GAIS 0-1 Varbergs BoIS

Så då var det igång igen – 30 omgångar av menlöshet och blandade känslor av hopplöshet och irritation. Med andra ord har GAIS fotbollssäsong startat. Av gammal vana och tradition kördes GAIS över på hemmaplan av Varbergs BoIS. Ett gästande lag som egentligen kör med samma taktik varje gång (kraftspel, en tung centrertank i mitten et cetera) och ändå lyckas ta GAIS på sängen. Hemmalagets respons bestod mestadels av plattityder – på plan under och av plan efter.

Under stora delar av matchen hade GAIS ingen synbar spelidé och spelet breddades allt för sällan. Taktiken tycktes gå ut på att sju-åtta grönsvarta spelare placerade sig på en liten yta kring och strax framom mittcirkeln för att sedan passa bollen till varandra, typ. När en boll faktiskt kom fram var spelarens första reaktion alltid att klacka upp bollen två-tre meter i luften, ibland för att ta emot den själv, ibland skulle det till synes föreställa en passning. Detta maximerade möjligheterna för motståndarna att jogga fram och störa lite lagom så att GAIS tappade bort bollen. Att GAIS sedan lyckades med detta under de sista 20-30 minuterna av matchen berodde näppeligen på så mycket annat än att BoIS accepterade det.

Även om jag svor en del över domarens blåsande och viftande så går det knappast säga annat än att Varberg var det bättre laget. Efter 18 minuter av inkastövningar var det hallänningarna som hade det första avslutet på mål. Målet kom åtta minuter senare. GAIS hade, vad jag kunde uppfatta, inte ett enda avslut under första halvlek. Det tog åtminstone en halvtimme innan jag överhuvudtaget blev lite upphetsad i positiv bemärkelse. Som vanligt gick det över väldigt fort. Lite distansskott och några halvdana avslut i samband med fasta situationer i slutet på andra halvlek gör knappast en vår eller sommar.

Jag har inga förväntningar inför säsongen. Knappt att jag hade några innan denna match. Nu är förväntningarna nere i botten. Prognos för slutplacering efter en omgång: 13 (-5 från försäsongsförväntningar).

Annonser

IK Sirius 0-1 GAIS

Det finns ögonblick då två himlakroppar möts som skapar spektakulära himlafenomen – såsom solförmörkelser. Sedan det stod klart att Sirius gick upp i superettan, samtidigt som GAIS inte ramlade ur, har jag väntat på ett sådant ögonblick då jag, min klubb och orten på vilket jag bor skall förenas. Förvisso var GAIS i Muppsala även förra året för en cupmatch men då var jag – den lilla satelliten i sammanhanget – inte på plats. På måndagen var alla på rätt plats vid rätt tillfälle. Det slutade inte heller som inledningen på en katastroffilm, utan hade ett lyckligt slut.

Som den mest maniska och revolutionära delen av GS fraktion Uppsala (GSU (r)) tog jag på mig ett ansvar att arrangera samkvämet innan match. Efter ett visst övervägande valde jag Katalin vid stationen. Ett hyfsat stort ställe mest känt för sina konserter. En varm, tidig septemberkväll är det mest några spridda grupper av medelålders sällskap som finns på några av uteplatserna. Jag anländer något för tidigt efter att ha lämpat av min dotter hemma (jag bor bara ett par kvarter bort). Trött efter en dålig och kort natts sömn efter valet i kombination med det sista av en enveten förkylning som inte riktigt vill erkänna sig besegrad och det fysiska illamående som bara tanken på att se en GAIS-match live numera ger mig. Jag förmodar att övriga sällskap på plats – i den mån jag ens noterades – måste trott att jag var en person som led av min antabuskur när jag slog mig ner mot väggen med ett glas mineralvatten och fokuserade på mina inre demoner. Den första kvarten kom det ingen och jag tänkte att det är klart att medlemmarna i GS kollektivt beslutat för att inte dyka upp och istället hänga på något hipstersunkhak vid Horntull fram till sista stund istället för att åka ut på landet. Blev därför något förvånat när det var bland annat just Kricke som dök upp först – den globetrotter och bohem som sedan som första person lyckades förklara de intrikata reglerna i kulturproduktionen Paradis Hotel för mig. Sedan ramlade folk in fram till att Marthin (med Svenblad?) kom som sist och hungrigast (Wecklaufs var givetvis där också. Men det är ju så självklart i sammanhanget att det knappast behöver nämnas). Diskussionerna gick mer i moll än dur men detta berodde snarare på det ur allas synvinkel nedslående valresultatet snarare än GAIS.

