Ang. Helsingborg, 30/3 2014

 Platsen för Händelsen torde inte väcka någon förvåning. Frågan är dock vad som händer nu. Det finns två lösningar. Ingen av dem kan egentligen lösa Problemet. Lagstiftning och myndighetsåtgärder är att vänta. Politiker vill visa krafttag på ett sätt som framstår som betryggande för den 90 procent som inte egentligen utgör publiken på elitfotbollsmatcher. De instrument som finns att tillgå är trubbiga. Dess implementering och uppföljning kommer i hög grad att slå på Supportrar som grupp. Inte enbart men särskilt mot de som bryter av mot normer och skötsamhetskultur. Yngre killar med keps (eller toppluva eller struthatt eller vad ungdomar har på sig nu för tiden) som är lite stökiga, plankar, pinkar på offentlig plats eller snor någon folköl på en bensinstation och tjoa hela natten och pinka På James Keenes bostad av misstag (eller ja, pinkandet kanske är avsiktligt), kommer få det tufft. Även om de inte nödvändigtvis är en del av Problemet, som utgör lång under en tiondel av Supportrarna. Statens lösning på Problemet kommer att innebära en försämrad tillvaro för oss som är Supportar. Dels för att allmänheten, och i viss mån Polisen, inte kan eller vill se någon skillnad På Supportrar och den delmängd som utgör Problemet. Dels för att implementeringen kommer att bli trubbig och/eller tandlös.

Den andra lösningen är självsanering. Att Supportar som inte är en del av Problemet också gör något åt det. Detta genom att markera att vissa former av beteende inte är acceptabelt. På sikt är detta en mycket bättre lösning än vad än staten kommer fram till för lösning. De flesta som har varit med på några bortaresor, inte minst i Skåne, har ett väldigt lågt förtroende för att statens våldsmonopol, Polisen, utgör någon lösning på något Problem. I många fall, delvis som en effekt av att vi vill tänka väl om andra Supportar, har vi kanske snarare sett dem som Problemet. Det är delvis just det som gör att Platsen för Händelsen knappast förvånar. Är man en del av Problemet har Skåne många gånger visat sig vara en utmärkt arena, och då är det inte i första hand Olympia jag tänker på.

Svårigheten är att Supportrarna som inte utgör Problemet inte på kort sikt kan vara lösningen, även om de kan bidra på längre sikt genom en ökad icke-tolerans mot Problemet och därtill gränsande yttranden. Mina intryck av att vid olika tillfällen diskuterat Problemet med andra Supportar är ju inte precis att det finns någon större acceptans som det är nu. Även om flera säkert kan göra undantag för någon eller några som är en del av Problemet som de känner på ett personligt plan (hen ses inte som en del av problemet, då de flesta egentligen skiter i om folk bankar på varandra i ett grustag utanför Mellerud, och just hen tros endast ägna sig åt detta, inte den där andra delen. Den del som utgör Problemet för Supportar och allmänheten) så råder, skulle jag drista mig till att påstå, ett allmänt utbrett förakt för Problemet. De flesta förstår att Problemet är en belastning för oss Supportar. Det finns en del lösningar som Supportern kan bidra med, som att undvika våldsromantiserade uttryck som av Problemet kan missuppfattas som en legitimering och uppmuntran (såsomhat-ramsor som vissa individer inte tycks klara av att inte tolka allt för bokstavligt).

Svårigheten ligger i att hantera Problemet när det redan existerar och etablerat sig i den form som medför återkommande våldsinslag i samband med fotbollsmatcher och på ett sätt som oundvikligen drabbar allmänheten och övriga Supportar. Bryr sig Problemet, eller de som lockas in i supporterlivet mer av möjligheten av att vara en del av Problemet snarare än något annat, egentligen om vad de Supportar som inte är del av Problemet tycker? Jag är tveksam. Tvärtemot vad Problemets företrädare själva ibland försöker framhäva så utgörs inte Problemet av vem som helst. Ja, de kanske har ett normalt jobb och vad som i alla fall framstår som normala relationer i övrigt. Detta hindrar dem inte från att i grunden utgöras av människor med något begränsad förmåga till kritiskt tänkande som medför att de i alla lägen för sig själva kan rättfärdiga att deras rätt att vara en del av Problemet går före och står över övriga Supportar och allmänheten. Deras förställning om att de kan hävda sin rätt med våld och hot, vilket de förstås måste ta till för eller senare, eftersom deras föreställningsvärld inte klarar av att hävda sig på majoritetssamhällets villkor om hur intressemotsättningar hanteras (precis som snarlika problem, exempelvis nynazister, är de visserligen inte sena att skrika efter samma rättigheter som de förvägrar andra med sitt beteende), medför att de  inte går att resonera med dem så länge de är en del av Problemet. De struntar helt enkelt i många fall vad jag och liknande Supportar tycker om dem. I deras föreställningsvärld så är vår uppfattning och våra intressen och behov underordnade deras egna.

Samtidigt är få av oss är i egentlig mening intresserade av att sätta dem på plats, inte minst då de inte köper det för mig och de flesta andra vedertagna sättet att lösa meningsskiljaktigheter – diskussion och kompromiss. Även om man bortser från sin egen säkerhet i sammanhanget så är det få av oss som inte är en del av Problemet som vill ägna vår fritid åt att vara medborgarpolis.  Istället blir det bekvämt att se statens klumpiga och i grunden utsiktslösa försök att lösa Problemet som att det är det som är Problemet, snarare än ett symptom på det riktiga problemet (därmed inte sagt att inte SvFF:s och Beatrice Asks verklighetsuppfattning också kan vara problematiskt i sig självt).

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s