Assyriska FF 1-0 GAIS

Att åka från Uppsala till Södertälje arena är en tämligen okomplicerad men något tröttsam aktivitet, eller snarare brist därav. Ungefär två och en halv timma innan matchstart steg jag på SL:s pendeltåg. Hade med mig en bok på resan för att fördriva tiden. Valet råkade falla på en bok av den marxistiska kulturgeografen David Harvey som handlade om kapitalet (inte i första hand boken Kapitalet utan företeelsen). Det är en sån där bok som jag köper för att jag tänker att skönlitteratur är förströelse och att jag behöver vidga mina horisonter kring omkringliggande forskningsområden. I realiteten är det snarare tvärtom. Jag borde läsa mer skönlitteratur och mindre av såna här böcker som varken är hackat eller malet. Medan Harvey har några intressanta poänger faller han som så många andra in i att tillskriva kapitalet agens på ett något klumpigt sätt. Detta leder i sin tur till förklaringar av globala historiska skeenden som emellanåt upplevs som tämligen krystade. I övrigt har jag ändå läst och hört om det mesta förut.

Som en följd av detta, och det förskräckliga öde som en GAIS-match trots allt är, var jag lättdistraherad och börjar därför lyssna på, och störas, av medpassagerare. Denna gång var det emellertid inte högt talande i mobil det var frågan om. Under senare delen av resan till Stockholm var det en morsa med två rätt tröttsamma ungar. Eller, det var kanske inget fel på ungarna egentligen men de var la lite uttråkade och ställde frågor som deras mor inte gav särskilt vettiga svar på. Det var lite som när pappan till Kalle (Calvin) i Kalle och Hobbe (&Hobbes) förklarar verklighetens beskaffenhet för sin son (”solen är inte större än ett mynt”, ”gamla bilder är svartvita för att världen var svartvit då”).

Efter femtio minuter fick man gå av och stå och vanka fram och tillbaka på en perrong vid Stockholms central för att kunna hoppa på ett annat pendeltåg. På detta var det rätt mycket folk och i stimmet försvann enskilda röster, vilket innebar att jag återigen lyckades fokusera på hur kapitalet och dess jag på avkastning omformar världen. En bit ut från centrala Stockholm togs ljudbilden i vagnen allt mer över av fyra tjejkompisar som talade väldigt högt medan de tuggade tuggummi. Konversationen var inte särskilt imponerande. Lite objektifiering av män (om svarta eller mulatter var snyggast) och hur gamla de var. Den tjej som egentligen var den som var irriterande var född 1996 i Elfenbenskusten men 1999 i Sverige. Med tanke på att hon bland annat inte visste vad Côte d’Ivoire heter på svenska så var det nog både för hennes och omgivningens skull en välsignelse att hon har kvar gymnasiet och inte skall ut på den svenska arbetsmarknaden (inte för att det är en så viktig kunskap men är man född i landet så implicerar en sådan okunskap i alla fall för mig att man inte har någon koll på så värt mycket utanför sin egen bubbla, utöver vilka killar som är snygga då).

I Södertälje blev det till att åka lokalbuss. Egentligen hade min UL/SL-biljett nu gått ut på grund av resans längd men jag viftade lite medan jag snackade med Evelina medan jag steg på bussen (ja, jag är en riktig rebell!). Evelina, före detta Gävle- och Uppsalabo, hade jag precis stött på då hon kom med en tjej (som jag inte minns namnet på, även om jag har träffat henne förut). Så mjölkbussen blev onekligen bättre än var Harvey eller tjuvlyssnande hade kunnat bibringa. Skenen sol över E20:an och omkringliggande handelsområde. Vid arenan hängde Wecklauf jr. och Sr. tillsammans med Johansson-med-200-meters-effektiv-radie-enligt-landstinget, som redan på plats såg till att jag skulle få åka bil hem.

Uppe på läktarna träffade man på diverse andra bekantskaper. Precis innan matchstart kom även GK:s buss, som drivits på irrvägar av någon rödlätt spårvägare. Först ur bussen kom Adam med sin pärm (Kerkhof) och hann upp och förbi precis till att domaren blåste av medan de yngre förmågorna försökte ta sig igenom kontrollen med sina flaggor och banderoller.

GAIS hamnade snart i trångmål. Assyriska kom ofta lätt in i vårt straffområde och slog nog fler passningar i rad inom detta område än vi överlag klarade av att slå på mittplan. Som tur var – under matchens första 91 minuter – så var de inte så bra på att komma till avslut. Efter en kort tid hade de dock ett närmast öppet läge som någon (Starke Hedlund?) lyckades styra till hörna. GAIS kunde genom att ställa in alla precis framför mål hindra avslut men oftast inte mycket mer och längre upp i banan brast försvaret. Särskilt Danny Ervik hade svårigheter att hantera deras vänsterytter, 24:an som jag kallar honom i brist på mer kunskaper (Aziz Corr Nyang heter han, vilket är mig bekant, men jag har sällan tid att hålla koll på fotboll utöver GAIS numera). Efter en tid så drog han på sig ett kort, vilket var en direkt följd av att han inte kunde hänga med, och sedan blev han också skadad. Han ersattes av Sandeep Mankoo, som trots min oro klarade av situationen bättre. Vårt anfallsspel var överlag inget att hurra över. Luther Singh, om hyllades efter förra matchen, glimrade till emellanåt och har onekligen ett bra ryck. Även om det inte blev några mål denna gång så är det nog någon som man trots allt kan ha vissa förhoppningar om. Adam Eriksson hade som en följd av Lundgrens avstängning fått möjligheten på mitten. Tyvärr var detta en uppgift han inte löste allt för väl. Det var lite för långsamt och han tenderade att börja transportera boll istället för att sätta fart. Han passar helt enkelt bättre på kanten (signaturen Jarmo hade noterat detta på .nu redan innan match när Bragi-Adam-valet diskuterades).

Efter sådär en kvart fick vi en straff. Detta var något av startskottet för en något bättre GAIS-period. Något som kan tyckas något paradoxalt, då Kieron Cadogan drog bollen i ribbans översida. Så kan det gå. I andra halvlek var det mest att invänta det ärorika nederlaget. Den bollkletande Adam ersattes av Linus Tornblad som inte lyckades sätta sin prägel på matchen. Kvicksilver-Luther fungerade däremot rätt bra i rollen som tia, kanske kan han likt Wanderson (ojoj, bara att göra jämförelsen) byta in sig från vänsterkant till central roll som tia om det artar sig med hans utveckling. Björn Andersson fick komma in som anfallare och target, men hamnade snart att längre ut till vänster. Björn vill så mycket men är allt längre från att kunna spela anfallare och drog i sin vilja att göra skillnad på sig två gula kort med efterföljande rött. Han får nog ta Ekundes plats (låångt) bakom avbytarbänken för resten av säsongen. Han kanske kan gå skallgång efter Pule och Wagsley?

