Konsert-recensioner

Satt i förmiddags ute och smaskade på en skogenmacka och läste gepe. Noterade att Thåström spelat på Trädgår’n och fick högsta betyg.

Jag har aldrig varit så värst mycket för konserter (ofta dyrt – till och med GAIS fotbollsmatcher är ju billigare) och är la ingen större musik-konsument överhuvudtaget (mest P1), i alla fall inte numera.


Således hade jag givetvis också missat att Jocke Tå skulle spela. Att han fick högt betyg förvånar mig inte det minsta. Thåström är väldigt bra på scen, vilket jag vid flera tillfällen har fått uppleva. Även om jag inte är så värst mycket för konserter så ju Thåström del av min heliga treenighet tillsammans med Shane MacGowan och Tom Waits. – Intressanta sångröster, bra texter och en hälsosamt föredömlig attityd till alkohol och droger!

Så nu får man sitta och läsa att han var skitbra och jag var inte där. Hur kul är det? Satt ett tag och undrade vad som egentligen är vitsen med konsert-recensioner. En konsert är la trots allt en i grunden unik händelse. Uppträdandet på en konsert kan givetvis ge en fingervisning om nästa konsert med samma artist, men exakt lika blir det aldrig.

Så varför recenserar man egentligen konserter? Att recensera exempelvis ett album eller en film känns vettigt, då läsarna har en möjlighet att ta del av denna kulturyttring genom att lyssna på skivan eller se filmen. Konserten har försvunnit i den eviga dåtiden.

När man nu som jag missade konserten kan jag ju bara konstatera att det var synd att jag missade den, inte mycket mer. Om jag varit där hade jag näppeligen behövt en recensent som en dag senare berättade för mig om det jag upplevde var bra eller inte.

Det är lite som när tidningar i efterhand sätter betyg på fotbollsmatcher utifrån deras underhållningsvärde. Som om någon öppnar tidningen, läser matchreferatet och ser att aha, matchen fick en fyra i betyg, den kanske man skulle se i repris när man vet hur det slutar!

(Ja, det finns i och för sig vissa som emellanåt sitter och kollar på gamla matcher de redan sätt – mig själv inräknat – men det är fanimej inte normalt!)


Anledningen till att jag inte hänger med i musiksvängen numera är ju att det mest är en massa jävla skval – något som Thåström för övrigt konstaterade redan 1979 ( ”Det måste vara radion”, spår 7 på We’re Only in it for the Drugs).

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s