Wanderson

Fotbollens framtid XVIII : Oköpt är bästa köpet

Under början januari handlade väldigt mycket av mitt fotbollsintresse om den förväntade storförsäljningen av den allsvenska skyttekungen Wanderson do Carmo. Det hela gick inte så smidigt som en del hade förväntat sig. Mångmiljonbeloppen devalverad snart ner i en rak linje mot en kaffe och en muffins för hans kontrakt.

Kiviks marknad är inte öppet i januari. Under sommaren kan vi dock vänta oss att Wanderson kommer att finnas till försäljning här

Efter en tid blev det hela en smula påfrestande och spekulationerna i media tröttsamma med alla eventualitet, kansken och erfaranden att jag helt sonika stängde av det flödet in i min vintertrötta hjärna.

Man undrade dock varför det var så förtvivlat svårt att sälja en allsvensk skyttekung. Finanskris i all ära men nog brukar svenska klubbar i allmänhet uppleva att de har problem att behålla talang, inte att sälja dem. Allsvenskan är att betrakta som en C-liga och det finns mängder av B-ligor med pengar nog att locka över habila spelare som vill ha lite mer i lön och bonusar innan tillvaron på den den ordinära arbetsmarknaden står för dörren. Wernbloom lär ju behöva alla pengar han kan få…

(ja, det var kanske lite väl elakt av mig. Det är rätt att hacka på människor som tjänar mycket pengar, men inte för att de tycks vara lite bakom flötet. Fredrik Lundgren, som inte tjänar samma summor som Wernbloom, kommer knappast ha några större problem på arbetsmarknaden efter karriärens slut)

Crucially: transfers are going out of fashion. Ever fewer football officials believe that buying players improves their teams. That is partly because Europe’s most successful clubs – Barcelona, Chelsea, Arsenal and Manchester United – are wary of transfers.

– Simon Kuper

Simon Kupers helgkrönika i Financial Times ger måhända en pusselbit till en lösning på osäljbarhetsgåtan. Det är inte bara en fråga om finanskris utan det har även blivit omodernt att köpa spelare. Efter Bosman-domen är det i första hand spelarna och agenterna som tjänat på en ökad cirkulation av kontrakt till höger och vänster när klubbar slängt ut pengar med förhoppningar att köpa en marginellt bättre spelare än en habil kille de redan har.

Nu skall det alltså satsas på kontinuitet och egna produkter istället. Den Lilla Satan torde vara en omhuldad och populärt exempel från den allsvenska scenen. När de tappar en spelare så lyfter de upp och skolar in en junior istället. Ja, med en del undantag då. Fast om ett par år kommer la Pärlan betecknas som en egen produkt, i alla fall om han blir en landslagsälskling.

Får la se hur länge denna trend håller i sig. Om vi i högre utsträckning kommer att få se lagbyggen både på allsvensk träsknivå och Europeisk toppnivå , där klubbar får behålla spelare någon säsong längre innan de är bra eller dåliga nog för att byta klubb, eller om vi snart kommer att se en återgång till den Silly Season både sommar och vinter som vi nu hunnit vänja oss vid och beteckna som normalt. När allsvenska klubbar talar om kontinuitet så brukar det sällan vara längre än ett par säsonger – se exempelvis på Djurgårdens upp som en sol och (nästan) ner som en pannkaka under just 00-talet.

Instead, it is the less successful clubs that are obsessed with transfers. Real Madrid, Manchester City, Spurs and Newcastle make hilarious blunders that educate everyone else.

– Simon Kuper igen

Måhända är det lite magstarkt att säga att Real Madrid är mindre framgångsrikt. Kom dock att tänka på Offsides tioårsjubileumsnummer där en genomgång av 00-talets Ballon D´Or-vinnare där Real Madrid beskrev som vinnarnas kyrkogård (vår närmaste motsvarighet i Sverige torde vara Real Malmö).


För en tid sedan läste och recenserade jag Why England Lose, en bok av Simon Kuper och Stefan Szymanski, som jag gav ett ljummet omdöme.

Ja, Offside fyller tio år i år. Jag har samtliga nummer. Trots de har jag aldrig prenumererat på magasinet (kanske för att jag aldrig lär mig stava rätt till ”prenumerera”). Måhända har det tappats en del gnista och kärleksfull nördighet genom sin framgång men nog är det fortfarande, oftast, läsvärt.

Annonser

HL-troféns devalvering

Det skall sägas direkt att jag inte är någon vidare duktig Gårdakvarnen-sympatisör. Detta år betalade jag in avgiften för supporterföreningen först under sommaren och för det nästkommande året har jag inte betalat alls. Så även om jag inte suttit fast i Uppsala så hade jag inte kunnat delta i omröstningen för Herbet Lundgren-trofén som traditionsenligt genomfördes när årsmötet gick av stapeln i lördags.

”Herbert Lundgren-trofén skall gå till den spelare som visat mest attityd, vilja och gaishjärta under säsongen. Sålunda behöver den spelare som väljs inte vara den bästa spelaren, utan kämpaglöd, attityd och klackfrieri samt lagkänsla är saker som skall premieras.”

Däremot så tycker jag att har rätt att som gaisare ha en åsikt i vilket fall. Dessutom har jag troligen skrivit en krönika i Gårdakvarnens årstidning. Riktigt säker är jag inte då jag ju inte sett tidningen – den delas ut först i samband med årsmötet till betalande medlemmar. Så jag är inte berättigad att få någon.

Den som vann omröstningen var Wanderson do Carmo. Inget ont om Wanderboy. Ett utmärkt fotbollspelare och så vitt jag kan bedöma en trevlig och ödmjuk kille. Jag tycker dock verkligen inte att han passar in i ovan citerade beskrivning av vad trofén skall premiera.

