krig

Anpassa dig eller dö

Till söndagens morgonkaffe satt jag och kollade på ett par dokumentärer om upptäckten av Nordvästpassagen. Alltså den farbara leden från Atlanten till Stilla havet norr om Kanada. Jag kom en bra bit i första och såg sedan endast delar av andra, då jag bland annat var tvungen att gå iväg med tvätten. Vad som jag dock hann uppfatta och som jag fann intressant var den distinktion som programmet gjorde mellan Franklinexpeditionen (startade 1845) och Roald Amundsens framgångsrika expedition (startade 1903).

Franklinexpeditionen var viktoriansk ut i fingerspetsarna. Sir John Franklin gav sig av med 128 man, endast ett par med någon erfarenhet av arktiska förhållanden, i två stora skepp fullastade med en mängd saker av perifer betydelse för en snarlik expedition. När fartygen frös fast saknade expeditionen förmågan att överleva. Spridda indicier, genom sentida forskningsexpeditioner och muntliga utsagor återberättade bland inutier i området, indikerar att även om några av dem överlevde i flera år, och försökte ta sig söderut landvägen, verkar de inte på allvar försökt lära sig av de infödda inuiterna. Roald Amundsen angrepp problemet på ett helt annat sätt. I en liten sloop som tidigare använts som fiskebåt. Besättningen bestod endast av sex man, av vilka flera hade erfarenhet från bland annat valfiske. När expeditionen sedan gick i vintervila norr om Kanada passade Amundsen på att knyta kontakter och lära sig av den lokala inuitstammen.

Vad jag tyckte var intressant var just dessa olika attityder som expeditionerna gick in med. Den brittiska expeditionen gick in med kraft och en föreställning om överlägsenhet och förmåga. Vid motgång saknades vilja att ta till sig lokal kunskap och försöka anpassa sig. Alla dog, även om det tycks ha tagit flera år. I den mån som inuiternas berättelse är korrekt hade de sista överlevarna flera år efter att skeppen frusit fast fortfarande inte lärt sig att göra igloos eller jaga säl. Amundsen utgick däremot från att de i de brittiska ögonen primitiva inuiterna hade något att lära honom om överlevnad i arktiskt klimat.

Berättelsen påminner mig om en under streckare jag läste häromdagen kring kejserliga Kinas sätt att (inte) hantera britterna vid tiden för Opiumkriget. Kina stod till synes hopplöst efter britterna sett till tekniskt kunnande och organisation. Men även medgivet detta faktum borde mittens rike kunna motstå 7000 brittiska soldater med i alla fall en uns av ödmjukhet och flexibilitet. Istället utgick Kina från sin nedärvda föreställning att alla världens länder egentligen var vasallstater underlydande Kejsaren.

”Den 3 april 1842 hade kejsar Daoguang äntligen börjat inse allvaret så pass att han började ställa frågor som: ”Var ligger England? Varför säljer de opium till oss? Varför är indier med i deras armé? Hur kommer det sig att en 22-årig kvinna är drottning? Är hon gift?” Och han beslöt att förhandla.”

I denna historia är det britterna som stod som segrare. Intressant nog hade faktiskt dess regering ungefär samma inställning gentemot Kinas motvilja mot fortsatt import av opium:

”Den 30 september [1840] samlade den brittiska regeringen ihop sig till en tvådagars sammankomst i Windsor Castle. Dag två kom den kinesiska frågan upp. Man beslutade då, med en nonchalans som i efterhand ter sig som närmast komisk, att skicka en mindre militär styrka mot Kina.”

Med historiens facit var det Kina som inte hade kontakt med verkligheten. Den Brittiska inställningen antyder dock måhända att historien kunnat sluta annorlunda om Kina inte varit än värre inrotade i sina föreställningar om överlägsenhet. Vad jag tycker är intressant är just hur experter – oavsett om de nu är polarutforskare eller statsmän – kan fatta så till synes uppenbart fatala beslut. Tur att inte sånt händer i vår upplysta, moderna värld med god tillgång till information och utredningar!

Döda flaggviftare

Den sovjetiske soldat som reste en flagga över Berlins riksdagshus 1945 har avlidit vid 93 års ålder. Enligt DN:s artikel så hette ryssen Abdulchakim Ismajlov. Är la potentiellt två fel där, beroende på hur man ser på saker och ting. För det första är det la måhända tveksamt om någon med det namnet är ryss (han dog i Dagestan) och för det andra är misstänker jag att transkriberingen återigen brister och att hans förnamn borde skrivas Abulhakim i en svensk dagstidning. Klipp och klistra-journalistiken har tagit över och endast kulturinstitutioner som Gårdakvarnen har hållit fanan högt (notera vitsen) under senare år.

Så långt ett storm i ett egenupphällt vattenglas. Mer fart blir det om man – mot bättre vetande, enligt min uppfattning – kollar igenom folks kommentarer till ovan refererade artikel. Ett hundratal människor har haft åsikter. Om vi skyfflar bort den värsta dyngan så är det två saker som diskuteras: a) det var en arrangerad propagandabild och b) att den nu avlidne mannen hade två armbandsur på originalet, vilket redigerats bort då det torde implicera att soldaten ägnat sig åt plundring.

Personligen så blir jag la inte så värst berörd över dessa detaljer. (som jag dessutom kände till sedan länge) För det första torde det la vara rätt ovanligt att flagghissningar – och fotograferingar av dem – inte har ett propagandistiskt syfte, oavsett hur ond eller god den flaggviftandes sida anses vara av historien. 20 miljoner döda sovjetmedborgare torde la vägt tyngre än bildens autenticitet 1945. Eventuell plundring av ett armbandsur står sig likaledes slätt gentemot mord, våldtäkter och massiv förstörelse av egendom. Om några småstölder var det enda Ismajlov gjorde sig skyldig till när han kämpade sig från Stalingrad till Berlin tycker jag nog man kan se lite mellan fingrarna med den detaljen sådär 60 år senare.

