Månad: augusti 2009

GAIS 1 – 0 ÖIS

Det var egentligen utan några riktiga förhoppningar jag såg an detta derby, inte ens den så berömda derby-diarrén ville egentligen infinna sig. Jag bestämde mig dock för att försöka dra mitt strå till stacken för att motverka en förväntat (och besannad) dålig publiksiffra genom att försöka locka med min bror. När jag råkade nämna priset bangade han dock omedelbart. Genom att jag betalade biljetten men lät honom stå för ölen så löst det dock sig. Det han dessutom i det närmaste bli en bra affär för min del och jag fick ju rätt bra bordsservering på köpet.

Lag [4-2-3-1]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 13. C. Angus, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson (56′ 6. R. Ayarna), 23. E. Hédinsson;
21. M. Lindström, 25. W. do Carmo, 11. T. Lycén (79′ 8. R. Spong);
18. P. Ericsson

När jag kom in på läktaren hörde jag hur Richard Spongs namn ropades upp från högtalaren. Taget ut sitt sammanhang trodde jag givetvis att denne avdankade gräsklippare återigen fick chans från start. jag var inte sen att slänga mig på människor och sprida denna nyhet för att se paniken och uppgivenheten i deras ögon medan det mumlades en del om att gå hem i halvtid.

Som tur vad hade jag misstförstått situationen; Spong var på bänken och det var den som lästes upp. Endast ett mediokert inhopp när laget spelade för att säkra segern var vad vi fick se av honom idag.

Istället har nu GAIS på flera punkter hörsammat mina böner när det kommer till system och laguppställning. Åter till 4-2-3-1, som måhända inte är världens häftigaste system men i alla fall är balanserat så att det i många hänseenden passar lagets spelartrupp, förmåga och tabellposition. Vidare har nu Wanderson do Carmo återigen fått ta plats på mitten som så kallad tia, bakom ensam anfallare i form av Pär Ericsson.

Stjärnorna fanns dock längre bak i plan. Kenneth Gustafsson var givetvis, som alltid denna säsong, lysande och jag vidhåller mitt krav på att han skall stå staty i centrala Hindås. övriga backlinjen skötte sig dock också väl. Till och med Jonas Lundén hade lyft sig. Att två så på papperet meriterade anfallare som gnäll-Allbäck och tjocke-Santos kunde vara så pass osynliga är ett gott betyg. Dessutom var farorna från deras fasta situationer i det närmaste obefintliga. Oftast kom de inte ens in i straffområdet innan bollarna nickades undan av grönsvarta atleter. Det är något av en öppen fråga huruvida Benny Lennartssons entré som hjälptränare haft omedelbar effekt eller om ÖIS helt enkelt är så vedervärdigt usla.

Första delen av första halvleken präglades av ett lågt tempo med många felpassningar. Båda lagen spelade med kniven mot strupen och det var klart att båda fokuserade på att undvika misstag. Lagen var nämligen till en början extremt centrerade och att passningsspelet var dåligt kanske inte är annat än väntat när tjugo utespelare försöker tränga ihop sig så mycket som möjligt. Efter att några tacklingar delats ut börjar derbykaraktären dock ta över och det hela övergår till kamp, en kamp som grönsvarta spelare allt som oftast gick vinnande ur.

När halvtidsvilan inföll så hade GAIS måhända varit det bättre laget men samtidigt hade Billdal/Hovås Golf- och Seglarsällskap AB två träffar i Dime Jankulovskis målställningar. Så det var med en viss nervös förväntan som jag sände iväg min ölköpare i halvtid för att hämta fram mer ångestdämpande gift till min redan sargade strupe.

mindre än tio minuter in i andra halvlek kommer så det förlösande målet. En passning ut mot kanten skall rensas undan av en ÖIS-försvarare men denna missar bollen (gepe var förstås främst fokuserad på just denna aspekt av målet) som istället går ut till Mattias Lindström. Lindström avancerar snabbt ner i plan och slår, precis som jag om och om igen kräver och önskar av yttrarna, en snabb boll in rakt framför mål där den snabbe, ensamme forwarden Pärlan kan skjuta in 1-0 nedanför Preppens. Lite öl skvalp ut i glädjeyran men vad gör väl det?

