bortaresa

Degerfors IF 0-1 GAIS

IMG_0633

Klacken bakifrån

Gutt, Besser, GAIS. Något åt det håller står det på etiketten på den ölflaska som jag håller i händerna på party-bussen under hemresan från de Värmländska skogarna. Det är en slogan som vare sig passar särskilt bra på den österrikiska lagerölen eller GAIS. Däremot var båda bra nog givet omständigheterna.

Klockan elva skulle limousinebussen avgå från en parkeringsyta vid ett designerhotell vid Stockholms centralstation. Gaisare Stockholm, genom dess nye reseplanerare Oskar T. (du får höra av dig om du föredrar något öknamn, Oskar, men jag kommer inte på något just nu), arrangerat resa med buss. Den betecknades som limousinebuss, men ett bättre ord vore party-buss. För den hade inte så mycket med vare sig det franska grevskapet eller med lyx att göra. Bussen var en gammal SL-buss (eller motsvarande) där hälften av sätena tagits bort för att ge plats för madrasser på träpallar, en liten dansyta samt en bemannad bar. Allt pyntat med platsblommor och vimplar. Knappast så lyxigt men ett fordon som man kunde känna sig rätt bekväm i.

Jag visste inte ens att TT fortfarande fanns.

Jag visste inte ens att TT fortfarande fanns.

Antalet som reste till Degerfors var inte stort. Egentligen för litet för att bära dess kostnader, och sponsring från icke-resande hade tillskjutits för att överhuvudtaget göra den möjlig. Till detta tillkom ett par bortfall i sista sekund. Antalet slutade därför på 14 personer. Demografin bestod som brukligt mestadels av bleka cis-män på mellan 25-40 jordsnurr. Stämningen var emellertid god. En spellista hade fixat på någon digital mojäng som kallas för Spotify och som är det senaste bland dagens hippa ungdom/yngre medelklass. Smågräl och pikningar med glimten i ögat dröjde säker en hel halvtimme; för mycket Jönsson, ta bort all Håkan (vilket var Pumpens devis) och så vidare.

Något efter klockan två på eftermiddagen ankom GS party-buss till Karlskoga. Detta för att GK hade valt att placera sin uppladdning på Statt i denna ort vid sjön Möckelns norra del, snarare än i Degerfors vid dess södra. Motivet torde varit tillgången till en större lokal som kunde ta emot flera hundra gaisare på bortapremiär. Så långt var det rätt tänkt. Det var dock inte någon direkt imponerande upplevelse, utan en rätt sliten trist lokal med ett minst sagt begränsat utbud. Efter att ha suttit och sugit på bussens selektion av lageröl på flaska hade jag en viss önskan efter en rejäl fatöl. Denna förhoppning grusades emellertid snart. Stället höll sitt utbud på ett minimum, med ett par flasköl som gick från ljust till ljusare samt lasagne. Men vädret var i alla fall fint så man kunde hänga på gården som vi fick ensam tillgång till på slutet, tillsammans med några Kungsbackapojkar, bland Alex och Kalle känner jag sedan tidigare, som hade egen minibuss och selfiepinne.

IMG_0624

Pumpen har i alla fall förhoppningar om en bra match.

Så begav vi oss till Stora Valla, som ligger förhållandevis vackert vid ett skogsområde och ett vattendrag. Trots att man inte kan tro det ligger idrottsplatsen centralt i Degerfors, vilket kanske säger mer om orten än Stora Valla. Planen må vara klassisk men vad man ser är en tämligen ordinär idrottsplats i en svensk småstad, vilket jag nästan enbart ser som något positivt i sammanhanget. Något mer irriterande var den tid det tog att komma in på området. Som den nyttiga idiot jag är hade jag köpt och skrivit ut biljett i förväg, vilket varken gav mig några fördelar i kön eller ens ett lägre pris – snarare tvärtom. Visitationen var märkligt nitiskt, då folk även fick öppna och visa innehållet i sina snusdosor.

Två ordningsvakter tar sig ett snack med Cooper.

Två ordningsvakter tar sig ett snack med Cooper.