Vad jag tänker lite mer på är hans död och ålder. Inte så mycket på honom som individ, utan slutet på hans generation. När jag var en liten krigshistoriskt intresserad glasögonorm för sådär 20 år sedan fanns fortfarande många av dessa människor kvar. Såväl offer som förövare. Snart är den siste borta och vi får se om kommande generation kommer att ha kvar några känslor för detta eller om det kommer att mötas med axelryckningar.

Precis som i föregående inlägg tar jag tillfället i akt och ger en slutlig reflektion med hjälp av lite musik! Notera speciellt den sista versen:

And now every April I sit on my porch
And I watch the parade pass before me
And I watch my old comrades, how proudly they march
Reliving old dreams of past glory
And the old men march slowly, all bent, stiff and sore
The forgotten heroes from a forgotten war
And the young people ask, ”What are they marching for?”
And I ask myself the same question
And the band plays Waltzing Matilda
And the old men answer to the call
But year after year their numbers get fewer
Some day no one will march there at all

http://www.youtube.com/v/GPFjToKuZQM&hl=en_US&fs=1&rel=0

[Bok] Krigets färger

Hög tid för en bokrecension!

Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring från första och andra kriget i Tjetjenien har fått en hel del uppmärksamhet i svensk dagspress (recension i Gepe) och har vid det här laget sålt fler exempel i Sverige än i Ryssland. Kritiska skildringar av det moderna Ryssland säljer som bekant inte vidare bra nu för tiden…

med många andra krigsskildringar, kanske framförallt Babtjenko skildrar sin tillvaro som signalist i den ryska armén. Föga oväntat har boken jämförtsErich Maria Remarques På västfronten intet nytt från 1929. Det finns många likheter med E M Remarques skakande klassiker (den slängdes förstås på bål i Tyskland 1933), men också flera skillnader. Till det yttre finns mycket av samma saker med; sjukdomar, krämpor, slitet, bristen på mat och vatten, diarré och att skita i flera timmar. Remarques alter ego plågades länge på exercisgården men lärdes inget om hur man överlever ett skyttegravskrig. Babtjenko lärdes morsealfabetet (som han aldrig använde) liggandes, med njursparkar och nyttjandet av en armépall. Babtjenko fick inte ens tillfälle att lära sig använda en automatkarbin. Order och medelanden uppifrån präglas av lögner och propaganda som är skrattretande för soldaterna vid fronten.


Men på andra sätt skiljer sig skildringarna åt. Den tyska kejserliga armén var en hård och auktoritär institution, för att förbättra sitt liv eller till och med överleva var den menige soldaten tvungen att fuska eller stjäla en del. Men samtidigt var det mest underordnat ett övergripande militärt mål. När jag läser Babtjenkos berättelser är sanningen den omvända. Militära mål och nytta tycks underordnad fusk, stölder och framförallt brutal pennalism.

Pennalismen är närvarande överallt. Alla tycks misshandla alla, utbildarna slår rekryter och kadetter, veteraner slår nyanlända och till och med officerarna misshandlar varandra högt upp i hierarkierna. Diciplin har ersatts av makt att ge någon en käftsmäll. Det är inte att sträcka sig för långt att säga att hela systemet bygger på pennalism, från toppen till botten. Och de är inte örfilar som utdelas, misshandeln är ofta så grov att det är märkligt att de längst ner i hackordningen överhuvudtaget överlever. Alla är allas fiende, det är endast tillfällighet och slump som gör någon till ens kamrat. Till skillnad från Marques upplevelser av första världskrigets västfront finns det ingen kamratskap:

”På vår front finns det inget broderskap. Remarque ljög. Nu värmer vi varandra med värmen från våra kroppar, men vi är ändå helst ensamma.”

Den värnpliktige soldaten som överlevt länge nog för att ens hoppas på en möjlighet att komma hem är helt alienerad från det civila livet. I och för sig inte helt olikt veteranerna i mellankrigstidens Tyskland.

Även om det går att hävda att krig i sig är resurslöseri, tycks det inte finnas några gränser för hur ekonomiska och mänskliga resurser slängdes bort i Tjetjenien. Vapen, ammunition, motoret, mat, fordon, ja all man kan tänka sig, säljs på den svarta marknaden och skrivs upp som materiel förlorat i strid. Trots – eller kanske på grund av – den brutala regimen människorna lever över söker de alltid efter sätt att stjäla från sin nästa. Vid ett tillfälle har Babtjenko och en kamrat gett bort tre raketer till ett par ungar med löfte om två till bara de ger dem harsch. Ungarna kommer aldrig tillbaka, men redan samma kväll används raketerna emot dem. En tid senare iscensätter de ett eldöverfall mot bataljonen med hjälp av några handgranater, bara för att kunna skapa sig en avledande manöver och bryta sig in i kvartermästarens vagn.

Jag är långt ifrån någon expert, men anser mig ändå vara relativt väl bevandrad i modern rysk historia och litteratur. Det är främmande för en människa i mellanmjölkslandet hur ett helt folk tycks förmögna till både sådan brutalitet och sådant lidande. På många sätt påminner Babtjenkos roman mer om livet i Kolyma och andra läger som det skildrats av Sjalamov eller Solzjenitsyn. Den ryska armén nu bygger på samma principer som Gulag och Sovjetunionen då; lögner, stöld, utnyttjande och våld.