Månad: september 2014

IK Sirius 0-1 GAIS

Det finns ögonblick då två himlakroppar möts som skapar spektakulära himlafenomen – såsom solförmörkelser. Sedan det stod klart att Sirius gick upp i superettan, samtidigt som GAIS inte ramlade ur, har jag väntat på ett sådant ögonblick då jag, min klubb och orten på vilket jag bor skall förenas. Förvisso var GAIS i Muppsala även förra året för en cupmatch men då var jag – den lilla satelliten i sammanhanget – inte på plats. På måndagen var alla på rätt plats vid rätt tillfälle. Det slutade inte heller som inledningen på en katastroffilm, utan hade ett lyckligt slut.

Som den mest maniska och revolutionära delen av GS fraktion Uppsala (GSU (r)) tog jag på mig ett ansvar att arrangera samkvämet innan match. Efter ett visst övervägande valde jag Katalin vid stationen. Ett hyfsat stort ställe mest känt för sina konserter. En varm, tidig septemberkväll är det mest några spridda grupper av medelålders sällskap som finns på några av uteplatserna. Jag anländer något för tidigt efter att ha lämpat av min dotter hemma (jag bor bara ett par kvarter bort). Trött efter en dålig och kort natts sömn efter valet i kombination med det sista av en enveten förkylning som inte riktigt vill erkänna sig besegrad och det fysiska illamående som bara tanken på att se en GAIS-match live numera ger mig. Jag förmodar att övriga sällskap på plats – i den mån jag ens noterades – måste trott att jag var en person som led av min antabuskur när jag slog mig ner mot väggen med ett glas mineralvatten och fokuserade på mina inre demoner. Den första kvarten kom det ingen och jag tänkte att det är klart att medlemmarna i GS kollektivt beslutat för att inte dyka upp och istället hänga på något hipstersunkhak vid Horntull fram till sista stund istället för att åka ut på landet. Blev därför något förvånat när det var bland annat just Kricke som dök upp först – den globetrotter och bohem som sedan som första person lyckades förklara de intrikata reglerna i kulturproduktionen Paradis Hotel för mig. Sedan ramlade folk in fram till att Marthin (med Svenblad?) kom som sist och hungrigast (Wecklaufs var givetvis där också. Men det är ju så självklart i sammanhanget att det knappast behöver nämnas). Diskussionerna gick mer i moll än dur men detta berodde snarare på det ur allas synvinkel nedslående valresultatet snarare än GAIS.

På Studenternas IP – till vilket vi tog oss i smågrupper, i bil såväl som till fots – förenades vi med GK:s minibuss (med bland andra Ragnar och Kerkhof) och ytterligare inströmmande rätttrogna. Skulle tro att vi blev 40-50 personer tillslut (av 1911 åskådare totalt). Marthin med sällskap kom fem minuter efter matchstart men kom inte sist, det skulle jag tro att Krickes sällskap gjorde efter att stannat till på någon vinbar (ingen aning vad det var de var) på vägen till idrottsplatsen (jag skall säga att jag inte utmålar Marthin och Kricke som ledare för respektive grupp – men jag vet ju vad de heter i alla fall. Jag är bra på ansikten men inte på namn och minnet är kort). Det viktigaste var i vilket fall att GAIS representationslag var mentalt på plats när domaren blåste igång matchen. Med Drugge långtidskadad så fick Adam Eriksson förnyat förtroende tillsammans med Reuben Ayarna på innermittfältet. På mittfältet hade GAIS det rätt tufft. Ayarna var kanske inte riktigt på tårna denna kväll och Sirius tre mittfältare medförde ett numerärt underläge. De två nya yttermittfältarna Ariel Lassiter och Kieron Cadogan hade relativt indragna utgångspositioner. Förmodligen för att försöka täppa till centralt. Detta medförde att GAIS inte hade så mycket att ställa om på när GAIS för en gångs skulle fick chans till omställningar. Överhuvudtaget såg Ariel lite obeslutsam och avvaktande ut. Engelsmannen var däremot mer aktiv och tog också ett större defensivt ansvar. Gabriel Altermark-Vanneryr såg dessutom fortsatt allt för stabbig och trögrörlig ut. De få anfallsglimtar som kunde skönjas under första halvlek uppkom genom samarbete med Cadogan och Sandeep Mankoo, som fick en del möjligheter till höger.

Jag har endast sett en enda Siriusmatch på plats i år. Det var när Varbergs Bois kom på besök och vann med 3-2. Det fanns vissa likheter med den matchen i måndags. Den likaledes varma aprilafton då hallänningarna kom till Studenternas så hade de inte heller mycket spel i första halvlek. Ett enda vettigt anfall hade de, och på det anfallet fick de utdelning till 1-0. Sirius replikerade förvisso precis innan paus men var allt för tröttkörda i andra halvlek och tappade därigenom in två mål innan de sedan en tröststraff efter en timmes spel, efter vilket Varberg stängde butiken och lät de blåsvarta kortpassa bort resten av matchen. GAIS seger fanns i backlinjen. Tommi Vahio stod som vanligt på rätt plats vi de fåtaliga tillfällen som Sirius lyckades omvandla sitt bollinnehav till avslutslägen. i övrigt utmärkte sig Richard Ekunde och även Kenneth Gustafsson – Titanen från Hindås, som Kenny kommenterade efteråt – som kunde leda med sin rutin. Sirius vill spela en offensiv fotboll med kortpassningsspel. Med detta dansade de genom Norrettan förra året och det har också gett en del utdelning under första säsongen i Superettan. Mot lag och ledare som förstår vilken cynisk serie det är – och också är förmögna att agera utifrån denna insikt – har dock laget svårt, och då inte minst på hemmaplan. Sirius gick innan matchen med en vinstgaranti, då publiken lovades en ny gratisbiljett till nästa match om hemmalaget inte vann (undrar om det gäller bortasektionen också?). Detta hjälpte emellertid föga.

För det var faktiskt GAIS som vann. I andra halvlek gick de grönsvarta ut med lite mer djävlar-anamma och tog ett nu lite tröttare hemmalag på sängen. GAIS hade några farliga anfall i inledningen och var sedan med i matchen, även om hemmalaget fortsatte kontrollera bollen för det mesta. GAIS anfall gav oss några hörnor och det var vid en av dessa som matchens enda mål kom. En lång högerhörna nåde ut till Lassiter på andra kanten. Amerikanen klippte till från en snäv vinkel, tog på någon hemmaspelare häl och skulle troligen gått in i mål av sig själv vid den bortre stolpe. GAV tog däremot det säkra före det osäkra och tryckte in bollen i mål. Någon centimeter från mål var det helt omöjligt att skjuta över och GAIS fick 1-0. Efter detta kunde GAIS kontrollera matchen och drabbades inte av panik, trots att domaren förstås försökte hjälpa hemmalaget på traven med en något oförutsägbar nivå. Efter att ha lagt på lite extra tilläggstid – uppenbarligen bara för att provocera bortaklacken (är domaren inte med oss är han emot oss) – blåste han av och GAIS har nu fem matcher i rad utan förslut. Klacken kunde hylla laget – utom Marthin då, som var först därifrån (tillsammans med Svenblad och Cidden?). Det var en rätt skön cykeltur hem, även om hemmagången för övriga delar av GSU inte gick lika smidigt.

Annonser