stadsrum

Något slags monster

Följande inlägg publicerades tidigare i veckan på gbg.yimby.se:

Det verkade vettigt att flytta dit även av andra skäl: pengarna räcker betydligt längre i de slitna områdena i norra London och kommunikationerna är utmärkta. Men att bo inom gångavstånd från stadion innebar förverkligandet av av något jag drömt om i tjugo år, och det är ingen idé att försöka dölja det under förnuftsskäl”
– citat från Fever Pitch av Nick Hornby

I söndags spelades den första premiärmatchen på nya Gamla Ullevi, den senaste (nygamla) komponenten i Göteborgs evenemangsstråk. Samma dag gav Mark Isitt sin dystra syn på saken i GP:s kulturdel. Han vill diskutera vad arenan ger staden och ”de 98 procent som aldrig går på fotboll” (en siffra och överdrift som troligen inte klarar en närmare undersökning, poängen är dock fortfarande relevant). Jag deltog själv i invigningen (som publik) av fotbollsarenans inre. Det skall jag dock inte tala om här. det jag istället vill göra är att diskutera och problematisera några av Isitts ståndpunkter om vad den bidrar med till stadens yttre rum.

Sammanfattningsvis har Isitt tre ståndpunkter emot nya Gamla Ullevi: dess tillkomst, utformningen och integrationen med staden. Jag skall avverka dessa i sagda ordning.


Nya Gamla Ullevi – Ett byråkratiskt monster enligt Isitt

Tillkomst – demokratiskt underskott?
Med den raljerande prosa som lämpar sig för ett inlägg på kultursidorna (efter att vi tagit oss igenom Isitts onödiga försök att sänka sig till sportjournalisternas nivå) hugger han på hur besluten kring arenans tillkomst skett. Arenan skall, enligt Isitt, ses som politisk respons av Göran Johansson på en tilltagande konkurrens med andra städer som uppfört, eller börjat uppföra, nya arenor (närmast Borås arena och nu även en i Malmö och framöver även i Stockholm och Kalmar). Det går snabbt och det fanns enligt ledande politiker ingen tid för debatt och arkitekt-tävlingar och sådana fördröjningar. Göran Johansson lämnar över arbetet till kommunala Higab som sedan bygger, förvaltar och äger den nya skapelsen. Det öppna samtalet reducerades till den sedvanliga namndiskussionen med tillhörande ordvitsar. Föga utrymme lämnades för Isitts två andra aspekter.

(Higab, Hantverks- och Industrihus i Göteborg AB, uppkom som ett bolag för att i kölvattnet bakom saneringsbolaget Göta Lejon bygga hantverkslokaler för de verksamheter som tvingades flytta på grund av rivningarna. Deras verksamhet skulle, då som nu, vara en självbärande affär och hyrorna blev därför ofta allt för höga för de företag som de var avsedda för – men det är en annan historia)

Utformning – form följer funktion?
För att processen skulle gå så snabbt som möjligt var det, som vanligt i Göteborg, nödvändigt att bygget skulle vara billigt. Formens värden för stadsbilden hamnade långt efter aspekter som pris-per-stol och andra kravspecifikationer. Arkitekten Lars Iwdal tillbakavisar sådan kritik med att ”jag vill rita funktionella byggnader, inte bygga monument”. Mark Isitt ser fler arkitektoniska värden i gamla Nya Ullevi, som i atomålderns sena 1950-talet var mer vågat och utmanande. Personligen är jag inte med Isitt men kan inte heller sticka under stol med att en gigantisk betong-jolle är mer kompromisslös än nya Gamla Ullevis betongkonstruktion, även om jag uppskattar den mer än exempelvis Borås skokartong. Att det skall vara billigt är dock inte den enda anledningen att nya byggnader i Göteborg ofta ser tråkiga ut. För att inte störa stadsbilden med något som sticker ut och vågar ta plats så görs den hela tiden tråkigare tills det inte finns någon stadsbild kvar att bevara.


Allianz Arena, München – Arkitektoniskt intressant men placerat vid en motorled

Integration i staden – och med människor?
Där det nya Gamla Ullevi dock har vissa (betoning på vissa) kvalitéer är den punkt där jag och Isitt är mest oense. Att med yimbys målsättningar skapa en tät och fungerande blandstad som integrerar många olika funktioner på en liten yta är svårt att förena med en arena för elitidrott som endast används någon eller några gånger i veckan under en begränsat tid på året men som tar mycket plats och vid dessa tillfällen kräver en hög kapacitet på trafiknätet är en onekligen en utmaning. Isitts förslag är att kontrastera den bildligt och bokstavligt gråa verkligen med en utopi om mångsidig integration. Något Isitt diskuterat tidigare i en serie artiklar (och givetvis kommenterat på yimby: I, II, III). Frågan är dock om visionen är trovärdig, men först ett längre citat:

