Jönköping Södra

Jönköpings Södra 1-0 GAIS

Efter en trevlig arbetsdag var det bara en GAIS-match som kunde förstöra måndagen. Laget levererade efter ännu en föga upphetsande insats mot en av Superettans alla topplag. Det såg trevligt ut där på Stadsparksvallen i Jönköping med sin låga långsidesläktare med tak och hyfsat med folk. En till synes idealisk fotbollsarena för en svensk småstad. Vad jag erfar så skall även denna snart förstöras med hjälp av skattemiljoner för att tillgodose svensk elitfotbolls hybriskrav.

Jag skall inte orda så mycket om matchens detaljer. GAIS har ett hyfsat försvarsspel som inte håller topplag i serien men torde vara gott nog för att klara en hyfsat placering. Mittbacksparet är rutinerat, även om deras karriärers zenit troligen har passerats, och vår målvakt är rätt bra. Det var trots allt några av Tommi Vahios fantomräddningar som höll kvar GAIS i denna match. På lite sikt är det emellertid inte hållbart att leva på en hyfsat försvarsspel när motståndarna får allt mer tid med bollen. Till slut faller försvarsspelet långsamt sönder, marginalerna blir mindre och mindre och paniklösningar staplar sig på varandra. Förr eller senare släpper man in ett mål.

Det snackas en del om demontränaren Per-Ola Ljung. Jag vet inte riktigt var jag skall ställa mig i denna fråga.  En vanlig uppfattning verkar vara att Peo vill att systemet skall överordnas spelaren. Istället för att förlita sig på den individuelle fotbollsspelarens egenskaper och färdigheter skall spelaren agera utifrån en förut given plan. Om så är fallet går det knappast att belasta spelarna för den bristande framgången. Utan då handlar det om att Peo inte är förmögen att implementera sitt system eller att systemet inte leder till framgång – i alla fall inte på kort sikt. Som det såg ut i går så var Jönköpings Södra lite bättre på att hantera sitt bollinnehav, lite bättre på att vinna andrabollarna. Utan en taktik som utnyttjar spelarnas förmågor på bästa sätt, alternativt motståndarnas svagheter, så vinner laget med lite bättre spelare.

Att han tycks föredra att vinna genom att släppa in en boll mindre än motståndarna snarare än genom att göra en mer tycks klart. Problemet är trots allt i första hand det obefintliga anfallsspelet och även med Peos grundinställning så måste man ju i alla fall göra ett mål för att vinna matcher. Uppspelen sker i första hand genom långbollar från mittbackarna, vilket knappast är deras styrka. Den förmodade anfallsstjärnan Patrik Ingelsten kommer knappast till sin rätt. Någon gång blev det lite djupledsterränglöpning (planen var delvis i dåligt skick och sandig) med boll men i övrigt inte mycket man såg av den forne allsvenske skytterkungen. Om nu detta är ett fel oss honom eller i systemet som han skall anpassas till är något som kan diskuteras. Jag undrar emellertid om det inte är det senare. Det fanns en antydan till att GAIS skulle försöka ta kommando i matchen strax efter en timmes spel och i samband med ett dubbelbyte. Bland annat noterade jag att Reuben Ayarna försökte söka sig ut till vänster för att faktiskt delta i uppspelsfasen, vilket annars mest gick över innermittfältarnas huvuden. Dessa försök blev dock endast en kort parentes i matchen och snart var det återigen hemmalaget som dikterade matchen. Några halvchanser i slutminuterna och tillika ännu ett rött kort, denna gång för Johan Lundgren, gjorde föga för att öka mina förhoppningar.

Prognos för slutplacering efter fyra omgångar: 13 (-2 från föregående omgång).

