Varbergs BoIS

GAIS 0-1 Varbergs BoIS

Så då var det igång igen – 30 omgångar av menlöshet och blandade känslor av hopplöshet och irritation. Med andra ord har GAIS fotbollssäsong startat. Av gammal vana och tradition kördes GAIS över på hemmaplan av Varbergs BoIS. Ett gästande lag som egentligen kör med samma taktik varje gång (kraftspel, en tung centrertank i mitten et cetera) och ändå lyckas ta GAIS på sängen. Hemmalagets respons bestod mestadels av plattityder – på plan under och av plan efter.

Under stora delar av matchen hade GAIS ingen synbar spelidé och spelet breddades allt för sällan. Taktiken tycktes gå ut på att sju-åtta grönsvarta spelare placerade sig på en liten yta kring och strax framom mittcirkeln för att sedan passa bollen till varandra, typ. När en boll faktiskt kom fram var spelarens första reaktion alltid att klacka upp bollen två-tre meter i luften, ibland för att ta emot den själv, ibland skulle det till synes föreställa en passning. Detta maximerade möjligheterna för motståndarna att jogga fram och störa lite lagom så att GAIS tappade bort bollen. Att GAIS sedan lyckades med detta under de sista 20-30 minuterna av matchen berodde näppeligen på så mycket annat än att BoIS accepterade det.

Även om jag svor en del över domarens blåsande och viftande så går det knappast säga annat än att Varberg var det bättre laget. Efter 18 minuter av inkastövningar var det hallänningarna som hade det första avslutet på mål. Målet kom åtta minuter senare. GAIS hade, vad jag kunde uppfatta, inte ett enda avslut under första halvlek. Det tog åtminstone en halvtimme innan jag överhuvudtaget blev lite upphetsad i positiv bemärkelse. Som vanligt gick det över väldigt fort. Lite distansskott och några halvdana avslut i samband med fasta situationer i slutet på andra halvlek gör knappast en vår eller sommar.

Jag har inga förväntningar inför säsongen. Knappt att jag hade några innan denna match. Nu är förväntningarna nere i botten. Prognos för slutplacering efter en omgång: 13 (-5 från försäsongsförväntningar).

Varbergs BoIS 1-0 GAIS

Jag börjar sakna ord för att beskriva mina upplevelser över den tafatta och riktningslösa insats som GAIS uppvisat i de flesta sina matcher under Superettan 2014, en serie som nu till en sjättedel är slutspelat. Det är dags att börja prestera lite. Samtidigt slits jag lite mellan att måla allting svart och försöka finna någon ljusning, någon ansats, till framsteg och framgång i GAIS av idag (eller igår, för att vara mer exakt). GAIS var under stora delar av föregående match mot Syrianska och även i denna match första halvlek inte det sämre laget. Skillnaden ligger bland annat i en oförmåga att sätta sina chanser, även om det finns större och mer fundamentala problem än så i lagets sätt att spela fotboll.

På något sätt borde jag vara nöjd i och med att grönsvart (eller neongrönt, eller möjligen neongult -jag är färgblind- som det var under onsdagskvällen) ändrade sin taktiska uppställning mer i linje med hur jag efterfrågade. En 4-2-3-1 där Andreas Drugge inte längre utgör en säkerhetsrisk på innermittfältet och där hans kvaliteter kanske kan komma till bättre användning. Även om GAIS släppte in ett mål genom passivt agerande i försvarsspelet tyckte jag faktiskt att detta fungerade bättre. Problemet var större i den andra riktningen, då inget verkade fungera framåt. På mittfältet slarvades bollar ofta bort i den tidiga uppspelsfasen samtidigt som kantspelet var närmast obefintligt. Det är rätt svårt att säga när man inte är på plats men jag förmodar att detta beror på dålig rörlighet bland offensiva spelare och dålig breddning. Exempelvis Hampus Andersson verkade fått order (eller på egen hand valt) att i hög utsträckning gå in centralt och stod därför sällan på en bra position när bollen skulle framåt. Som jag ser det så måste ett lag med endast en central anfallare bredda ordentligt och byta sida för att slita isär motståndarnas försvar. Inte ställa sig i mitten mellan motståndarna försvar och mittfält och med hälarna i backen vänta på en smart passning från spelare som knappast har den förmågan och sedan börja dribbla sig igenom motståndarnas försvar. Det funkar ju helt klart inte. En annan omständighet i detta är att man undrar om spelarna överhuvudtaget har träffat varandra och tränat tillsammans överhuvudtaget. Vid inlägg och framspelningar gick bollen frapperande ofta till helt tomma ytor utan att det fanns en medspelare inom fem-tio meter. Finns det någon plan om var olika spelare skall söka sig vid olika situationer eller får bara spelare gå ut att göra som de vill? Jag har vare sig tränat eller spelat fotboll i någon direkt organiserad form så jag vet inte hur mycket sådant brukar diskuteras men det kanske vore en god idé att spela bollarna till där medspelare kan tänkas få någon nytta av det? Fast vad vet jag? Samtidigt var presspelet på mittfältet under alla kritik. Det vanns helt enkelt för få bollar, vilket hade kunnat skapa lite möjligheter och genom vilket Petrit Zhubi hade kunnat komma till någon nytta som anfallare. Jag vet inte om jag kan kritisera Askebrand för valet av anfallare, då valmöjligheterna var något begränsade. Men i och med att Zhubi vid uttagandet av Hampus gjorde mer på de följande fem minuterna än han hann göra som anfallare så verkar det ju i efterhand som detta var fel val.