”Kanske inte i relation till de dundrande motorlederna som sniker arenan – att de övre läktarna kragar ut över bilarna och utmanar trafiken är ett av anläggningens få försonande drag. Men i förhållande till det folkliv som en arena genererar. Att bygga en stadion axel mot axel med Heden axel mot axel med Scandinavium axel mot axel med Nya Ullevi samtidigt som andra, mer belastade stadsdelar skriker efter liknande investeringar, det säger en del om våra lokalpolitikers egentliga engagemang i kampen mot segregation och utanförskap. Klart att även de tycker att det skulle varit toppen med allt det där som en decentraliserad anläggning kan bidra med – hundratals nya jobb i en förort där inte ens hälften har arbete, bättre trafikförbindelser mellan centrum och periferi, mindre kriminalitet där kriminaliteten regerar, mer handel där gatorna ligger öde. Men aldrig, aldrig, aldrig får detta ske på bekostnad av Göteborgs själ och hjärta: Evenemangsstråket.”


Craven Cottage, London – Så här ubant integrerat kunde fotbollsarenor byggas förr

I princip kan jag hålla med Mark Isitt att det hade funnits ett värde med en utförligare och öppen diskussion om en lämplig placering för den nya fotbollsarenan. Om någon föreslagit en annan central placering som samtidigt inte var i direkt anknytning till det existerande evenemangsstråket hade jag applåderas detta förslag. Även om platsen för Gamla Ullevi har en lång historia av idrottsutövande (Tegelbruksängens Idrottplats uppfördes på platsen av Göteborgs Velocipedklubb 1896) finns det ibland även anledning att bryta traditioner. Samtidigt uppmanar jag Mark Isitt, eller andra, att komma med ett konkret förslag på en plats i våra förorter där vi kan placera en sådan arena för elitidrott. Att slänga ut arenor från centrum mot periferin är ingen ny tanke och har oftast drivits fram av samma krafter som Isitt tycks se som roten till det onda. Resultatet har blivit med sin omgivning dåligt integrerade arenor omgivna av stora parkeringsplatser och än mer och än sämre nyttjad asfaltsspagetti än den vid Fattighusån som Isitt beklagar sig över. En resa ut till exempelvis Ruddalens IP innebär idag en rask promenad ut i spenaten med ett minimum av de övriga verksamheter som en månghövdad publik till ett större sportevenemang tarvar: pubar, caféer, restauranger och så vidare. Kan sådana verksamheter skapas runt och kring ett bygge i stadens periferi som används så pass sällan och kan de överleva när de inte är matchdag? Den nya arenan inhyser några hyresgäster som förstås avses leva på evanemangen men som också kan brukas på andra dagar. Dessutom har den tillströmmande publiken en möjlighet att välja andra alternativ för mat och dryck än de företag som köpt in sig på arenan, utan att använda sig av bilen och drive-thru-luckor. Isitts vision låter vacker, men är den möjlig?

Annonser

Exploateringstal och stadsrum i Göteborg

För en tid sedan släppte stadsbyggnadskontoret en skrift med namnet ”Stadsbyggnadskvalitéer”, med avsikten att visa byggnadsnämndens och stadsbyggnads- kontorets syn på hur Göteborgs stadsmiljö bör utformas, vara ett verktyg i den praktiska stadsplaneringen och kunna användas i diskussionen om framtidens Göteborg (den har tidigare omnämnts på YimbyGBG).
högt exploateringstal, tack!
Med min febless för att reducera ner komplicerade sammanhang till siffror intresserade jag mig speciellt för exploateringtalet. Exploateringstalet är en kvot mellan byggnadernas bruttoarea och kvarteret eller motsvarandes totala yta. För att vara överdrivet pedagogisk: Om en fjärdedel av en given yta är bebyggt med ett fyravåningshus får vi ett exploateringstal på 1,0. Vad som jag tyckte var speciellt roligt var skriftens genomgång av olika slags stadsrum och deras ungefärliga exploateringstal:

1,0-2,3 Traditionell kvartersstad
1,0-2,0 Trafikseparerad kvartersstad
0,8-1,4 Skivhus
0,8-1,2 Punkthus vid gata
0,6-1,2 Öppna storgårdar i park
0,6-1,2 Punkthus i park
0,6-1,0 Lamellhus i trafikseparerade områden
0,5-0,8 Lamellhus i park och i kvarter
0,1-0,3 Småhus i rutnät
0,1-0,3 Småhus i enklav