Till skillnad från många andra matcher innebar inte en ledning att GAIS blev nervöst och taffatt i sitt försök att rädda en seger. Istället fortsatte laget kämpa på och hade ett par goda chanser till. Inget ledde till mål och även om ÖIS spelare blev allt sämre och grinigare stod jag med hjärtat i halsgropen för en sen kvittering. I detta sammanhang bör det riktas en del kritik mot Wanderson, som saknar ordentlig blick över spelet eller är allt för egoistisk vid målchanserna och istället slarvar bort avslut på halvchanser när det finns spelare i mycket bra avslutningslägen. Förvisso har jag tidigare beklagat mig över lagets duttande i anfallet men samtidigt är Wanderson en offensiv mittfältare med en fri roll, inte en goal-poacher (som exempelvis Allbäck).

Att ÖIS såg så bleka ut skall även till en del tillskrivas de två defensiva mittfältarna. Johan Mårtensson och Eyjólfur Hédinsson som kämpade väl, framförallt den senare, och såg till att ÖIS anfall isolerades. Mårtensson kom dock inte till sin rätt riktigt och ersattes efter målet av Reuben Ayarna som stod för ett lysande inhopp med sin förmåga att stå rätt i det defensiva spelet och hålla i bollen.

GAIS är genom segern mot ÖIS uppe på nio. Fortfarande vimmelkantig och ser dubbelt när en snabb, kvick mjölkkossa klättrar över repen för nästa rond. Själv har jag dock redan börjat sända mitt getöga på den skabbiga och nervösa apan som står på tur för ronden därefter.

Annonser

Svenskans ledarsida – reaktionens röst i nattmössan

Ledarsidor är ofta intressanta. Svenska Dagbladets speciellt så, inte minst för att jag inte delar dess grundinställning i många frågor.

I dag börjar jag med en ledarkrönika signerad Johan Wennström, som välkomnar ideologiernas död. Hans poäng är att de stora ideologiernas tid är över, ingen tänkare med JM Keynes inflytande finns, enligt Wennström, i vår samtid. Detta är enligt hans uppfattning något bra:

”Flera av de tänkare som brukar lyftas fram som de främsta har bidragit till att riva ned kulturen och ekonomin och sedan lämnat efter sig ruiner som andra måste försöka bygga upp igen.

Dit hör till exempel Michel Foucault och Jacques Derrida, Karl Marx och Jean-Jacques Rousseau.

Västerländsk undervisning lever fortfarande i efterdyningarna av Rousseaus pamflett Emile , där han menade att sanning är något relativt och att elever utan påtryckning ovanifrån måste bilda sina helt egna uppfattningar om sakernas tillstånd.

Och vår tillit till hävdvunna kunskaper och erfarenheter lider ännu av Foucaults och Derridas modernare nihilism.”

En del ideologers tankar har verkligen fått kraftiga efterverkningar, må så vara. Men jag vill nog hävda att brist på ideologisk debatt snarare skvallrar om ideologisk konsensus, något som näppeligen behöver vara bra det heller. För nog är det inte en slump att Wennström, som uppskattar hävdvunna kunskaper, så att säga glömmer att nämna en annan stor ideolog från 1800-talet – Edmund Burke.

I krönikan till vänster (bokstavligt talat, knappast bildligt) om Wennströms kan vi läsa hur Elise Claeson hyllar matriarkala bondkvinna hon finner i P O Enqvists Musikanternas uttåg, en förgrundsgestalt enligt henne, då ”[v]i härstammar från fria, självägande bönder som näringslivssidorna idag skulle beskriva som nätverkande familjeföretagare och entrepenörer i kluster.”

Ett intressant selektivt val av skönlitterära skildringar av bondesamhället får man säga. Statare, backstugesittare, fattighjon, torpare och daglönare ingår alltså inte i Claesons släktträd eller hennes bild av en förlupen tid.

