Att förlora mot Gefle torde varit en lågoddsare. Då GAIS vann två matcher i rad för en tid sedan så är siktet återigen inställt på Europaspel. Spelare och ledare har inte tid och lust att lägga tid och energi på så obetydliga hinder som Gefle IF. Effekten blir att GAIS går in i en djup svacka och riskerar att tappa det allsvenska kontrakt för 2011 som såg så säkert ut för bara någon vecka sedan. Likt en manodepressiv Alfons Åberg som skall bara, sänds supportern åter ner i dödsskuggans dal.
1- D. Jankulovski;
2. R. Ekunde, 22. B. Andersson, 15. F. Lundgren, 20. K. Gustafsson;
17. J. Mårtensson, 4. H. Jónasson;
27. M. Celik (79´J. Florén), 14. J. Lindberg (58´29. Romarinho), 23. E. Hédinsson;
21. J. Johansson (57´18. A. Khalili)
Ett antal förändringar från tidigare matcher genomfördes som i flera avseenden inte tycks ha varit vidare lyckade, även om Axén måhända i viss mån var därtill nöd och tvungen. Detta kanske främst i fallet med vår högerback – kanske GAIS farligaste jobb om man ser till skadefrekvensen – där Richard Ekunde återigen fick fungera som nödlösning. Det andra var att Romarinho offrades på mittfältet för att Halgrimur Jónasson skulle kunna flytta upp och ge plats för Björn Andersson. Jonas Lindberg kom således upp i rollen som tia, släpande forward, eller vad man nu skall kalla det. Även om tanken var god slog den inte väl ut.
Gefle var definitivt piggare i första halvlek. Det var tydligt att de var medvetna om vilken situation de befann sig och jobbade utifrån det. Detta underlättare givetvis av att GAIS joggade runt och tänkte på sitt Europaspel eller nytt kontrakt eller jag vet inte vad. Motivation slår klass brukar det sägas, men det är i hög grad också så att GAIS själva sätter sig i den situationen. Så fort de vinner några matcher tror de att de har klass och glömmer bort att GAIS är ett bottenlag som måste kriga och kämpa i varje match.
Gefle spelade smart och enkelt. Med ett disciplinerat försvarsspel markerade de bort GAIS uppspelsvägar och tvingade fram chansartade långbollar. Detta försvåras givetvis av att träbenet Ekunde spelade ytterback. Allt för ofta bollade GAIS runt bollen i backlinjen utan att kunna finna någon väg framåt. GAIS mittfält var helt enkelt utraderat. Framåt körde med bollar ut på kanterna och matade in inlägg. Genom att de höll ett brett anfallsspel sträckte de ut GAIS försvarslinje, vilket skapade utrymme centralt och även gav en del möjligheter att variera med instick. Att hemmalaget kunde göra 1-0 rakt framför den minst sagt diminutiva GAIS-klacken var egentligen inte mer än rättvist.
En bit in i andra halvlek gjorde Axén några radikala förändringar genom att lyfta in både Aram Khalili och Romarinho på bekostnad av Joel Johansson och en osynlig Lindberg. Romarinho lyckades med en hel del på de trånga ytor som fanns framför Gefles straffområde. Däremot ställer jag mer tveksam till inbytet av den orörlige och sega norrmannen. Några nickskarvar rättfärdigar inte hans plats och med tanke på att Romarinho under senare matcher lyckats bra tillsammans med den utbytte Joel Johansson vet jag inte om det var något vidare lyckat drag. GAIS skapade förvisso ett antal farliga lägen, men med avsaknad av en vass avslutare på plan var det inte konstigt att detta inte gav någon utdelning.
Det mest enerverande skedde dock tidigare i andra halvlek när GAIS inte fick en solklar straff på grund av hands. Detta skede bara meter framför den nyss utökade GAIS-klacken som blev fullständigt vansinniga. Jag kommer inte ihåg var domaren stod, men han torde ha varit skymd av förövarens egna rygg och oturligt nog stod linjemannen på den andra sidan och torde även han haft små chanser att se detta.
Spelet värmde inte i kyliga Gävle – ett utmärkt höstväder för en rask promenad längst Gavleån men inte för att stå still (Strömvallen ligger vackert beläget vid ån i ett burget Villakvarter från förra sekelskiftet och är en del av Gävles evenemangsstråk, med bland annat ett intressant Konserthus) – och det främsta samtalsämnet var Gårdakvarnens frånvaro. Tydligen hade bussen kraschat någonstans i höljd med Vårgårda och ersättningsbuss inte tillkommit i tid för att komma till Gävle innan matchen tog slut. En handfull personer, med helt klart bättre inställning än spelarna lyckades dock hyra en minibuss i Vara och kom fram till andra halvleks upptakt.
Förseningar var verkligen dagens tema. GAIS försenade sitt säkrade kontakt, GK kom inte fram och även jag och spelartruppen försenades under hemvägen. När jag anlände till Gävles tågstation stod det snart klart att X2000 söderut skulle försenas på grund av signalfel. Själv skulle jag med Upptåget (Upplands lokaltrafik – dåliga ordvitsar är inte något som göteborgare har patent på tydligen), ett tåg som blev knökfullt när de som avsett att resa regionaltåg eller X2000 till Stockholm bytte över till lokaltåget. Detta var givetvis ett misstag från deras sida, då spåret är detsamma. Jag fastnade i Tierp, där jag fick stå i en timme ute i kylan på ersättningsbuss som kanske skulle komma. Enligt .se fastnade GAIS spelartrupp, som jag utgår från åkte X2000 i Uppsala och missade sitt anslutande tåg till Göteborg.
Slutfacit för matcherna med GAIS jag fick möjlighet slutade i och med detta äventyr med tre förluster och två oavgjorda; 2 av maximalt 15 poäng. Detta inkluderade matcher mot tre lag som är med i bottenstriden, Gefle, AIK och BP, där GAIS gav bort alla nio poäng.
Självgod och bitter 