Porslinsfabriken

Kurt och Oves bilservice

Som en bisats till gårdagens ohämmade och måhända en smula onanerade förbannelse över Porslinsfabriken (det finns faktiskt en del positiva saker med kvarteret) så passade jag i alla fall på att nostalgisurfa lite och ramlade på det här fantastiska bildspelet som för övrigt också visas på Stadsmuseet för tillfället, filmaren heter Gorki Glasser-Müller.
http://vimeo.com/moogaloop.swf?clip_id=3807521&server=vimeo.com&show_title=1&show_byline=1&show_portrait=0&color=00ADEF&fullscreen=1
(det går att se i HD och fullskärm också, vilket rekommenderas)

Fram till för ett par år sedan låg Kurt och Oves bilservice i en barrack som tidigare tydligen varit en gammal smedja i direkt anslutning till platsen för det nya kvarteret. Numera är både Kurt, Ove och barracken borta från platsen där de verkade i drygt fyrtio år. Tydligen var förvåningen stor över Kurt och Oves verksamhet när de var och prospekterade i området, barracken fanns nämligen inte med på några kartor!

Jag har egentligen ingen personlig relation till Kurt och Oves bilservice, jag har ju inte ens någon bil. Men den lilla byggnaden gjorde mig alltid lite glad när jag gick förbi. Det var samtidigt lite vemodigt när jag upptäckte att den var borta. Tyvärr uppstår inte någon snarlik verksamhet någon annanstans när platser som dessa försvinner eller överges. Även om de sällan anses ha någon given plats i vår nya sköna värld med fräscha gallerior och putsade och genomtänkta lokaler så tycker jag världen blir fattigare utan dem.

Att vara glad över det lilla

Ingen van läsare av denna blogg torde ha undgått min spontana aversion mot Porslinsfabriken, en ny ansamling av bostadsrättsföreningar i en enklav i mitt blickfång (jag ser byggkranen från fönstret). För några veckor sedan upptäckte jag dock att de faktiskt bygger fasaden i tegel. Inte för att det inte finns fula tegelhus, men med beaktande av namnet och de närmast liggande byggnaderna är tegel ett naturligt val – gud förbjude att man bygger ett hus som sticker ut!

Tegel med gula fönster, notera den skräpiga ytan framför gatan

Oavsett vad man tycker om tegelfasader är det onekligen snyggare en den brutalistiska blick som mött mig varje morgon under tidigare skedet av byggprocessen. Någon kanske tycker att det är märkligt att jag omedvetet utgick från att vad jag tidigare sett i stort sett var den färdiga fasaden. Då skall det dock påpekas att fasader som ser ut sådär K-märks nuförtiden.*

Så som jag trodde det skulle se ut

Dessutom har de tidigare bilderna av bygget inte gett något annat intryck än att husen i fråga skall klädas i tegel. Dessutom samstämmer det näppeligen med säljtexten där det lokals med grå puts, skivor och plåt! Måhända är detta något som Peab** fått kritik för av SBK under planeringsprocessen. Jag har länge försökt hitta handlingar på kommunens hemsida, men det är som bekant helt förbannat omöjligt på flopp-sidan.***

Ser ni någon tegel på denna bild?
(detta höghus, som inte påbörjats skall faktiskt se ut så här men det saknas helt bilder på tegelhusen på peabs reklamsida så vad skall jag göra?)

Varför är jag då så förbannat på Porslinsfabriken, det är ju bra med förtätning?

”Både innergården och första våningens lägenheter ligger en halvtrappa upp i förhållande till gatan. Det gör både att du slipper insyn från gatan och att Porslinsfabrikens inre får känslan av en intim oas. Här är det skönt att leva!”

Citat från Peab för att sälja en plats för räddhågsen
medelklass som vänt samhället ryggen

Jo, titta på den första bilden igen och notera hur husen fullt avsiktligt distanserar sig från Herkulesgatan. Platsen precis framför huset är en viktig transportled för framförallt alla de kollektivtrafiksresenärer som reser till och från området via Hjalmar Brantingsplatsen då inga andra vägar under Hjalmar Brantingsleden finns på nära håll. Dessutom är Herkulesgatan en av stadsdelens viktigaste gator. nu har Peab fullt avsiktigt gjort en framtida etablering omöjlig på denna plats. Trots att det finns gott om använda lokaler på andra sidan, det ligger mycket nära en hållplats och på andra sidan från en av stadens främsta framtida exploateringsområden för en framtida innerstad på rätt sida Älven (att sedan planen är för mesig är en annan femma). Nu kommer iställen platsen att bli en fullständigt oanvändbar restyta. Klart att det skulle kunna placeras ut lite trevliga parkbänkar där, men i beaktande av hur platsen ser ur i övrigt, att de boende ju har en gård och vilka som troligen kommer att slå sig ner där – A-lagare som vandrar ditt från hållplatsen och gröna skylten; människor som jag anser har samma rätt till gaturummet som alla andra men näppeligen kommer att accepteras av nyinflyttade bostadsrättsinnehavare**** – är inte ens det sannolikt eller meningsfullt.

