Norra älvstranden

Handelsplats Sannegården och förhandlingsplanering

För en tid sedan reflekterade jag en del över den planerade centrumbildningen som planeras i Sannegårdshamnens inre del. Dessa tankar ledde snart fram till ett yttrande från YimbyGBG. Då jag bodde närmast av författarna till detta yttrande var det också naturligt att jag stod som kontaktperson. Som en följd av detta damp de så ner ett tungt grått kuvert på min hallmatta denna fredag. Innehållet bestod av antagandehandlingarna till detaljplanen för Sannegården Centrum.

En framtida spökstad eller kanske bara slätstruket

Nu fick jag tid att i lungt och ro läsa igenom alla de yttranden som kommit in under samrådet. Egentligen hade den ansvarige Anders Svensson redan kommenterat vår uppfattning sedan tidigare, så kommentarerna på vårt yttrande var inte direkt någon nyhet. I detta sammanhang tog även Johannes sig tid att bemäta responsen och fortfarande har ingen lyckats förklara för någon av oss varför säkerhetsavståndet på 80 meter från hamnbanan på något magiskt sätt är längre här än på andra platser (någon kvantfysiker som kan hjälpa mig!?).

I många och mycket står vår kritik fast och jag skall därför inte uppehålla mig vid alla detaljer. Den del jag fortsätter att fokusera på är frågan om dagligvaruhandeln som skall inrymmas i planen. Jag var i ett tidigt skede kritisk mot att handeln placerades bakom det förmenta centrumet med sin kollektivtrafiksplats och istället planeras att bli en låda med stora parkeringsytor placerade ut mot Lundbyleden. Anledningen till detta låg inte bara i att jag inte är så vidare förtjust i bilburna köplador utan i att det redan finns ett extern köpcentrum för bilister en allsvensk snedspark från detaljplaneområdet. Vid Eriksbergs köpcentrum ligger nämligen ett Coop Extra.

I de första handlingarna kan man läsa att

”[k]öpkraften i området [inte bedöms] tillräcklig för utbyggnad av dagligvaruhandel både i Eriksbergs köpcentrum (Fogsvansen) och i Sannegården Centrum. Den lösning som tidigare slagits fast i program och översiktsplaner kräver att de båda torgen profilerar sig så att de kan komplettera varandra.” och även att ”största möjliga rumsliga integration mellan handel och bostäder är […] eftersträvansvärt.”

Detaljhandel tydligt separerat i planens norra del

Så utifrån denna bedömning och denna ambition kanske inte ännu ett köpcentrum riktat ut mot Lundbyleden är vad närområdet behöver – om nu inte SBK själva skall välja de framtida innehavarna av dessa lokaler för att garantera att de verkligen kombinerar varandra och profilerar respektive ”torg” (med tanke på hur detaljerade detaljplaner är är detta nästan rimligt!). Misstolka mig inte nu, jag har för egen del ingen ambition att hindra konkurrens mellan näringsutövare bara för att marknaden är för liten för två aktörer att överleva, men då SBK tydligen tar sådant i beaktande så är det inte mer än rimligt att ta med detta i min bedömning av deras handlingar. Några butiker skall integreras ut mot hållplatsen men det är alltså allt, en liten del i jämförelse med storleken på köpladan.

I det yttrande som jag var med och författade påtalade vi detta och menade att det vore mycket bättre att rikta dagligvaruhandeln ut mot parken och hamnbassängen. I deras kommentarer till vårt yttrande säger de nämligen att

”Stadsbyggnadskontoret har bedömt att den bästa placeringen av en sådan butik är utmed leden men samtidigt med nära gångavstånd till kollektivtrafiken”.

Jones Lang Lasalle har vissa synpunkter då de menar att det vore bättre att utveckla Eriksbergs köpcentrum till ett stadsdelstorg och istället bara ha en mindre, bostadsnära livsmedelsbutik i Sannegården. Nu skall det verkligen poängteras att JLL inte är någon boende, även om namnet låter som det tillhör någon hitflyttat New Orleans-bo, utan ett stort internationellt företag som håller på med fastigheter och är involverade i – just precis – Eriksbergs köpcentrum. JLL talar alltså i egen sak och vill förstås inte få en likvärdig konkurrent till sina kunder på andra sidan Eriksbergsmotet. Vad som istället är lite mer intressant är SBK:s svar:

”[T]vå likvärdiga livsmedelsbutiker är det bästa alternativet då dessa kan understödja varandra[…]. Många lokala torg lider idag av att befintliga livsmedelsbutiker har för liten yta och därigenom för en tynande tillvaro i bilsamhället.”