På Studenternas IP – till vilket vi tog oss i smågrupper, i bil såväl som till fots – förenades vi med GK:s minibuss (med bland andra Ragnar och Kerkhof) och ytterligare inströmmande rätttrogna. Skulle tro att vi blev 40-50 personer tillslut (av 1911 åskådare totalt). Marthin med sällskap kom fem minuter efter matchstart men kom inte sist, det skulle jag tro att Krickes sällskap gjorde efter att stannat till på någon vinbar (ingen aning vad det var de var) på vägen till idrottsplatsen (jag skall säga att jag inte utmålar Marthin och Kricke som ledare för respektive grupp – men jag vet ju vad de heter i alla fall. Jag är bra på ansikten men inte på namn och minnet är kort). Det viktigaste var i vilket fall att GAIS representationslag var mentalt på plats när domaren blåste igång matchen. Med Drugge långtidskadad så fick Adam Eriksson förnyat förtroende tillsammans med Reuben Ayarna på innermittfältet. På mittfältet hade GAIS det rätt tufft. Ayarna var kanske inte riktigt på tårna denna kväll och Sirius tre mittfältare medförde ett numerärt underläge. De två nya yttermittfältarna Ariel Lassiter och Kieron Cadogan hade relativt indragna utgångspositioner. Förmodligen för att försöka täppa till centralt. Detta medförde att GAIS inte hade så mycket att ställa om på när GAIS för en gångs skulle fick chans till omställningar. Överhuvudtaget såg Ariel lite obeslutsam och avvaktande ut. Engelsmannen var däremot mer aktiv och tog också ett större defensivt ansvar. Gabriel Altermark-Vanneryr såg dessutom fortsatt allt för stabbig och trögrörlig ut. De få anfallsglimtar som kunde skönjas under första halvlek uppkom genom samarbete med Cadogan och Sandeep Mankoo, som fick en del möjligheter till höger.

Jag har endast sett en enda Siriusmatch på plats i år. Det var när Varbergs Bois kom på besök och vann med 3-2. Det fanns vissa likheter med den matchen i måndags. Den likaledes varma aprilafton då hallänningarna kom till Studenternas så hade de inte heller mycket spel i första halvlek. Ett enda vettigt anfall hade de, och på det anfallet fick de utdelning till 1-0. Sirius replikerade förvisso precis innan paus men var allt för tröttkörda i andra halvlek och tappade därigenom in två mål innan de sedan en tröststraff efter en timmes spel, efter vilket Varberg stängde butiken och lät de blåsvarta kortpassa bort resten av matchen. GAIS seger fanns i backlinjen. Tommi Vahio stod som vanligt på rätt plats vi de fåtaliga tillfällen som Sirius lyckades omvandla sitt bollinnehav till avslutslägen. i övrigt utmärkte sig Richard Ekunde och även Kenneth Gustafsson – Titanen från Hindås, som Kenny kommenterade efteråt – som kunde leda med sin rutin. Sirius vill spela en offensiv fotboll med kortpassningsspel. Med detta dansade de genom Norrettan förra året och det har också gett en del utdelning under första säsongen i Superettan. Mot lag och ledare som förstår vilken cynisk serie det är – och också är förmögna att agera utifrån denna insikt – har dock laget svårt, och då inte minst på hemmaplan. Sirius gick innan matchen med en vinstgaranti, då publiken lovades en ny gratisbiljett till nästa match om hemmalaget inte vann (undrar om det gäller bortasektionen också?). Detta hjälpte emellertid föga.