Den första delen av vad som i praktiken skall bli framtidens Backaplan är en bostadsrättsenklav med miljonprogramsestetik och solvinklar (Älvstranden Utveckling har tidigare skyllt ifrån sig och sagt att Porslinsfabriken ligger i deras område, skuldspelet går vidare mot SBK).

* Oavsett vad de boende själva tycker men Porslinsfabriken blir som bekant bostadsrätter och då kan faktiskt inte byggbolag och övriga aktörer fullständigt strunta i hur framtida brukare av byggnaderna reagerar på en brutalistisk betongfasad – det är svårt att sälja konceptet att form följer av funktion.
** Ytterligare ett bolag som vill stavas med versaler, PEAB, men som får nöja sig med en versal och tre gemener – Lex GAIS!
*** Det är smula ironiskt att gepe rapporterar om hur dåligt kommunens hemsida fungerar, då deras egna sökmotor är fullständigt värdelös.
**** Klart det finns bostadsrättinnehavare med en mer liberal, bullertålig och människovänlig inställning men vi vet la alla av erfarenhet att det inte är deras tystnad som talar i frågor likt detta.

Den röda staden med vita knutar

Att binda samman flera olika, osammanhängande, intryck och bilda en syntes, det är något som jag är bra på. Måhända är det ett uttryck intelligens, måhända för livlig fantasi och lättja. Ett inlägg på YimbySTHLM kring stadsradhus, där Magnus Orest först bli glad bara för att sedan bli besviken (känns det igen?), växte en livlig debatt bland inläggen och fick mig att tänka på två andra intryck.
Magnus Orest är inte road, någonstans i ett framtida Stockholm

Stadsradhus, eller townhouses med ett mer internationellt (läs engelskt) språkbruk, är en källa för tvister för många urbaniser. Delvis för att begreppet är minst sagt spretigt – från aristokratiska engelska hem till 1970-talet svenska radhus, se även beteckningen terraced house– men också för att det av vissa anses som en form som har låg exploateringsgrad och enbart består av bostäder. Förvirringen blir inte bättre när någon eller några på SBK i Göteborg genom en form av nyspråk börjat kalla nyplanerade svenska radhusområden av förortsmodell för stadsradhus (se yttrande till Marconigatan).

Kungladugårdsgatan, Göteborg

Ett av få riktiga sådana områden som finns i Göteborg är stadsradhusen vid Kungsladugårdsgatan. Själva gatan är väldigt bred – med två filer, spårväg, trottoarer och cykelbana – och kanske inte direkt inbjudande, men husen är rätt trevliga att cykla förbi. Så hur kan det se ut annorstädes? Låt oss gå till mitt andra intryck som jag kom att tänka på; Barrow Street.

Barrow Street, West Village, NY

Bilden ovan är tagen av undertecknad, jag kan ju inte sno alla rakt från internet med gott samvete. Notera att detta är en tämligen smal, enkelriktad gata. Den är dessutom inte vidare trafikerad, trots sitt läge, och jag har utan problem kunnat ta steget mitt ut i gatan (det är ofta man skulle vilja göra det på Manhattan, men det är sällan möjligt). Trots detta är det bara tjugo meter från 7th Avenue med mänger av restauranger, affärer, caféer och människor och bilar så att det räcker och blir över. Exploateringstalen är onekligen bättre än på Kungladugårdsgatan, men andra invädningar finns säkert kvar hos många. Det är till exempel bara bostäder (utom någon liten dansskola för barn längre fram till höger som inte syns på bilden) och det är enskilda hushåll. Villa är populärt och är det måhända bäst att låta villorna ligga utanför staden för att inte förstöra det urbana?

Låt oss gå vidare till mitt tredje intryck och se vad enfamiljshusen i Sverige idag består av. I dagarna skrev gepe om årets pristagare i arkitektpriset Rödfärgspriset (skapat av en tillverkare av röd färg).

Någonstans i Mölnlycke

Området som belönas heter Nysäter och är ett bostadsområde som byggts upp i en skog utanför pendlingsmetropolen Mölnlycke. Låt oss citera friskt från juryns motivering:

”Trots att bostadsområdet Nysäter bara består av tre hustyper blir helhetsintrycket rikt och varierat.”