Låt oss för idag strunta i logiken som ligger bakom uppfattningen om att två likvärdiga livsmedelsbutiker understödjer varandra och hur spontant olämpligt Eriksbergs köpcentrum känns som stadsdelstorg för boende söder om Hamnbanan. Låt oss istället fokusera på det där sista ordet som SBK kände var viktigt att poängtera. Vi lever alltså i ett bilsamhälle alltså. På Älvstranden Utvecklings hemsida står det att ”Vi utvecklar det nya Göteborg”. Trots en massa surr från kommunens håll om att fler skall åka kollektivt, gå eller cykla och att på Norra Älvstranden så planeras för den Goda staden (jag vill dock se de som säger sig planera den Onda staden) med levande och mänskliga miljöer. Ja, inget är tydligen mer mänskligt och levande än Eriksbergsmotet!

Det hela skär sig en smula med med kommentarerna till Svensk Handel, som, tycker att handeln i Sannegården skall vara unikt och pratar om en attraktiv miljö som är lockande och spännande dygnet runt (det är ju det parkeringsytor framför köplada formligen skriker – eller hur?), där det påekas att…

”Sannegårdens inre del utgör ett område med handel och bostäder som knyter samman östra och västra Sannegården och skapar en helhet. Handeln i området ligger mycket bra till ur kollektivtrafiksynpunkt och för närhandel för de boende i området. Livsmedelshandeln samt annan handel inom området kan därmed förväntas få en annan funktion än Eriksbergs handelsområde, där huvuddelen av besökarna kommer med bil.”

Men vänta lite nu, om det nu är detta som är det kompletterande med Sannegårdens livsmedelsaffär, varför ligger den då ut mot leden medan två futtiga butiksytor planeras ut mot det för i området boende mer naturliga och för syftet planerade mötesplatsen och torget/parken som skall ligga precis vid hamnbassängens kant och vid busshållplatsen?

ICA ex machina! Plötsligt så dyker de upp som i dokumentet. Detta företag dyker inte upp någonstans i de handlingar med detaljplanen som jag och Yimby tog ställning till men nu är de här med sina åsikter om olika detaljer för den framtida livsmedelsaffären och passar även på att berätta för oss om den kommande frälsningen:

”ICA vill informera om att ICA Sverige bedriver ett rikstäckande energioptimeringsprojekt där projekt ICA Kvantum Sannegården är valt som ICA’s [Sic, apostrof istället för kolonn] pilotprojekt!”

SBK fyller snabbt på svarar:

”[SBK] har reviderat plankartan utifrån ICA’s [sic igen!] önskemål. Planbeskrivningen har kompletterats med en beskrivning av ICA’s [sic!!!] intentioner om energioptimering.”

Så bra att ICA tänker på att energioptimera sin butik i bilsamhället, jag var lite orolig där ett tag. Det är alltså helt klart att ICA skall ha en affär i den nya Sannegårdens centrum. Man undrar ju lite i vilket skede det blev klart och vilket inflytande de kan ha haft på planeringsprocessen trots att de aldrig omnämnts tidigare i offentliga handlingar för denna detaljplan.

”I planbeskrivningen skall redovisas planeringsförutsättningarna, planens syfte och skälen till planens utformning samt de överväganden som legat till grund för omfattningen av kravet på bygglov inom planområdet.”

Plan- och bygglagen (1987:10) § 26

En noggrannare läsning av handlingarna visar således på det som man misstänkt länge – detaljplanen är en produkt av förhandlingsplanering. Med förhandlingsplanering avses att ett fåtal politiker eller tjänstemän med oklara mandat kommer överens med privata intressen utan att detta klargörs tydligt och formellt. Sedan klubbas förslaget igenom enligt PBL utan att det allmänna och andra enskilda intressen har någon riktig möjlighet att påverka eller vinna inflytande över resultatet. Frågan vi ställer oss är givetvis när ICA involverades i detta? Har andra möjliga intressenter – som måhända accepterat andra lösningar – tillfrågats? Dessa frågor är förstås svåra att få svar på – det har ju inte direkt skett öppet.

Från en viss synvinkel är ICA:s önskemål om att ha affären ut mot leden förståerliga. Många större köplador anser att det är viktigt att synas från vägen. Det handlar om att synas tydligt så att bilisten inte missar ett köp. I princip är det inte heller någon skillnad för andra affärer och verksamheter oavsett om kunderna går, åker kollektivt eller cyklar – det är bra att synas. Det är inte direkt ovanligt att stadsdelstorg är direkt olämpligt placerade ur en handelssynpunkt. Att ICA förstås både vill ha kakan och äta upp den. Alltså få Sannegårdens boende som kunder och konkurrera med Coop Extra om deras bilåkande kunder.

Det är dock tveksamt om ICA:s önkemål skall vara övervägande när kommunen gör upp planer för kommunal mark. De idioter och stackare i Sannegården som nu måste gå två kvarter längre (ett kvarter upp, ett kvarter ner) för att nå sin lokala mataffär skulle måhända kunna tänkas ha en åsikt. Någon kanske skall informera de människor som väljer att gå eller åka kollektivt – vilket kommunen säger att det är bra att vi gör – att vi faktiskt bor i ett bilsamhälle och det är inget man kan göra något åt ens med ett totalt kommunalt planmonopol. Att garantera ICA en gigantisk reklamskylt vid vägen och en väl synlig parkering skulle till exempel inte kunna vara en acceptabel kompromiss?