Med denna utveckling var ett baklängesmål i 92:a helt i sin ordning. Efter att jag och klubbens ordförande lite frustrerat avreagerat oss med att sparka på samma staket och frusta lite missnöjt under de följande två minuterna var det hög tid att tänka på hemresan. jag hade som sagt redan fått skjuts genom Johansson, tillsammans med Wecklauf Jr. och Sr. Mattias tror jag att han hette (jag är dålig på att komma ihåg namn), som hade varit på andra sidan tillsammans med kunder. På vägen dissekerades matchen lite så där som vanligt. Efter att Johansson släppts av nära sitt hem på Söder (inom tvåhundra meter förmodar jag) så bytte jag till passagerarplatsen fram och medan vi åkte längst Söder Mälarstrand så hade Kenny ett telefonsamtal som avslutades med ”vi ses nästa säsong då”. Precis som jag gissade var det Martihn som var deprimerad och temporärt avsa sig supporterskapet. Knappast oväntat, med tanke på hur han gick och stönade och stånkade av besvikelse och frustration när vi vandrade från Vikingavallen på vägen mot parets Spongs parhus tidigare under säsongen. Jag fick lite dåligt samvete över att jag retat honom för hans tröja med fåglar på i pausen. Frågade om det var något som bärgats från en gillestuga i Askim som förseglats år 1987. Det var hans fru som köpt tröjan åt honom. Jag borde ha förstått att han var i ett skört tillstånd och hoppas att det inte var mitt retande som bidrog till att han gick över kanten. Ses nästa år då Martihn!

GAIS ekonomiskt ineffektivt 2014 (också)

För ungefär två veckor sedan publicerade Svenska Fotbollförbundet sin rapport om Superettans ekonomi år 2014. Konstigt nog tycks detta inte har uppmärksammats bland andra som skriver om GAIS (även om jag inte är inne på en del så kallade sociala nätverk, såsom twitter). Därför tänkte jag att det vore vettigt att ta upp det här. Det finns säkert en del att diskutera men jag tänkte fokusera på en tabell som finns mot slutet av rapporten:

Tabellen ovan rankar lagens effektivitet genom att ta och dela kostnaderna med antalet inspelade poäng. Det är ett tämligen väl etablerat faktum att om fotbollsklubbar och spelare får sluta kontrakt med varandra under något så när fria former (på en så kallad marknad) så kommer de klubbar som betalar mest i lön att i de flesta fall över en säsong få fler poäng än de klubbar som betalar mindre i lön. I denna tabell är skillnaderna dock påtagliga, vilket pekar på att även om det finns ett samband finns det mycket som förklaras av annat – hur effektivt som klubbarna använder sina resurser. (nu är det i och för sig möjligt att en del klubbar inte kör med öppna kort i sina redovisningar, utan betalar spelare svart vid sidan om, vilket förstås inte framgår i denna tabell. Jag kommer att lämna den diskussionen åt sidan för denna gång) Ljungskile behövde bara betala en femtedel så mycket för varje poäng som Hammarby. Med tanke på att den förra klubbens lag slutade trea med den fjortonde största (tredje minsta) kostnaden måste ju betraktas som en hejdundrande framgång för LSK och ett misslyckande för Hammarby. Denna säsong tyckt det emellertid inte gå lika väl fär Ljungskile, även om de kommit upp några pinnar i tabellen nu senast. Hammarby framstår däremot som synnerligen ineffektivt, vilket klubben också har varit under alla de år de spenderade i Superettan. Men det kostar förmodligen lite mer kronor per poäng att ligga på topp (avtagande marginalnytta där varje extra poäng kostar lite mer pengar än föregående) och denna gång gjorde de ju faktiskt de i alla avseenden, vilket innebar att de gick upp. Sett till sina resurser borde de ju gjort det för länge sedan.

Ett (minst) lika intressant, men oroande, faktum är GAIS placering. Med den tredje högsta kostnaden så hamnade GAIS bara på en elfte plats. Detta är definitivt ett påtagligt misslyckande som signalerar att klubben är dåliga på att använda de resurser de faktiskt har (att spelarna får mer betalt än de är värda – värvningsansvarigs fel, eller att bra spelare används på ett ineffektivt sätt – tränarens fel). Endast Landskrona BoIS, med den fjärde största kostnaden men en femtondeplats och degradering torde gå att se som ett större misslyckande. GAIS kostym var flera miljoner lägre än under 2013 men då uppnådde vi i alla fall en sjundeplats. Det året kostade varje poäng 681 tkr och var förstås dyrt (femte dyraste poängkostnaden det året) men inget i jämförelse med Brages 1858 tkr per poäng eller Hammarby med 1217 tkr per poäng.

Kan vi tänka oss att GAIS är närmare att börja prestera efter ekonomisk förmåga säsongen 2015? Det är tveksamt. Efter att de mest störst kostnader föregående år, Hammarby (kostnader på 60miljoner i kostnader) och GIF Sundsvall (35m), gick upp och ersattes av Brommapojkarna (50m) och Mjällby (35m), vars kostnader i Allsvenskan föregående år var i paritet med eller lägre än de som gick upp borde GAIS position vara på åtminstone en tredjeplats sett till ekonomiska muskler även i år. Egentligen borde GAIS ligga där uppe med Jönköping Södra och Östersunds FK, som båda hade kostnader på sådär 20 miljoner föregående år, något mindre än GAIS.  Det finns förstås alltid bortförklaringar men frågan är om de verkligen håller. Att klubben har efterhängsna kostnader för tidigare lär ju knappast vara unikt för GAIS. Klubben lägger dessutom en vädligt stor del av sina kostnader på just personalen (spelare och så vidare), vilket indikerar att resurserna inte försvinner till något annat. Snarare är det ett problem att 73 procent av kostnaderna gick till personalen föregående år, då brukar betraktas som en svaghet och risk att klubben inte har resurser att hantera motgångar. Det behövs ett mirakel av goda prestationer under andra hälften av säsongen för att klubben skall vara i närheten av att prestera på den nivå de borde.

