Månad: april 2009

GAIS 2 – 2 Hammarby IF

Efter att med nöd och näppe överlevt vandringen till arenan med lungorna i behåll – någon hade nämligen kommit på den lysande idén att låta marschens tema bli en hyllning till de stackare som föll under andra slaget vid Ypres april/maj 1915 – var det återigen dags för GAIS att ta strid på ett bottenlag, denna gång från Södra Stockholm. På grund av en vårrea på vintage-plagg South of Folkungagatan så var antalet söderbröder och -systrar relativt få (en av dem ramlade dock in på GP och började skråla något osammanhängande) men var utrustade med en trumma som troligen inhandlats på Galne Gunnar.

Gårdakvarnar på march?

Hammarby har inte direkt imponerat än så länge men inte heller gjort bort sig fullständigt. Efter att ha sett en halvlek förra veckan var min bedömning att Bajerns brister framförallt står att finna i ett svagt försvar. Framåt har de några tyngre grabbar som säkerligen kan vinna en hel del i luften, även med hård bevakning. GAIS behöver försöka upprätthålla en press strax ovanför mittlinjen och inte sjunka ner för mycket på egen målvakt för att inte låta bortalaget lugn och ro i sin uppspelsfas, detta var i alla fall mitt recept innan match. Prognosen var givetvis storförlust – det är ju GAIS vi snackar om!

Lag: [4-2-3-1]
1. D. Jankulovski;
16. M Dalhgren, 15. F. Lundgren, 2. R. Ekunde, 7. J.Lundén (77′ 23. E. Hédinsson);
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson;
11. T. Lycén, 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström (14. D. Nicklasson);
18. P. Eriksson (80′ 9. G. Baldvinsson)

Självfallet gör GAIS inte som jag önskade. Om det lett till seger hade jag måhända inte klagat men första halvlek bjöd på ett blek och oroväckande fegt GAIS. Hammarby har väldigt mycket boll och grönsvart spelar som Gelfe i förra matchen, minus de vassa kontringarna. Det är inte direkt så att försvarsspelet är dåligt – Hammarby är spelförande men skapar inte mycket – utan problemet tycks ligga i att det saknas något djup. Mittfältarna springer runt som yra höns precis framför backlinjen som inte vet om den skall falla ner ännu längre och när man väl får tag i bollen finns det inte många alternativ bortsett från farliga sidledspassningar, osäkra rensningar eller långbollar på ensam anfallare. Det är istället Hammarbys innermittfältare Chanko och Jensen som får styra och ställa lite som de vill.

Att Hammarby får det första målet är således inte direkt oväntat. Ett långt uppspel från egen planhalva når fram till den långe stören Paulse som vinner en nickduell med Fredrik Lundgren, bollen går därefter i en båge över en fruktlöst flaxande Dime Jankulovski som gått för långt ut. Förvisso lite turligt för bajernspelaren men ändå något som förr eller senare händer med ett så tamt eget spel.

Det är först efter målet som GAIS verkar vilja något och skapar också ett handfull chanser, två för att vara exakt under halvlekens sista fem minuter. I den första klackar Mattias Lindström en boll över motståndare till Pär Eriksson som från högerkanten skjuter in bollen i staffområdet. Bollen tar på en försvarare och går sedan i en båge som för ett ögonblick ser ut att kunna ställa deras målvakt på samma sätt som Dime. Så är dock inte fallet, bollen är på väg ut. Tommy Lycén kommer rusande på sin kant och slänger fram huvudet men lyckas endast får nätkänning på utsidan. Här agerar laget helt korrekt. Boll på kant och medan en man rusar mot bortre stolpen så står Wanderson do Carmo hyfsat placerad strax utanför målområdet för att förvalta eventuella returer. Under en så stor del av GAIS anfall är det endast den vilt kämpande och löpande Pär Eriksson som själv får stå för det mesta. Även om jag inte förespråkar huvudlösa rusningar behöver några fler spelare våga och orka ta djupledslöpningar för att vi ska kunna vaska fram något (guld, eller kanske pärlor!) från vårt anfallsspel.

