Göteborg

Lilla Baltimore

Det är troligen en slump att slutrapporten av den oberoende granskningskommissionen av muthärvan i Lilla Göteborg släpps samtidigt som jag precis har börjat se om världens bästa teveserie genom tiderna, The Wire. Jag har endast skummat den och läst några valda stycken, speciellt då de som handlar om Göteborgsandan och dess historia.

Göteborgsandan handlar om något som ofta framhävs som väldigt positivt, nämligen förtroende och socialt kapital. Makthavare från olika sfärer kan träffas och diskutera problem och komma till gemensamma lösningar. För att detta skall vara möjligt så krävs det på något plan ett ömsesidigt förtroende om att den andra parten håller sin del av avtalet. På sätt går det att upprätta skapelser som saneringsbolaget Göta Lejon som effektivt och med närmast skoningslös målmedvetenhet genom sin politiska och ekonomiska tyngd kan köpa upp, tömma och riva hela stadsdelar och bygga upp en luftig och rationellt planerad framtid. En sådant förtroende vilar emellertid på att alla inte egentligen släpps in i den goa, glada gemenskapen. Om alla berörda parter skall få vara med så blir det mycket svårare att enas. Det går inte ha med tokskallar som vill rädda Haga, Almarna eller någon park i Istanbul om man vill att saker och ting skall bli förutsägbart och lätthanterligt. Det blir en massa tjafs och splittrade intressen och det kan ibland ta lång tid och det är inte ens säkert att den med mest resurser vinner.

Men häri ligger, får man verkligen hoppas, en skillnad mellan Göteborg och Baltimore, eller den version som ges i den fiktiva men ack så trovärdiga teveserien. För medan Göteborg i hög grad präglas av en anda som underlättar samarbete på bekostnad av andra, en diffus grupp av göteborgare som inte får ta del av fördelarna men där kostnaden per person antagligen inte blir så hög trots allt (i relativa termer, så länge verkstaden i Haga inte rivs och man hamnar hos Higab), så är The Wire-Baltimore en verklighet där det egentligen inte finns något förtroende alls, bara våld, pengar och knark. Göteborg har ju i alla fall GAIS.

Frånvaro av ångest och hyllning till Gårda

Under senare tid har jag saknat något. Trots värmen har trycket över hjärtat känts lättare. Är jag måhända lycklig? Nej, tyvärr är det nog inte så banalt. Mitt lättade hjärta torde i första hand handla om frånvaron av en svart skugga som annars brukar vandra med mig under en stor del av året – GAIS. Skuggans närvaro var extra påtaglig under den stressiga vårsäsongen men har nu varit borta nu har den varit frånvarande under stor tid. Under det där jippot i Sydafrika har det nästan varit så att fotboll har varit underhållande och inte bara en källa till oro och en underström av stress likt en koncentrationslägerfånges, som endast under någon sekund kan känna lättnad över att överlevt en urvalsprocess innan det är dags att oroa sig för nästa.

Andra tider, i den gyllene forntiden, var måhända lättare. I alla fall inbillar jag mig att så var fallet. Föreställ er exempelvis säsongen 1930/31. GAIS vinner allsvenskan för tredje gången med sex poängs marginal över AIK och detta var med två poäng för seger, med dagens system hade det varit en marginal på nio poäng (då dls gått om och blivit tvåa, med en seger mer än AIK) efter en serie på 22 omgångar. Man föreställer sig att livet som grönsvart anhängare måste varit underbart enkelt.

För en tid sedan fick jag två kopierade sidor av en senior exilare som denne hittat i Idrottsbladet från denna tid. Texten på sidorna är en dikt som någon skrivit – och nu citerar jag vad som skrivits i hörnet – efter seger (4-1) mot Bill Petterssons Helsingsborgs IF på ”urusla ullevimattan.” Publiksiffran skall ha varit anständiga 13986, vilket ju är bättre än vad man kan vänta sig idag med långa vägar. Men planen var ju tydligen lika uselt då, inget nytt under solen i det avseendet.

Som en självterapeutisk åtgärd skriver jag härmed av hela dikten. På denna tid kunde folk sända in dikter av minst sagt varierande kvalitéer som tidningarna tog emot och tryckte helt frivilligt. Folk var måhända inte så värst bortskämda med sin underhållning på den tiden och en amatörs diktförsök i tidningen kunde tydligen roa. Notera för övrigt att den är skriven på dialekt.

HYLLNING TILL GÅRDA

Här ska bäras, oh yess,
fram en hyllningadress
till det grönrandigt utklädda gänget.
Haja, Gais-laget, Hell!
De e´rätt! Very Well!
Möter motstånd, så freska och spräng´et!
Uti i seriens töpp
har I käckt klättrar öpp.
Stanna kvar där, så har i vår aktning.
Denna höllningadress
som ä skreven på vä´ss
har blett dektad se´n söndagens slaktning.