GAIS 4-1 Mjällby AIF

Natten innan matchen drömde jag om GAIS. I drömmen hamnade det grönsvarta laget snart under med 0-2 och fick dessutom två spelare utvisade (jag kan inte säga att jag kommer ihåg vilka). I halvtid så meddelas via högtalarsystemet att hemmalaget inte vill komma ut från omklädningsrummet efter vilan och laget lämnar följdriktigt walkover. Medan folk långsamt börjar lämna läktaren stegar klubbens ordförande saktfärdigt ut på mitten av planen och meddelar att GAIS har begärts i konkurs. Han fortsätter att tala om en del, men detta försvinner i skrik från den kvardröjande publiken och av att micken stängs av mitt i en mening – troligen hade GAIS inte betalat för att ha den på längre. Sedan vaknade jag.

Med denna dröm i bakhuvudet och som måttstock om vad som skulle komma var det svårt att föreställa sig att själva matchen skulle bli annat än ett fall framåt – det enda som skulle överträffa mardrömmen torde la vara någon form av Heysel-katastrof på läktarna. Sett i efterhand så blev det ju lite bättre, men under en tid såg det ut att bli en repris från föregående helgs match mot IK Frej.

Laguppställningen var i det stora hela snarlik den mot just Frej. Peo låter laget fortsätta spela med ett tremannamittfält, vilket i det stora hela har varit hyfsat framgångsrikt. Det verkar emellertid inte kommit åt GAIS kanske främst problem, vilket är att komma till vettiga avslut. I viss mån kan nog ett tremannamittfält förvärra situationen. Detta genom att Patrik Ingelsten hamnar lite ensam och får gå ner och möta boll, vilket innebär att vare sig han eller någon annan för den delen många gånger inte är närheten av straffområdet. Ett annat problem har varit yttrarnas saktmodighet. Detta kom något oväntat att lösas genom att Linus fick lämna återbud strax innan matchstart och att hans plats togs av Petrit Zhubi. Zhubi har fördelen (om man så vill) att ofta gå rakt fram. Ibland har detta varit en nackdel, då han snabbt hamnat vid kortlinjen lång från mål, men i denna match var det en fördel, då det gav lite mer fart åt GAIS i anfallsskedet. Detta är i övrigt något GAIS behöver arbeta med, då det är sällan vi hotar i djupled vid snabba omställningar.

I första halvlek såg saker OK ut utan att för den sakens skull inge något större hopp till luttrade gaisare som ligger i sängen och ser matchen på sin mobiltelefon eller – mot förmodan – befann sig på Gamla Ullevi (2016 – året det händer nått positivt`- var säkert ännu en av Frallans friserade publiksiffror, även om han inte friserar på samma radikala sätt som BK Häcken trimmar sin… ja, ni vet…). GAIS ägde mer boll men hade förtvivlat svårt att göra något åt ett gästande Blekingelag som låg djupt ner i positionerna (all för djupt ner även för tränarens smak, vilket framkom under den efterkommande presskonferensen). Att röra sig utan boll är inte riktigt dagens lags paradgren och därmed blir det stabbigt och stillastående. Medan GAIS vinner en del på tre centrala mittfältare var det oftast allt för lätt för Mjällby att spela förbi det med en passning. Passningar som emellertid rätt sällan hade något vettig adress. Den förbättring man kunde se mot slutet av första halvlek var att GAIS, som en vettig respons på Mjällbys samlade och låga försvar, började skjuta på distans.

I andra halvlek började Mjällby lite starkare, presterade några halvhyfsade och då kom det givetvis som ett brev på posten (dock inte från min brevbärare, som lite på måfå brukar strö runt mina brev hon mina grannar eller inte alls) ett ledningsmål för bortalaget (53′). Likheten med Frej-matchen var, som sagt skrämmande. Följdriktigt förväntade jag mig en kvart av panik följt av ytterligare någon kvart av impotens innan matchen tar slut efter några desperata chansbyten.

Detta hände inte. Istället vände GAIS matchen helt med tre mål inom loppet av sju minuter (61′, 65′, 68′). De första två genom Ingelsten, som tidigare inte setts av så värst mycket. Det är, som jag ser det och som påpekats ovan, viktigt att se till att han framöver oftare kommer i läge för avslut under matcherna. I så fall kan han bli den målgörare 2015 som GAIS behöver, genom att han har kvaliteterna för att göra mål i hyfsade lägen. Efter detta var det inte så mycket att snacka om – GAIS dominerade enkelt och i slutändan gjorde Johan Lundgren även 4-1 (78′).

IK Frej 1-0 GAIS

Egentligen har lusten att skriva matchrapporter sedan länge dött ut, trots att det började bra under säsongen. Sedan några omgångar har GAIS mest känts deprimerande och annat tar upp min tid. Nu sitter jag emellertid och har en sån där seg dag på jobbet, då inget blir gjort, så jag tänkte att det vore lika väl att skriva av sig lite för att indirekt komma igång med mitt ”riktiga”  arbete (ja, hasardspels-Tomas – jag vet vad du vill säga). Det är ett rätt taffligt sätt att börja ett inlägg efter veckor av tystnad. När GAIS börjar spela och vinna matcher så kanske det kan ske en uppryckning även från min sida. Närmast en vecka efter matchen är det fortfarande förhållandevis kallt i Uppsala. I skrivande stund är det mycket moln och den del blåst som drar i klänningarna och frackstjärtarna på de som går förbi utanför mitt fönster på väg från Luthagens dyra bostadsrätter mot universitetshuset för vårens promovering. En ceremoni som är närmast lika förutsägbart tråkig som en GAIS-match numera. Däremot är de få som förlorar i sammanhanget.

Att resa till Täby Kyrkby var på många sätt en intressant och lärorik upplevelse. Jag tänkte först illustrera inlägget med lite bilder men jag är, för det första, en värdelös fotograf och, för det andra, min mobiltelefon har som vana att kollapsa så fort jag försöker ta bilder i samband med en GAIS-match. Man skulle kanske kunna säga att min så kallade smartphone är lite smartare än vad jag är.