Den andra chansen involverar också Lycén. Vid vänstra linjen lurar han snyggt bort sin back och slår ett inlägg som Pär Eriksson stiligt nickskarvar in i bortre änden av målet. 1-1 och lite bättre stämning på Preppens. Återigen ett bra anfall av GAIS. När Lycén kommit förbi på kanten rusar Pärlan mot främre stolpen, Lindström kommer från höger och går mot bortre samtidigt som Johan Mårtensson står som ett möjligt passningsalternativ snett inåt bakåt med hyfsat med yta efter att Pärlan dragit med sig en back in mot mål. Resultaet är i detta läga föga rättvist, GAIS skall vara glada över oavgjort i paus.

Andra halvlek börjar så som jag ville från början. Under femton minuter bjuder laget nära nog på propagandafotboll när andrabollar vinns och djupledsbollarna skär som varma knivar i smör. En attitydförändring har definitivt skett därinne i Ullevis betong-katakomber när laget slutligen spelar ut sitt register. Det är i detta läge som Mårtensson kommer till sin rätt och kan slå sina fina bollar framåt. Under de första fem minuterna skapas fler chanser än under hela föregående halvlek. En besvikelse är dock Wanderson som med sin offensiva nyckelposition tycks slarva bort de möjligheter som skapas med onödiga chansdribblingar och lösa pass utan tydlig adress. hans vilja att gå på skott lyser desstum med sin frnvaro. Jag blir med minuterna allt mer frustrerad och luftar detta med min granne som är inne på samma linje, lika väl att vi ringer till Dohlsten eller någon och ser om han har tid att hoppa in som tia för Wanderson ger oss inget och saknar framförallt inställning. Ungefär trettio sekunder senare skjuter brassen i fart från en höger ytterposition och GAIS tar ledningen med 2-1 – Jag älskar när GAIS visar att jag har fel!

Efter 2-1 får grönsvart ytterligare chanser. Ännu en boll går i mål men döms bort för offside. Misstaget GAIS nu gör, efter att en tid misslyckats med att avgöra matchen, att att backa tillbaka och återgå till det spel som präglade laget i första halvlek. Detta är ett uppenbart misstag. Med en halvtimma kvar kan och får inte GAIS lämna bort taktpinnen. Vår defensiv är inte stark nog för att klara av det, vilket första halvlek torde ha bevisat. Dessutom uppstår en del problem i detta försvar i och med att Jonas Lundén – som gör en hyfsad match defensivt men slår bort fruktansvärt mycket bollar – tvingas utgå på grund av en skada. Som en nödlösning dras Lycén ner som högerback.

Den vajande majskolven, som onekligen bidrog till GAIS första mål, bidrar till Hammarbys andra. Att kunna bedöma när man skall backa hem brukar sällan vara högt prioriterat för offensiva yttrar och ett övermodigt försök att bryta (ja, jag är medveten om att jag förespråkar lite högre press, men inte nödvändigtvis för ytterbackarna) och när bollen går vidare framåt på hans kant är han hopplöst efter. En Hammarbyare får bollen djupt ner och slår en boll snett inåt bakåt framför GAIS straffområde där Castro-Tello helt obevakad – ingen makrill tänkte på att det kan vara bra om någon täcker upp andravågen – kan skjuta in 2-2. Resultatet är måhända rättvist för matchen som helhet men med tanke på hur det utvecklade sig under andra halvlek känns det som en förlust.

Strax innan målet hade Alec tagit ut GAIS främsta och bästa anfallsvapen och satt in Gudjon Baldvinsson. GAIS lyckas få in bollen i boxen några gånger under de sista minuterna men med den unge islänningen finns det inte mycket att hoppas på. Jag har nu kommit till bedömningen att han inte har i allsvenskan att göra. Vid ett tillfälle får han bollen rakt framför fötterna, ensam mitt straffområdet. Även om han är vänd åt helt fel håll så måste han kunna prestera något men icke. Du får gärna visa att jag har fel, Baldvinsson, men jag tror inte det. Det enda GAIS får ut framåt är att Wanderson får ett gult kort för filmning.