Under tiden ägnar sig andra saksägare, de boende alltså, att sida upp och debattera färgsättningen på fasader och balkonger (det står att de skall vara färgglada – henska tanke!) de nya husen, oroa sig för solvinklar och för sina parkeringsplatser (vi lever ju i ett bilsamhälle!). Ja, färgsättning på fasader tas upp i detaljplanerna redan på ett relativt tidigt skede. Det anses la vara viktigt för att samrådet skall vara demokratiskt och för att alla skall kunna säga var de tycker – demokrati är viktigt!

Är det bara jag eller är det någon som står nere på kajkanten, silar mygg och sväljer kameler?

Annonser

Staden vid älven – Science Café Göteborg

Jag fick för en tid sedan en inbjudan till en av Göteborgs senaste försök att få igång det goda samtalet om vår fysiska miljö – Science Café Göteborg (fråga mig inte varför namnet är engelska-franska-svenska), ett samarbete mellan Göteborgs Stadsmuseum, Vetenskapsfestivalen och Älvstranden Utveckling AB. Ämnet denna första kväll var ”Staden vid Älven”.

Erasmus-bron i Rotterdam – en tänkt förebild

Arkitektkontoret OlssonLyckefors stod, tillsammans med Chalmers konstnärliga professor i stadsgestaltning, Mika Määtä, för en kortare presentation för att sedan släppa ordet fritt. Presentationen var relativt konkret utan att för den sakens skulle komma med några förslag (arkitekter är som tydligen livrädda för att själva delta i diskussionen de vill skapa). Orden och bilderna var dock relativt bekanta för de som tittat på frågan en tid nu – avståndet från centralen till Götaplatsen är densamma som till Backaplan till exempel, folk anser tydligen alltid att det förra avståndet är kortare. Jag vet inte om det finns någon empirisk grund för detta påstående om Göteborgares rumsliga perception, jag har nämligen den motsatta uppfattningen. Måhända har det att göra med att det finns så mycket möjliga intryck på den ena sträckan medan den andra mestadels är tomrum, eller så kanske det har att göra med att diskussionen om förbindelser mellan fastlandet och Hisingen alltid förs av människor som referar till Hisingen som ”andra sidan” – där hugade humaniststudenter har ni ett ämne för en utförlig diskursanalys!

Norra älvstranden – nära men ändå så långt borta!

Nåväl, jag glider som vanligt ifrån ämnet. Utgångspunkten för diskussionen var i alla fall hur det fysiska och sociala rummet skall kunna knytas samman över älven. Som referenspunkter användes kartor som visade det faktiska och upplevda avståndet över älven – det vill säga, över älven och ytor med trafiklösningar och tomhet. Vidare pekade de också på andra städer som binds ihop över en älv, London och kanske framförallt Rotterdam, som goda exempel. När så väl ordet släpptes fritt hade jag på förhand valt att inte delta, även om både jag och ni älskar min röst bör andra få göra sin röst hörd. Salen var tämligen knökat och de åsikter och reflektioner gav både högt och lågt, även om lägstanivån var rätt hög – det är ändå uppmuntrande att det finns medborgare som tar sig tid att tänka och fundera på de mest disparata samhällsproblem.

Millenium-bron i London – ännu en förebild

Notervärt var – och detta påpekades också i slutet av en av arkitekterna- så hamnade fokus på tekniska frågor – för och emot lågbro, cykelbroar, spårvagnstaxi, möjligheter med flodtransporter – snarare än sociala frågor (och tämligen stereotypt var det ett par kvinnor som bidrog mest med det senare – ingen värdering från min sida, bara en iaktagelse som måhända säger en del). Som jag framfört tidigare finns det minst två avgörande fysiska barriärer som skiljer huvuddelen av Hisingen från fastlandet, älven och hamnbanan, och en tredje mental barriär som vi skapar själva – som någon påpekade har vi i Göteborg gjort älven till ett problem snarare än en möjlighet. Om man vill göra sin röst hörd och delta i vad vi som medborgare skall göra med de stora, relativt oanvända ytor som finns en snedspark från 1600-talstadens mitt finns det dock i nuläget en möjlighet.

Science Café Göteborg återkommer:
22 april med Bilder av staden i Göteborgs Stadsmuseum
13 maj med Den hållbara staden i Älvrummet

Den andra Hisingsbarriären

Under den senaste tiden har lokalblaskan gepe skrivit en rad reportage om och kring Västlänken – en underjordisk järnväg under staden som eventuellt skall byggas. Som vanligt när det gäller så här gigantiska infrastrukturprojekt är det ingen hejd på planerande, åsikter och protester, kostnadsberäkningar samt visioner och inte minst diskussionen om vem som skall betala kalaset.