I samband med matchinledningen anordnade tifo-gruppen ett rök- och flaggtifo. Medan detta förmodligen var effektfullt – och jag skall verkligen poängtera att jag gillar flaggorna – så blev det snart en smula bökigt att se matchen från klacken. Jag rörde mig runt en smula och hamnade en bit in på första halvlek längst bort från ingången, snett bakom en hörnflagga, där det fanns en liten höjd där jag i ensam majestät (nåja), fick hyfsat översyn över den där fotbollen som emellanåt får en liten perifer roll i samband med bortapremiärer.

Något innan pausen så tänkte jag fixa mig käk (jag struntade i Karlskoga-lasagnen och hade inte ätit något sedan tiosnåret) och ställde mig i korvkön. Av någon märklig anledning hade de dock placerat ett skynke längst staketet som skiljde vår sektion från långsidan, vilket gjorde det omöjligt att stå i korvkön och samtidigt se matchen. En man i kön menade att det inte handlade om att försämra för oss utan för att vi skulle slippa se Degerforsklacken (vulkanerna, eller vad de nu kallas). Nu vet jag inte om jag tycker att de var så hemskt. Deras klack får väl ändå sägas vara rätt imponerande att tänka på ortens litenhet och publikens storlek i övrigt. Dessutom skrek de ”bara medelklass!” mot bortaföljet. Även om detta kanske inte är så träffande gentemot GAIS bortasupportrar i detta fall, så var det intressant att höra en klack som positionerade sig utifrån klasstillhörighet. Sedan kanske de har blivit lite förblindade av mediabilden att tro att alla som bor i Sveriges storstäder och dess omgivningar är medelklass. Som disputerad forskare och universitetslärare känner jag mig givetvis inte det minsta träffad.

Det är inte riktigt så att jag kan ge någon knivskarp analys av vad som pågick och jag vet inte heller om det är efterfrågat så här flera dagar i efterhand (det är nu torsdag). Däremot tycket jag att GAIS spelare stod upp bättre i denna match än i hemmapremiären. Det var emellertid först i andra halvlek som GAIS fick lite grepp om den och lyckades få till en del tryck på motståndarmålet. Sett till statistiken hade GAIS också ett övertag med fler avslut. Innan det avgörande målet så hade Degerfors en del skott strax utanför Vaihos vänstra stolpe och Adam hade ett skott i stolpen.

Kim Jong Il mitt uns!

Kim Jong Il mitt uns!

Efter att Krasniqi utvisats sådär fem minuter innan full tid väntade vi nog alla på resan hem. Det var då det hände. I vad som torde varit matchens sista sekunder (av någon anledning så stannade Stora Vallas digitala klocka på 90.00) fick Malkolm en frispark till höger. Hemmalagets målvakt missbedömer bollbanan och GAIS får en gratischans. Jag ser för mitt inre öga hur den nesligt studsar över ett öppet mål men det är inte det den gör. Den går faktiskt i  mål! Bryan Johansson närmast råkar få bollen i nät och snart har jag tagit mig metrarna från min utsiktsposition till räcket för måljubel. Sedan snabbt tillbaka till min plats för att se tio sekunder av fotboll innan jag är tillbaka vid räcket för segerfirandet. Försöker filma med mobilen men den får efter ett par sekunder problem och kraschar. Återhämtar sig inte riktigt på resten av dagen, men vad gör det?

Prognos för slutplacering efter två omgångar: 11 (+2 från föregående omgång).

Annonser

IFK Norrköping 0-1 GAIS

Tävlingspremiär för fotbollssäsongen 2014 och GAIS ställdes mot ett allsvenskt Snoka som till synes har ambitioner, eller i alla fall föreställningar, om att lyckas väl i allsvenskan även detta år (nia i fjol). Även snacket kring GAIS är positivt och i slutändan är det de senares förhoppningarna som ser ut att ha mer förankring i verkligheten. Superettan-laget slog det allsvenska med 1-0. Ett resultat som förvisso kunde gått åt andra hållet om bollen studsat fel på det fuktiga konstgräset på Nya parken, men på inget sätt kan sägas vara orättvist.