Slutligen måste jag avsluta med att beklaga mig över domaren Sven-Martin Åkesson, allmänt känd under namnet Kodemannen. Under de första fem omgångarna har jag inte haft något generellt emot domarinsatserna. Visst tycker jag att de gör fel ibland, men de är ju bara människor och jag är trots allt väldigt partiskt, även en perfekt domarinsats skulle troligen rendera några sura miner. Att fotbollsprogram på teve brukar ägna halva tiden åt att diskutera oklara straffsituationer ser jag som en bristande förmåga att analysera spelet i sin helhet. snarare än något annat. Att behöva utstå en kväll med Kodemannen är dock något av det mest enerverande som finns. Att domarkommittén låter honom fortsätta är något av en gåta (det är trots allt lite fel att lägga all skuld på Kodemannen själv, han har ju trots allt godkänts av andra ). Nu tror och tycker jag inte att GAIS kan skylla bort resultatet på Kodemannen (även om det är en märklig fördelning av frisparkar) men som publik är det inte roligt att behöva se hur en domare kan blåsa och beklaga sig över att någon går fram några meter för ett inkast på egen planhalva medan något liknande kan släppas fram vid en frispark eller hur rena mordförsök är något man kan rycka på axlarna åt. Jag kan inte annat göra än att hålla med GK:s psykoanalys.

Annonser

Skådespelardebut?

Jag är en sådan individ som sällan vill synas på film, mitt enda signifikativa (relativt sett) tv-framträdande vägrade jag se på tills några andra yimby-medlemmar tvingade mig en lördagseftermiddag på fiket Blå kullen vid Skanstorget.

Nu slår jag dock till igen och medverkar i GKTV #4 – ”Röv TV” (följ länk och välj Röv-tv). Jag har bara en replik men syns vid ytterligare något tillfälle. Nu får de bloggläsare som inte känner mig en chans att se mig, gratulerar!

Evenemang och landmärken för stadens skull?

För vem planerar vi vår stad? Det är en utgångspunkt för en kulturartikel, lockande byggen, i söndagens SvD. Medan politiker och andra gärna talar sig varma om nya evenemangsbyggnader som en metod för att locka till sig turister finns det en annan sida av myntet. Artikeln handlar förstås först och främst om Stockholm men berör givetvis på ett eller annat sätt alla städer med ambitioner (det är för egen del lätt att le lite road åt hur VD:n för kommunala Stockholm Visitor Board Peter Lindqvist säger att han vill ha ett landmark, utan -e för Stockholm – Capital of Scandinavia – trodde det var Köpenhamn…)
Barcelona har framhävts som ett lyckat exempel, en sliten industristad har efter OS 1992 istället fått ett helt annat rykte som en spännande stad för turism och upplevelser. Även Bilbao med sitt Guggenheim-museum är ett annat spanskt exempel. Göteborgs evenemangsstråk (i en annan fortfarande sliten industri- och hamnstad) och försöken att etablera sig som den svenska evenmangsstaden framför andra är samma andas barn; Göran Johansson fortsätter att trycka på detta i en intervju i dagens gepe.

Guggenheim-museum, Bilbao

Den andra sidan av myntet är vad detta kan tänkas innebära för stadens bofasta invånare och då kanske framförallt för de som bor i dess förorter. Säga vad man vill om Svenska mässans behov om att expandera på bekostnad av Gårdas gamla stympade landshövdingekvarter men på kort sikt gynnar de affärsresenärer på bekostnad av bostadslösa med låga inkomster. Barcelona framhävs som sagt som det lysande exemplet på så kallad City branding, men en lokal professor i antropologi är inte fullt lika glad:

”För Manuel Delgado är Barcelona en stad som glatt säljer ut sin mark till internationella så kallade stjärnarkitekter. En stad som ständigt sätter besöksnäringens intressen framför de boendes –exemplifierat bland annat i striden kring en plats i Gamla stan, där barcelonaborna önskade sig en park med lekplats, medan de styrande beslutade att anlägga en parkeringsplats för Picassomuseets besökare. Enligt Manuel Delgado är just kulturen och kulturturismen ett viktigt och försåtligt inslag i Barcelonamodellen. Kultursatsningar ger glans och prestige åt en stad, samtidigt som de får legitimera rivningar och upprensningar i folkliga kvarter. Manuel Delgados eget hatobjekt är Macba, det stora vita museet för samtidskonst som byggdes i Gamla stan på 1990-talet –ett av många exempel på hur kulturen utnyttjas för brutala stadsomvandlingar när en stad ska hamna på kartan, menar han. För Manuel Delgado är synen på städer som säljande produkter avskyvärd. För kulturgeografen Anders Lund Hansen, verksam i Lund, väcker utvecklingen en rad frågor om vad det är för sorts städer vi egentligen vill ha. –Problemet är att många av de traditioner vi haft kring stadsplanering och demokrati hamnar i bakgrunden, säger Anders Lund Hansen som i sin avhandling studerat hur Köpenhamns urbana strategier blivit allt mer businessorienterade. Lite tillspetsat kan man säga att om kapitalet tidigare fick anpassa sig efter staden, så får staden nu anpassa sig efter kapitalet. I sin forskning använder Anders Lund Hansen begreppet ”space wars”, ursprungligen myntat av sociologen Zygmunt Bauman. Begreppet syftar dels på kriget mellan städer, dels på den kamp som uppstår inom städer mellan invånarnas och investerarnas önskemål.”

Stockholm Waterfront

Det är givetvis inte så att det tvunget måste finnas ett motsatsförhållande mellan intressena. Vad som uppskattas av den välbärgade affärsresenären på tillfälligt besök kan givetvis också komma den lokala infödingen till godo, på ett eller annat sätt:

”Det är klart att de gör, på något sätt, säger Anders Lund Hansen och konstaterar att strategin motiveras med argumentet att pengar ska strömma in till kommunkassan, för att sedan sippra ner till alla och envar. Många satsningar som syftar till att städer ska bli mer attraktiva i omvärldens ögon kan ju dessutom leda till bättre livsmiljöer för de egna invånarna. Trevliga offentliga platser, mindre biltrafik och välfungerande kollektivtrafik är ofta viktiga komponenter när städer slipar på sin image. När Stockholm har som ambition att bli ”en evenemangs- och upplevelsestad i världsklass” så kan man ju också se det som att invånarna får ett rikare utbud att välja mellan. Men Anders Lund Hansen menar att städers satsningar på så kallade megaprojekt –som kan vara allt från kulturfestivaler till stora sportevenemang –till stor del handlar om varumärkesbyggande. Han ser hur städer, genom byggen av arenor och hotell- och kongressfaciliteter, högprioriterar kampen om olika evenemang som kan ge intäkter och en stund i strålkastarljuset. Samtidigt tycker han att satsningarna väcker frågor om vem staden är till för. Han tar bygget av Stockholm waterfront som exempel – redan namnet antyder att denna anläggning, i ett av stadens absolut bästa lägen, inte i första hand vänder sig till stadens invånare. –Det är ju inte något som den vanlige stockholmaren kommer att använda dagligdags, säger han och tillägger att anläggningen i första hand är tänkt för penningstarka besökare.”

Världskulturmuséet, Göteborg

Hur vi bygger ut och omformar framtidens Göteborg berörs av samma frågor som Stockholm. Exempel: I januari 2008 gick den alltid lika stridsvilliga Mark Isitt ut i Gepes kulturdel och beklagade sig över att arkitektur har så låg status i Göteborg, just Guggenheim i Bilbao framhävs som ett exempel på hur viktigt och bra det kan vara med ikonbyggnader. Kritiken lät dock inte vänta på sig Gepes Malin Lernfält anklagade Isitt för att förakta göteborgarna medan Chatarina Thörn menar att ikonbyggnader (landmark på stockholmska) är passé.

Jag kan se saker som talar för såväl som emot betydelsen och värdet av ikonbyggnader. I värsta fall kan vi dock få byggnader för turister som samtidigt är fullständigt ointressanta från ett arkitektoniskt perspektiv.

Några tidigare utlägg i ämnet: I och II.

[Bok] Högt bland Saarijärvis moar

För några år sedan läste jag med uppskattning den finske författaren Väinö Linnas bok Okänd soldat, om den brokiga skaran människor som verkade i ett kulsprutekompani under det finska fortsättningskriget – måhända inte så fullt glamorös del av Finlands krigshistoria som Vinterkriget 1940/41.

Någon tid senare plockade jag upp boken Upp, Trälar! på ett antikvariat. Jag förstod rätt snabbt att det var andra delen i en trilogi. Jag tänkte dock att då det ändå är frågan om en av brödrafolkets mest kända författare kommer jag snart att ramla på den första och den tredje delen i trilogin Under Polstjärnan.