För det var faktiskt GAIS som vann. I andra halvlek gick de grönsvarta ut med lite mer djävlar-anamma och tog ett nu lite tröttare hemmalag på sängen. GAIS hade några farliga anfall i inledningen och var sedan med i matchen, även om hemmalaget fortsatte kontrollera bollen för det mesta. GAIS anfall gav oss några hörnor och det var vid en av dessa som matchens enda mål kom. En lång högerhörna nåde ut till Lassiter på andra kanten. Amerikanen klippte till från en snäv vinkel, tog på någon hemmaspelare häl och skulle troligen gått in i mål av sig själv vid den bortre stolpe. GAV tog däremot det säkra före det osäkra och tryckte in bollen i mål. Någon centimeter från mål var det helt omöjligt att skjuta över och GAIS fick 1-0. Efter detta kunde GAIS kontrollera matchen och drabbades inte av panik, trots att domaren förstås försökte hjälpa hemmalaget på traven med en något oförutsägbar nivå. Efter att ha lagt på lite extra tilläggstid – uppenbarligen bara för att provocera bortaklacken (är domaren inte med oss är han emot oss) – blåste han av och GAIS har nu fem matcher i rad utan förslut. Klacken kunde hylla laget – utom Marthin då, som var först därifrån (tillsammans med Svenblad och Cidden?). Det var en rätt skön cykeltur hem, även om hemmagången för övriga delar av GSU inte gick lika smidigt.

GAIS 2-1 Husqvarna FF

En seger kan ju vara bra att ha. Särskilt så när representationslaget ligger nära botten på tabellen. Matchen mot Husqvarna var onekligen en så kallad sexpoängsmatch och mycket viktig att GAIS vann. Sedan kunde det ju gått lite mer stabilt till – inte så mycket för lagets som för min skull.

Gästerna gick ut med en trebackslinje. Att spela med tre mittbackar och två mer offensiva ytterbackar var i olika former tämligen vanligt förekommande under VM och – utan att ha gjort någon djupare analys – så förmodar jag att det är något vi kommer att få ser mer av framöver för lag som kanske framförallt vill försvara sig mot ett 4-2-3-1 eller 4-3-3, med hängslen och livrem mot en anfall med två yttrar samt offensiva ytterbackar samtidigt som man håller det tätt mitt på plan med tre centrerade mittfältare. Det verkade i vissa avseenden fungera för HFF men de blev samtidigt lite uddlösa framåt – även om deras Kapcevic inte var helt ofarlig (jag ville av någon anledning kalla honom åldring, men han är bara 29 år, ser mer ut som 39 dock).

GAIS offensiv var något bättre att betrakta och kom framåt hyfsat. Petrit Zhubi fungerar ju bättre som anfallare än som ytter på grund av sin oförmåga att göra något med bollen från kanten. Även om jag tycket han var lite osynlig initialt så tog han sig, särskilt efter att vi tagit ledningen och gästerna inte kunde parkera bussen. Han avslutade dessutom på 2-0 på ett läckert sätt. Även om han inte är bättre än en frisk Joel (och är avstängt nästa match) så är han ju inte komplett ofarlig framför mål. 1-0 kom – som bekant, efter som jag inte tror att jag läses av så många som inte sett matchen eller i alla fall matchresultaten – efter en likaledes fin frispark över muren av Andreas Drugge, som också kommit in bättre i spelet på senare tid. Hoppas det håller i sig. På vänsterkanten huserade under de första 75 minuterna istället Ariel Lassiter, som uppvisade några av de förmågor som Zhubi som sagt saknar. Han vågade skjuta och han kunde se bra passningslägen från kanten. Även om han inte verkade var rätt för att dribbla heller så dribblade han i alla fall inte på tills han tappade bollen varje gång.

Under resten av matchen var det två perioder där GAIS kunde ha avgjort. Dels under perioden från andra målet fram till halvtidsvilan, då vi dominerande och hade några goda chanser. Dels under en period under andra halvlek – efter att varje lag fått var sin, så vitt jag kan bedöma, korrekta straffar (ingen av lagen är ju Hammarby, som fick ett gratispoäng dagen efter) som sedan också missats. Tyvärr klarade GAIS inte av att göra mål på dessa chanser och istället fick motståndarna in reducering 2-1 i snäv vinkel nere från höger – unge Emil Eliasson hade tidvis problem på sin kant. I detta läge gick mina nerver i taket och diverse invektiv under den följande halvtimmen fick min bättre hälft att påpeka att även små kastruller har öron (nä, hon uttrycker sig inte så men ni förstår vad jag menar – min dotter lär sig så många ord när GAIS spelar). GAIS  fortfarande relativt nye tränare PeO Ljung valde då att satsa defensivt och resten av matchen präglades av försvarsspel men några spridda kontringar samtidigt som gästerna, objektivt sett, inte fick ut så mycket av men som givetvis, subjektivt sett, var en plåga.