Att ta sig dit från Muppsala är egentligen något som tarvar en Mercedes eller BMW men med lite hjälp av en reseplanerare på nätet så hittade jag en något så där vettig väg: pendeltåg till Upplands Väsby, byte till mjölkbuss till Sollentuna och därefter Roslagsbanan till Täby Kyrby. Lätt som en plätt, typ. Kom till pizzerian och puben Lilla Hantverkaren halv två och då fanns det redan ett halvt dussin gaisare på plats. Mestadels Thyressons och Wecklaufs. Det fanns än mer av områdets lokala högkonsumenter av alkohol. Några av dem i IK Frej-kläder. En av dem drack GT och somnade redan vid tvåsnåret. Detta var emellertid inte något problem, då både dessa och personalen på krogen var trevliga. En av dem var kanske lite väl trevlig, och gick fram och presenterade sig som före detta ungdomsledare i Frej på 1980-talet, vilket han ville berätta allt om. Efter att ha suttit på stället ett tag han man uppfatta delar av samma historia både en och två gånger när oförberedda gaisare kom ut på uteserveringen och möttes av honom, återigen redo att dela med sig av sin livs upplevelser.

Med tiden ramlade in lite mer folk från Stockholmsområdet, gamlingar likt Martihn med h, Cidden, Hasse och andra. Kenny kom sent och hade klippt sig, vilket utesluter honom från Runar Sörgaard-lookalike-tävlingar för en tid framöver. Cooper hade sin vana trogen kommit med tåg från Göteborg och satt avsides med tjej och åt pizza. Någon timme in så kom Gårdakvarnens buss inrullandes på den lilla sidgatan vid Täby Kyrkby centrum och puben fylldes på med femtiotalet till. Gårdakvarnarna blir bara yngre för var år som går, eller om det nu är jag som blir äldre. Några ansikten var dock bekanta. Marty presenterade sin nya, lagliga, flickvän. Ragnar var där, vilket känns tryggt. Efter att det blev fullt på uteserveringen satte jag mig inne med Kerkhof/Adam och Kent en stund innan jag blev så stressad att jag var tvungen att gå på toa en andra gång och sedan direkt till arenan.

Väderleken var utmärkt för lite fotboll och mörkret hade ännu inte fallit över tillvaron, vilket GAIS presentation sedermera bidrog till. Fler bekanta ansikten anslöt sig. UR-Martin hade rullat in med sin bil som torde vara liten nog för att köra in på bortasektionen. Ställde med högst upp på gubbsidan (för oss som inte är klack) med D.C.- Peter, som cyklat dit från Bromma. Sedan började matchen.

Egentligen går det att betrakta första halvlek som ett så kallat fall framåt. I ljuset (eller skall jag skriva mörkret?) av andra halvlek är det emellertid mycket svårt att se det så. GAIS dominerade spelet (gissningsvis 60-40 i bollinnehav) men presterade väldigt lite i målchans-väg. Min uppfattning är att det var GAIS centrala tremmannainnermittfält som gav oss en tyngd och möjlighet att äga boll. Förmodligen lyckades motståndartränaren lista ut detta och åtog motåtgärder. Före detta gaisspelaren herr Spong togs in på deras innermitt och därefter – även om det säkert inte var enbart hans förtjänst och fel – tappade GAIS snart både spelet och med tiden även poängen. Sett till två halvlekar var det inte orättvist och den andra var något av de sämre jag sett GAIS prestera. Krisen är fortsatt ett faktum. Det är tragiskt att GAIS, med allt var det innebär, återigen ser sig överkört av en liten förening som ”bara” är välskött och arbetar idogt med små medel – vilket allt som jag möttes av indikerade.

Efter matchen förgick tilltog en spontan matchanalyskonferens på stående fot med Kenny, Cidden, Martihn med h, Cidden, Hasse och säkerhets-Annica. jag vet inte egentligen om vi kom fram till något vettigt. Egentligen hade jag tänkt åka hem, men Martihn med h ville att jag skulle hänga med på en öl. Snart befann jag, Cidden, Hasse och Martihn oss i Kyrkbyns mörka hjärta på väg mot makarna Spongs hus. Fru Spong hade vi träffat redan på laddningen till matchen, dit hon dykt upp tillsammans med några av sina vänner. Under promenaden pratade Martihn om hur han inte orkade längre och läste spydigt upp flera tokoptimistiska meddelanden han fått från den vanligtvis så dystra och nattsvarta Svenblad under den föregående veckan. Som en följd av segern i Ängelholm hade denna börjat räkna in segrar i förväg och skrivit om en ”teoretisk chans” att hänga med i övre halvan.

Hos fru Spong slog vi oss ner på uteplatsen och drack Rosévin. Som vanligt när svenskar, och kanske framförallt stockholmare, som inte känner varandra så väl (fru Spong och Martihn känner dock varandra sedan tidigare) så kom samtalet först att handla om bostadsaffärer och andra medelklassmarkeringar. Intressant nog gled det dock över i lönefrågor, vilket annat inte, enligt min erfarenhet, brukar diskuterats lika öppet i Sverige. Männen i sällskapet tjänade alla bra, fast ju mindre utbildning man hade desto mer tjänade man (jag har högt utbildning och minst betalt, vilket jag inte egentligen har några problem med). Fru Spong, som jobbar mer privatlån på bank, var emellertid irriterad över sin lönenivå (hennes tjejkompisar deltog inte i lönediskussionen). Hon menade att det var styrt av kollektivavtal i hög utsträckning. Nu i efterhand har jag kollat upp det, och bankanställda har den tredje av sju avtalskonstruktioner enligt Medlingsinstitutets kategorisering – lokal lönebildning med stupstock och någon form av individgaranti. Detta är inte en så värst styrd modell och mitt tips till fru Spong så här i efterhand är att gå över från privat- till företagslån och byta kön.

Efter att tag var det dags att dra hemåt för mig och Hasse. Vi tog oss ner till stationen och jag fick köpa en SMS-biljett som antagligen kommer att medföra en faktura från Klarna som i efterhand innebär att jag lika väl kunde tagit en taxi direkt timm Muppsala. Hasse somnar på tåget men vaknar till stationen vid Stockholms Stadion och pekar åt vilket håll jag skall gå inne i tunnelbanan. På Stockholms centralstation köper jag en hamburgare och stöter på Micke, som är Örbyhus-gaisare. Käftar lite om GAIS på tåget och vid midnatt är jag hemma.

Går direkt och väcker mig och vaknar till ordentligt först när min bättre hälft puttar till mig och säger att om trettio minuter skall jag vara i Stenhagen sju kilometer bort och hjälpa till och flytta. Det är bara att ta på sig kläderna, dricka en klunk päronsoda och ge sig av på cykeln.