Konstigt nog gjorde jag inte det, inte för att jag letade aktivt men jag spenderar faktiskt en del tid på antikvariat bara för att så att säga lukta på böckerna. För några veckor sedan så såg jag den, Högt bland Saarijärvis moar, i bokhyllan närmast dörren på Röde Orm på Husargatan. En röd pocket tryckt 1984 i Ungern som nu såldes vidare för tjugofem spänn. En lapp sitter på första sidan och förtäljer att den första (?) ägaren heter Kerstin och bodde i Sundsvall. När jag berättade att jag tittat efter den i år och dar var inte butiksinnehavaren direkt imponerad, en obildbar analfabet i min bokbod, tyckes han tänka.

Bokens titel är även titeln på en gammal dikt av Johan Ludvig Runeberg, den är också känd under namnet Bonden Paavo. När jag börjar läsa igenom boken är det inte svårt att se att det är en form av litteratur som inte längre förekommer i modernare verk; proletärförfattarens form. Att jag köpte den mittersta boken i en period av Moberg-läsande torde inte förvåna mig. Numera händer det sällan att jag läser sådan litteratur. Stilen bygger mycket på ett detaljrikt beskrivande av hårt arbete och strävanden i en orättvis social kontext.

Den förmente huvudpersonen försvinner i mångt och mycket i beskrivningen i långa utläggningar om bifigurers liv och levende. Tidsperspektivet är år och decennier av evigt slit och släp med dagsverken endast avbrutet av någon enskilt drängfylla ute i någon björkdunge i samband med ett allmogebröllop Näppeligen ett upplägg som passar sig för 2000-talets människor som är mer individfokuserade och vars problem i högre utsträckning bygger på föreställning om taskig barndom, dåliga relationer och inre själsliga lidelser (och att GAIS förlorar). Torparen Jussi Koskela skulle bara nervöst mumla ett avvikande svar om en 2000-talsfinne skulle ta upp sin sina relationsproblem och karriärsångest med honom.

Man kan ibland undra sig om sådan litteratur längre har något värde. Kanske för att påminna oss om det hårda arbete som ligger bakom vårt välstånd och hur bra vi egentligen har det när vi sitter och surar för att det blivit någon repa på vår nya, färgglada mobiltelefon. Nåväl, Väinö Linna har trots allt ett språk som överlevt femtio år och troligen gör det ännu. På något sätt tycker jag att första och sista meningen sammanfattar bokens innehåll på ett fitt sätt:

”I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi.”

och i bokens slut,

”Finlands sommar är vacker. Men kort.”

Om jag nu bara kunde hitta den där andra delen som jag köpte för sådär fem år sedan…

Gefle IF 0 – 0 GAIS

Gefle IF är den allsvenska säsongens längsta bortaresa och även den svåraste enligt tränare Alec Axén. Gefle har inlett säsongen hyfsad och är inte direkt kända för att ge bort poäng i onödan på Strömvallen.

Laget [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
16. M. Dahlgren, 16. F. Lundgren, 2. R. Ekunde, 7. J. Lundén;
8. R. Spong, 17. J. Mårtensson (88′ R. Ayarna);
11. T. Lycén (66′ 14. D. Nicklasson), 25. W. do Carmo, 21. M. Lindström;
18. P. Eriksson (79′ G. Baldvinsson)

När matchen går igång exploderar ljudet från en liten med järnhård GAIS-klack var tok-stöttande hörs hela vägen ner till en krog i Hisingen. Återigen ett exempel på den inverterade normalfördelningskurvan som är kvalitéen på gaisklacken; väldigt få eller väldigt många är bra medan ett halvstort stöd är mer ängsligt och avvaktande. De första tio minuterna lyfter sig spelarna mot stödet och börjar starkt. Bara efter nåon minut tar Mattias Lindström ner en höjdboll vid straffområdeslinjen, vänder snabbt och skjuter ett hårt skott på Hugosson i Gefle-målet. Snart kommer ett bra skott från Pär Eriksson också.

