arbetsförmedlingen

Medarbetarundersökningar: Goddag, Yxskaft!

SvD Brännpunkt den 20/5 fanns en debattartikel skriven av tre konsulter som handlade om att medarbetarenkäter är onödiga och ett slöseri på resurser. Detta baserat på en undersökning av medarbetarenkäter inom offentliga myndigheter (även om de menar att resultaten även går att applicera på privat sektor). Nu tänker jag inte ifrågasätta deras uppfattning att medarbetarenkäter inte fyller sitt syfte, därom har jag ingen definitiv uppfattning. Däremot måste man verkligen undra hur de kan komma till en sådan slutsats när deras uppfattning om medarbetarenkäternas syfte går stick i stäv med det syfte som myndigheterna själva säger att de skall användas till.

Låt mig utveckla. Det första citatet är från början av artikeln, där konsulterna så att säga etablerar sin poäng:

”Totalt 500 miljoner kronor lägger svenska företag och myndigheter varje år på att ta reda på hur nöjda medarbetarna är, i tron att detta i förlängningen ska leda till bättre kundnytta.”

Problemet är att det faktiskt inte verkar vara kundnytta som myndigheterna de facto använder medarbetarundersökningarna till, utan något helt annat:

”För att ytterligare verifiera värdet av medarbetarundersökningarna ställde vi tre frågor till myndigheternas ledningsfunktioner om vad man i första hand använder resultatet av undersökningarna till. En god svarsfrekvens visade att man i nämnd ordning använder resultatet för att få reda på medarbetarengagemanget och den psykosociala arbetsmiljön, stärka det HR-strategiska arbetet på myndigheten samt att få fokus på HR-frågorna. Det var mycket få som angav att man använder underlaget för att bilda sig en uppfattning om medarbetarnas attityd till sitt uppdrag att få nöjda kunder. Den bild som framträder är alltså att medarbetarundersökningarna har ett påtagligt introvert perspektiv, vilket förstärker argumenten för varför dessa undersökningar bör avvecklas.”

Om nu myndigheterna i realiteten använder medarbetarenkäterna för sitt personalarbete, inte till att bidra till kundnyttan, är det då inte utifrån detta syfte som enkäternas nytta skall värderas? Nej, tydligt inte. När jag läser artikeln får jag intrycket att det är artikelförfattarna som bestämt att det är till att höja kundnyttan som enkäterna syftar och sedan bedömt dem utifrån detta, snarare än det faktiska målet. Ett bättre personalarbete leder potentiellt till lägre personalomsättning, vilket minskar kostnader i form av rekrytering och inskolning och kan också bidra till att underlätta en ändamålsenlig rekrytering genom att personalen talar bra om arbetsmiljön med vänner och bekanta. Nu finns det säkert anledning att betvivla i vilken mån medarbetarenkäter bidrar till detta mål, och om resultaten verkligen används, men det är utifrån dessa kriterier som de bör bedömas, inte utifrån konsulternas. Nu kan förvisso dessa mål också i förlängningen leda till en ökat kundnytta (varför de nu talar om medborgare som kunder vet jag inte riktigt, även om jag har mina aningar, se nedan), eller i alla fall samma kundnytta till en lägre kostnad, men det är ju inte det uttryckliga syftet med de undersökta enkäterna!

I slutändan får man kanske gratulera de tre (numera) fristående konsulterna till en reklam- och jobbsökarannons på en helsida i en av Sveriges största dagstidningar. Enligt de senaste kundnö… förtroendemätningen för svenska myndigheter så kan de ju inte förlita sig på att få jobb via AF i alla fall, så detta kanske var den bästa lösningen. Vad sådana förtäckta reklamannonser riktad till beslutsfattare inom det privata näringslivet medför för min kundnöjdhet som läsare av SvD kan vi ju ta någon annan gång…