Det var även säsongspremiär för Gaisare Stockholm, som efter diverse facebook-planerade lyckades styra upp två minibussar för resan. Samling och koordination skedde från Klarabergsviadukten. För egen del var det ingen vidare angenäm upplevelse. Under morgonen hade jag känt mig illamående, vilket förvisso inte är ovanligt för mig i samband med GAIS-matcher. Denna släppte dock inte under tågresan till Stockholm och jag fick sitta och spänna mig för att försöka kontrollera tillvaron. Uppe på viadukten fick jag, efter det inledande handskakandet och grabbkramandet (supporterresor är ju av olika anledningar en i hög grad mansdominerad verksamhet, speciellt så vid mindre resor) med de som redan kommit till platsen , gå bort en bit och var nära att hulka ner en betonggris borta på parkeringen. En vettig människa som skulle göra något mindre viktigt hade i detta läge åkt hem med nästa tåg. Men det var ju änna GAIS på gång och jag får/kan åka på allt för få GAIS-matcher som det är. Illamåendet släppte inte fören vi var framme i Norrköping.

Illamåendet försvann emellertid för stunden när Martihn gled upp med gubb-bussen: en svart Mercedes med tonade rutor. Böset kunde åka i sin vita minibuss med en bensinstationskedjas loga i gigantiska bokstäver längst med sidan. Gubbarna reser i stil, precis som Jugge-maffian. Efter att vi gubbar fick hämta upp den nyligen från dominikanska republiken hemkomna Kenny – som var så brunbränd att han såg ut som Runar Sörgaard – med Sr. i klanen W. kunde vi bege oss söderöver på E4:an. En färd som för min del, som sagt, var något ansträngande. Som vanligt var det Hasardspels-”jag skall inte dricka någon öl den här redan”-Tomas som höll den högsta takten i drickandet. Övriga var något mer återhållsamma.

Återhållsamhet var inte något som verkar ha karaktäriserat tillställningen i Bös-bussen. Vid den sista pausen (det blev ett par, först på grund av UR-Martins förmiddagskaffedrickande och därefter, som vanligt, tack vare Hasardspels-Tomas) innan ankomsten till Peking hade Bös-bussen ankommit tidigare än Gubb-bussen. När vi kom till platsen stod den vita bussen lite slarvigt parkerad i en lantlig T-korsning. Tydligen hade en annan person än föraren (tror inte vi bör nämna namn här -utifall någons mamma läser) under pausen ”lånat” bussen och kört runt i cirklar, en gärning som – på ett sätt som jag inte riktigt förstår – lett till att han kört över, eller i alla fall förstört sin egen mobiltelefon; mobilkameran hängde på tre kvart. I samband med att vi står och samlar oss (läs: röker, pinkar och dricker öl) kommer en annan bil inkörandes på landsvägen. Då bussarna står jämte varandra så är hans infart något blockerad. Från absolut första stund trycker föraren ner tutan och släpper den inte fören bussen som står i vägen (bös-bussen, förstås). Ett synnerligt otrevligt sätt att hantera en situation på, som knappast heller i detta fall gjorde att det hela löstes snabbare. Pumpen, som var bös-bussens förare, gick bort och flyttade den direkt och hade la rimligen gjort så i vilket fall. Sedan kan man ju tycka att förarens konfrontativa metod att hantera det hela verkar en smula korkat. Om man åker på en landsväg och upptäcker att ens färdväg blockeras av 18 personer, huvudsakligen öldrickande och cigarrettrökande män i trettioårsåldern så kanske kontakt och ihärdigt tutande är det smartaste sättet att hantera det hela på. Nu förelåg knappast någon risk för våld från vår sida (någon spottade dock på hans bil) men det kunde ju knappast han veta.

GS Gubb-buss: för att vi behöver komma ut och vara och själva för en stund.

Efter detta kom vi fram till Norrköping och den pub, Stars and Stripes, Placerat i en galleria söder om staden som enligt sin egen hemsida erbjuder ”Östergötlands största shoppingutbud [och är] mycket mer än shopping. Hos oss finns alltid stora och små upplevelser för hela familjen, en skön miljö och schyssta mötesplatser.” Det var dock knappast två bussar från Gårdakvarnen som reklamaren tänkte på när denne formulerade detta budskap. Det var så mycket sjöslag som man kan se på fast land klockan två på en lördagseftermiddag i Sverige. Det verkar emellertid inte som det övriga klientelet var så värst störda. Noterade speciellt ett äldre par som snarare observerade skådespelet med en viss välvillig fascination; likt ett frisinnat missionerande prästpar med vissa antropologiska ambitioner inne i Borneos regnskogar.