Efter den tappra, grönsvarta inledningen får Gelfe koll på sitt eget spel och tar över för en tid. Ett riktigt farligt läge uppstår efter ungefär en kvart och är symptomatiskt för GAIS problem med att få upp bollen till grönsvart spelare vid rensningar. Härföraren Fredrik Lundgren hamnar i en situation strax innanför straffområdet där han hamnar lite snett och rensar ut bollen fyra, fem meter rakt ut på en framrusande bockbrännare, Tommy Lycén löper fram vid siden och knôr på lite bryskt och därigenom får Gefle ett utmärkt frisparksläge vid straffområdeslinjen. Då läget är mitt framför mål är Gefle smarta nog att ställa upp både en vänster- och en högerskytt, vilket försvårar försvarsplaneringen. Att skottet sedan tar i krysset och studsar ut gör inte det hela enklare.

(Så här en bit in i inlägget kanske vi ska ta oss en paus och fundera på en detalj. Vår Fredrik är känd för galen blick och fullständig fokus. Dessutom tuggar han tuggummi rent infernaliskt. Med tanke på hans erkända förmatchspyor är det trevligt för hans lagkamrater att han försöker fräscha upp sin andedräkt. Vad jag undrar är dock om han byter tuggummi i halvtid eller om han kör på samma en match igen. Hur söndertuggat är det och kanske är dessa något som GAIS skulle kunna sälja i souverniraffären på arenan, i en glasask och med tillhörande signatur, datum och match?)

Det är tämligen typiskt att samtidigt som Gefle får ifrån sig flera bra fasta situationer har GAIS dito i stort sett försvunnit i och med Kenneth Gustafssons bortavaro. Återigen slås flera korta hörnor, en av dem skapar dock en väldigt fin chans senare i matchen när Lindström får möjlighet att ta i för allt vad tyget håller från en bakomliggande position samtidigt som Gefles spelare står och sover i målområdet utan att någon rusar ut och täcker. Wanderson do Carmo har några hyfsade frisparkar, framförallt den i slutet på första halvlek som tar i ribbans översida och studsar ut.

Dime blev inte lurad av Gefles försök att utmanövrera honom

Efter de första minuterna i första halvlek står det tämligen klart vilken taktik som Gefle – föga oväntat – använder sig av. Det är en rak 4-4-2 där både mittfält och försvar arbetar hårt som ett kollektiv för att inte släppa till några ytor. Sällan finns det några goda chanser att komma igenom snabbt och GAIS arbetar där fram bollen och försöker finna luckor. Samtidigt är GAIS medvetna om Gefles tråkiga (inte roligt att vara hemmapublik i Gävle alla gånger) men funktionella kontringstaktik och går inte in med allt för mycket folk i den gästridländska spelargröten. Så fort makrillarna tappar bollen i framspelsfasen ställer de om och rusar mot GAIS mål och vår sista utpost; den rosa pantern Dime Jankulovski. Speciellt farlig är den unge och småväxte yttern Jonas Lantto som kommer till fyra avslut. Det hela utvecklar sig en ett låst läge där inget lag vågar öppna upp sig för det andra genom att satsa så värst mycket offensivt. GAIS är definitivt det spelförande laget, har mest boll och kommer också till flest avslut, mycket är dock från distans och är aldrig speciellt farliga.

Totalt har Gefle IF sex avslut, varav fyra på mål. GAIS har 16/6. Flest av dessa har Wanderson med 6/1 och därefter Pär Eriksson med 3/2. Att det blir en del dåliga distansskott är väl att vänta i en match likt denna. Det är dock ett underbetyg att endast två av sex avslut inne i straffområdet går på mål. Båda dessa av Pärlan, vilket kanske kan tolkas som positivt i alla fall.

Mot slutet av den andra halvlek börjar Gefles dubbla mur krakelera en smula och jag börja nära förhoppningar om att detta skall fortsätta i andra halvlek med ett tröttare Gefle som kryper tillbaka upp i knät på målvakten alternativt lämnar fler ytor, en analys som i stort sett delas av killen jämte mig (som det visar sig vara en person som en gång i tiden hade en blogg som refererade till min blogg – tyckte jag kände igenom honom från den gryniga bilden uppe till höger. Min är ju lite tydligare).