Kompetensen, arbetslösheten och Volvo PV

Läser i SvD:s näringslivsdel att Volvo säger att de kanske tvingas flytta till Kina för att de råder brist på rätt kompetens i Sverige. Personalchef Björn Sällströms påstående fylls på av Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez Svanqvist och Kristina Scharp på Svenskt Näringsliv. Trots en hög arbetslöshet (8,8 procent enligt SCB) skulle det alltså inte gå att få tag i kvalificerat folk. Som vanligt är det lösningen på krisen i befolkningsfrågan, jätteproppen Orvar, som hotar och är en del av det tilltagande problemet där det inte utbildas ingenjörer i nog för att ersätta pensionsavgångarna.

Jag kan inte ett smak om arbetsmarknaden för IT-tekniker och ingenjörer men noterar att även bransch jag kan en del om tas upp i artikeln:

Det är inte bara högkvalificerade jobb som är svåra att tillsätta. I publiken [i Almedalen] finns Roger Albrecht med ett städföretag i Visby med 24 anställda.
–Vi skulle kunna vara dubbelt så många. Men det har inte gått att hitta rätt kompetens till den här ändå ganska enkla branschen, säger han.

Städjobb och andra jobb med liknande (låga) kvalifikationskrav har jag haft ett antal. Som framhävdes i en SN-rapport för en tid sedan så förmedlar en arbetsförmedlare mindre än ett arbete i månaden. Att sosse-fästet AMS ombildades till Af tycktes inte likt viftande med ett trollspö lösa alla arbetsmarknadens förmedlingsproblem. Likaledes har jag aldrig fått ett sådant jobb via Af utan via kontakter eller påstötningar.

Nu är det emellertid inte mitt arbetstagarperspektiv som är i fokus här, utan arbetsgivarperspektivet – hur finna kompetens? Genom ostrukturerad deltagande observation har jag kunnat notera hur företag som jag (och vänner) arbetat på hanterar sin rekrytering och det är föga imponerande och utfallet verkar snarare vara ett resultat av tur snarare än skicklighet och god bedömningsförmåga. Tror faktiskt inte Af skulle göra ett sämre urval om företagen vänder sig till dem. Samtidigt finns det en många rekryteringsföretag som tycks kunna leva gott på dessa transaktionskostnader men som jag inte heller tycker verkar lyckas någon vidare. Har blivit uppringda av sådana vid några tillfällen och krasst kunnat konstatera att dessa sällan tycks veta något om något om arbetena de skall tillsätta.

Det går förstås att gnälla och beklaga sig men nog torde det i slutändan vara i företagens intresse och i deras ansvar att finna och vidareutbilda sin egen personal? Näringslivsföreträdare beklagar sig gärna över den institutionaliserade arbetskraften men är det kanske inte så att de själva är lika institutionaliserade? Det har inte varit ovanligt att företag tvingats leta reda på, utbilda och även fixa bostäder och exempelvis dagisplatser åt sin egen arbetskraft. Många av dessa uppgifter, och därmed kostnader, har numera tagits över av det offentliga. även om företag som Lernia finns och har funnits länge. Det är givetvis lätt att beklaga sig över höga skatter vid ett tillfälle och sedan beklaga sig över att det offentliga inte servar företagen tillräckligt med gratis utbildad arbetskraft.

Inte minst behövs ”mentalt stöd” från exempelvis regeringen, säger Björn Sällström och minns uttalanden om bilindustrin som ett särintresse.
–Vi skulle gärna se ett erkännande om att industrin är viktig. Andra länder värnar om sin bilindustri, säger han.

Företag kan inte förvänta sig att kompetent personal flyger in som sparvar i munnen på dem och det gör de inte ens utomlands (gräset är grönare på andra sidan). Volvo PV:s förtäckta hot om att flytta företaget utomlands är lätt att tolka som klassisk rent-seeking, där företaget vill att någon annan skall betala kostnaderna. Det finns inga gratis luncher, inte heller i Kina, även om de måhända äter sparvar.