Bokrea för alla

Bokrean har i stort sett gott mig förbi. Nej, egentligen har den inte gått mig förbi utan lämnat mig oberörd. I fredags gick jag en sväng i småstadens centrum och gick runt i några bokaffärer utan att få någon lust att köpa något. När jag var liten (och fortfarande var glasögonorm), var bokrean en stor händelse för en unge med begränsad budget. Var ofta på plats vid midnatt när bokrean öppnade.

På vissa sätt är utvecklingen bra. Att bokrean var en så stor händelse hängde troligen delvis samman med att Sverige och småstaden under mina uppväxtår långsamt men ännu ej helt lyckat stappla sig ur sitt skal som Öststat och komma fram i det kapitalistiska ljuset. Idag går det att köpa billiga böcker året runt.

På andra sätt är utvecklingen dålig. Utbudet av reaböcker tycks mig allt mer skralt och likriktat för varje år som går. Det är i stort sett samma böcker som säljs vid kassan på stormarknaden som säljs på rean. Gick en sväng på den sköna nya ”akademi”-bokhandeln och suckade över att ungefär hälften av böckerna om historia har namnet Hitler i titeln.

DN skriver på sin ledare om bokbranschen som en bransch i kris och vad som behövs för att rädda utbudet. Rubriken på ledaren är En bok för alla. En av mina absoluta favoritböcker alla kategorier kom från det bokförlaget, som med statligt stöd skulle ge ut kvalitetslitteratur. Karel Capeks Salamanderkriget köpte jag på Konsum Håstenshallen för nästan 20 år sedan. Så egentligen kanske det inte är fel med reaböcker på stormarknaden; litterär spis.


Nu när jag ändå är igång och beklagar mig över ett skralt utbud så skall jag också passa på att nämna gatumusik. Det var två musikanter igång när jag gick igenom småstaden och tittade på böcker. Den ena spelade ledmotivet från Gudfadern-filmerna och på ett annat ställe spelade två personer When the Saints go Marching in. Samma låtar när jag gick tillbaka samma väg.

Nu har jag tidigare uttalat mig positivt om gatumusikanter men man får la ändå undra varför de måste spela samma låt om och om igen? Även om detta givetvis kan antas vara kassakor så undrar man lite varför de inte kan spela två-tre olika låtar. Det måste vara förbannat trist för gatumusikanterna också. Varför skall man ge pengar till musikanter som inte har ork nog att lära sig mer än en låt?


Såg dock att Arkadij Babtjenkos självbiografiska skildring Krigets färger finns på bokrean. Rekommenderas!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s