Sjävklart blir det inte riktigt som jag hade tänkt mig. Medan något sådant unikt som en Gefleklack börjar ljuda (ett sällsynt läte som torde intressera fågelskådare) väljer Gefle istället att gå på offensiven och lyfter upp laget en smula. Inte så att att de bjuds på någon hejdlös och frejdig anfallsfotboll men allt är ju relativt. Det är dock tillräckligt för att störa GAIS och istället börjar grönsvart tappa bollarna längre ner i plan. Antalet avslut är jämnt fördelade i den andra halvleken och matchkvalitén sjunker. Gefle har ytterligare lite träkänning och sett till andra halvlek är det är lite tur att vi kommer undan Bockbrännarmetropolen med en poäng.

Backlinjen var återigen inte riktigt så bra som den borde vara. Richard Ekunde verkar inte lika säker på sig själv och vågar därför inte i lugn och ro täcka ut bollen – den färdighet som är hans signum. Fredrik Lundgren begår några misstag i spelet längst med marken, vilket man kanske kan förvänta sig och tvingas lära sig leva med. Jonas Lundén fortsätter att vara en besvikelse, kanske framförallt offensivt men även defensivt – den unge vänteryttern Lantto torde vara hans ansvar (självfallet anser Gepe att Lundén var bäst i GAIS, de vill la att vi ska förlora). Mikael Dalhgren kommer upp på sin kant några gånger och även om jag inte kommer ihåg hans försvarsspel, så verkar han klarat av sin kant hyfsat – föredettingen Jonathan Berg på hans kant sökte sig ofta innåt i banan. Att vi inte släpper in ett mål mot ett kontringslag på bortaplan visar dock på en bättre koncentration överlag. Richard Spong är inte rädd att ta kampen på mittplan. Jonas Mårtensson kommer inte riktigt till sin rätt tyvärr, något jag tycker delvis kan förklaras med hans roll och position. Killen kommer inte riktigt till sin rätt i en så låst match där de inte finns underlag för djupledsbollar från mittfältet.


Efter att ha sett matchen på Adas (hade en del beslutsångest inför pubvalet. Adas är visserligen närmare mitt hem men jag har nu börjat vänja mig vid Whoopsy. Noterade dock att den lilla satan skulle spela en match klockan åtta och då skulle det komma en massa dåliga människor dit, därför blev det Adas). På vägen hem råkade jag dock gå in på Kville Biljard och såg den andra halvleken i den matchen mot Hammarby, nästa veckas motstånd. Bajen hade enligt kommentatorerna och en kille jag snackade med (förvånadsvärt analyserande och sansad för att vara en ung blåvitt supporter, var bland annat missnöjd över att Pontus Wernbloom filmar så mycket) bjudit på rena pojklagsförsvaret under första halvlek. Andra halvleken var mer svängig och raka motsatsen mot den match jag precis tittat på. I andra var nästa veckas motståndare Jag hoppades givetvis på 0-0 men ett snyggt mål av något slags vädersträck grusade den förhoppnigen och trots en del försök från Hammarbys sida och på grund av en del tur för det där andra laget bestod resultatet matchen ut. Chanser för en målrik match på onsdag. Vi får dock hoppas att GAIS gör det första, i så fall har vi nog goda chanser att få ytterligare en poäng eller kanske tre.

Högre ribba för högre studier

En ledare i dagens DN applåderar att kraven för att få studera på universitet och högskola skall skärpas. Krav på godkända gymnasiebetyg i svenska, engelska och matematik återinförs om regeringens gymnasieproposition accepteras av riksdagen.

Låga kvar kan kanske uppfattas som bra, då alla får chansen. I realiteten är det ofta kontraproduktivt. Hörde härom veckan en universitetslektor på en samhällsvetenskaplig institution beklaga sig över att för att accepteras till deras program hade kraven på matematik sänks från godkänt på C-nivå till godkänt på B-nivå. Samtidigt ökades studierna i nationalekonomi inom programmet. Effekten torde bara kunna bli två, antingen sänker föreläsaren kraven och urholkar utbildningens värde och/eller så slås flera studenter ut från högskolan efter att ha spenderat tid och staten egna pengar på något som kanske aldrig fullföljs.

Jag är dock lite undrande till om detta förslag från regeringen kommer att ha någon reell effekt. Ansvariga för olika kurser och program kan fortfarande ställa krav utöver minimum (90 procent godkänt på gymnasiet).

