och jag vet inte vad tycker man la att det borde vara svårt att chocka folk med kläder.

Masthuggskyrkan dominerar Göteborg i sådan utsträckning att planer gjordes för att kunna spränga bort landmärket i en krigssituation för att inte ge fi en allt för god referenspunkt i landskapet.

Jag har inte så värst mycket till övers till detta sätt att tänka. Onekligen är det andra frågor kring synen på demokrati, frihet och människans rättigheter som är långt mycket viktigare än kläder och byggnader. Det är trots allt tveksamt om förbudet är i linje med FN:s konventioner om människa rättigheter, en konvention som just anklagas för att vara en produkt av en västerländsk diskurs.

Tilläggas bör att jag inte heller har något till övers gentemot hysteriskt indignerade skrik från olika auktoritära länders mot diverse skämtteckningar i danska tidningar och liknande som uppvisar en frapperande okunskap och/eller ovilja att acceptera spelreglerna i ett öppet samhälle. i många avseenden är reaktionerna mot ett förbud i högre grad uttryck för en disharmoni än de saker som förbjuds.

Medan minareter uppfattas som ett störande inslag är det fortfarande fritt fram för kyrkor. Ja, kyrkans dominans över stadsbilden tas i många svenska städer för given, fast väldigt få besöker dem. Att bygga ett hus som blockerar ett kyrktorn är per definition fel.

Brutalistiska Boston City Hall är något av de fulaste offentliga byggnader jag sett

Trots att dessa kyrkotorn får dominera i vårt sekulära samhälle accepteras de och väldigt många av de där kristna människorna klarar på något sätt att integrera med övriga delar av samhället på lika villkor. Det är givetvis det som är viktigast, inte om byggnaderna stör stadsbilden. Samma sak med tyg i ansiktet. Det relevanta är om människan bakom kan interagera och fungera i sin sociala omgivning.

Några av de kanske fulaste byggnader vi har i detta land torde vara efterkrigstidens olika modernistiska kommunalhus. Bara för att jag tycker att byggnaderna är fula så vet jag inte om jag av den anledningen är för kommunalt självstyre och demokrati.

Minst, inte max antal tecken

Numera konsumerar jag det mesta av min media via internet och jag torde inte vara ensam i detta. Även om jag egentligen föredrar papperstidningen som ren läsupplevelse har internet vissa fördelar.

En av dessa kan vara, men är allt för sällan, möjligheten att läsa andra läsares kommentarer. Kommentarer som kan innehålla både intressanta vinklar och ytterligare information.

Problemet är att allt som oftast är en majoritet av kommentarerna ren dynga av slaget ”ut med alla blattar för fan!” och ”hata gajs!”. Även i mindre känsloladdade ämnen kan de ofta vara allmänt menlösa och i praktiken utan substans.

En begränsning som kommentaren oftast måste verka inom är att texten inte får vara längre än ett givet antal tecken, exempelvis 500. Vore det istället inte bättre att införa sig av en begränsning som reglerar det minimala antalet tecken i en kommentar?

Även om det givetvis finns en och annan som kan skriva på utan att komma med något så torde människor som har orken, lusten och förmågan att skriva mer än 500 tecken, om inte i förväg så i alla fall i formulerandet av sitt inlägg, generellt sätt leverera kommentarer som ger något mer till mig som läsare utöver vad ursprungsartikeln gav.

Hyresrätten och stadens dynamik

Dagens DN Debatt angriper en fråga som jag berörde tidigare och som definitivt har att göra med min nuvarande situation i livet, hur bristen på hyresrätter försvårar rörligheten på arbetsmarknaden.

Utspelet på Sveriges kanske viktigaste sida för offentlig debatt (bortsett från negget på .nu då) är ett gemensamt utspel av ett par socialdemokrater i Stockholmsregionen och VD:n för Fastighetsägarna Stockholm. Jag har verkligen inte kunskaper nog om ekonomin för hyreshusägare och vad det föreslagna ändringarna kan innebära i praktiken.

Jag utgår lite från att socialdemokraterna slår ett slag för hyresrätter för att de anser att dessa i högre utsträckning tillhör deras kärnväljare än bostadsrätt- och villaägare gör och att fastighetsägare vill ha gynsammare förhållanden torde verkligen inte vara någon chock.

(Det är märkligt att jag egentligen är en smula skeptisk till Public Choice som teori men ändå reflexmässigt tänker på samma sätt när jag tolkar politisk retorik)

Bristen på hyresrätter är ett stort hinder för regionens tillväxt och utveckling. Hyresrätten är en mycket viktig upplåtelseform i en modern och dynamisk storstadsregion. En rörlig arbetsmarknad, stor inflyttning och många studerande kräver lättillgängliga bostäder med låg ekonomisk risk. Det är också helt uppenbart att det inte är en låg efterfrågan på hyresrätter som förklarar att det byggs för få nya hyresrätter. Tvärtom är efterfrågan långt större än tillgången, med långa köer som följd.

Jag håller dock ändå med i deras huvudsakliga ståndpunkt om varför hyresrätten är viktig för allas vår gemensamma ekonomiska och sociala utveckling och att detta verkligen inte är något som bara gäller Stockholm utan är lika sant i Uppsala (som i och för sig kan ses som en del av Gross-Stockholm), Göteborg, Malmö och andra tillväxtregioner. Att Bostadsrätten har blivit en till synes riskfri investering med en evig värdeökning är onekligen ett tecken på en bostadsmarknad i obalans. En obalans som försvårar vår viktigaste och mest värdefulla produktionsfaktor, en produktionsfaktor som samtidigt är ett mål i sig självt: Människor.