GAIS 1 – 1 IF Elfsborg

(egentligen framförallt publicerat på bobbie till vm 2010)

Trots min väderprognos blev det ett riktigt behagligt väder under matchen, endast några stänk makrillväder stax innan inspark. Det blir till att sprätta upp kattfan till nästa hemmamatch! Det blåste dock en del vilket sällan märktes i klacken men ingrepp i spelet vid utsparkar och höjdbollar. När jag cyklade över bron halvtimmen innan avspark var motvinden bitvis så hård att det faktiskt var lite bökigt att rulla ner från bron.

Lag: Dime; Kenneth, Björn, Tobiasson, Lundén; Ekong, Lundgren; Bobbie, Wanderson, Patjadzjan; Suma.

Det hade spekulerats en del tidigare om en eventuell skada eller andra besvär med Eyjo, men när matchen skulle till att starta var det stora uppropstecknet Hastis frånvaro i mittlåset. Hörde på lite håll någon skämta om att hans sålts till MFF. Skämt trodde jag i alla fall det var, sedan när man kommer hem visar det sig att det är sant! Två mittbackar samt eventuellt Bobbie fram till Ekunde är frisk samtidigt som det finns fyra anfallare – ÖIS-varning!

Delvis positivt förvånad blir jag dock av Björn Anderssons insats. Förvisso är försvaret bitvis en hönsgård och orutin och nervositet (möjligen präglat av Halstis hastiga försvinnande) med dålig press på bollhållare som följd, men den före detta anfallaren från division 1 södra gör flera nyckelrensningar och kan kanske bli en räddande [tänkte använda ett ord för bevingad manifestation i mänsklig form, men kom på att det är lite opassande] framöver. Dessutom har han med sin tidigare roll som anfallare för med sig lite bättre bollbehandling än Andreas Tobiasson – det är kanske framför allt i den rollen som Halsti kommer att saknas. Bitvis, framförallt i slutet på halvlekarna, bet sig Elfsborg fast på GAIS planhalva och rensningar och tår på rätt plats till trots var bollen snart på väg in mot mål igen. Vi får återigen tacka Dime Jankulovskis reflexräddningar. Överlag gjorde Dime en fullgod insats och verkade bättre i sitt positionsspel än vanligt.

På mittfältet var Prince Ikpe Ekong snäppet bättre än i träningsmatcherna och visade framför allt lite mer vilja och kämpaglöd, men hans sidledspassningar fortsätter att vara ett problem. Kapten Fredrik Lundgren kämpade på väl matchen igenom i sin roll som allmän pådrivare och det var nog ingen slump att det var just han fixade till kvitteringen till 1-1 i den 89:e minuten – det är ju inte första gången – och han kommer nog att kunna fortsätta spela en hel del i förstauppställningen även när Eyjo är aktuell (om nu inte även han är såld innan månaden är slut).

Mer offensivt var som de flesta förväntade sig Levon Patjadzjan det stora utropstecknet i första halvlek. Ytterbacken på hans kant såg bitvis gråtfärdig ut. Wanderson do Carmo var utmärkt med sin speluppfattning och förmåga att ta emot och vända med boll felvänd. Bobbie Friberg José de la Cruz fick -som jag flaggade lite för i sista träningsmatchen- börja till vänster, men kom inte upp i den standard som jag förväntar mig av denne man (måhända åt han samma ostpizza som min fästmö i lördags). Efter paus bytte yttrarna plats, vilket kanske inte var till Levons fördel. Han lyckades dock visa att han slänger sig in i defensivt arbete på samma sätt som han slänger sig förbi ytterbackar (kommer han vara såld imorgon bitti?).

För att beröra spelet en smula så stod GAIS för det bättre spelet i början av de båda halvlekarna, men sedan började Elfsborg trampa på och utnyttja GAIS svagheter. Sheriff Suma agerade bättre än mina tämligen låga förväntningar på denne bolltrixare och lyckades emellanåt få fram även bra passningar. Killen är dock onekligen allt för klen för rollen som ensam anfallare och allt för många höga bollar mot en ensam Suma mot två-tre Boråsare fick allt för ofta ett väntat resultat. Med Levon, Suma och Wanderson har GAIS onekligen tekniskt skickliga offensiva spelare, men ingen har riktigt det där kalla avslutet och förmågan att agera enkelt i straffområdet. Jag har personligen vissa förhoppningar att Daniel Morais Reis kan bli denna man i GAIS anfall. Denne brasse byttes in tämligen sent och han inte bidra med mer än att försöka filma sig till straffar (behöver jag ens nämna Stefan Johannesson vanliga insats?), tämligen hopplöst i det läget. Elfsborg lyckades däremot vinna en hel del med sitt vanliga koncept att dela ut tjuvnyp, slänga sig ner och gnälla högt och ljudligt om allt som går dem emot och även ibland när de får löjligt fördelaktiga domslut (Mattias Svenssons ande vilar ännu över Borås). Man skulle kunna tro att Boråsarna hoppas på att Gnäll i sista stund skall tas upp som en OS-gren i Peking (här skulle de dock få rätt hårt konkurrens av GAIS-klacken).

Istället för att lite tidigare släppa in Morais Reis byter MP ut Levon och sätter in Johann Gudmundsson som näppeligen imponerat under försäsongen och inte heller gjorde det nu. Måhända kommer gnället (just det!) kring sena byten som var kutym under Roland Nilssons era att bestå även under MP:s; tiden får utvisa detta.

Mot slutet av matchen ökade Elfsborgs press till en olidlig nivå (hur skall mitt hjärta klara av ytterligare 29 omgångar?! Vad säger Häslovårdsstyrelsen!?) och när två grönsvarta spelare (tror det var Suma och Wanderson) lyckas fälla varandra i ett bra läge nära straffområdet så tänker jag att nog förtjänar vi att förlora denna match. Som ett brev på posten får även gnäll-Stefan från Rågsved; 0-1 i 83:e är som ett slag i magen. Jag famlar mig ner biter ihop och jag ger upp. I 89:e lyckas Bobbie förlänga en passning från Wanderson till Lundgren och en viss livsvilja tänds igen – tills man kommer hem och läser om det där skämtet som inte var roligt, eller ens ett skämt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s