När I slaktade kon
kom det inspiration
över Götastans bollstolta släkte.
Lungt i leran I stred,
Häslingborget sjönk ned.
Sickna lerkrukor! De va la käckt, de´!
Mens vi jubla vår drill
märkte vallgossen Bill
att hans lag blivit aningen hä´sket.
När det stänkte och skvatt,
tyckte vi det var glatt
uti urusla Ulleviträsket.

Vi gick hem och tog knäpp
och på den drack vi Prepp.
Vi band lagerbärsblad omkring panna.
Och så dektade vi
lite fin poesi
för en ann e så go som en annan!
Och se´n kila vi kvickt
med vår höllningadikt
för att få lite namn att stå under.
Först skrev Sydowén på.
Se´n en Bratt, det var två.
Och på det, sak ni se, kom det kunder!

Ut till Kungsladugård
for vi hastigt i ford.
Däe skrev Agyst sitt namn på poemet.
Se´n med blixtsnabbhet stor
vi till Majorna for.
Där skrev Algot sa: Gör succe me´t!
Upp på Masthuggets höjd
blev vår droska fördröjd.
Vi fick stanna där drygt över timman.
Under hyllningens tralls
sista raden skrev Challs
och Karl-Oskar och Råbett och Tjimman.
Williams båt låg i hamn,
så där fick vi hans namn.
Sedan styrde vi kusen till Haga.
Där satt Morgan så kcäk:
fram med penna och bläck!
Ja, vi kunde då rakt inte klaga!

Nästa man: Annedal!
Vesst, för fan, där bor Kal.
Han var glad att bevettna vårt opus.
Han beryktade tjej,
fröken Ada gav mej,
i belöning en kraftig och go´puss.
Se´n till Landala gick
våran fordfärd så kvick.
Det blev genast en rad uttå Gystav.
Och i Vasatan sa
miljonärn: de va bra!
Gårdas kvarn borde göras en byst av!
Ned till City med fart!
Där skrev Douglas, va klart!
Hultmans holme! Där träffa vi Ludde.
Näste man! Keillers Park!
Där tog Morgan vårt ark
och skrev på men på bärsa han bjudde.
Nästa stadsdel, full speed!
Heja på! Redbergslid*!
Där låg Henry och skrev uti slafen.
Se´n i flygande fläng
bort till Getebergsäng.
Där fanns Harry! Sätt dit autografen!

Och till sist när vi fått
tusen namn (alltid nått),
som ett yrväder sågos vi forda
med vårt hyllningspoem
ut till gaisarnas hem,
till natusköna stadsdelen Gårda.
Till vå ford sa jag: Ptro!
Och till Gais: Vassego!
Den adressen, men vilken nu ja´kom
är en hyllningens gärd.
Gais är faktiskt den värd!
Hela Götet är fanimej bakom!

Micke

* Redbergslid spelade i Allsvenskan detta år, kom näst sist, men detta tycks inte ha bekommit diktaren.

Bilen, cykeln och fotspår i snön

Det är vinter i Sverige – för en gångs skull, vågar man nästan säga. För egen del har detta dock inneburit att jag ofta ställt cykeln och gått till kontoret här i Uppsala.
Ett cykelnät som på min väg är osedvanligt hafsigt konstruerat har i dessa lite sämre vägförhållande drivit mig till att ta till apostlahästarna.Ena stunden skall cyklisten vara på vänster sida vägen, sedan på höger sida, än cykla på vägen och sällan finns det någon vettig, genomtänkt eller ens laglig lösning på hur cyklisten skall genomföra dessa rockader. Många cykelbanor är dåligt plogade och är uppenbarligen inte direkt prioriterade.

Som en följd av detta väljer Uppsala-bor sin standardlösning och börjar cykla på trottoarer, som är trängre än vanligt då de sällan är plogade i hela sin normala bredd. Det viktigaste är ju att bilisterna kommer fram, även om dessa faktiskt är i minoritet i lilla, cykeltäta Uppsala.

Tydligen har det återigen snöat utanför Norrland. I mitt bloggflöde rapporterar två oberoende personer i Göteborg (med en hänvisning till Halmstad) och Malmö om hur bilen prioriterats medan de får välja mellan att pulsar fram eller gå ute på vägen.



Som en mer idyllisk sidonyhet skrivs det i Gepe även om hur snögubbarna använder sig av Café Skogen – 2008 års K-märkning från min sida – som naturlig mötesplats under denna hektiska tid.