Efter att ha knöat mig förbi lite ungdomsfjun så kunde jag komma in och skaka tass med en del bekantskaper, såsom karriärsupportern Frallan. Liggandes sovande över ett bord fan jag även Gårdakvarnens svar på The Marlboro Man – tvåbarnsfadern Memma. Det var med sloganen ”Memma skall med” som Gårdakvarnen marknadsfört resan på sin hemsida. Strax innan resan spreds det emellertid ett illasinnat ryckte om att Memma inte alls skulle med, vilket förstås skapade en del oro. En GK-resa utan Memma är som finsk påsk utan… memma… Innan resan kunde Memma dock själv dementera detta: ”Det hela har missuppfattats. Den som inte visste om att jag skall till Norrköping är min fru. Nu vet hon om det…”. Jag har för min del alltid utgått från (och hoppats att) Memmas fru visste vad hon gav sig in på.

Efter en kort tid på puben begav vi oss vidare till Nya Parken. Eftersom vi gubbar är medelålders vita män från Stockholm tog vi oss dit med en svart Mercedes med tonade rutor, medan de flesta andra fick gå till arenan. Således kunde vi lämna puben sist och ändå vara på plats först. Någon måste ju kolla till att allt är i sin ordning; den vite mannens börda. Jag för min del köpte en korv, vilket min magmun nu klarade av (det finns förstås inga andra likheter mellan mig och Ignatius J. Reilly). Det var disigt denna dag och kallt, men den höll sig i alla fall från att regna. Den som hade svårast att hantera detta var till synes Martihn som, trots att han var gubb-bussens förare, inte hade tänkt på att ta på sig långkalsonger. Lite kallt blir det under andra halvlek, men det blir aldrig som säsongspremiären i Åtvidaberg 2012.

GAIS spelade i sitt svarta andraställ och med vårt mål närmast bortaklackens kortända. Tommi Vahio var förstås given i mål och i övrigt var laget nästan detsamma som spelat en träningsmatch mot BK Häcken senast. från höger bestod backlinjen av Mankoo, Andersson, Översjö och Kenneth. Mittfältet av Hampus, Drugge, Asgeirsson och Malkolm. Anfallet utgjordes av Zhubi och Linus. Medan det finns anledning att lyfta fram några enskilda prestationer så kan det vara värt att påpeka att ingen egentligen föll ur ramen, utan skall ha ett godkänt betyg för sin insats. GAIS började matchen mot det allsvenska motståndet relativt väl. Anfallen blev dock allt som oftast väldigt korta och skedde i viss mån också på chans. Samtidigt var vårt försvarsspel väl samlat och hemmalaget hade stora svårigheter att komma fram till några vettiga avslut. Vad jag erfar skall Snoka tidigare i hög grad förlitat sig från inlägg från Smedberg-Dalence, men han har nu gått vidare till något lag jag inte kan komma ihåg namnet på. Den till svensk fotboll återkomna Emir Kujovic kunde vid några tillfällen, speciellt i början, komma fram och passa fram eller klippa till, men efter en tid verkar innermittfältet tjocknat till i en sådan utsträckning att de flesta anfallsförsök kvävdes i sin linda.

Istället var det GAIS som fick det första och enda målet i matchen. Den snabbe Petrit Zhubi kom in från vänster i straffområdet och en av deras mittbackar var allt för sent in i situationen och sparkade på Zhubis ben istället för bollen. En tämligen solklar straff som också renderade en ostskiva till förövaren. Andreas Drugge kunde med ackuratess förvalta från tolv yards och GAIS tog ledningen. Det dåligt samspelta hemmalaget, som tydligen bara spelat två träningsmatcher innan denna cupmatch, hade svårigheter att få upp ett speltempo som passade deras anfallsambitioner och klarade sällan av att bredda spelet via kanterna. GAIS kunde bevaka, hålla laget samlat, och gå framåt när tillfälle gavs. Medan det för all del var Norrköping som hade lite mer boll var det emellertid på inget sätt spel mot ett mål. Det var först i slutet av halvleken som Norrköping skapade något tryck och hade två, tre goda chanser på tilläggstid. Denna var fyra minuter lång, bland annat på grund av att Björn Andersson tvingats utgå på grund av en fotskada och ersattes av Andreas Augustsson. Medan den senare fått utstå en hel del kritik för sin insats under föregående säsong verkade detta vara en matchsituation som passade honom väl, då han inte behövde oroa sig för mycket för att få bollar bakom sig eller motståndare som kom med fart. Spelet handlade mer om bevakning, fasta situationer och att provocera sina motspelare. Marcus Översjö var samtidigt utmärkt och Tommi Vahio gjorde några avgjorda räddningar i slutet på både den första och den andra halvleken.