Som synes i listan ovan är det traditionella kvarter med 3-8 våningar som har högst exploateringstal. Men skillnaden är inte så enkel utan uppdelningen av olika slags stadsrum (gator, gårdar, torg, parker, parkeringar) skiljer sig åt mellan de olika stadstyperna. Jag är som urbanist positiv till ett högt exploateringstal. Med en hög kvot skapas under rätt förhållanden förutsättningar för ett diversifierat stadsliv med bostäder och arbetsplatser. Med många brukare på en mindre yta skapas underlag för en bra utbud av de varor och tjänster som boende och anställda behöver. I bästa fall uppstår till och med ett utbud stort nog för att dra till sig människor som varken bor eller arbetar till kvarteret för att flanera. Är exploateringstalet lågt kommer det lokala utbudet troligen vara lågt och ett, tu, tre så sitter boende och anställda i bilen på väg ut till Allum i Partille där man kan traska rund i ett artificiellt stadsrum med samma utbud av stora kedjor som i andra liknande artificiella stadsrum.
Tveksamma stadsrum
Vad som den traditionella staden är bäst på – och vilket delvis är förklaringen till det höga exploateringstal – är att den innehållet väldigt lite av vad som kan kallas svårdefinierat stadsrum; ytor som inte kan användas till något allt utan är en restprodukt i staden likt remsor av tyg när man syr kläder. Ett enkelt exempel på sådana svårdefinierade ytor är marken kring och i trafiklösningar. En gräsplätt i en rondell kan vara hur fint som helst men kan näppeligen användas till något annat än att rondelldjur.

I bästa fall är svårdefinerade stadsrum bara dåligt utnyttjad yta. I värsta fall fungerar det som barriärer mellan andra former av stadsrum. I det senare fallet kan de fördelar som kan vinnas genom en hyfsad kvot effektiv motarbetas och utarma andra kringliggande stadsrum. I den tappra nya värld som mötte oss efter kriget blev bilismen ett faktum som allt mer styre planeringen av staden tillsammans med de bästa avsikter att ge människan en bättre boendemiljö. Tidigare hade ett hyfsat högt exploateringstal varit en nödvändighet som nu kunde övervinnas med hjälp av bilen. Genom separering av trafikslag från varandra och från husen a la SCAFT kunde avstånd övervinnas och hastigheten höjas för såväl bilar som cyklister, gående och kollektivtrafiksanvändare. Samtidigt var högre hastighet en nödvändighet för att övervinna avstånden.

Med den bästa av avsikter vallas människan från bostad till trafikled mot sin destination omgiven av barriärer som separerar henne från kringliggande bebyggelse. Samtidigt isolerades kvarter från varandra. Något underlag för något annat än ett separerat förortscentrum fanns inte och ett, tu, tre så sitter människan i sin bil och åker ut till Allum i Partille.

I min vardag har jag stött på ett intressant problem som uppkommit genom detta sätt att planera staden. Mellan min bostad och min arbetsplats ligger bland annat ett sådant, modernt område (mestadels Skivhus, se ovan). Om jag väljer att cykla till arbetet så är den närmaste vägen – fågelvägen -rakt igenom detta område. Nu råkar det dock vara så att min väg går stick i stäv med vägen mellan bostadsenheterna och kollektivtrafik. All förflyttning till fots eller med cykel tycks vara planerad att ske i den riktningen. Ingen tanke på att någon vill förflytta sig i annan riktning verkar ha funnits. För att ta mig igenom området måste jag åka kors och tvärs runt hus och barriärer och har efter några försök börjat känna mig som jag är på tigerjakt med Mora träsk. jag har gett upp och börjat cykla runt hela området för att ta mig till arbetet. Det är inte första gången detta problem irriterat mig – framförallt när jag velat gå någonannanstans än till och från lokalt centrum eller kollektivnod i ett miljonprogram. Att jag skulle vilja passera igenom andra gårdar och delar av ett modernt område är förstås uteslutet – det finns ju ändå inget att uppleva. Ett, tu, tre så ger man upp och sitter i bilen på väg till Allum i Partille.

*****

Nya Backaplan skall över en en 20-årsperiod enligt nuvarande planer öka sitt exploateringstal från nuvarande 0,3 till 0,95. Bra och intressant för mig som bor i närheten (i traditionell kvartersstad) och kan traska dit med och mötas av mindre parkeringsplatset. Tråkigt för nyinflyttade i Lilleby (småhus i enklav) som ett, tu, tre sätter sig i bilen och åker till Allum i Partille.

*****

Ibland åker jag och min bättre hälft till Allum i Partille – när vi är sugna på att äta på Max, som till skillnad från vissa andra hamburgekedjor inte finns på så många platser utanför min bättre hälfts ursprungsland med minimalt exploateringstal – Norrland. Såg för en tid sedan att det fanns ett Frasses utanför Laholm men det är nog lite väl långt även för en norrlänning…