Hon fortsätter med att hävda att detta kvinnliga företagande försvunnit på grund av socialdemokraterna. Det var socialismen, hävdar Claeson (med hänvisning till Timbro-publikationer), som berövade kvinnan hennes plats i arbetet. Att hemmafruidealet hämtades från en borgerlig värld och att denne frodades, och i viss mån fortfarande frodas, i ett så uttalat icke-socialistiskt land som USA behöver vi tydligen inte ta med i ekvationen.

Några sidor längre fram kan vi läsa Jenny Nordbergs kolumn som pekar på farorna med att vi i allt högre uträckning läser och tar till oss information från en selektion av källor, medier och tidningar som inte ifrågasätter vår smak och uppfattning:

”Ni som nu tänker att ja, den där Jenny Nordberg har jag alltid tyckt varit särdeles irriterande och henne gillar jag då rakt inte – ni kan yvas över att jag precis har gjort er en tjänst. Min gärning gynnar särskilt er. Ni andra, som bara hummar och håller med – byt kolumnist.”


Undrar om Svenska Dagbladets ledarredaktion läser Nordbergs kolumn…

Nostradamus har svårt med finansmarknaden

Under strecket i Svenska Dagbladet är troligen Sveriges bästa dagliga sida för blandad debatt, kultur och kunskap. Läste med behållning historiken Carl Johan Gardells genomgång av moderna prognoser kring våra föga älskade men ack så omtalade finanskriser:

”Att måla fan på väggen kan vara en effektiv strategi för den som vill tränga igenom det ständiga mediebruset. Men framtidsforskning är ju, som ovan noterats, en osäker bransch med många okända variabler. Den som satsat på fel häst kan avfärdas som en förvirrad stolle eller en helvetespredikant som fiskat i grumligt vatten. Den som blir sannspådd hyllas däremot av eftervärlden. Det finns inget facit för framtiden.”

Nej, det blir nog ingen aktiehandel idag heller för min del…

Ingen koll på sommarplåga

Läste i tidningen om någon låt som utnämnts till årets sommarplåga. Kände inte igen vare sig gruppen eller låten.

Tänkte att jag kanske visst hört den, men inte fattat vad den hette.

Lyssnar på youtube och konstaterar att jag aldrig hört låten förut.

Tur det, riktig trist låt.

Man har la blivit gubbe.

Tänk om man fått vara gubbe när Macarena var sommaplåga och jag jobbade ute hela sommaren med en fickradio som var förbannat bökig att byta kanal på.

BK Häcken 1 – 0 GAIS

När allt är nattsvart så ser man stjärnorna. Det har långsamt blivit lättare att gå på fotboll igen. Efter matchen mot Trelleborgs FF i början av veckan har jag i princip gett upp hoppet om annat än degradering till Superettan 2010. I ett sådant sinnestillstånd blir det lite enklare att se saker från distans och roas av de små glädjeämnena här i livet – som Paulinhos hörna *eller unika sätt att betala inträdet på.**

I samband med Trelleborgsmatchen utvecklade jag idén att höra av mig till polisen och fråga om det går att bli avstängd från allsvensk fotboll frivilligt. Jag är då rakt inte någon huligan och har ingen direkt lust att gå och börja slåss bara för att få slippa se på GAIS. Nu har detta faktiskt släppt. Det är bara att glida med, dricka lite öl och le åt eländet – typ. Nåja, inte så bara kanske.

Lag [4-3-3-0 ?]:
1. D. Jankulovski;
7. J. Lundén, 2. R. Ekunde, 13. C. Angus, 20. K. Gustafsson;
8. R. Spong (54′ 18. P. Eriksson), 29. Romarinho (65′ R. Ayarna), 17. J. Mårtensson (73′ T. Holmqvist);
11. T. Lycén, 25. W. do Carmo, 23. E. Hédinsson

Strax innan jag gav mig av till Keillers park för några uppladdningsöl i det gröna neggade jag loss lite på ett forum. Min profetia innehöll ett stycke där jag raljerade om att i underläge kommer Axén att byta ut en anfallare och gå över till 4-6-0 för att så att säga ”vinna kampen på mittfältet”. Till min förvåning var det så som Axén valde att ställa upp laget. Ja, i den mån det går att säga något säkert, den arga adhd-ungen på tjack – Richard Spong – sprang runt någonstans på mitten och skapade oordning.

