GS

Degerfors IF 0-1 GAIS

IMG_0633

Klacken bakifrån

Gutt, Besser, GAIS. Något åt det håller står det på etiketten på den ölflaska som jag håller i händerna på party-bussen under hemresan från de Värmländska skogarna. Det är en slogan som vare sig passar särskilt bra på den österrikiska lagerölen eller GAIS. Däremot var båda bra nog givet omständigheterna.

Klockan elva skulle limousinebussen avgå från en parkeringsyta vid ett designerhotell vid Stockholms centralstation. Gaisare Stockholm, genom dess nye reseplanerare Oskar T. (du får höra av dig om du föredrar något öknamn, Oskar, men jag kommer inte på något just nu), arrangerat resa med buss. Den betecknades som limousinebuss, men ett bättre ord vore party-buss. För den hade inte så mycket med vare sig det franska grevskapet eller med lyx att göra. Bussen var en gammal SL-buss (eller motsvarande) där hälften av sätena tagits bort för att ge plats för madrasser på träpallar, en liten dansyta samt en bemannad bar. Allt pyntat med platsblommor och vimplar. Knappast så lyxigt men ett fordon som man kunde känna sig rätt bekväm i.

Jag visste inte ens att TT fortfarande fanns.

Jag visste inte ens att TT fortfarande fanns.

Antalet som reste till Degerfors var inte stort. Egentligen för litet för att bära dess kostnader, och sponsring från icke-resande hade tillskjutits för att överhuvudtaget göra den möjlig. Till detta tillkom ett par bortfall i sista sekund. Antalet slutade därför på 14 personer. Demografin bestod som brukligt mestadels av bleka cis-män på mellan 25-40 jordsnurr. Stämningen var emellertid god. En spellista hade fixat på någon digital mojäng som kallas för Spotify och som är det senaste bland dagens hippa ungdom/yngre medelklass. Smågräl och pikningar med glimten i ögat dröjde säker en hel halvtimme; för mycket Jönsson, ta bort all Håkan (vilket var Pumpens devis) och så vidare.

Något efter klockan två på eftermiddagen ankom GS party-buss till Karlskoga. Detta för att GK hade valt att placera sin uppladdning på Statt i denna ort vid sjön Möckelns norra del, snarare än i Degerfors vid dess södra. Motivet torde varit tillgången till en större lokal som kunde ta emot flera hundra gaisare på bortapremiär. Så långt var det rätt tänkt. Det var dock inte någon direkt imponerande upplevelse, utan en rätt sliten trist lokal med ett minst sagt begränsat utbud. Efter att ha suttit och sugit på bussens selektion av lageröl på flaska hade jag en viss önskan efter en rejäl fatöl. Denna förhoppning grusades emellertid snart. Stället höll sitt utbud på ett minimum, med ett par flasköl som gick från ljust till ljusare samt lasagne. Men vädret var i alla fall fint så man kunde hänga på gården som vi fick ensam tillgång till på slutet, tillsammans med några Kungsbackapojkar, bland Alex och Kalle känner jag sedan tidigare, som hade egen minibuss och selfiepinne.

IMG_0624

Pumpen har i alla fall förhoppningar om en bra match.

Så begav vi oss till Stora Valla, som ligger förhållandevis vackert vid ett skogsområde och ett vattendrag. Trots att man inte kan tro det ligger idrottsplatsen centralt i Degerfors, vilket kanske säger mer om orten än Stora Valla. Planen må vara klassisk men vad man ser är en tämligen ordinär idrottsplats i en svensk småstad, vilket jag nästan enbart ser som något positivt i sammanhanget. Något mer irriterande var den tid det tog att komma in på området. Som den nyttiga idiot jag är hade jag köpt och skrivit ut biljett i förväg, vilket varken gav mig några fördelar i kön eller ens ett lägre pris – snarare tvärtom. Visitationen var märkligt nitiskt, då folk även fick öppna och visa innehållet i sina snusdosor.

Två ordningsvakter tar sig ett snack med Cooper.

Två ordningsvakter tar sig ett snack med Cooper.

I samband med matchinledningen anordnade tifo-gruppen ett rök- och flaggtifo. Medan detta förmodligen var effektfullt – och jag skall verkligen poängtera att jag gillar flaggorna – så blev det snart en smula bökigt att se matchen från klacken. Jag rörde mig runt en smula och hamnade en bit in på första halvlek längst bort från ingången, snett bakom en hörnflagga, där det fanns en liten höjd där jag i ensam majestät (nåja), fick hyfsat översyn över den där fotbollen som emellanåt får en liten perifer roll i samband med bortapremiärer.