När gepe idag slängde in en ny ingrediens i soppan blev jag faktiskt lite förvånad; jag har tydligen inte följt debatten ordentligt.

”Hamnbanan på Hisingen kommer före västlänken, långt före.

– Hamnbanan är otroligt viktig och av högsta nationella prioritet, säger Katarina Norén, planeringsdirektör på Banverket.
Orsaken är Hamnbanans strategiska betydelse för Göteborgs hamn och därmed för Sveriges export och import. På banan transporteras drygt 200 000 containrar per år och stora mängder papper, pappersmassa, stål, olja och bilar.

Med drygt 70 tåg per dygn är Hamnbanan en av Sveriges hårdast trafikerade järnvägar, eftersom den är enkelspårig är den dessutom mycket störningskänslig.
Blockeras Hamnbanan lamslås Göteborgs Hamn.”


För att komma runt dessa problem skall nya spår tas i bruk och eventuellt också täckas. Med tanke på att utvecklandet av Hamnbanan dessutom totalt skall kosta 4 miljarder, att jämföra med Västlänkens över 14 miljarder, är det kanske inte konstigt att Hamnbanan är en lättare nöt att knäcka (i alla fall innan notan verkligen skall betalas och det vissar sig att den är dubbelt så stor, något man la kan förvänta sig). Dessutom har miljön runt Hamnbanan förändrats markant under de senaste tio, femton åren genom byggandet av bostäder vid Norra Älvstranden. Ur säkerhetssynpunkt är detta förstås problematiskt. Samtidigt skapar Hamnbanan en barriär mellan Norra Älvstranden och resten av Hisingen.

Det är måhända så att just de människor som flyttat in i Norra Älvstranden är lite ömtåligare än Hisingsbor i övrigt men oavsett detta är Hamnbanan ett problem som inte går att ignorera när man som jag gärna tittar närmare på hur Göteborg kan utvecklas och förbättras som stad. Norra Älvstranden är för närvarande klämd mellan två barriärer som försvårar en bättre integration med staden i övrigt; Göta älv i söder och Hamnbanan i norr. Norra älvstranden har inte blivit vad en del hoppades på och måhända kan en del skyllas på alla dessa barriärer. Just barriärfaktorn är något som jag tycker är mycket viktigt för ambitionen att bygga fungerande och levande stadsmiljöer. En barriär kan vara lite var som helst men effekten är allt som oftast densamma; den skapar öde återvändsgränder och enklaver genom att få människor kan eller vill passera. Lite människor i omlopp gör det svårt för många verksamheter att fortleva eller uppstå.

Älvstranden Utvecklings kommunikationschef Johan Ekman tycks tänka på dessa barriärer när kritiker menar att blandstadsvisionen bara blev ett nytt Högsbo:

”På Eriksberg och i Sannegårdshamnen har vi försökt att skapa attraktiva stadsdelar med närhet till vattnet som i sin karaktär skulle kunna jämföras med andra områden som ligger en bit utanför Göteborgs stadskärna. I sådana områden är det ofta svårt att skapa det levande, myllrande stadslivet som föregående skribenter beskriver. Det finns inte en tillräckligt stor dragkraft till, och köpkraft där. Idag bor man annorlunda än för 40 år sedan. Då bodde man fyra/fem personer i en lägenhet där man idag en eller två. Idag måste vi bygga annorlunda.
Nu riktar vi blicken framåt och börjar utvecklingen av mer centrala områden som Backaplan och Kvillebäcken. Där ser planerna helt annorlunda ut.”

Citat bland svar på kommentarer

Med dessa förevändningar har det gått att bygga på som vanligt och antingen planera in bilburen dagligvaruhandel i Sannegårdshamnen eller ett typiskt grannskapsenhetscentrum i områden Platån vid Eriksberg. Delvis har de förstås rimliga själ till detta, men jag skulle vilja påstå att den inre, tredje barriären sitter i skallen på planerarna. Många av alla dessa barriären är ju skapade av människorna i en tid då de faktiskt sågs som något positivt (något de förstås också kan vara, i alla fall delvis).

