Örebro SK

Noll poäng

Samma ögonblick som GAIS släppte in 1-0 mot AIK borta på ett individuellt försvarsmisstag i sista ögonblicken av matchen marscherade jag med raska steg, för sista gången, ned för trapporna på Råsunda bortasektion och försvann in i tunnelbanornas mörka värld.

GAIS 2033

Sedan dess har jag levt som om jag genomfört en lyckad själv-lobotomering. Jag har knappt tänkt på GAIS. När jag har gjort det har det varit lite som när jag kommer att tänka på någon pinsamhet från mellan- eller högstadiet; ett kort ögonblick av en förnimmelse av en klump i magen tills det avfärdas som en infantil fantomsmärta från en tid som ej längre finns eller är relevant för mitt liv idag.

Så kom jag hem från semester igår och jag vet om vad som pågår. Jag kan därför, trots att jag inte riktigt vill gå in på text-tv sidan 380 och se den röda texten över Ekunde och sedan gå in på sidan om och om igen tills dess att resultatet blir det förväntade. ÖSK vinner sin första match för säsongen borta mot GAIS.

Det gör lite ont och smärtan sitter i längre än väntat och gnager på min inre frid. Under natten vaknar jag till och ligger och vrider mig ett tag. Tror först att det är beroende på den tillfälliga sommarvärmen som för en kort tid tycks ligga still över det platta Uppländska landskapet innan ett regn drar in kring småtimmarna men jag vet ändå att det handlar om något annat.

På söndag åker jag till Gefle och även om jag inte kommer att uppleva det utan smärta så tror jag nog ändå att jag kan distansera mig från det jag kommer att uppleva. En svag känsla av hopp som på något sätt fanns bak i mitt huvud under sommaren och gnagde är nu så pass borta att jag kan ta en match i taget. Resultatet är ändå klart och kan inte ändras, då jag inte tror på gudar och endast på den materiella verklighetens obönhörliga seger över människans förhoppningar. GAIS kommer att förlora i Gävle och det är inget jag kan göra något åt. Det gör lite ont för ett ögonblick och sedan går det över.

Annonser

Örebro SK 3 – 1 GAIS

Lite sent kommer så en kort redogörelse för tilldragelserna i Närke i söndags. Då jag är lite sent ute och man i vilket fall inte ser vidare bra från bortaläktaren på Eyravallen* så fokuserar jag på själva resan med GS snarare än matchen. Jag kommer att använda mig av några personers förnamn. Om dessa inte samtycker till att bli omnämnda på en bitter, rörelsehindrad förtidspensionär** nämner dem så får ni höra av er.

1. D. Jankulovski;

5. J. Tamandi, 13. C. Angus, 4. H. Jónasson, 20. K. Gustafsson

21. E. Bassombeng (72′ 10. J. Florén), 31. M. Gustafsson (75′ 14. J. Lindberg), 6. R. Ayarna, 27. M. Celik;

9. A. Santos (66′ 22. R. Omotoyossi), 25. W. do Carmo

Denna match reste jag igen med GS (Gaisare Stockholm). Martihn (ja, han stavar det så – de vill alltid vara lite speciella de däringa storstadsborna), Kenny och Tomas oroade sig över att det inte skulle bli mer än ett 15-tal bakfylla ungdomar som till slut skulle släntra på bussen. I slutändan blev inte inte så illa, ett trettiotal personer reste västerut i en stor buss (bra med plats för rullatorn) och stämningen blev med milen till slut tämligen god. Att det inte blev fullt lika livligt som mot Norrköping var närmast ett plus, i alla fall i för lugna och sansade personer som undertecknad.