Nu väntar topplaget (sic!) Ljungskile SK nästa helg. Med tanke på den på denna blogg okommenterade överkörningen i Sundsvall kanske man inte skall ha så stora förväntningar på söndag men samtidigt har GAIS överraskat när ingen väntar det förr denna säsong.

Min prognos för Superettan säsong 2014 med 12 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på trettonde plats (+1 sedan omgång 16).

GAIS 1-0 Ängelholms FF

Efter några veckors välbehövlig vila (för mig i minst lika hög utsträckning som för spelarna) var det så tid för den andra halvan av den mardrömsliknande säsongen i superettan 2014. Under slutet av den första halvan slutade jag skriva matchrapporter. Detta var beror inte på att jag inte såg matcher – det gjorde jag, om än inte alltid under ideala förhållanden – utan för att jag helt enkelt inte orkade med det (jag är knappast bättre än spelarna). Nu innebar måndagen ett något mer upplyftande resultat, även om det satt långt inne och var minsta sagt smärtsamt (definitivt mest för spelarna).

GAIS fortsatte att spela 4-4-2. För första gången sedan början av maj startade Joel Johansson och Gabriel Altermark-Vanneryr tillsammans på topp. Den gången, i en match mot Syrianska, fick de spela ihop i 23 minuter innan den senare utgick skadad. Denna gång avbröts samspelet i början av andra halvlek, när den förre efter en otäck smäll blev liggande medvetslös och fick föras bort med ambulans, vilket ledde till över tjugo minuters tilläggstid. Som tur är verkar Joel ha klarat sig förhållandevis bra men det lär la dröja ett tag (minst två veckor) tills de startar tillsammans igen.

Överlag var GAIS det bättre laget. Detta säger i och för sig inte så mycket, då det var fråga om en hemmamatch mot ett lag på de undre halvan. Att GAIS ligger sist skall inte betyda något i sammanhanget. Segern, tillkommen genom en straff av Andreas Drugge som också gav en utvisning i bortalaget, var knappast kassaskåpssäker. Vi vann avslutsstatistiken med 12/8 mot 9/6, av vilket nästan hälften av deras avslut kom under matchens sista fem till tio minuter, när våra spelare började bli lite nerviga.

Det var framförallt två problem jag såg med hur GAIS genomförde matchen. Det första var att Asgeir Asgeirsson fick rollen som spelfördelare på mittfältet. En roll som förstås inte var förutbestämd utan en följd av att Drugge markerades bort längre upp på innermittfältet och islänningen var den som därför fick yta. Han hanterade emellertid denna roll mycket dålig och verkade inte klara av ens enkla passningar i sidled. Laget måste ha en bättre taktik för att hantera en sådan uppkommen situation, vilken inte är särskilt svår att förutse. Alternativt spela med en defensiv innermittfältare som kan göra annat än att jaga boll. Att GAIS spelar med två spelare på innermittfältet som är så endimensionella som Asgeir och Drugge är ett problem. Det andra problemet av Petri Zhubi, som i stort sett aldrig tycks förmögen att lämna ifrån sig bollen. Såväl avslut som passningar, de få gånger de faktiskt händer att han försöker sig på sådana, är nästan alltid halvmesyrer utan ordentliga intentioner bakom. Det blev något bättre när han gick inte som anfallare jämte GAV. Ytterligare en sak som jag vill se mer av är avslut framför mål när motståndarna backar ner så lång som Ängelholm gjorde i måndags. Detta handlar inte bara om att göra mål, vilket förstås är rätt fördelaktigt och som GAIS inte gjort så mycket av (0,88 per match eller vad det nu är), utan om att döda bollen istället för att släppa till omställningslägen när ett anfall går i stå och att tvinga upp dem lite så att de inte kan sitta i målvaktens knä och vänta på att GAIS tappar bollen. För egen del vågade vi gå upp med vår backlinje högre upp i banan, vilket förstås medförde att motståndarna kom igenom några gånger, men också att vi inte allt för ofta hamnade i en paniksituation i eget straffområde, utom mot slutet till.

Min prognos för Superettan säsong 2014 med 14 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på fjortonde plats (oförändrat sedan omgång 10).