Nog för att Pär Eriksson rimligen känner sig lite trött efter att ha spelat 18 matcher i rad från start som ensam anfallare. Det är dock märkligt att då först låna in en anfallare, Tobias Holmqvist, och sedan sätta båda på bänken. Inte för att den senare egentligen gjorde någon glad när han byttes in men nog är det direkt märkligt att försöka spela en match helt utan en utpräglad anfallare. Tommy Lycén hamnade oftast längst fram, drog sig mot sin naturliga position som ytter – vilket han skötte tämligen väl – och stod sedan där med bollen och noll spelare att lägga upp spelet på.

Richard Spong är verkligen ett kapitel för sig. Hans funktion på plan är något av en gåta för mig. Han springer runt och försöker vinna boll, men så fort han bryter så tappar han bort den igen. Antingen för att han inte får tag i den eller genom att leverera en kass passning i knähöjd på någon markerad kollega. Det går förvisso att hävda Reuben Ayarna är allt för lik Johan Mårtensson i spelstilen. Båda dessa kan dock vinna bollar och leverera habila passningar samt hålla en position. Den förre var en av få ljus i laget när han väl byttes in. Att peta en av dessa från förstauppställningen för en så begränsad spelare som Spong är, i alla fall i dagsläget, verkar märkligt. Om man vill ha en kämpe på mittfältet är rimligen Fredrik Lundgren ett bättre alternativ (som i och för sig inte var med i truppet på grund av sin magskada). Och hur känns det egentligen för den unge talangen Johan Pettersson?

Bollen studsar inte vår väg? – Man har inte otur 14 matcher i rad!

Sven-Martin Åkesson dömde matchen – men inte ens Kodemannen kan dömma bort GAIS 14 matcher i rad!

Nej, jag lämnar matchen därhän. Det finns andra som är bättre att göra ordentliga genomgångar av matchflödet. Dessutom är det tärande för min själ att behöva ägna min fritid åt sådant. Tycker nye Daniel Björnalm på gais.se gör en vettig insats till exempel – även om det är tröttsamt att Tony Balogh för två matcher i rad tycker att det är viktigt att påpeka att han åker till och från Borås för varje match. Lite som att läsa kollektivtrafikstabeller från Klippan till Delsjöområdet.

Istället återgår jag till att analysera problemet GAIS. Enkelt uttryck finns det tre möjliga förklaringar till lagets mediokra spel och resultat:

1) Spelarna är helt enkelt för dåliga för allsvenskan.
1) Självförtroendet är i botten.
3) Taktiken är felaktig.

Alternativ 1) tror jag inte på. I princip alla spelare på plan har tidigare, denna säsong eller föregående, vid flera tillfällen visat att de har kapacitet att prestera väl mot bra motstånd. Att några tappar allt och går in i en djup svacka må vara hänt, men här har vi en epidemi i talanglöshet bakom något annat måste ligga.

Att spelarna sällan kan slå en enkel bakåtpass utan att det blir kaos. Beror detta på att spelarna är stressade, att de inte vet vad det skall göra för att taktiken inte fungerar eller är det helt enkelt dåliga? Alternativ 2) är självskrivet, jag undrar dock om det kommer först i kedjan av orsak och verkan. Jag har tidigare skrivit en del om tränarens roll som ledare, vilket jag inte är ensam om. Aftonbladet påstår nu att flera spelare saknar förtroende för Axén och denne tycks inte heller intresserad av den mentala biten, vilket kan tyckas oroväckande (om han nu inte bara vill bli av med en irriterande journalist). Problemet med det två senare påståendena är förstås att de kommer från Aftonbladet. Skulle den blaskan påstå att det blir bra väder imorgon skulle jag gå ut med regnstället på. Till och med tillrättalagda pressmeddelanden från Gaisgården har större trovärdighet i det här sammanhanget.