Direkt i halvtidspausen gick jag på toaletten. Medan jag stod vid rännan var det en person som började luta sig mot mig. Det var Memma, som nu nyktrat till en smula. Han var nu mest trött, då han som småbarnsförälder inte sovit tillräckligt de senaste åren. Efter att ha snackat lite inne på den lite varmare toan gick vi ut för att notera efterspelet efter något provocerande från Peking-huliganer. En av Memmas resekamrater planerade att gå runt och göra en motattack på egen hand, och ville att Memma skulle hålla efter hans väska. Dessa försök (för det var fråga om ett par) slutade emellertid alltid med att personen i fråga inte klarade av att hitta ut från arenan (kanske saknades också innerst inne en genuin viljan; vad skulle du fru säga om hon fick veta, frågade Memma).

Andra halvlek skiljde sig inte markant från den föregående. Något spelövertag från hemmalagets sida men i avseende på farliga målchanser var det snarare jämt. Både Zhubi och Linus Tornblad hade varit gyllene läge att utöka ledningen. Linus hade varit något anonym jämte sin snabbe anfallskollega under första halvlek men lyfte sig något i andra och även om det kanske mest ligger i min förhoppning kanske han ändå börjar komma lite ur sin post-talangs-depression och börjar att tycka fotboll är roligt igen. Under halvleken bytte han dock med Adam Eriksson, som i en roll som offensiv mittfältare, stod för ett piggt och lovande ihop, även om det förvisso började med att han gav motståndarna en frispark i ett halvfarligt läge. På högerkanten var Hampus Andersson emellanåt en fröjd att skåda. Bortsett från två farliga chanser mot slutet av matchen hade laget i det stora hela matchen under kontroll och spelade väl. Även om den negativa (för jag har ju själv aldrig varit den som sett negativt på GAIS förutsättningar) kan finna orsaker bakom Falkenbergs, BK Häckens och nu IFK Norrköpings insatser, så väljer jag att se det som ett gott tecken att GAIS anno 2014 i alla fall kan mäta sig med allsvenskt motstånd.

Sedan var det tid att åka hem igen. I och med att mitt illamående släppt något sådär kunde jag nu ta igen lite i öldrickandet och fick upp lite fart och vilja. Under andra omständigheter så skulle jag kanske gjort en vända på stan men alla andra i gubbbussen skulle ju hem till schlagerfestivalen (eller Mello, som det tydligen heter nuförtiden), för det är sådant som vita medelålders män i Stockholm gör. Jag slog eventuella tankar på att gå ut på egen hand och ta en segeröl till men slog det ur hågen utan några större våndor och kunde vid niosnåret på kvällen stiga in i min lägenhet i  downtown Muppsala. Damn it feels good to be a gangsta!

Åtvidabergs FF 2 – 1 GAIS

Påskhelgen påbörjades med en resa till en östgötsk avkrok som fick mig att tappa tron på GAIS, ekonomiska tillväxtcentrum och våren. Först några dagar senare är jag uppvärmd nog att skriva ner några rader om denna resa. Färden började för min del tidigare men den riktiga resan startade från den landets politiska, sociala, kulturella och ekonomiska centrum. Ja, i alla precis i närheten av densamma – på en bensinstation på Kungsholmen i Stockholm. 16 vita, medelålders män fylkades kring bensinstationens färdigmatshylla för att fylla på provianten för en två och en halv timmar lång bilfärd till Åtvidaberg.