Ett varierat yttre skall alltså försöka dölja ett likriktat inre.

”Bostadsrätter, hyresrätter och villor formar tydliga delar – åtskiljda men i livligt samspråk[.]”

För det blir inte tillräckligt segregerat annars, trots att skogen skyddar från obehöriga i ett de facto gated community.

”Alla med generösa terrasser och uteplatser i en nästan bilfri miljö.”

Måste ändå gratulera Mölnlycke till att dess invånare nu börjat använda sig av flygande mattor. Hur skall annars barnen kunna skjutsas till skola, shoppinggalleria och hem igen i vad jag trodde var en boendeform beroende av bilism.

”Ett stycke vardagslyx mitt i folkhemmet[…]. Nästan alla i området har sjöutsikt[.]”

Ja, för det är ändå utsikten som är viktigast i människornas bubbla, tänk om någon granne – en levande människa – skulle störa utsikten? i folkhemmet låter vi inte människor vara ivägen! Undrar vad Ernst Wigforss och Per Albin Hansson tyckt om den definitionen?

Äldre egnahemområden i Göteborg är måhända tråkiga, funktionsseparerade, har låg exploateringsgrad och lockar inte till besök. Samtidigt har dessa områden ofta något som kan liknas vid en kvartersstruktur, en viss variation i uppföranden och ligger bra till. Numera ägnar sig företag som Engahembolaget åt att strö ut än fler monotona sockerbitar i vårt landskap. Separerade från sin omgivning, oftast med en skyddande vall av skogspartier och med minimal blanding av människor, funktioner och uttryck; de är en antites till blandstaden – trots det tror vissa att detta skall lösa segregationen.

Förvisso kan många exklusiva bostadsrättsbyggen i centralare delar av staden, som kvarteret Koster vid Långgatorna eller Porslinsfabriken vid Hjalmar Brantingsplatsen måhända beskrivas som parasitär arkitektur som inte ger något till gatuplanet. Det är förvisso sant och planeringen för i första hand Kostern och i kanske lite mindre mån Porslinsfabriken (som inte lyckas sälja sina dyra bostadsrätter längre, 90 oköpta) är olycklig. Samtidigt har dessa människor en chans att bidra något till staden genom sina närvaro. De deklarerar i alla fall att de vill vara en del av staden. Genom villamattor i skogarna så binder sig människor till bilpendling, gallerior och sin klasstillhörighet, där stadens står för det skrämmande och exotiska (negrer, fotbollshuliganer, Faktumförsäljare…) uranför bubblan. På samma sätt föraktar många (jag menar måhända även mig själv) dessa människor som vill ha lite mer plats än oss andra.

Vilken väg skall man gå? Skall enfamiljshushållen släppas in i staden – på stadens villkor – eller skall dessa människor isoleras från staden? Vad som skulle behövas torde vara en bro mellan villaområdet och staden. Jag såg en möjliget på Örebrogatan, på sikt hade en mer stadslik bebyggelse där kunnat sprida sig. Fast då hade det krävts en annan syn på områden i staden. Nu är ett villaområde för all tid ett villaområde. Det går inte att gå in och förtäta och förändra. Istället kompletterades området med tre punkthus och bostadsrätter. bra för integrationen? Genom att bygga enfamiljshus i staden – där ytterväggar åt sidorna samtidigt är dina grannars ytterväggar – öppnas en möjlighet för en långsiktig förändring och mer dynamik. Ja, om det funnits en marknad för mindre husbyggare i Sverige.

Lämnar det hela med några enga bilder från Brooklyn Heights (framförallt enkelriktade Grace Court, men även en del annat), där stadsradhus ligger vägg i vägg med en del större och högre flerfamiljshus. Staden är aldrig långt borta, du behöver inte ens ta bil!

Lungt och skönt, men även en butik till högerColombia Pl. ser rätt fashionabelt ut, men hyfsad täthet
Byggs om, lite skräpigt på gårdenÅtervändsgrändFlerbostadshus
Notera koppararbetet runt fönstret

Givande och tagande i staden

jag har vid några tillfällen nämnt området som börjat byggas på den gamla porslinsfabrikens tomt i närheten av mitt hem. För några dagar sedan stod det i gepe att bygget påbörjats (vet verkligen inte vad byggarna hållit på med i flera månader om inte byggande, dragit upp kostnaderna lite kanske).

