Wieselgrensplatsen

Svenska FBI [efbeäj’]

Sedan mitt tidigare inlägg om organiserad brottslighet, där jag gjorde mig lite lustig över Abrahamssons lite ofokuserade rop efter ett svensk FBI, har debatten även kommit till Sveriges framsida och lokalblaskan Gepe.

Häromdagen gick folkpartisten Cecilia Wigström med ett debattinlägg med en riktig kvällstidningsrubrik: ”Därför behöver vi ett svenskt FBI”. I morgonens tidning fortsatte länspolismästare Krister Jacobsson och polismästare för länskriminalpolisen Klas Friberg med att ”Samverkan krävs för att bekämpa kriminella gäng”.

Samhällsfara

vad jag tycker är en smula oroväckande är såväl Abrahamsson som Wigströms återkommande referenser till FBI, Cosa Nostra och Al Capone. Jag får intrycket av att journalisten och politikerns verklighetsuppfattning i hög utsträckning styrs av maffia- och polisfilmer från Hollywood. De båda polischeferna drar inte fram med några jämförelser med ”Gudfadern”, men berättar samtidigt om satsningen med namnet ”Alcatraz”, som inneburit gripandet av 280 personer (inklusive Clint Eastwood?) av vilka sedan hälften blivit anhållna.

Nåväl, det viktigaste är vilka metoder som anses behövas för att bekämpa den organiserade brottsligheten i samhället. Folkpartier förespråkar förstärkning av rikskrim (vårt ”FBI”), buggning och brottsprovokation samt samverkan på nationell nivå mellan Skattemyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Tullen. Ett samarbete som idag bedrivs på regional nivå i Västra Götaland inom ”Alcatraz”. Folkpartiet argumenterar för att de kriminella inte bryr sig om länsgränser och att det är viktigt att slå mot brottsligheten på alla nivåer (”Al Capone […] hamnade till slut bakom lås och bom för skattebrott.”; tack vare Kevin Costner!). Polismännen vill istället att arbetet måste skötas på lokal- eller regional nivå och fokus på att hindra nyrekryteringen till kriminella organisationen genom att fånga upp yngre brottslingar.

Även om det spontant känns som att poliser borde bättre koll på sin egen verksamhet än folkpartister som tycks ha sett för mycket på amerikanska polisserier, verkar det dock som poliserna i hög utsträckning talar i egen sak. Att regionala polischefer inte vill se att deras ansvarsområde flyttas upp på nationell nivå är knappast en högoddsare och det är klart att det är något som man kan framföra i lokalblaskan. Att sedan fokusera mycket energi på att fånga upp unga kriminella låter i teorin lovvärd. Men tjena, polisen i Göteborg har aldrig haft resurser att fånga upp alla de ungdomar som har problem i Angered, Bergsjön, Förlunda, Backa och Biskopsgården, oavsett om de sedan blir yrkeskriminella eller bara vanliga socialfall – så varför skulle det funka nu?

*****

Innan jag avslutar blogginlägget tar jag mig en promenad till Hisingens bibliotek, som för en gångs skull är öppet. Passerar den heliga treenigheten Arbetsförmedlingen, Föräkringskassan och Polisen, över Vågmästareplatsen och går upp för Gustaf Dahlensgatan, omgiven av skumma krogar, små restauranger, däckfirmor, motorcykelklubbar och verkstäder. Inga Seven-11, Pizza hut eller Lindex här inte. Om det pågår någon försäljning är det inget jag ser med med mina naiva ögon. Lite på skämt har jag undrat om det är den behändiga närheten till den heliga treenigheten, snarare än nedgånget lätt industri som är lockelsen. Här kan man bråkas med arbetsförmedling och försäkringskassa, innan man tar sig en hövding vid Vågmästarplatsen och kanske hamnar nere på polishuset – allt inom ett par hundra meter!

Den framtida bebyggelsen, när den nu blir av, kommer nog sterilisera miljön ordentligt. Från rivningskontrakt till koncept. Nåja, jag svänger av in i det område med små- och radhus av trä och eternit som ligger precis jämte detta kriminalitetens epicentrum. Några ungar sparkar boll på gräsplanen jämte och här och där står skyltar om grannsamverkan mot inbrott. I övrigt är det lugnt och tyst i villastaden.

Wieselgrensplatsen

På vägen hem går jag en annan väg, mot Wieselgrensplatsen och sina 50-talslimpor och sitt minst sagt levande tidstypiska centrum där små tanter stapplar runt med sina matkorgar. Sedan vidare, landshövdingehus, små thailändska restauranger, skomakare, hemslöjd, kiosker och skumma krogar; hemma.

Vadå röd dag?

Gick upp tidigt med ett enda egentligt syfte: Att ta mig till biblioteket för att skriva ut ett par sidor. Jag har ingen skrivare och behöver sällan skriva ut något på papper, men ibland så.

Vädret är helt i sin ordning och jag börjar strax innan klockan elva spatsera bort mot Hisingens bibliotek. Det tar en kvart. Väl framme visar det sig att det är stängt. Hisingens bibliotek är alltid stängt.

Går ner till Wieselgrensplatsen för att ta spårvagen till avenyn och stadsbiblioteket. Stadsbiblioteket är också stängt. I en halvmiljonstad måste tydligen all kommunal service stänga ner en hel dag för att en minoritet av människor skall sätta ut ljus på sina anhörigas gravar. Har full respekt för seden, men måste detta innebära att ingen kan arbeta? Hur lång tid tar det egentligen att besöka en gravplats?

Det tjötas om det moderna tjugofyratimmarsamhället, men att det skall gå och besöka ett bibliotek mitt på blanka förmiddagen är en fullständig omöjlighet. Har ingen förståelse för varför kommunal service som ett stadsbibliotek skall vara otillgänglig någon dag på året. Julafton kanske någon tänker, men nog har Göteborg muslimer nog för att hålla igång verksamheten. Men det är klart, muslimer och andra invandrare kan ju inte arbeten på kommunen annat än som städare och vårdpersonal; de är allt för arbetsvilliga och ett hot mot öststatsmentaliteten i svensk offentlig verksamhet.

Det är kanske därför det är en röd dag?