Exempel 1: Platån i Östra Eriksberg. Centrum planeras vid den lilla torgbildningen strax ovanför texten ”Platån”. Dockan avskiljs genom kraftig höjdskillnad. All trafik kommer att gå förbi området via Västra Eriksbergsgatan norr om bostäderna och en parkeringsyta. Ytterligare ett stenkast norrut ligger den berömda hamnbanan. Genomströmning av människor lika med noll. Med andra ord blir torget en angelägenhet för lokalbefolkningen allena och får flera likheter med mängder av förortstorg. Skillanden är måhända att bilen återigen introducerats vid torget, en återgång till 1940-tal eller tidigare. Om målet är blandstad skulle området egentligen må bättre av att Västra Eriksbergsgatan leds om genom området. Blandstad får inte ske på bekostnad av något annat – som smidiga trafiklösningar – och vad får man egentligen gratis? Barriären har tripplats genom kombination av väg, parkeringsplats och järnväg.
Exempel 2: Sannegård centrum. Med den berömda Hamnbanan strax norr om området och diverse trafiklösningar däromkring ursäktas ett köpcentrum som riktas ut mot stora parkeringsplatser och barriärer 400 meter från ett annat bilburet köpcentrum. Samtidigt är vägen ut mot dockan endast för bussar och den gulliga miljön som där skall skapas med små butiker och fik kommer att få en genomströmning av några busspendlare som går av vid fel hållplats?
Exempel 3: Lååångt ifrån Hamnbanan i Östra Kvillebäcken. All förbipasserande trafik dras via Gustaf Dahléngatan där de skall finnas butiker i lokalplan och Färgfabriksgatan. Men för det lokala utbudet av dagligvaruhandel tycks det planeras in att det centrumet skall ligga vid en liten park mitt inne i området. Parken kring Kvillebäcken* kommer att i viss mån verka som en barriär, även om det förstås inte är någon avsikt. Den befintliga Hjalmar Brantingsleden är givetvis en högst påtaglig barriär**, vilket jag kan intyga som boende söder om denna. Påminner på så sätt lite om exempel 2; det skall finnas en miljö där vi gör våra dagliga inköp och den miljön skall helst döljas undan lite för utbölingar. Sedan kan man skapa en mysig miljö där vi skall strosa runt, dricka kaffe latte och titta på folk. Trafikplanering och funktionsseparering är påtagliga även i uttalade blandstadsprojekt.

Kan vi ana en trend i planerarnas sätt att tänka? Barriärer är alltså dåligt eller eftersträvansvärt? Om blandstad endast kan byggas med förutsättningen att få av modernismens barriärskapande dogmer och planeringstraditioner får offras blir det svårt att faktiskt i realiteten bygga den goda staden enligt blandstadsprincip. Är SBK redo att försämra framkomligheten och hastigheten i halvcentrala lägen för att faktiskt skapa levande stadsmiljöer och kommer byggherrar acceptera sådant som till en början kan skräma bort deras idealkund; det äldre paret som sålt villan och vill köpa fräsch bostadsrätt? Det är en stor utmaning att försöka sammanfoga dessa till synes oförenliga sätt att se på stadens gator och vägar till en fungerande lösning istället för trista halvmesyrer. Ibland tror jag att Johan Ekman bara luras och att Backaplan och Kvillebäcken inte kommer att bli annorlunda…

* När jag var nere på Älvrummet för samrådet kring det nya Backaplan, i april förra året, var mannen – jag kan inte säga att jag kommer ihåg hans namn – som höll i talarpinnen inte så lite positiv om hur trevlig denna grönyta är redan idag men att den inte är vidare välbesökt Att den är bortglömd är måhända inte så konstigt, placerad som den är på baksidan av affärer, bortom en parkeringsplats och sedan rinner bäcken under Hjalmar Brantingsleden…

** När Hjalmar Brantingsleden byggdes någon gång för tusen år sedan medförde det även att Kvilletorget hamnade på sidan av och förlorade sitt strategiska läge. Nu ligger torget avsides och har säkerligen förlorat en hel del dragkraft på det. Jag kan tänka mig (jag spekulerar alltså vilt här) att om någon tankemöde ens lades på det så var det att Kvilletorget skulle ses som centrum för den lokala grannskapsenheten medan all annan handel kan förläggas till Backaplan med alla sina parkeringsytor. Hisingens största och enda torg består mellan det bilanpassade Backaplan skall nu bebyggas. Så kan det gå.

Professor emeritus angriper sociala bostadsenklaver

På söndagens GP Debatt genomför professor emeritus Sören Olsson med sin penna en dekapitering av byggandet i Göteborg. Han menar att den modernistiska planeringen nu gått vidare till att bygga enklaver till rika och kritiserar bostadsenklaven som idé. Som han – och även jag – ser det har byggandet av bostadsenklaver fortsatt, trots en fördröjd ny översiktsplans (ÖPXX) lovord om den goda blandstaden.
”En omväxlande, varierad stad med ett attraktivt folkliv och blandad befolkning, så skulle en stad byggas.

Men så har det inte blivit. Enklavplaneringen har fortsatt med stora områden av likartade hus och upplåtelseformer, skilda områden för verksamheter och boende och svaga samband mellan enklaven och omgivningen. Så ser det ut på Norra Älvstranden och i de så kallade trädgårdsstäderna, som Amhult i Torslanda .”