Genom bloggen biospolitikos såg jag att Peab nu lagt upp en liten propagandafilm om hur det nya området med bostadsrätter kommer att se ut.

Titta på filmen (stäng först av ljudet, det är någon irriterande musik som stör). Jag skall försöka ge mig på lite navelskådar-analys. Först så börjar filmen vid spårvagnshållplatsen, det är också där den slutar. Det är förstås prio 1; det är viktigt att det går att ta sig ifrån sin boende någon annanstans. Tror det var Gunnar Myrdal (rätt mig om jag har fel) som menade att i framtidens (läs gårdagens) bostadsområden så skall medborgaren endast rasta sin hund – allt annat liv pågår någon annanstans. Förståeligt nog har alkisarna tagits bort från hållplatsen.

Sedan går filmen direkt vidare till prio 2; utsikten. En utsikt som endast ett fåtal individer eventuellt kommer att få. blicken riktas långt bort i fjärran bort från Hisingen. Som boende i det närliggande området med både landshövdingehus och lite längre bort flera fina gamla trähus i Rambergets östra sluttning är det nästan en förolämpning. Utsikten över gamla fabrikslokaler vid bäcken och den lilla stadsdelen kommer antagligen vara mycket skönare än frihamnen och läppstiftet långt bort i fjärran.

Klickbar översiktskarta

De har inte vågar bygga slutna kvarter, men som tur är har det begränsade utrymmet tvingar Peab att bygga tämligen tätt, så att det kanske nästan går att få känslan av att man bor i ett riktigt kvarter. Grundplaneringen från ett miljonprogram känns dock ingen, även om de tvingats skära ner på mängden av menlösa gräsmattor. Notera även att för att skärma av området från billjudet från de större vägarna så har man inte använt sig av huskroppar utan stora fönsterväggar likt de som Wingårdh använt sig av i sitt kvarter Kostern. Blir la så där lagom dassiga efter en tid.

Vad som jag framförallt tycker är tråkigt för egen del är att detta område inte kommer att ge mig som boende i närområdet någonting. Det finns alltid tillfällen för mig att röra mig i mitt kvarter, bortom den uppenbara vägen mellan hållplats, mataffär och port. Om man bara ska gå utifrån ett konsumtionsperpektiv finns det lite här och där finns det till exempel pizzerior, restauranger, zoo-affär, tygaffär, biljard, kaféer, blomsterbutik, pubar bland husen. Det är ingen funktionsindelning där allt finns samlats på en plats som i förorten., även om det är koncentrerat nära torget Och i förorten betyder allt nästan alltid väldigt lite; mataffär, kiosk, kanske tråkigt konditori. När jag flyttade tiotalet hållplatser mer centralt på den gröna ön var det inte bara en fråga om att komma närmare den där avlägsna platsen som Peabs propagandafilm blickar ut mot utan även att komma in i en dynamisk levande miljö.

Porslinsfabrikens områden kommer att ligga mycket nära och behändigt för mig. Det finns exempelvis ingen barriär, som till exempel en motorled, som hindrar mig från att nå området. Men jag kommer antagligen aldrig ha någon anledning att gå ditt. I det avseendet är det mycket som ett miljonprogram – råkar man inte känna någon som bor i ett annat hus lämnar man ytterst sällan det upptrampade stråken. Området kunde för min del lika väl legat i Kålltorp.

Porslinsfabriken är färdigt från början; ett monotont område med bostadsrätter i identiska hus där snart identiska människor – i alla fall i skaparnas idévärld; medelklassbarnfamilj skall inte behöva utsättas för något annat än medelklassbarnfamilj – kommer att flytta in. Planerat och klart att stå så fram till jordens undergång. Ingen plats finns för avvikelser, förändringar eller dynamik.

Dyster, men finns det ingen fördel? Jo, för min del kanske det finns det. Efter att de identiska människorna flyttat in och börjat sin dagliga färd med bil eller spårvagn mot platsen någon annanstans kanske några börjar lägga märke till det där omoderna området i närheten där Götaverkens arbetare brukade bo. Där finns det saker att se och göra, där finns det olika byggnader med olika människor, alkisar vid torget och konstiga affärer – inte långt borta i fjärran utan bara runt hörnet!

*****

Lite i efterhand har jag talat med en representant från FCH som menade att många av de som varit och kollat in Porslinsfabriken upptäckt närheten till Kvillestaden och alla dess möjligheter.. Ett intryck som de sett som ett stort plus. Tänka sig, även folk som vill bo i Porslinsfabriken vill gärna ha gångavstånd till stadsmiljöer. Att från de dra slutsatsen att man skall bygga stad är la dock ren science fiction.