I mångt och mycket var det två kändisar som präglade resan: Richard Spong (korsbandskadad) och Ronnie Peterson (död). Spong befann sig på bussen medan bussen senare åkte förbi Ronnie Petersons staty, efter det att de flesta av oss hoppat av för att gå och dricka öl istället. När den levande steg på bussen var det inget jag reflekterade över, då vi befann oss i Stockholm. Det är nämligen så att när jag befinner mig i Stockholm utgår jag alltid från att alla jag känner igen men inte kan placera direkt är kändisar. Detta brukar innebära att jag går förbi och nonchalerar människor med vilka jag är bekanta. I detta fall utgick han från att han var ett läktarvrak istället och inte kändis. Ja, i den mån man är kändis som korsbandskadad fotbollspelare i GAIS. Efter att ha fått i mig några öl och talat om NY med han och hans bättre hälft (de hade tydligen bott på berömda Chelsea Hotel, vilket faktiskt var både enkelt att få rum på och prisvärt – tvärtemot vad kan kanske förväntat sig), var jag inte sen att erkänna vad jag skrivit om honom vid tidigare tillfällen.

På O’Learys i Örebro han jag med två öl. Den förste betalade en kille som heter Mats och jag var givetvis snabb med att åtgärda detta genom att bjuda på nästa omgång. Den ölen i kombination med det soliga vädret var kanske inte vad Mats behövde och han hängde rätt mycket med huvudet under matchen. Fast vem gjorde inte det? Ja, just det spelades en match också. Som jag redan påpekat fick jag inte bättre överblick. GAIS började bra den första kvarten i första halvlek och de första tio minuterna i andra. I övrigt var det ÖSK:s match. Försvarsspelet i GAIS var tämligen oorganiserat och vid de två mål jag såg (var och bevattnade pisserännan vid det första insläppta målet) var det inte precis Dime Jankulovski som skall lastas. framförallt Jimmy Tamandi var svag och i samband med 3-1 målet så höll han och Kenneth Gustafsson på med något slags katastrofalt positionsbyte som lämnade målet öppet. Jag och Janne, som jag stod och talade med under matchen där jag trängt upp mig i mitten och så högt upp det gick att komma, noterade i början på matchen att ÖSK flyttade ut en av sina tre innermittfältare längre ut på deras vänsterkant. Det är möjligt att Sixten Boström identifierat Tamandi som vår svaga länk och försökte överbelasta den kanten. Framåt var anfallsparet Wanderson do Carmo och Alvaro Santos bleka i den halvlek det gick att se dem. Det till synes fina nickmål som Mervan Celik gjorde i andra halvlek, efter ett inlägg från Kenneth, såg jag långt från fel sida.

Under tiden höll domaren Ingvarsson som brukligt är enligt svensk domarstandard att slänga upp gula kort åt höger och vänster, fyra för varje lag, vilket förstås leder till mängder av avstängningar för lagen till nästa match på grund av det fåtal kort som behövs för en avstängning. En av korten slängdes upp för filmning när Santos gick ner i straffområdet. Vi får vänta ytterligare en omgång på de där felaktiga straffarna i vår favör, som skall jämna ut sig över säsongen. Kanske vi får några nästa år?

Vi hade i alla fall tur med värdret. På bussen tillbaka hade partystämningen lugnat ner sig ytterligare. Det mest spännande som hände under hemresan var ett stopp utanför Västerås, i en av de icke-miljöer som ligger längst med motorvägarna i detta land. Ett snabbt stopp för inköp på Max aviserades. Tydligen hade just detta Max slagit över från Fast food till Slow food. Jag har under en tid hävdat att det finns en inneboende konflikt med fordistiska principer i matserveringar när utbudet samtidigt skall anpassas till en post-fordistisk efterfrågan. Jag hade köpt en korv på matchen och tyckte det fick räcka så jag kunde stå på en övergiven parkeringsplats och filosofera om det mellan andra stod och hängde i någon kö.

 * Sponsornamn på sedan åratal etablerade arenor skall undvikas (hur många Stockholmare säger Ericssson Globe?)

** Den allmänt vedertagna synen på mig bland de som läst bloggen men inte träffat mig, vilket Martihn närmast skrek ut på O’Learys uteservering i Örebro. Därefter pekade han ut att min gylf var öppen. Trevligt det här med bortaresor.