Något innan pausen så tänkte jag fixa mig käk (jag struntade i Karlskoga-lasagnen och hade inte ätit något sedan tiosnåret) och ställde mig i korvkön. Av någon märklig anledning hade de dock placerat ett skynke längst staketet som skiljde vår sektion från långsidan, vilket gjorde det omöjligt att stå i korvkön och samtidigt se matchen. En man i kön menade att det inte handlade om att försämra för oss utan för att vi skulle slippa se Degerforsklacken (vulkanerna, eller vad de nu kallas). Nu vet jag inte om jag tycker att de var så hemskt. Deras klack får väl ändå sägas vara rätt imponerande att tänka på ortens litenhet och publikens storlek i övrigt. Dessutom skrek de ”bara medelklass!” mot bortaföljet. Även om detta kanske inte är så träffande gentemot GAIS bortasupportrar i detta fall, så var det intressant att höra en klack som positionerade sig utifrån klasstillhörighet. Sedan kanske de har blivit lite förblindade av mediabilden att tro att alla som bor i Sveriges storstäder och dess omgivningar är medelklass. Som disputerad forskare och universitetslärare känner jag mig givetvis inte det minsta träffad.

Det är inte riktigt så att jag kan ge någon knivskarp analys av vad som pågick och jag vet inte heller om det är efterfrågat så här flera dagar i efterhand (det är nu torsdag). Däremot tycket jag att GAIS spelare stod upp bättre i denna match än i hemmapremiären. Det var emellertid först i andra halvlek som GAIS fick lite grepp om den och lyckades få till en del tryck på motståndarmålet. Sett till statistiken hade GAIS också ett övertag med fler avslut. Innan det avgörande målet så hade Degerfors en del skott strax utanför Vaihos vänstra stolpe och Adam hade ett skott i stolpen.

Kim Jong Il mitt uns!

Kim Jong Il mitt uns!

Efter att Krasniqi utvisats sådär fem minuter innan full tid väntade vi nog alla på resan hem. Det var då det hände. I vad som torde varit matchens sista sekunder (av någon anledning så stannade Stora Vallas digitala klocka på 90.00) fick Malkolm en frispark till höger. Hemmalagets målvakt missbedömer bollbanan och GAIS får en gratischans. Jag ser för mitt inre öga hur den nesligt studsar över ett öppet mål men det är inte det den gör. Den går faktiskt i  mål! Bryan Johansson närmast råkar få bollen i nät och snart har jag tagit mig metrarna från min utsiktsposition till räcket för måljubel. Sedan snabbt tillbaka till min plats för att se tio sekunder av fotboll innan jag är tillbaka vid räcket för segerfirandet. Försöker filma med mobilen men den får efter ett par sekunder problem och kraschar. Återhämtar sig inte riktigt på resten av dagen, men vad gör det?

Prognos för slutplacering efter två omgångar: 11 (+2 från föregående omgång).

IK Sirius 0-1 GAIS

Det finns ögonblick då två himlakroppar möts som skapar spektakulära himlafenomen – såsom solförmörkelser. Sedan det stod klart att Sirius gick upp i superettan, samtidigt som GAIS inte ramlade ur, har jag väntat på ett sådant ögonblick då jag, min klubb och orten på vilket jag bor skall förenas. Förvisso var GAIS i Muppsala även förra året för en cupmatch men då var jag – den lilla satelliten i sammanhanget – inte på plats. På måndagen var alla på rätt plats vid rätt tillfälle. Det slutade inte heller som inledningen på en katastroffilm, utan hade ett lyckligt slut.

Som den mest maniska och revolutionära delen av GS fraktion Uppsala (GSU (r)) tog jag på mig ett ansvar att arrangera samkvämet innan match. Efter ett visst övervägande valde jag Katalin vid stationen. Ett hyfsat stort ställe mest känt för sina konserter. En varm, tidig septemberkväll är det mest några spridda grupper av medelålders sällskap som finns på några av uteplatserna. Jag anländer något för tidigt efter att ha lämpat av min dotter hemma (jag bor bara ett par kvarter bort). Trött efter en dålig och kort natts sömn efter valet i kombination med det sista av en enveten förkylning som inte riktigt vill erkänna sig besegrad och det fysiska illamående som bara tanken på att se en GAIS-match live numera ger mig. Jag förmodar att övriga sällskap på plats – i den mån jag ens noterades – måste trott att jag var en person som led av min antabuskur när jag slog mig ner mot väggen med ett glas mineralvatten och fokuserade på mina inre demoner. Den första kvarten kom det ingen och jag tänkte att det är klart att medlemmarna i GS kollektivt beslutat för att inte dyka upp och istället hänga på något hipstersunkhak vid Horntull fram till sista stund istället för att åka ut på landet. Blev därför något förvånat när det var bland annat just Kricke som dök upp först – den globetrotter och bohem som sedan som första person lyckades förklara de intrikata reglerna i kulturproduktionen Paradis Hotel för mig. Sedan ramlade folk in fram till att Marthin (med Svenblad?) kom som sist och hungrigast (Wecklaufs var givetvis där också. Men det är ju så självklart i sammanhanget att det knappast behöver nämnas). Diskussionerna gick mer i moll än dur men detta berodde snarare på det ur allas synvinkel nedslående valresultatet snarare än GAIS.