Alternativ 3) är faktiskt en smula intressant. Med få undantag har GAIS spelat med 4-2-3-1 som spelsystem under denna allsvenska sejour. Medan underpresterande spelare får vara kvar har Alexander Axén har i mycket högre utsträckning valt att laborera med den taktiska dispositionen. Jag undrar om detta inte kan ha bidragit till att spelarna har svårt att slå även enkla passningar. Att veta att du får spela oavsett om du presterar eller ej samtidigt som taktiken ändras från match till match kanske inte direkt bidrar till att skapa en bra inställning eller trygghet i spelsystemet. Dessutom är några taktiska val märkliga, som att välj att spela med två yttrar i en påstådd 4-3-3 när det bara finns en naturlig ytter på planen för att den andra är avstängd, den tredje utlånad till Mjällby, den fjärde precis kommit tillbaka från ett lån till Fredrikstad och den femte uppfattas som en osäkert kort med Biskopsgårdsattityd.

kommer nu Benny Lennartssons entré att ändra på detta? Svårt att säga. På ett plan är jag positiv. Något måste göras och har klubben inte viljan eller ekonomin att sparka sin tränare är detta en av få till buds stående medel. Ett problem är dock att det kan leda till internt käbbel när allt för många kockar är involverade. Lennartsson skall även tidigare ha varit involverad genom sin roll som Axéns mentor – kommer detta verkligen ändra på något i praktiken; har Lennartsson en förmåga att få ut mer av spelarna; vem är det egentligen som styr skutan?

Svaret på dessa frågor, och många fler, får vi antagligen inte i nästa avsnitt av GAIS – förbannelsens klubb.

* Ett anfall mot GAIS slutar med att bollen går över kortlinjen. Det käbblas en del innan GAIS tilldöms utspark, eller möjligen frispark. Detta noteras dock inte av Paulinho i Häcken som lever i sin egen värld. Medan Dime sätter igång spelet traskar han bort till hörnflaggan, lägger bollen till rätta, lyfter blicken och noterar att spelet pågår för fullt på andra sidan planen.
** Med hjälp av Pizzakartong.

Alexander Axén inte Harry Potter

Som någon slags respons på diverse burop under matchen mot Trelleborgs FF, valde en journalist i dagens Gepe att skriva en analys av GAIS prekära situation.

Journalisten Marcus Olssons förfäktar åsikten att det inte är Alexander Axéns fel utan spelarnas. Anledningen till denna slutsats tycks vara att det är spelarna som är på plan under match och inte tränaren:

”Det är i de […] avgörande situationerna, både framåt och bakåt, som ansvaret ligger hos spelarna. Det är där kvalitén har saknats de senaste månaderna.
Man skulle kunna tro att spelarmaterialet används fel eller att Axén är rädd för förändringar. Då tror man fel. ”

Självsäkert uttalande av Olsson, som också konstaterar att Alexander Axén inte är någon trollkarl. Något som ingen hade förväntat sig från början. Jag hade nöjt mig med en habil fotbollstränare.

Nej det är bara en boll i fotboll, Alic!

Måhända brister det hos spelarna i avgörande lägen. Om en spelare inte lyckas hindra motståndarna från att gör mål så är det la per definition ett avgörande läge?

Vad Olsson väljer att glömma är att tränarens arbete är att se till att klubben får ut maximalt från sin spelartrupps kvalitéer. Jag, och många andra, skulle vilja påstå att kvalitén och bredden i GAIS trupp är den bästa på många år. Säkerligen den bästa sedan vi återkom till allsvenskan 2006. Att då få ut två segrar på 17 matchen, ingen av dessa på de senaste tretton matcherna är inte min definition av framgång som tränare.

Det är givetvis ingen lätt uppgift att träna och leda ett allsvenskt fotbollslag. Det tycks mig tämligen tydligt att något inte fungerar som det skall. Även om det förstås kan finnas faktorer dolda under ytan som inte når de bredare supporterleden så finns det anledning att betvivla Alexander Axéns förmåga till taktisk analys och ledarskap.