Annonser

GAIS 1 – 0 Jönköping Södra

(Det här inlägger är först skrivet för bloggen Bobbie till VM 2010)

Lag: Wibrån; Durmaz [Lundén), Björn A. (Tobiasson), Halsti, Dahl (Gustafsson); Ekong (Joi), Ejyo; Levon (Mervan), Wanderson (Lundgren), Lycén; Suma

Så fort jag började cykla den dryga milen mot miljonprogramsområdet Kärra – strategiskt placerat nära ingenting – började det regna, ett regn som höll sig en halvmil genom pittoreska Backadalen med sin motorväg och köpcentrum. På vägen hem fick jag motvind.

Däremellan spelades det en fotbollsmatch också. Mot Jönköping södra, ett lag som under de senaste 70-80 åren alltid, med några få undantag, legat mellan andra till tredjedivisionerna i Sverige men aldrig spelat i allsvenskan.

GAIS dominerade i stora delar av första halvlek. I alla fall fram till ledningsmålet. Sheriff Suma, som återigen fick starta på topp eftersom alla andra är skadade, gjorde en habil insats men kommer inte till sin rätt mot lag som backar hem och är allt för klen – han är inte precis någon Targetplayer om man säger så. Det var just hans klenhet som skapade en del möjligheter i form av farliga frisparkslägen och just en tillfilmad straff som ledde till matchens enda mål. Prince Ikpe Ekong som tidigare sagt sig varit ordinarie straffskytt i de lag han spelat men missat en och annan i GAIS (Hbk borta…) fick återigen möjlighet att visa vad han gick för eftersom alla andra som försökt efter honom har misslyckat. Eftersom GAIS nu legat i allsvenskan i två år är det möjligt att vi slutligen kommer att börja få en och annan straff mot andra obskyra lantortslag (läs: lag vars hemmaarena inte nås via tunnelbana från SvFF:s huvudkontor i Solna). Ekong, som i övrigt var bra men kanske lite bökig i sin spelstil, satte en medioker straff i brösthöjd till höger men eftersom den småländske målvakten slängde sig åt andra håller tog grönsvart ledningen med 1-0.

Bland övriga spelare på mittfältet märkes kanske framförallt Levon Patjadzjan med sin aviga och stil som snabbt trippade runt på högerkanten, rykte förbi sina backar och även fick en stolpträff i krysset. Eyjolfur Hédinsson bra som vanligt.

I backlinjen spelade från start tre nya ansikten för säsongen. Ytterbackarna Henrik Dahl och David Durmaz visade båda att de är matchotränade, framförallt den Grimetonborne Dahl gav bort bollen slarvigt vid några tillfällen. Björn Andersson, en gigant, var dock en positiv överraskning. Han skall genom övergången från GAIS gå från tredje- till förstadivisionen – ett stort steg – men mot Jönköping Södra såg det i alla fall bra ut. Markus Halsti visade återigen att han är en duktig mittback.

Men oavsett individernas skicklighet och kapacitet blev spelet sämre efter målet och än sämre efter halvtid. De grönsvarta spelarna samlade ihop sig både på längden och bredden för att värja sig mot Jönköping Södras oftast tandlösa angrepp. På deras sida hade den gamla bekantingen Aram Ibrahim från de mörka åren kommit in och gav lite fläkt åt deras spel. Han lyckades även få en ful spark i huvudet inne i straffområdet, men det kanske inte är så märkvärdigt när man är lika lång som teskedsgumman.

Efter ungefär hälften av andra halvlek, efter flera byten, började GAIS komma in i matchen igen och från där jag stod under andra halvlek (nära kiosken, där frivilliga -den massa som bär upp det svenska föreningslivet – från Kärra/Klarebergs IF sålde kôrv och fika till vettiga priser) långt ifrån såg jag otaliga mirakulösa sätt att missa bra lägen. Det kanske inte direkt var en underhållande match, för människor började strömma ut en bit innan halvtid – från officiellt håll 575 personer hade betalat för att se matchen, något vi får tacka bilismen för även om ett par av dessa bilägare fastnat med sina bilar när de kört upp på gräsmattor en dag när det regnade på en plats som heter Kärra…