Citat från GP Debatt

Jag kan inte annat än hålla med. Trots en het och livlig debatt på de platser som folk har en relation till kan bostadsbolagen i mångt och mycket fortsätta bygga upp enklaver. Just för att de är enklaver som byggs på en gång utan pardon mot eventuell tidigare bebyggelse är varken någon nimby-granne eller yimby-anhängare som har förmåga att klaga på att det byggs bostäder i bostadsbristens Göteborg.

”Ett skäl till utvecklingen kan ju vara att människor vill bo i ett område med andra i samma situation, att man söker sig till likar. Till viss del är det säkert så. Men många uppskattar också mer varierade miljöer med rörelse och omväxling och ett intressantare liv vid gator och andra offentliga miljöer. Just det som brukar uppfattas som ett stadsliv och som gör miljöerna attraktiva också för besökare.

Det kan te sig billigt och rationellt att ett fåtal stora aktörer bygger likartade byggnadsmassor och att infrastruktur byggs ut i ett svep. Så har man en vana att agera sedan tidigare. Men det är handlingsmönster och tankestrukturer som skulle behöva brytas upp. Småbyggare, långsamt byggande, bevarande av existerande bebyggelse, blandning av verksamheter och boende, blandning av hustyper, lägenheter och upplåtelseformer borde få ett större utrymme.”

Citat från GP Debatt

Gårda i backspeglen

Förra söndagen var jag på stadspromenad i Gårda med YimbyGBG. Fyra kvarter mellan Mölndalsån och E6:an planeras att rivas för att ge plats för parkeringshus för en expanderade Svenska Mässan. Två av dessa kvarter är gamla landshövdingehus vars kvarter stympades av motorvägen för årtionden sedan. Dagens krav om en lugn sida för varje bostad är långt borta.

En del vill givetvis rädda dessa hus. Landhövdingehus och andra äldre byggformer ger en nostalgisk känsla av en svunnen stadsbild. Vad som på många sätt är ett problem och ett feltänk är denna sammanblandning av form och funktion. Sedan lång tid tillbaka har Gårda trängts från alla håll. Delvis beroende på vad man kan kalla en historisk slump när den första mässhallen byggdes till jubileet 1923. Delvis beroende på ett funktionalistisk tankesätt som menar att funktioner inte skall blandas. Som ett resultat av detta uppstod evenmangsstråket och gamla Gårda var nu inträngt mellan två barriärer i stadsväven.

För att en stadsdel skall fungera på ett tillfredsställande sätt finns det vissa förutsättningar som är viktiga. Dessa har ofta förbisetts av mer modernistiska planerare som velat reducera samhällets komplexitet till något enkelt och planerat. Mer skarpa observatörer som Jane Jacobs har visat att det finns annat som styr en stadsdels funktionsduglighet. Att några återvändsgränder med begränsad befolkning separerade från den kvarvarande staden Göteborg har begränsade möjligheter är inte så såvrt att se om man ser bortom husens form och vissa inslag som är eftersträvnadsvärda för en levande stad, som exempelvis trottoarer.

Planförslaget från SBK är i mina ögon en tragisk skildring. Tragisk för att det finns en hopplös vilja. Trots att Gårda i praktiken fick sin dödsdom för årtionden, så försöker faktiskt SBK på många sätt rädda den lilla stad som finns kvar i ett monolitiskt funktionsseparerat evenemangsområde jämte en separerad transportled. På sina håll har den nya översiktsplanen ÖPXX börjat sjunka in och nå lite längre än bara vackra ord. Samtidigt har en djupare förståelse för vad som skapar den levande organismen staden ännu inte riktigt nått fram. Jag och andra har tidigare kritiserat stora delar av Norra älvstranden för att inte vara tillräckligt mycket stad. Medan formen är en pastisch på funkis är funktionen en pastisch på stad.

Det är av den anledningen viktig att inte hänga upp sig på nostalgiska föreställningar om ett gammalt Gårda. Det handlar om att välja sina strider och se var vi kan försöka skapa och utveckla ny stad istället för att hänga oss fast vid gamla lämningar av en dödad stadsdel.

Jag hoppas att en bättre och mer genomtänkt plan kan hjälpa till att rädda de två norra kvartern med en del verksamheter i gamla lokaler och samtidigt försöka göra något åt den odefinerade yta av ömsom bilar ömsom park som skapar en trist miljö framför Focus-huset; måhända en framtida port in till staden med Västlänken och ett utbyggdt mässområde. Oavsett vilket så förtjänar de två stympande landshövdingekvarteret ett bättr öde än årtionden av förfall i limbo, även om det blir frågan om ett bamhärtighetsmord.