Jönköpings Södra 1-0 GAIS

Efter en trevlig arbetsdag var det bara en GAIS-match som kunde förstöra måndagen. Laget levererade efter ännu en föga upphetsande insats mot en av Superettans alla topplag. Det såg trevligt ut där på Stadsparksvallen i Jönköping med sin låga långsidesläktare med tak och hyfsat med folk. En till synes idealisk fotbollsarena för en svensk småstad. Vad jag erfar så skall även denna snart förstöras med hjälp av skattemiljoner för att tillgodose svensk elitfotbolls hybriskrav.

Jag skall inte orda så mycket om matchens detaljer. GAIS har ett hyfsat försvarsspel som inte håller topplag i serien men torde vara gott nog för att klara en hyfsat placering. Mittbacksparet är rutinerat, även om deras karriärers zenit troligen har passerats, och vår målvakt är rätt bra. Det var trots allt några av Tommi Vahios fantomräddningar som höll kvar GAIS i denna match. På lite sikt är det emellertid inte hållbart att leva på en hyfsat försvarsspel när motståndarna får allt mer tid med bollen. Till slut faller försvarsspelet långsamt sönder, marginalerna blir mindre och mindre och paniklösningar staplar sig på varandra. Förr eller senare släpper man in ett mål.

Det snackas en del om demontränaren Per-Ola Ljung. Jag vet inte riktigt var jag skall ställa mig i denna fråga.  En vanlig uppfattning verkar vara att Peo vill att systemet skall överordnas spelaren. Istället för att förlita sig på den individuelle fotbollsspelarens egenskaper och färdigheter skall spelaren agera utifrån en förut given plan. Om så är fallet går det knappast att belasta spelarna för den bristande framgången. Utan då handlar det om att Peo inte är förmögen att implementera sitt system eller att systemet inte leder till framgång – i alla fall inte på kort sikt. Som det såg ut i går så var Jönköpings Södra lite bättre på att hantera sitt bollinnehav, lite bättre på att vinna andrabollarna. Utan en taktik som utnyttjar spelarnas förmågor på bästa sätt, alternativt motståndarnas svagheter, så vinner laget med lite bättre spelare.

Att han tycks föredra att vinna genom att släppa in en boll mindre än motståndarna snarare än genom att göra en mer tycks klart. Problemet är trots allt i första hand det obefintliga anfallsspelet och även med Peos grundinställning så måste man ju i alla fall göra ett mål för att vinna matcher. Uppspelen sker i första hand genom långbollar från mittbackarna, vilket knappast är deras styrka. Den förmodade anfallsstjärnan Patrik Ingelsten kommer knappast till sin rätt. Någon gång blev det lite djupledsterränglöpning (planen var delvis i dåligt skick och sandig) med boll men i övrigt inte mycket man såg av den forne allsvenske skytterkungen. Om nu detta är ett fel oss honom eller i systemet som han skall anpassas till är något som kan diskuteras. Jag undrar emellertid om det inte är det senare. Det fanns en antydan till att GAIS skulle försöka ta kommando i matchen strax efter en timmes spel och i samband med ett dubbelbyte. Bland annat noterade jag att Reuben Ayarna försökte söka sig ut till vänster för att faktiskt delta i uppspelsfasen, vilket annars mest gick över innermittfältarnas huvuden. Dessa försök blev dock endast en kort parentes i matchen och snart var det återigen hemmalaget som dikterade matchen. Några halvchanser i slutminuterna och tillika ännu ett rött kort, denna gång för Johan Lundgren, gjorde föga för att öka mina förhoppningar.

Prognos för slutplacering efter fyra omgångar: 13 (-2 från föregående omgång).

GAIS 1-1 Östersunds FK

Jag såg inte matchen. Var på styrelsemöte för min dotters förskola (jag vill i princip ha kommunal förskola men med det dysfunktionella NPM-styre som präglar förskoleverksamheten i Muppsala Kommun så känns det ärligt talat inte aktuellt). Eftersom styrelsen, likt undertecknad, består av självgod medelklass som måste upprätthålla i alla fall ett sken av verksamheter och aktiviteter från morgon till kväll alla dagar i veckan, är det svårt att finna tider som passar alla. I det läger upplevde jag att det inte gick att hänvisa till att man skulle se GAIS på televisionen. Man kan ju egentligen tycka att mina mänskliga rättigheter har kränkts, men det får man la inte säga i detta djävla landet!

Nåväl, nog var man en smula nöjd över ännu ett mål i fjärde tilläggsminuten. Det är inte något som GAIS varit känt för tidigare. Sedan förstod man av redogörelserna på .nu att det inte var något upplyftande att titta på, vilket gjorde min kväll något bättre i efterhand. Samtidigt var ju förväntningarna på matchen mot Östersunds FK avgrundsdjupt låga i förväg, så en poäng var kanske positivt i det hänseende.

Prognos för slutplacering efter tre omgångar: 11 (oförändrat från föregående omgång).

 

Degerfors IF 0-1 GAIS

Klacken bakifrån

Gutt, Besser, GAIS. Något åt det håller står det på etiketten på den ölflaska som jag håller i händerna på party-bussen under hemresan från de Värmländska skogarna. Det är en slogan som vare sig passar särskilt bra på den österrikiska lagerölen eller GAIS. Däremot var båda bra nog givet omständigheterna.

Klockan elva skulle limousinebussen avgå från en parkeringsyta vid ett designerhotell vid Stockholms centralstation. Gaisare Stockholm, genom dess nye reseplanerare Oskar T. (du får höra av dig om du föredrar något öknamn, Oskar, men jag kommer inte på något just nu), arrangerat resa med buss. Den betecknades som limousinebuss, men ett bättre ord vore party-buss. För den hade inte så mycket med vare sig det franska grevskapet eller med lyx att göra. Bussen var en gammal SL-buss (eller motsvarande) där hälften av sätena tagits bort för att ge plats för madrasser på träpallar, en liten dansyta samt en bemannad bar. Allt pyntat med platsblommor och vimplar. Knappast så lyxigt men ett fordon som man kunde känna sig rätt bekväm i.

Jag visste inte ens att TT fortfarande fanns.