Vädret var inte vidare upplyftande denna – skulle det visa sig långa – långfredag. En klass 1 varning hade utlysts av SMHI och en del av oss oroade sig över tanken på en inställd match. Jag var inte så mycket orolig över det i detta skedde men desto mer orolig över att frysa ihjäl. Även om understället var på så skulle det visa sig vara en mer välgrundad oro än en inställd match som man helst vill glömma. Efter sedvanliga fördröjningar – vilket får mig att bita lite nervöst på fingrarna (vilket är lättare när min bättre hälft inte ser) bar det av över Essingebron i lätt snöblåst. Jag lyckades säkert hålla mig till Skärholmen (jag nämner lite platser i storstan för att framstå som berest – det är ett sånt där mindervärdeskomplex man lätt får boendes i akademikerbrukshålan) innan Hasardspels-Tomas lyckas kräma sin öl (Åbro 5,9) för den sedvanliga tjugan och snart hade de flesta en öl i handen.De största inköpen gjordes av den äldre av bröderna M&M – som bredvilligt erkände att hans tilltalsnamn var Pumpen – som drack som en svamp och endast hölls tillbaka av hans yngre bror som genom en strategisk placering i minibussen kunde kontrollera flödet av Åbro från Tomas till Pumpen. Att det tog så lång tid berodde på att jag var behjälplig med att hålla Ciddens vinglas, då denne deltog i någon form av vadslagning med en arbetskollega kring viktnedgång, vilket medförde att han försökte undvika den näringsrika ölen. Måhända var det rödvinets inflytande som smittade av sig på oss på mellansätena, då diskussionen till en början var tämligen belevad och kretsade kring ekonomisk tillväxt och då i första hand utvecklingen i Kina.

I och med att tiden gick passerade vi Nyköpingsbro, vilket verkade som en madeleinekaka för Cidden – letandes en större lägenhet på Södermalm – som paradoxalt nog började tala sig varm för livet på landsbygden. Landsbygdsromantik är inte något som hör till vanligheterna på en supporterresa och indikerar nog att Cidden börjar bli gammal och har bott för länge i Sveriges centrum så att han har börjat ta saker för givna. Det är annars sedvanligt bland grönsvarta anhängare att kalla alla från orter av storleken av Borås och nedåt för bönder. Detta är ju i många fall en smula felaktigt i fallet Åtvidaberg och hänger snarare samman med en allmän uppfattning om landsbygdsbefolkning i periferin som närmast per definition ses som lite dummare och trögare än vi som bor i centrum (som Stockholm) och ägnar oss åt framtidens verksamheter (antalet deltagare på resan som jobbar inom IT, media och underhållning är ju knappast representativt för befolkningen i stort eller ens bland vita, medelålders män).  Arbetslösa industriarbetare kanske hade varit en bättre benämning på boende i en tynande bygd som fram till 1970-talet hade en av Sveriges största industrier i form av Facit. Med en stark anknytning till den före detta industristaden Göteborg är ett sådant tilltag emellertid inte riktigt lika lockande. Även Stockholm var en gång i tiden en industristad men det är det knappt någon som kommer ihåg längre.

En bit efter tolv – en smula försenat på grund av att jag tvingar fram ett nödpisstopp på vägen mellan Linköping och målet – glider vi igenom Åtvidabergs centrum och finner en parkeringsplats. Målet för den därpå följande promenaden är ett ställe som heter Natt & bar, som Gårdakvarnen tidigare varit i kontakt med för en gemensam uppladdning. Vi virrar runt lite i ett tämligen öde och regnigt centrum som är likt de flesta andra centrum planerade och uppförda på 1970-talet eller så. Enligt uppgifter från Gaisare Stockholms nya hemsida så skall en deltagare på resan sagt att ”Fan, här kan man inte ens ta livet av sig om man hoppar ifrån deras högsta tak”. Detta är förstås en sanning med modifikation, då ett hopp från centrumgallerians tak ner på parkeringen bakom nog skulle ge så allvarliga skador att man avlidit innan en ambulans kommit fram. Ambulanser och annan vård för människor i periferin har ju som bekant skurits ner för att vi i centrum skall få lite mer valfrihet.