Fobikerns fobier

Ibland undrar man varför en del personer, som på något sätt har tillskansat sig en hög utbildning och även en viktig roll, inte förstås hur korkade de låter. Jag tänker idag på Putins personliga sändebud Segej Markov och hans uttalanden som citerats i morgontidningarnas artiklar. Han passar bland annat, eller kanske framförallt, på att utpeka Sverige som ett av världens mest russofoba länder, tillsammans med Finland, och de baltiska staterna och …. ja, alla grannländer där inte alla tycket att allt som Putin gör är bra och genomtänkt. Jag tänker exempelvis på citat som detta:

– Det får helt enkelt räcka med att bete sig mot Ryssland som om vi vore lägre stående! Europa ser i dag på ryssar på samma sätt som man i tiderna såg på judar. Ert mål är att förstöra Ryssland. Men det kommer ni inte att lyckas med. Napoleon försökte, Hitler försökte, utan framgång. Ni kommer att förstöra Europa i stället.

Jag undrar ju lite vad Markov tänker på (eller med). Problemet med att klumpa ihop en hel kontinent (Europa) på detta sätt och anklaga dom för att vara fobiska mot Ryssland är ju att Markov på sätt inte skiljer sig märkbart än de (i mitt tycke imaginära) fiender han anklagar för fobier. Om Markovs uttalanden skall tas för något annat än förvirrad gubbes fantasier (vad jag vet finns det ingen trovärdig och oberoende kunskap om var ryssar i allmänhet tänker kring detta) så berättigar det ju fobier mot Ryssland. Om nu Markov har något personligt emot 1980-talets främste ubåtsjägare Carl Bildt kan de la göra upp om detta efter några stadiga glas vodka på lämplig sunkhak istället för att dra in några hundra miljoner människor i sammanhanget.

Degerfors IF 2-1 GAIS

Ibland blir jag så förbannad att det tar en vecka innan jag klarar av att ens tänka på att skriva en matchrecension. Vissa kanske anser att det är löjligt att bli förbannad över fotboll, som ju bara är på lek. Att man istället skall fokusera på viktiga saker att bli upprörd över. Såsom inbördeskriget i Syrien, ryska makthavares jingoism (notera valresultaten för Assad i Syrien och för anslutning till Ryssland på Krim, 98 respektive 97 procent. Ett säkert tecken på att en regim tappat kontakt med verkligheten är när de inte kan ljuga trovärdigt) eller idioter som cyklar på trottoarerna. Men GAIS är väldigt viktigt för mig, en del i mitt liv som ger den mening. Detta oavsett hur svårt det är för andra människor att förstå.

Som en följd av detta drabbades jag av tilltagande äckel och ilska när övertidsminuterna tickade iväg på min bärbara dators skärm. Sekunden domaren blåste av fällde ner locket och gick direkt iväg på en långpromenad för att försöka kunna gå tillbaka till ett vanlig heteronormativt familjeliv. Tyvärr hade jag ont i fotsulan och framstövlandet genom Muppsalas halvtomma gator gick vare sig så fort och så långt som jag önskade. Jag hade en liten förhoppning av att komma öga mot öga med en trottoarcyklist så att jag kunde ta ut min frustration med lite av det där gamla goa’ ultravåldet (vilket i mitt fall i princip innebär att jag viftar lite med händerna och kallar personen för Surtebonne, Partille-Jonny eller något liknande något ogenomtänkt som Muppsalabor inte ens förstår). Inte ens detta lyckas och de enda som blockerar min väg är ett par som har sin son på samma dagi… förskola som min dotter går på (min bättre hälft hade i ett tidigt skede diskret stängt dörren mellan kök och vardagsrum för att skona vår avkomma från mitt Kapten Haddockska språkbruk). Efter en tid fick jag linka hem och sätta mig och sura i soffan tills det var dags att gå och lägga sig.

När ilskan tillslut lagt sig finns det inte mycket kvar i minnet att utgå ifrån i analysen. Frågan är om det ens är nödvändigt. Det räcker inte med en ny tränare eller en psykolog för att rädda GAIS från total förnedring år 2014. Vad som behövs är en masslobotomering av spelarna och hoppas att deras sprattlande reflexer kan nå bättre resultat än vad man får när de får tillfälle att tänka, på annat eller på hur oroliga de är för att misslyckas. Om det här fortsätter kan även jag ställa mig i kö.