Vi är långt ifrån min utopiska vision för högre studier; ett års obligatoriska och tuffa studier i vetenskapsteori och -metod för alla universitets- och högskoleutbildningar!

(När er självgode och bittre bloggare har smakat starksprit i kombination med någon infantil kan han kanske även ställa liknande krav på fullt medborgarskap, en slags akademisk motsvarighet till Robert Heinleins Stjärnsoldaten – men jag tycker faktiskt inte jag skall tas på allvar i de sammanhangen!)

B-laget slarvade bort chans till dubbelseger

Dagen efter matchen mot Häcken på fastlandet åkte B-laget ut till den gröna ön för att spela boll på Sälöfjordsvallen mot Häckens dito. En litet märklig match där Häckens lag gör mål i första och sista minuten.

Det första målet hinner jag bara se på distans när jag kommer på cykeln och torde i princip skett direkt från avspark. När jag väl kommer fram börjar GAIS långsamt ta kontroll över spelet utan att skapa så värst mycket farliga lägen. Det är rätt tydligt vilka som tillhör A-laget och vilka som är juniorer. Inte bara för att jag känner igen dem, utan för att de äldre spelarna inte alls är så valpiga i spelet. Reuben Ayarna ser på många sätt stabil ut, håller i boll och levererar rätt bra djupledsbollar – synd bara att hans distanskott påminner och Ipke Ekongs… Halgrimur Jonasson gör debut i B-laget och ger ett hyfsat habilt och rätt säkert intryck, uppspelen är dessutom rätt bra. Han får dock inte spela hela matchen utan byts ut relativt tidigt i andra halvlek.

Sikten stördes emellanåt av diverse avdankade Uefa-cupsvinnare (Johan Pettersson gjorde en hyfsad insats som offensiv inner, övrig avkomma är av mindre betydelse) med Krull-Källqvists nyfödda lilla bäbis låg och skrek ut sin ångest över att fadern inte är bra nog för att spela i GAIS. Mot Wartagården till stod islänningarna Gummi-Tarzan och Schlagerhataren Baldvinsson och tjattrade på sitt hemlands tungomål medan den tredje knatten spelade match.

Resultatet står sig till halvtid och efter detta blir spelet allt mer ofokuserat och rörigt. Mervan Celik och i viss mån Daniel Morais Reis är också rätt valpiga. Det är säkert hundra personer som någon gång försökt förklara för Mervan att man inte blir en stor fotbollspelare genom att bara dribbla utan att även bidra till laget och att det finns en fördel med att spela enkelt. Tyvärr brukar ju inte unga, tekniska yttrar vara riktigt mottagliga för dessa råd från äldre gubbar och gummor – så får han mycket begränsad tid i A-laget också och en före detta, ung valpig ytter som numera hyllar kollektivet och kampen får platsen till vänster i föregående dags match.

Morais Reis är också lite sådär och försöker bland annat filma i en B-lagsmatch framför femtiotalet åskådare – kanske inte den brasilianska sambafotbollens höjdpunkt. Tyvärr finner jag inte riktigt någon nytta med anfallaren i GAIS trupp. Han är inte vidare spelintilligent, han är inte tillräckligt uppoffrande, hans teknik är bra men kanske inte bra nog, hans avslut är inte direkt giftiga och han är inte en sån där spelare som alltid står rätt. Nu råkar han dock göra två mål. BK Häcken släpper in GAIS i matchen genom att få en spelare utvisad och en annan skadad (så som jag fattade det) och med två man mer kan GAIS nästan inte undvika att få ett övertag. 1-1 kommer på en bra hörna (jag kommer inte ihåg vem som slog det) som brassen nickar in och sedan löper han snyggt fram med från vänsterkanten och skjuter in 2-1.

Nu borde GAIS givetvis försöka spika igen, men icke! I matchens sista minut uppstår tumult när backen Sandeep Mankoo och målvakten (om jag tror heter) Max Knape inte kan ta hand om en ensam Häckenspelare som försöker få in bollen. Till slut ramlar bollen i mål men inte fören Sandeep försökt få bort den med armen. Lite onödigt väljer domaren att blåsa, rusa fram och visa ut backen och ge Häcken en straff; 2-2.