Antalet som reste till Degerfors var inte stort. Egentligen för litet för att bära dess kostnader, och sponsring från icke-resande hade tillskjutits för att överhuvudtaget göra den möjlig. Till detta tillkom ett par bortfall i sista sekund. Antalet slutade därför på 14 personer. Demografin bestod som brukligt mestadels av bleka cis-män på mellan 25-40 jordsnurr. Stämningen var emellertid god. En spellista hade fixat på någon digital mojäng som kallas för Spotify och som är det senaste bland dagens hippa ungdom/yngre medelklass. Smågräl och pikningar med glimten i ögat dröjde säker en hel halvtimme; för mycket Jönsson, ta bort all Håkan (vilket var Pumpens devis) och så vidare.

Något efter klockan två på eftermiddagen ankom GS party-buss till Karlskoga. Detta för att GK hade valt att placera sin uppladdning på Statt i denna ort vid sjön Möckelns norra del, snarare än i Degerfors vid dess södra. Motivet torde varit tillgången till en större lokal som kunde ta emot flera hundra gaisare på bortapremiär. Så långt var det rätt tänkt. Det var dock inte någon direkt imponerande upplevelse, utan en rätt sliten trist lokal med ett minst sagt begränsat utbud. Efter att ha suttit och sugit på bussens selektion av lageröl på flaska hade jag en viss önskan efter en rejäl fatöl. Denna förhoppning grusades emellertid snart. Stället höll sitt utbud på ett minimum, med ett par flasköl som gick från ljust till ljusare samt lasagne. Men vädret var i alla fall fint så man kunde hänga på gården som vi fick ensam tillgång till på slutet, tillsammans med några Kungsbackapojkar, bland Alex och Kalle känner jag sedan tidigare, som hade egen minibuss och selfiepinne.

Pumpen har i alla fall förhoppningar om en bra match.

Så begav vi oss till Stora Valla, som ligger förhållandevis vackert vid ett skogsområde och ett vattendrag. Trots att man inte kan tro det ligger idrottsplatsen centralt i Degerfors, vilket kanske säger mer om orten än Stora Valla. Planen må vara klassisk men vad man ser är en tämligen ordinär idrottsplats i en svensk småstad, vilket jag nästan enbart ser som något positivt i sammanhanget. Något mer irriterande var den tid det tog att komma in på området. Som den nyttiga idiot jag är hade jag köpt och skrivit ut biljett i förväg, vilket varken gav mig några fördelar i kön eller ens ett lägre pris – snarare tvärtom. Visitationen var märkligt nitiskt, då folk även fick öppna och visa innehållet i sina snusdosor.

Två ordningsvakter tar sig ett snack med Cooper.

I samband med matchinledningen anordnade tifo-gruppen ett rök- och flaggtifo. Medan detta förmodligen var effektfullt – och jag skall verkligen poängtera att jag gillar flaggorna – så blev det snart en smula bökigt att se matchen från klacken. Jag rörde mig runt en smula och hamnade en bit in på första halvlek längst bort från ingången, snett bakom en hörnflagga, där det fanns en liten höjd där jag i ensam majestät (nåja), fick hyfsat översyn över den där fotbollen som emellanåt får en liten perifer roll i samband med bortapremiärer.

Något innan pausen så tänkte jag fixa mig käk (jag struntade i Karlskoga-lasagnen och hade inte ätit något sedan tiosnåret) och ställde mig i korvkön. Av någon märklig anledning hade de dock placerat ett skynke längst staketet som skiljde vår sektion från långsidan, vilket gjorde det omöjligt att stå i korvkön och samtidigt se matchen. En man i kön menade att det inte handlade om att försämra för oss utan för att vi skulle slippa se Degerforsklacken (vulkanerna, eller vad de nu kallas). Nu vet jag inte om jag tycker att de var så hemskt. Deras klack får väl ändå sägas vara rätt imponerande att tänka på ortens litenhet och publikens storlek i övrigt. Dessutom skrek de ”bara medelklass!” mot bortaföljet. Även om detta kanske inte är så träffande gentemot GAIS bortasupportrar i detta fall, så var det intressant att höra en klack som positionerade sig utifrån klasstillhörighet. Sedan kanske de har blivit lite förblindade av mediabilden att tro att alla som bor i Sveriges storstäder och dess omgivningar är medelklass. Som disputerad forskare och universitetslärare känner jag mig givetvis inte det minsta träffad.

Det är inte riktigt så att jag kan ge någon knivskarp analys av vad som pågick och jag vet inte heller om det är efterfrågat så här flera dagar i efterhand (det är nu torsdag). Däremot tycket jag att GAIS spelare stod upp bättre i denna match än i hemmapremiären. Det var emellertid först i andra halvlek som GAIS fick lite grepp om den och lyckades få till en del tryck på motståndarmålet. Sett till statistiken hade GAIS också ett övertag med fler avslut. Innan det avgörande målet så hade Degerfors en del skott strax utanför Vaihos vänstra stolpe och Adam hade ett skott i stolpen.

Kim Jong Il mitt uns!

Efter att Krasniqi utvisats sådär fem minuter innan full tid väntade vi nog alla på resan hem. Det var då det hände. I vad som torde varit matchens sista sekunder (av någon anledning så stannade Stora Vallas digitala klocka på 90.00) fick Malkolm en frispark till höger. Hemmalagets målvakt missbedömer bollbanan och GAIS får en gratischans. Jag ser för mitt inre öga hur den nesligt studsar över ett öppet mål men det är inte det den gör. Den går faktiskt i  mål! Bryan Johansson närmast råkar få bollen i nät och snart har jag tagit mig metrarna från min utsiktsposition till räcket för måljubel. Sedan snabbt tillbaka till min plats för att se tio sekunder av fotboll innan jag är tillbaka vid räcket för segerfirandet. Försöker filma med mobilen men den får efter ett par sekunder problem och kraschar. Återhämtar sig inte riktigt på resten av dagen, men vad gör det?

Prognos för slutplacering efter två omgångar: 11 (+2 från föregående omgång).

GAIS 0-1 Varbergs BoIS

Så då var det igång igen – 30 omgångar av menlöshet och blandade känslor av hopplöshet och irritation. Med andra ord har GAIS fotbollssäsong startat. Av gammal vana och tradition kördes GAIS över på hemmaplan av Varbergs BoIS. Ett gästande lag som egentligen kör med samma taktik varje gång (kraftspel, en tung centrertank i mitten et cetera) och ändå lyckas ta GAIS på sängen. Hemmalagets respons bestod mestadels av plattityder – på plan under och av plan efter.

