IFK Värnamo 1-1 GAIS

Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka? Bland annat Svenska Akademin har gått hårt åt en bilreklam som nyttjat sig av en av Karin Boyes dikter. Med risk att sälla mig till denna grupp av konserverad gröt-försäljare så vågar jag nog påstå att raden stämmer bättre på GAIS spel på Finnvedsvallen än vad dikten I Rörelse har med bilpendlande mellan Upplands Väsby och Södertälje. Det stora problemet är emellertid att för många av oss gror ett tvivel om att det skall komma en vår efter denna fadäs. Snarare att GAIS drar sig åter in i knoppen och stannar kvar till nästa år.

Om matchen kan jag inte säga mycket annat än att den var just smärtsam.  Ungefär samtidigt som jag kopplar upp mig på den bärbara datorn för att se på matchen kommer min dotter på att hon vill se på ”Dora Upptäckaren”, ett barnprogram som hos oss endast kan ses via en stream på datorn, inte på televisionsapparat. Mitt resonemang om att GAIS endast går att se här och nu, en gång i veckan, medan man kan se på Dora dygnet runt (i alla fall tills gratis-abonnemanget är slut) hade föga effekt: – Jag älskar Dora, jag älskar inte GAIS. Vi hade nyligen kommit hem från ett barnkalas där dottern blivit målad i ansiktet. Tårarna över att inte få se på Dora smetade ut färgen i ansiktet, på händer och armar. De blickar jag under de första tjugo minuter kunde slänga på GAIS var ungefär lika psykiskt knäckande som att se min dotters ansikte. Om inte mer, min dotter kan må bra av att höra nej emellanåt men när det kommer till GAIS kan man ju tycka att kvoten av besvikelse någon gång borde vara fylld. Min dotter såg det inte så.

GAIS var helt enkelt urusla över hela plan och det finns egentligen inte så mycket att tillägga. Anfallsspelet var obefintlig (kan knappt komma ihåg att jag såg dem) och mittfältet ett rundningsmärke. Andreas Drugge verkade helt försvunnit, annat än då han då och då slog bort någon djupledsboll, och på mitten stod Asgeir Asgeirsson helt själv och försökte något något teatraliskt desperat slänga sig iväg till höger och vänster. Två lama avslut av Petrit Zhubi var ungefär vad GAIS mäktade med under halvleken medan Värnamo dominerade över hela plan och kom till 13 avslut innan halvtidsvilan. Ett av dem ledde till ett mål, inte så mycket att säga om den saken. Under denna önskade jag mig, nej krävde, en omfördelning med tre man på innermitt för att i någon mån i alla fall få kontroll på matchen. Vad jag fick var Joel Johansson och till synes en rejäl utskällning. En utskällning som kanske borde ha kommit redan i halvtid mot IS Halmia istället för halvvägs in i den första matchen i seriespelet. Sedan kan man ju tycka att människor som, mer eller mindre, får sin försörjning som idrottare på elitnivå inte skall behöva skällas ut med jämna mellanrum för att nå upp till sin normala nivå.

På något sätt hängde GAIS prestation samman med min dotters humör. Särskilt under de första tio-tjugo minuterna hade hon helt glömt bort Dora och lekte gladd på sitt rum och åt av den frukt jag skärde upp till henne.  Till och med ett av hemmalagets farligare målchanser korrelerade med att hon blev lite irriterad över att tappa en äppelbit på marken. Medan GAIS spel knappast kan sägas var lysande under andra halvlek så var det i alla fall acceptabelt. Hade laget spelat på den nivån i båda halvlekarna hade det varit i linje med den realistiska förväntningar man kan ställa på de spelare som GAIS, mer på papperet än i uppvisad spel, startade med. Att IFK Värnamo spelade samlat på omställningar var ju inte i sig särskilt förvånande. Malkolm Moenzas sena kvitteringsmål var dock befriande. Efter en fast situation kommer bollen ut till mittplan och Moenza har mod och sinnesnärvaro att direkt gå framåt och gå på avslut. Inte något toppenläge eller något toppenavslut men det blev ju mål. Det är lite det som räknas, trots allt.

Jag är inte en person som förordar radikala spelarförändringar och tror att det på detta sätt går att lösa problem enkelt och smidigt. I alla fall till GAV blir frisk (i väntan på Godot…) undrar jag inte om det vore på sin plats med en tillbakadragen 4-3-3, det vill säga 4-1-4-1. Om Joel är frisk nog kan han spela ensam på topp, annars får vi förlita oss till Fredrik Jonsson tills vidare. Förslagsvis får Adam gå in på mitten och täcka upp för när Drugge inte har lust. Att Drugge tas ut kan vi ju inte förvänta oss.

 

Annonser

One comment

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s