På Studenternas IP – till vilket vi tog oss i smågrupper, i bil såväl som till fots – förenades vi med GK:s minibuss (med bland andra Ragnar och Kerkhof) och ytterligare inströmmande rätttrogna. Skulle tro att vi blev 40-50 personer tillslut (av 1911 åskådare totalt). Marthin med sällskap kom fem minuter efter matchstart men kom inte sist, det skulle jag tro att Krickes sällskap gjorde efter att stannat till på någon vinbar (ingen aning vad det var de var) på vägen till idrottsplatsen (jag skall säga att jag inte utmålar Marthin och Kricke som ledare för respektive grupp – men jag vet ju vad de heter i alla fall. Jag är bra på ansikten men inte på namn och minnet är kort). Det viktigaste var i vilket fall att GAIS representationslag var mentalt på plats när domaren blåste igång matchen. Med Drugge långtidskadad så fick Adam Eriksson förnyat förtroende tillsammans med Reuben Ayarna på innermittfältet. På mittfältet hade GAIS det rätt tufft. Ayarna var kanske inte riktigt på tårna denna kväll och Sirius tre mittfältare medförde ett numerärt underläge. De två nya yttermittfältarna Ariel Lassiter och Kieron Cadogan hade relativt indragna utgångspositioner. Förmodligen för att försöka täppa till centralt. Detta medförde att GAIS inte hade så mycket att ställa om på när GAIS för en gångs skulle fick chans till omställningar. Överhuvudtaget såg Ariel lite obeslutsam och avvaktande ut. Engelsmannen var däremot mer aktiv och tog också ett större defensivt ansvar. Gabriel Altermark-Vanneryr såg dessutom fortsatt allt för stabbig och trögrörlig ut. De få anfallsglimtar som kunde skönjas under första halvlek uppkom genom samarbete med Cadogan och Sandeep Mankoo, som fick en del möjligheter till höger.

Jag har endast sett en enda Siriusmatch på plats i år. Det var när Varbergs Bois kom på besök och vann med 3-2. Det fanns vissa likheter med den matchen i måndags. Den likaledes varma aprilafton då hallänningarna kom till Studenternas så hade de inte heller mycket spel i första halvlek. Ett enda vettigt anfall hade de, och på det anfallet fick de utdelning till 1-0. Sirius replikerade förvisso precis innan paus men var allt för tröttkörda i andra halvlek och tappade därigenom in två mål innan de sedan en tröststraff efter en timmes spel, efter vilket Varberg stängde butiken och lät de blåsvarta kortpassa bort resten av matchen. GAIS seger fanns i backlinjen. Tommi Vahio stod som vanligt på rätt plats vi de fåtaliga tillfällen som Sirius lyckades omvandla sitt bollinnehav till avslutslägen. i övrigt utmärkte sig Richard Ekunde och även Kenneth Gustafsson – Titanen från Hindås, som Kenny kommenterade efteråt – som kunde leda med sin rutin. Sirius vill spela en offensiv fotboll med kortpassningsspel. Med detta dansade de genom Norrettan förra året och det har också gett en del utdelning under första säsongen i Superettan. Mot lag och ledare som förstår vilken cynisk serie det är – och också är förmögna att agera utifrån denna insikt – har dock laget svårt, och då inte minst på hemmaplan. Sirius gick innan matchen med en vinstgaranti, då publiken lovades en ny gratisbiljett till nästa match om hemmalaget inte vann (undrar om det gäller bortasektionen också?). Detta hjälpte emellertid föga.

För det var faktiskt GAIS som vann. I andra halvlek gick de grönsvarta ut med lite mer djävlar-anamma och tog ett nu lite tröttare hemmalag på sängen. GAIS hade några farliga anfall i inledningen och var sedan med i matchen, även om hemmalaget fortsatte kontrollera bollen för det mesta. GAIS anfall gav oss några hörnor och det var vid en av dessa som matchens enda mål kom. En lång högerhörna nåde ut till Lassiter på andra kanten. Amerikanen klippte till från en snäv vinkel, tog på någon hemmaspelare häl och skulle troligen gått in i mål av sig själv vid den bortre stolpe. GAV tog däremot det säkra före det osäkra och tryckte in bollen i mål. Någon centimeter från mål var det helt omöjligt att skjuta över och GAIS fick 1-0. Efter detta kunde GAIS kontrollera matchen och drabbades inte av panik, trots att domaren förstås försökte hjälpa hemmalaget på traven med en något oförutsägbar nivå. Efter att ha lagt på lite extra tilläggstid – uppenbarligen bara för att provocera bortaklacken (är domaren inte med oss är han emot oss) – blåste han av och GAIS har nu fem matcher i rad utan förslut. Klacken kunde hylla laget – utom Marthin då, som var först därifrån (tillsammans med Svenblad och Cidden?). Det var en rätt skön cykeltur hem, även om hemmagången för övriga delar av GSU inte gick lika smidigt.