Under stora delar av matchen hade GAIS ingen synbar spelidé och spelet breddades allt för sällan. Taktiken tycktes gå ut på att sju-åtta grönsvarta spelare placerade sig på en liten yta kring och strax framom mittcirkeln för att sedan passa bollen till varandra, typ. När en boll faktiskt kom fram var spelarens första reaktion alltid att klacka upp bollen två-tre meter i luften, ibland för att ta emot den själv, ibland skulle det till synes föreställa en passning. Detta maximerade möjligheterna för motståndarna att jogga fram och störa lite lagom så att GAIS tappade bort bollen. Att GAIS sedan lyckades med detta under de sista 20-30 minuterna av matchen berodde näppeligen på så mycket annat än att BoIS accepterade det.

Även om jag svor en del över domarens blåsande och viftande så går det knappast säga annat än att Varberg var det bättre laget. Efter 18 minuter av inkastövningar var det hallänningarna som hade det första avslutet på mål. Målet kom åtta minuter senare. GAIS hade, vad jag kunde uppfatta, inte ett enda avslut under första halvlek. Det tog åtminstone en halvtimme innan jag överhuvudtaget blev lite upphetsad i positiv bemärkelse. Som vanligt gick det över väldigt fort. Lite distansskott och några halvdana avslut i samband med fasta situationer i slutet på andra halvlek gör knappast en vår eller sommar.

Jag har inga förväntningar inför säsongen. Knappt att jag hade några innan denna match. Nu är förväntningarna nere i botten. Prognos för slutplacering efter en omgång: 13 (-5 från försäsongsförväntningar).

IK Sirius 0-1 GAIS

Det finns ögonblick då två himlakroppar möts som skapar spektakulära himlafenomen – såsom solförmörkelser. Sedan det stod klart att Sirius gick upp i superettan, samtidigt som GAIS inte ramlade ur, har jag väntat på ett sådant ögonblick då jag, min klubb och orten på vilket jag bor skall förenas. Förvisso var GAIS i Muppsala även förra året för en cupmatch men då var jag – den lilla satelliten i sammanhanget – inte på plats. På måndagen var alla på rätt plats vid rätt tillfälle. Det slutade inte heller som inledningen på en katastroffilm, utan hade ett lyckligt slut.

Som den mest maniska och revolutionära delen av GS fraktion Uppsala (GSU (r)) tog jag på mig ett ansvar att arrangera samkvämet innan match. Efter ett visst övervägande valde jag Katalin vid stationen. Ett hyfsat stort ställe mest känt för sina konserter. En varm, tidig septemberkväll är det mest några spridda grupper av medelålders sällskap som finns på några av uteplatserna. Jag anländer något för tidigt efter att ha lämpat av min dotter hemma (jag bor bara ett par kvarter bort). Trött efter en dålig och kort natts sömn efter valet i kombination med det sista av en enveten förkylning som inte riktigt vill erkänna sig besegrad och det fysiska illamående som bara tanken på att se en GAIS-match live numera ger mig. Jag förmodar att övriga sällskap på plats – i den mån jag ens noterades – måste trott att jag var en person som led av min antabuskur när jag slog mig ner mot väggen med ett glas mineralvatten och fokuserade på mina inre demoner. Den första kvarten kom det ingen och jag tänkte att det är klart att medlemmarna i GS kollektivt beslutat för att inte dyka upp och istället hänga på något hipstersunkhak vid Horntull fram till sista stund istället för att åka ut på landet. Blev därför något förvånat när det var bland annat just Kricke som dök upp först – den globetrotter och bohem som sedan som första person lyckades förklara de intrikata reglerna i kulturproduktionen Paradis Hotel för mig. Sedan ramlade folk in fram till att Marthin (med Svenblad?) kom som sist och hungrigast (Wecklaufs var givetvis där också. Men det är ju så självklart i sammanhanget att det knappast behöver nämnas). Diskussionerna gick mer i moll än dur men detta berodde snarare på det ur allas synvinkel nedslående valresultatet snarare än GAIS.

På Studenternas IP – till vilket vi tog oss i smågrupper, i bil såväl som till fots – förenades vi med GK:s minibuss (med bland andra Ragnar och Kerkhof) och ytterligare inströmmande rätttrogna. Skulle tro att vi blev 40-50 personer tillslut (av 1911 åskådare totalt). Marthin med sällskap kom fem minuter efter matchstart men kom inte sist, det skulle jag tro att Krickes sällskap gjorde efter att stannat till på någon vinbar (ingen aning vad det var de var) på vägen till idrottsplatsen (jag skall säga att jag inte utmålar Marthin och Kricke som ledare för respektive grupp – men jag vet ju vad de heter i alla fall. Jag är bra på ansikten men inte på namn och minnet är kort). Det viktigaste var i vilket fall att GAIS representationslag var mentalt på plats när domaren blåste igång matchen. Med Drugge långtidskadad så fick Adam Eriksson förnyat förtroende tillsammans med Reuben Ayarna på innermittfältet. På mittfältet hade GAIS det rätt tufft. Ayarna var kanske inte riktigt på tårna denna kväll och Sirius tre mittfältare medförde ett numerärt underläge. De två nya yttermittfältarna Ariel Lassiter och Kieron Cadogan hade relativt indragna utgångspositioner. Förmodligen för att försöka täppa till centralt. Detta medförde att GAIS inte hade så mycket att ställa om på när GAIS för en gångs skulle fick chans till omställningar. Överhuvudtaget såg Ariel lite obeslutsam och avvaktande ut. Engelsmannen var däremot mer aktiv och tog också ett större defensivt ansvar. Gabriel Altermark-Vanneryr såg dessutom fortsatt allt för stabbig och trögrörlig ut. De få anfallsglimtar som kunde skönjas under första halvlek uppkom genom samarbete med Cadogan och Sandeep Mankoo, som fick en del möjligheter till höger.