I och med att jag är född i Varberg har jag en del direkta upplevelser av Påskbergsvallen (min morsa var också på plats). Det ger i sammanhanget upplevelsen av håglöshet en extra dimension av smärta att behöva se GAIS förlora genom en insats som knappt var i paritet med mina egna insatser i Mjölkkannan runt 1990. Min prognos för Superettan säsong 2014 med 24 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på tionde plats (-2 sedan omgång 5).

GAIS 0-1 Varbergs BoIS

Ännu en meningslös match. Däremot inte med nödvändighet en meningslös dag. Efter att ha varit både i Göteborg och Varberg bara dagarna innan matchen, fast nu var åter i Muppsala, fick jag så dåligt samvete över mitt undermåliga gaisande att jag på ett infall åkte till Stockholm. Vad är det då för vits med att åka till Stockholm när matchen spelades i Göteborg? Jo, där samlas ju GaisareSTHLM. Genom att närvara på exilegrupperingens sammankomst kanske jag kunde inbilla mig själv att jag kommit närmare GAIS.

Matchen beskådades på ett Allstars bara några minuters promenad från Uppsala-tågets perrong och det var en smal sak att ta sig dit. Jag har ju varit på Allstars i Muppsala några gånger för att se matcher förra året. Det har ju varit en så där, och rätt ödslig erfarenhet. Där har nu ägaren riktat in det mot nattklubb snarare än sportklubb – det har legat en halv miljon misslyckade nattklubbar i samma lokal – och nu i sommar valde tydlige ägaren att sätta stället i konkurs istället för att ha sommarstängt. Allstars på Torsgatan gav förvisso inte riktigt samma intryck – kanske för att det fanns några människor där. Sådana finns det som bekant gott av i Stockholm.

Matchen är det inte så mycket att orda över, meningslös var ordet. GAIS hade inte spelidé nog för att dyrka upp ett defensivt och destruktivt Varberg. I flera avseenden liknade den faktiskt premiären. Skillnaden var att inte heller Varberg hade något annat än anti-fotboll att erbjuda – killarna i radio grönsvart #14 summerar det rätt bra. Att matchen avgjordes med ett självmål kändes följdriktigt helt logiskt.

Efter matchen övertalades jag med relativ lätthet att följa med ut en sväng. Vi tog en ”bulle” – ett ord jag minns vagt från gamla pilsnerfilmer som söderslang för taxi. Hamnade hos Cidden i slangets ursprung och drack lite flyktsoda. Efter det ville Stockholmarna samlas under en bro men detta uteliggartilltag var så populärt hos lokalbefolkningen men långa köer att vi istället hamnade på en hotellterrass. Efter en kort jakt efter den bästa falafeln i världen – vilket vi inte hittade – i mötet Ringvägen-Götgatan bestämde jag mig för att det nog var bäst att gå om jag skulle hinna med sista tåget. Jag hade inte någon aning när det gick men det visade sig snart att det gick tidigare än jag trodde – nattrafiken mellan Muppsala och Stockholm en lördagkväll inte imponerade och stationen stänger redan 0.15. Med en död telefon fanns det inte så mycket annat att göra än att gå runt och hänga i T-centralenområdet fram till fem, då det första morgontåget gick.