Min prognos för Superettan säsong 2014 med 20 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på fjortonde plats (-2 sedan omgång 9). En än lägre värdering beror enbart på Joel Johanssons inhopp. På grund av ovan nämnda ilska har jag inte ens orkat gå in på .nu, där det ändå sällan pratas om något annat och vem som är någon annan nuförtiden, så jag förmodar att han har blivit långtidsskadad under veckan som gått.

GAIS 1-3 Östersunds FK

Med snart en tredjedel av Superettan 2014 avslutad kan jag gå in för en GAIS-match med obefintliga förväntningar. Detta gör den omedelbara upplevelsen mindre smärtsam men bidrar samtidigt till en molande känsla av hopplöshet, av besvikelse och irritation. Således kunde jag med ett lugn betrakta den katastrof som var förlustmatchen mot Östersunds FK.

Det första som har slutat förvåna mig är GAIS laguppställningar. I och med diverse, inte helt oväntade, skador på förstahandsvalen i anfallet så ställs förstås laget inför svåra beslut. Askebrand valde med stoisk envishet att lösa problemet med skadade anfallare genom att använda sig av anfallare som anfallare. Istället fick Adam Eriksson, mittfältare, denna gång sällskap av Marcus Översjö, i första hand mittback, på topp. Översjö har använts som anfallare förut, av Askebrand i FFF. Det uttrycks därmed som att han kan spela där. Något av en tautologi, då alla spelare i princip kan spela på alla positioner. Om man vill kan Tommi Vahio spelare anfallare också, om man vill. Jag förmodar att detta delvis är en respons på att det inte fungerat att använda sig av yttermittfältare som anfallare, så nu använder man sig allt mer av innermittfältare och mittbackar. En annan förmodan jag gjorde var att detta signalerade en ambition av att använda sig av Översjö som target. Detta gjordes i förvånansvärt liten utsträckning. För några matcher sedan har små snabba yttrar får bollen i huvudhöjd med ryggen mot mål. Nu verkar det istället som att GAIS faktiskt försökte bredda anfallet lite och använda kanterna. I det stora hela fungerade det emellertid inte tillfredsställande. Den som var närmast att vara en anfallare i startuppställningen fortsatte sin bejublade roll som defensiv mittfältare. Resultatet var, inte helt oväntat, pannkaka både framåt och bakåt.

GAIS klarar av att göra en habil första halvlek mot ett lag som inte gillar långsamt tempo. Om jag inte missminner mig var avsluten i första halvlek 3-2, där båda lagen hade ett avslut på mål. I GAIS fall var det en av få gånger där ett offensivt presspel gav utdelning och lite tempo faktiskt hjälpte laget till ett ledningsmål genom ett hårt inspel längst med marken från Kenneth Gustafsson. Med en ledning mot Östersund hemma var det förstås dags att börja ta det lite lugnt och försöka försvara denna ledning. Lite som Helsingborg mot Inter borta på San Siro år 2000 eller Sverige mot Argentina efter Anders Svenssons vackra frispark år 2002. Medan försvarslinjen i alla fall inte ramlade rakt ner på Vahio direkt och den hölls upp något sådär den första kvarten i andra så var det tydligt att GAIS frivilligt gav bort initiativet.

Under rätt förutsättningar har GAIS ett försvarsspel som klarar av att hålla undan ett lite bollskickligare lag. Detta kräver emellertid en del ork och ett självförtroende som, likt en utblommad maskros, lätt blåses bort vid minsta motvind. När  hemmalaget släppte in 1-1 så kollapsade moralen och tankeförmågan på och vid sidan av plan. Askebrand gör några till synes defensiva byten som ingen riktigt förstår men det är försent och som ett flygplan som gått in i spinn finns det ingen motverkande kraft som kan stabilisera situationen. Kraschen är oundviklig och därmed, enligt fotbollens logik, rättvis.

Min prognos för Superettan säsong 2014 med 21 matcher kvar att spela är att GAIS slutar på tolfte plats (-2 sedan omgång 8). För att denna prognos skall uppfyllas krävs emellertid en fungerande åtgärdsplan, utöver att göra sig av med tränaren, vilket alltså ägde rum nu på morgonen dagen efter.