Tankar kring Sannegårdens Centrum

Sannegården Centrum
Om några dagar, den nionde september, är det sista datum för inlämnade av synpunkter på området som kallas Sannegården Centrum. Det är därför hög tid att börja formulera tankar och idéer för detta. Som ett led av mitt engagemang i YimbyGBG skall jag försöka få ner några tankar på pränt. Som jag ser det så är Sannegården Centrum ett typexempel på vad Norra Älvstranden blivit. Intentioner att bygga innerstad har blivit lite mera av citynära grannskapsenheter. Just att ett nytt område till denna centrala utbyggnad nära älven benämns som centrum är ett tecken på att efterkrigstidens tankemönster är hårt rotade och där alla bostadsområden måste ha just ett centrum med mataffär, ATG-ombud och frisör. Ett riktigt innerstadskvarter har sällan förortscentrum.

”Sannegården Centrum avslutar hamnbassängen och sammanfogar Västra respektive Östra Sannegårdshamnens kvartersbebyggelse. Ett centrum tillskapas med ca 300 bostäder med varierande upplåtelseformer, ca 4000 m² för verksamheter som gruppbostad och vårdcentral samt ca 7000 m² handelsyta, restauranger etc, varav 3500 m² får nyttjas för handel med livsmedel.”

Grafikprogram är inte mitt gebit, så här får ni en dålig bild

Området som syns ovan kommer att byggas på ett idag tämligen outnyttjat område i inre änden av Sannegårdens hamnbassäng. Mycket fokus ligger på att ge utsikt över denna hamnbassäng för så många som möjligt genom att placera så kallade solhus med stora balkonger som inte helt ut hindrar vyn från de bakomliggande husen. Och på så sätt skapas maximalt med blickfång för områdets invånare. Mellan dessa hus skall det skapas en halvprivat gård medan några av solhusen kommer att ha butiksytor Ceresgatan som också är områdets kollektivtrafiksgata.

Då det är är ett så kallat centrum måste det förstås finnas en livsmedelsaffär och denna placeras i en trekantig enplansbox med parkeringsytor norrut. Aha, trist funktionsdelning tänker min trogne läsare! Ja, det är lite så. Men denna gång finns det ett giltligt skäl. Närheten till järnvägen medför vissa säkerhetsavstånd och att de inte vill bygga bostäder inom detta avstånd är givetvis något som man måste acceptera. Jag kommer dock att återkomma till butiksytan längre ner, dels för att problematisera och komma med ett radikalt förslag.

”Tidigare utgångspunkter för den klassiska kvartersstaden fullföljs med tydliga gränser mellan offentliga och privata rum, möjlighet till blandning av verksamheter och mångfald. Att utnyttja platsens kvalitet med kontakten till Sannegårdshamnens vattenyta har varit viktig liksom att mot norr skapa ett nytt och attraktivt möte med den nya bebyggelsen. Hamnbassängens avslut mot norr erbjuder även enastående möjligheter för ett vackert offentligt rum med optimala solförhållanden, attraktiva utblickar och central placering varför planen här erbjuder en större yta som allmän platsmark.”

Annan bild bara

Som syns ovan så finns det en föreställning om att det byggs kvartersstad, men i realiteten hamnar mycket av fokusen på solljus, utsikt, grönområden och områdets visuella intryck snarare än något annat. Dock skall det påpekas att såväl gestaltningsplanen som detaljplanen innehåller många förnuftiga detaljer små poänger betonas. Jag uppskattar till exempel att olika byggare kommer med sina egna arkitekter, vilket förhoppningsvis ger en viss variation i funkispasticherna. De vill att butikerna skall bli en integrerad del av bostäderna, även om jag kanske inte är övertygad. De vill att området även skall leva på sommaren – de kallar det ”Sommarstaden” – och vara tillgängligt för utomstående, även om dessa förväntas komma med bil. Området är inte trafikseparerat och det går att ta sig runt det både här och där. Det finns en tanke att staden skall växa norrut och integreras med andra kvarter, även om det lär ta tid (läs, aldrig hända). Verksamheterna i Solhusens bottenplan skall få möjlighet att när vädret tillåter breda ut sig utomhus och skapa mer liv och rytm. Det finns en hel del annat och det kan nästan bli lika bra och gemytligt som Axel Dahlströms torg. Hyfsat förortscentrum, men långt ifrån innerstad.

Kvarteret med husen är inte slutna. Jag får dock falla till föga för andra människors preferenser. Om utsikt är så viktigt för vissa är det något man la får ta vara på när ett bra tillfälle ges. Det finns dock risk för att dessa hus gård kommer att kännas allt för offentlig och inte tillräckligt intim och röna samma öde som gårdarna i många förorter. Jag kommer att slå samman detta problem med ovan och nedan nämda frågor kring stadsdelscentrumet:

”Denna utredning visar att området som helhet är i behov av ett komplett stadsdelscentrum och skulle på sikt kunna ha behov av ytterligare en stor dagligvarubutik av storleken 3000 – 4000 m² LOA. Köpkraften i området bedöms inte tillräcklig för utbyggnad av dagligvaruhandel både i Eriksbergs köpcentrum (Fogsvansen) och i Sannegården Centrum. Den lösning som tidigare slagits fast i program och översiktsplaner kräver att de båda torgen profilerar sig så att de kan komplettera varandra. Vid Sannegården Centrum kan exempelvis ytor för kultur mm tillskapas. För att en gynnsam stadsutveckling i området ska komma till stånd bör tillkommande ytor för dagligvaror i området planeras inom Sannegården Centrum. De överväganden som gjordes i samband med planläggningen av Fogsvansen gäller i allt väsentligt fortfarande varför utökad livsmedelshandel i Eriksbergs köpcentrum inte bedöms lämplig. Genomförd handelsutredning pekar på att en utbyggnad av Sannegården Centrum ger förutsättningar för ett naturligt centrum för boende runt Sannegårdshamnen med bra kontakt mellan bostäder, handel och service. Med handeln delad mellan Eriksbergs köpcentrum och Sannegården Centrum kan en stadsmässig lösning med handel inom gångavstånd från bostäderna skapas. Vid en eventuell framtida flyttning av hamnbanan kan då båda områdena växa samman på ett naturligt sätt. Förslaget innebär ett tillskott på ca 11 000 m² för handel och verksamheter. Av dessa får endast 3500 m² nyttjas som säljyta för livsmedel.”

Underlaget är alltså för litet och de skall profilera sig för att det redan finns med bil tillgängliga affärscentrum i närheten. Ja, vi vet la hur det brukar sluta i förortscentrum; utarmning och förfall.

Min radikala lösning är således att ta den där trekantiga skokartongen med sina parkeringsytor – yta som idag inte kan användas men imorgon kanske kan bebyggas – och placera denna under sol- och loggiahusen. Med andra ord, bostadshusen byggs i mångt och mycket på butikslokaler och gården för bostadshusen hamnar en trappa upp. Som det är nu är livsmedelsaffären gömd bakom bostadshusen och mer tillgänglig för bilar samtidigt som jag misstänker att dagligvarukonsumenter från Östra och Västra Sannegården kommer att gå runt på sidorna av kvarteret strandparken, som planeras vid bassängens ände, och lämna denna åt sitt öde. Genom att ha inträdet till en livsmedelsaffär och andra butiker utåt mot hamnbassängen kan de boende få tillfälle att besöka platsen dagligen och skapa en mer levande plats. Jag är nämligen orolig att annars finns det risk att den blir lika trist och grå som många andra platser som är skapade bara för att vara vackra. Samtidigt så kommer gården för bostäderna att bli lite mer privat och undanskymd. Den yta som blir ledig genom att flytta bort butiksytan i norr kan sedan lämnas tills det uppstår något lämpligt tillfälle att bebygga den, gärna med ett slutet kvarter med butiker i bottenplan. Men det får lämnas till tidpunkten då området skall få möjlighet att växa norrut.

Att bo i ett landmärke

Gepe har tryckt en artikel om ombyggandet av den gamla Juvelkvarnen vid Eriksberg. Verksamheten i kvarnen upphörde 2001 efter att ha startats 1914, men stadsbyggnadskontoret bedömde att kvarnen har ett kulturhistoriskt värde. Även om jag tidigare raljerat en del om den White arkitekters byggnad som skall ersätta silon, som inte bedömdes lämplig att bygga om, så är ändå en vilja att behålla byggnader och miljöer från norra älvstrandens gamla funktion en av de saker jag tycker bäst om. Några av de äldre byggnaderna andas nationalromantik och klassicism och är ett trevligt inslag bland all nyfunkis.
Någon gång för länge sedan

Inte med detta sagt att jag har en del betänkligheter över hur det i slutändan inte verkar klarar av att må alla de mål om modern blandstad som stadbyggnadskontoret säger sig eftersträva. I utställningshandlingen från 2003 syns det tydligt att planerarna undviker sammanbyggda kvarter.

I gepes artikel finns det även andra exempel på när enskilda äldre byggnader omvandlats till bostäder. Enligt min personliga uppfattning ett mycket bättre och säkrare sätt att få till de alltid så eftersträvade profilbyggnaderna i området istället för att lämna över ansvaret till den i nybyggnadssammanhang så oftast så enkelspåriga arkitektkåren.

*****

En intressant helg. Efter att på fredagen ha spelat sällskapspel på en parmiddag i Johanneberg upptäckte jag att klockan var 4 på natten. Eftersom jag skulle ta tåget till västgötaslättens metropol Skövde vid halv sju blev det inte mycket vila. Hemma vid fem för en timmes sömn, upp och finna en buss in till stationen, sova en timme på X2000, hoppa av vid stationen och sova på en bänk i en timme och sedan traska bort mot platsen för en informatörsutbildning i mänskliga rättigheter. Nattsömnen på hotellet långt senare var välbehövlig och väldigt skön.