Jag har endast sett en enda Siriusmatch på plats i år. Det var när Varbergs Bois kom på besök och vann med 3-2. Det fanns vissa likheter med den matchen i måndags. Den likaledes varma aprilafton då hallänningarna kom till Studenternas så hade de inte heller mycket spel i första halvlek. Ett enda vettigt anfall hade de, och på det anfallet fick de utdelning till 1-0. Sirius replikerade förvisso precis innan paus men var allt för tröttkörda i andra halvlek och tappade därigenom in två mål innan de sedan en tröststraff efter en timmes spel, efter vilket Varberg stängde butiken och lät de blåsvarta kortpassa bort resten av matchen. GAIS seger fanns i backlinjen. Tommi Vahio stod som vanligt på rätt plats vi de fåtaliga tillfällen som Sirius lyckades omvandla sitt bollinnehav till avslutslägen. i övrigt utmärkte sig Richard Ekunde och även Kenneth Gustafsson – Titanen från Hindås, som Kenny kommenterade efteråt – som kunde leda med sin rutin. Sirius vill spela en offensiv fotboll med kortpassningsspel. Med detta dansade de genom Norrettan förra året och det har också gett en del utdelning under första säsongen i Superettan. Mot lag och ledare som förstår vilken cynisk serie det är – och också är förmögna att agera utifrån denna insikt – har dock laget svårt, och då inte minst på hemmaplan. Sirius gick innan matchen med en vinstgaranti, då publiken lovades en ny gratisbiljett till nästa match om hemmalaget inte vann (undrar om det gäller bortasektionen också?). Detta hjälpte emellertid föga.

För det var faktiskt GAIS som vann. I andra halvlek gick de grönsvarta ut med lite mer djävlar-anamma och tog ett nu lite tröttare hemmalag på sängen. GAIS hade några farliga anfall i inledningen och var sedan med i matchen, även om hemmalaget fortsatte kontrollera bollen för det mesta. GAIS anfall gav oss några hörnor och det var vid en av dessa som matchens enda mål kom. En lång högerhörna nåde ut till Lassiter på andra kanten. Amerikanen klippte till från en snäv vinkel, tog på någon hemmaspelare häl och skulle troligen gått in i mål av sig själv vid den bortre stolpe. GAV tog däremot det säkra före det osäkra och tryckte in bollen i mål. Någon centimeter från mål var det helt omöjligt att skjuta över och GAIS fick 1-0. Efter detta kunde GAIS kontrollera matchen och drabbades inte av panik, trots att domaren förstås försökte hjälpa hemmalaget på traven med en något oförutsägbar nivå. Efter att ha lagt på lite extra tilläggstid – uppenbarligen bara för att provocera bortaklacken (är domaren inte med oss är han emot oss) – blåste han av och GAIS har nu fem matcher i rad utan förslut. Klacken kunde hylla laget – utom Marthin då, som var först därifrån (tillsammans med Svenblad och Cidden?). Det var en rätt skön cykeltur hem, även om hemmagången för övriga delar av GSU inte gick lika smidigt.

GAIS 2-1 Husqvarna FF

En seger kan ju vara bra att ha. Särskilt så när representationslaget ligger nära botten på tabellen. Matchen mot Husqvarna var onekligen en så kallad sexpoängsmatch och mycket viktig att GAIS vann. Sedan kunde det ju gått lite mer stabilt till – inte så mycket för lagets som för min skull.

Gästerna gick ut med en trebackslinje. Att spela med tre mittbackar och två mer offensiva ytterbackar var i olika former tämligen vanligt förekommande under VM och – utan att ha gjort någon djupare analys – så förmodar jag att det är något vi kommer att få ser mer av framöver för lag som kanske framförallt vill försvara sig mot ett 4-2-3-1 eller 4-3-3, med hängslen och livrem mot en anfall med två yttrar samt offensiva ytterbackar samtidigt som man håller det tätt mitt på plan med tre centrerade mittfältare. Det verkade i vissa avseenden fungera för HFF men de blev samtidigt lite uddlösa framåt – även om deras Kapcevic inte var helt ofarlig (jag ville av någon anledning kalla honom åldring, men han är bara 29 år, ser mer ut som 39 dock).

GAIS offensiv var något bättre att betrakta och kom framåt hyfsat. Petrit Zhubi fungerar ju bättre som anfallare än som ytter på grund av sin oförmåga att göra något med bollen från kanten. Även om jag tycket han var lite osynlig initialt så tog han sig, särskilt efter att vi tagit ledningen och gästerna inte kunde parkera bussen. Han avslutade dessutom på 2-0 på ett läckert sätt. Även om han inte är bättre än en frisk Joel (och är avstängt nästa match) så är han ju inte komplett ofarlig framför mål. 1-0 kom – som bekant, efter som jag inte tror att jag läses av så många som inte sett matchen eller i alla fall matchresultaten – efter en likaledes fin frispark över muren av Andreas Drugge, som också kommit in bättre i spelet på senare tid. Hoppas det håller i sig. På vänsterkanten huserade under de första 75 minuterna istället Ariel Lassiter, som uppvisade några av de förmågor som Zhubi som sagt saknar. Han vågade skjuta och han kunde se bra passningslägen från kanten. Även om han inte verkade var rätt för att dribbla heller så dribblade han i alla fall inte på tills han tappade bollen varje gång.

Under resten av matchen var det två perioder där GAIS kunde ha avgjort. Dels under perioden från andra målet fram till halvtidsvilan, då vi dominerande och hade några goda chanser. Dels under en period under andra halvlek – efter att varje lag fått var sin, så vitt jag kan bedöma, korrekta straffar (ingen av lagen är ju Hammarby, som fick ett gratispoäng dagen efter) som sedan också missats. Tyvärr klarade GAIS inte av att göra mål på dessa chanser och istället fick motståndarna in reducering 2-1 i snäv vinkel nere från höger – unge Emil Eliasson hade tidvis problem på sin kant. I detta läge gick mina nerver i taket och diverse invektiv under den följande halvtimmen fick min bättre hälft att påpeka att även små kastruller har öron (nä, hon uttrycker sig inte så men ni förstår vad jag menar – min dotter lär sig så många ord när GAIS spelar). GAIS  fortfarande relativt nye tränare PeO Ljung valde då att satsa defensivt och resten av matchen präglades av försvarsspel men några spridda kontringar samtidigt som gästerna, objektivt sett, inte fick ut så mycket av men som givetvis, subjektivt sett, var en plåga.

Nu väntar topplaget (sic!) Ljungskile SK nästa helg. Med tanke på den på denna blogg okommenterade överkörningen i Sundsvall kanske man inte skall ha så stora förväntningar på söndag men samtidigt har GAIS överraskat när ingen väntar det förr denna säsong.

Min prognos för Superettan säsong 2014 med 12 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på trettonde plats (+1 sedan omgång 16).