Svenskans ledarsida – reaktionens röst i nattmössan

Ledarsidor är ofta intressanta. Svenska Dagbladets speciellt så, inte minst för att jag inte delar dess grundinställning i många frågor.

I dag börjar jag med en ledarkrönika signerad Johan Wennström, som välkomnar ideologiernas död. Hans poäng är att de stora ideologiernas tid är över, ingen tänkare med JM Keynes inflytande finns, enligt Wennström, i vår samtid. Detta är enligt hans uppfattning något bra:

”Flera av de tänkare som brukar lyftas fram som de främsta har bidragit till att riva ned kulturen och ekonomin och sedan lämnat efter sig ruiner som andra måste försöka bygga upp igen.

Dit hör till exempel Michel Foucault och Jacques Derrida, Karl Marx och Jean-Jacques Rousseau.

Västerländsk undervisning lever fortfarande i efterdyningarna av Rousseaus pamflett Emile , där han menade att sanning är något relativt och att elever utan påtryckning ovanifrån måste bilda sina helt egna uppfattningar om sakernas tillstånd.

Och vår tillit till hävdvunna kunskaper och erfarenheter lider ännu av Foucaults och Derridas modernare nihilism.”

En del ideologers tankar har verkligen fått kraftiga efterverkningar, må så vara. Men jag vill nog hävda att brist på ideologisk debatt snarare skvallrar om ideologisk konsensus, något som näppeligen behöver vara bra det heller. För nog är det inte en slump att Wennström, som uppskattar hävdvunna kunskaper, så att säga glömmer att nämna en annan stor ideolog från 1800-talet – Edmund Burke.

I krönikan till vänster (bokstavligt talat, knappast bildligt) om Wennströms kan vi läsa hur Elise Claeson hyllar matriarkala bondkvinna hon finner i P O Enqvists Musikanternas uttåg, en förgrundsgestalt enligt henne, då ”[v]i härstammar från fria, självägande bönder som näringslivssidorna idag skulle beskriva som nätverkande familjeföretagare och entrepenörer i kluster.”

Ett intressant selektivt val av skönlitterära skildringar av bondesamhället får man säga. Statare, backstugesittare, fattighjon, torpare och daglönare ingår alltså inte i Claesons släktträd eller hennes bild av en förlupen tid.

Hon fortsätter med att hävda att detta kvinnliga företagande försvunnit på grund av socialdemokraterna. Det var socialismen, hävdar Claeson (med hänvisning till Timbro-publikationer), som berövade kvinnan hennes plats i arbetet. Att hemmafruidealet hämtades från en borgerlig värld och att denne frodades, och i viss mån fortfarande frodas, i ett så uttalat icke-socialistiskt land som USA behöver vi tydligen inte ta med i ekvationen.

Några sidor längre fram kan vi läsa Jenny Nordbergs kolumn som pekar på farorna med att vi i allt högre uträckning läser och tar till oss information från en selektion av källor, medier och tidningar som inte ifrågasätter vår smak och uppfattning:

”Ni som nu tänker att ja, den där Jenny Nordberg har jag alltid tyckt varit särdeles irriterande och henne gillar jag då rakt inte – ni kan yvas över att jag precis har gjort er en tjänst. Min gärning gynnar särskilt er. Ni andra, som bara hummar och håller med – byt kolumnist.”


Undrar om Svenska Dagbladets ledarredaktion läser Nordbergs kolumn…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s