Efter att ha gått in på någon slags snabbmatspaviljong vid stora rondellen och frågar om vägen av dussinet poliser /Tomas börjar fnissa nervöst) så hittar vi till uppladdningsplatsen som är pittoreskt placerat i källaren till Willys med en liten uteservering mot den stora parkeringsplatsen (en sökning på det världsomspännande informationsnät som i dagligt tal kallas för internet ger att nattklubben tidigare haft det mer träffande namnet Gruvan). Vi måste komma ihåg att Åtvidaberg är en liten ort vars nöjesutbud inte kan mäta sig med landets och världens större metropoler men även med min välvilliga inställning känns lokalen rätt tragisk. Att Gårdakvarnen sen aldrig kommer med sina bussar och vi och några andra bilister med grönsvarta sympatier sitter i lokalen och suger på öl i plastglas (utan Cidden då, som dricker vin förstås) och försöker trycka i sig mikroungsvärmd lasagne förminskar inte det taffliga intrycket.

Jag hinner med att trycka i mig tre stora stark och får på så sätt upp det totala ölintaget till sex. En mängd vid vilket jag slutar och vilka sedan ger mig en begynnande huvudvärk och lätt bakfylla fram emot hemresan. Sedan tar vi minibussarna ner till den lilla idrottsplatsen som håller på att genomgå en ombyggnad för att försöka nå allsvenskans stigande krav på storlek och komfort, krav som kommer från fotbollens slipsnissar som inte bor i Åtvidaberg och skulle de vara födda där kommer de att förneka det. Speakern talar sig varm för det hela under halvtidspausen. På något sätt finner jag nog ändå att Kopparvallens träläktare är mer i klang med samtiden (grönt, naturligt, förnyelsebart) än de öststatsmässiga betongklumpar som byggs när slipsnissarnas stora drömmar och visioner till sist möter den materiella ekonomiska verkligheten likt ett fall från Willys tak ner på parkeringsplatsens asfalt.

Inne på bortasektionen traskar jag längst upp i ena hörnet av träläktaren utan tak och ställer mig jämte krönikören Adam och Negg-Ingo. Det blåser kallt och snömängden ökar under matchen. Inte ens några finska björnkramar och en sipp på det kaffe som memma köper i pausen kan värma mig när jag står där uppe i blåsten och tittar på ett GAIS som inte vågar vinna och ta kommandot från den givna avstigningskandidaten som i skrivande stund, efter deras tredje match, har gjort 12 mål på tre matcher och leder allsvenskan. Jakob Olssons mål, fyrtio sekunder efter att han blivit inbytt är en riktigt pärla som man dessutom får uppleva på relativt nära håll. Mer än så orkar jag faktiskt inte skriva om matchen. Det är på något sätt lite mindre smärtsamt när motståndarna gör mål i bortre ändan av fotbollsplan när man står vid kortsidan.

Med förfrusna fötter som mina sneakers (inköpta i Thailand) inte lyckats hålla varma haltar jag efter matchen tillbaka till minibussen. Truppen har nu utökats med ytterligare två vita män, denna gång i tonåren, som kommit med Gårdakvarnens bussar och nu följer med sin far, föraren Thomas tillbaka till Stockholm. Jag sätter mig längst bak i minibussen med tonåringarna, som pillar med sina iphones eller var det nu är för något, bläddrar lite i en kvällstidning som jag tror Björn köpte på bensinstationen och som under nedresan ramlat ner på golvet och blivit lite blöt och kall, precis som jag blivit, och surar vägen hem. Samtidigt har Hasardspels-Tomas börjat dricka vin med Cidden och detta leder oundvikligen till flera nödvändiga pisspauser. Vid ett tillfälle försöker jag gå ut och sympatipissa men det går helt enkelt inte.

Det börjar bli mörkt ute. Bussen släpper av mig och flera andra vid Slussen. Här finns ett utbud av kultur och nöjen som vida överstiger allt Åtvidaberg kan tänkas erbjuda. Tomas undrar om jag skall hänga med ut men jag säger att jag måste tillbaka till staden med de vita elfenbenstornen. I detta centra mitt i centrum så traskar jag genom tunnlar av fallfärdig och sliten betong med den pikanta lukten av urin. Det är vi som skall vara vinnarna men i hjärtat känner jag mig som denna kväll som en förlorare.