Herbert Lundgren var en högerback som slängde ner sin yngre bror för en trappa i samband med att han skrev på för GAIS och gick runt med käpp och tillrättavisade spelare som inte visade rätt attityd efter att han själv lagt skorna på hyllan.

Det är med sådana premisser som det är rätt och riktigt att tidigare vinnare inbegriper spelare som Fredrik Lundgren, Ivan Ottordahl och Pelle Blohm. I mina ögon skulle det självklara valet ha varit Kenneth Gustafsson, vänsterback från Hindås som spelar i klubben sedan 2002. 154 tävlingsmatcher och tre mål i den grönsvarta tröjan. Kenneth har varit en klippa på vänsterkanten säsongen igenom.

Att medlemmarna i Gårdakvarnen går på linjen att premiera det som redan uppmärksammas i prisen Hedersmakrillen (Makrillarna) och Årets spelare (klubben) innebär att priset blir meningslöst. Inte så att det inte går att välja samma spelare till de olika prisen, vilket skedde häromåret med Bobbie. Däremot är det olika egenskaper som bedöms. Nej, ”det här känns fotbollsgala” för att citera en uppenbart onykter men ärligt upprörd gubbe.

Jag hoppas att Kenneth får en staty upprest i hans avbild som någon form av rimlig kompensation för denna miss. Eller i alla fall Ballon d’or, som dock i år redan förflackats på någon liten Wanderson-kopia nere i Barcelona.

Större avbytarbänk 2010

Genom en notis i tidningen fick jag reda på att några förslag har kommit in till representantskapet i fotboll, där nya tävlingsbestämmelser fastslås.

Den kanske viktigaste är att antalet spelare som får sitta på bänken i svensk elitfotboll skall ökas från fem till sju:

– Antalet ersättare i elitfotbollen föreslås vara högst sju (nuvarande fem). Hälften av antalet spelare på spelarförteckningen ska vara hemmafostrade. I övriga serier får varje distriktsförbund besluta om antalet ersättare på bänken.

En förändring som ligger i linje med vad som sker nere på kontinenten. För att förtydliga vad som menas med en hemmafostrad spelare så avser det en spelare som tillhört en svensk klubb under tre år mellan de att de är 15-21 år gamla. Ordet hem i hemmaspelare avser alltså folkhemmet eller något sådant.

Att få med några extra spelare på bänken skadar knappast och då det numera är vanligt i Europaspelet så är det inte direkt radikalt. Frågan är i vilken mån det innebär att yngre, egna produkter får chansen lite oftare. Även kraven på att nio spelare som är fostrade i Sverige kan la ses avspegla en sådan ambition även om det snarare torde gynna utvecklandet av svensk talang (tänk på folkhemmet) och Svenska representationslag snarare än klubbens egna ungdomsverksamhet.


Ja, sedan föreslås ändringar som kan och bör ses som direkta följder av Wandersongate:

Det föreslås också att begreppet ”okvalificerad spelare” ändras till ”obehörig” och då också motsatsen ”behörig” spelare. Ett konkret förslag i denna frågeställning är att om man glömmer/missar att skriva in en i övrigt behörig spelare på laguppställningen (domarrapporten) så ska det anses som ett administrativt fel och ska då inte ge poängavdrag.

Wandersongate

När det gäller den ännu ej avslutade och fullt utreda Wanderson-skandalen saknar jag numera ord och väljer att citera någon gammal gubbe:


Tråkigheter i Delsjön

En tid som denna är det lätt att vara glad men det är
också svårt att vara helt glad över en seger.

GAIS.nu har under torsdagen fått läsa och rapporter om en enskild händelse i samband med
GAIS kanslis fadäs i samband med skyttekungen Wandersons uppehållstillstånd.

Det är inlägg och rapporter som kan backas upp av ögonvittnesskildringar
på hur delar av vårt kansli inte har uppträtt framför allt under arbetstid.

Sammantaget är händelserna av en sådan art att supportrar, supportrar samt ännu fler supportrar inte kan göra något annat än att kraftfullt ta avstånd från samt beklaga det inträffade.

Förutom att det på sikt ger GAIS ett mycket dåligt renommé, så får det ekonomiska återverkningar för föreningen som till exempel att supportrar helt enkelt inte vill komma på hemmamatcherna eller resa till bortamatcher samt att sponsorer inte heller vill förknippas med GAIS.

Detta gör att GAIS till exempel inte kan få de spelare som de gärna vill ha eller ha den ungdomsverksamhet som de gärna vill utveckla.

Samtidigt noterar GAIS.nu det fantastiska och positiva stöd som supportrarna visar när de inte blir bajsade på av sitt egna kansli.

Skäms ta mig fan


PS: Avgår, Arby!

Icke-nyheter om Wanderson

Allt som oftast får agenten skulden för fotbollsvärldens omfattande spelarförsäljningar. Spelarförsäljningar vars transaktionskostnader kommer agenterna till del. Men det finns andra aktörer som lever på spekulation på talang. Jag talar förstås om sportjournalisterna. Att gräva ner sig och ta fram något intressant är jobbigt när redaktören står bakom ryggen och kräver artiklar.

För en tid sedan stod det skrivet i sten att Levon Patjadzjan skulle lämna GAIS för ett halvårs lån med tillhörande option till PAOK i grekiska Makedonien. Spekulationerna om vem som lurat vem och vad det egentligen är för mentalt fel på den unge armeniern var många. Nu får stenhuggaren bråda dagar, för plötsligt så var avtalet brutet. Nya spekulationer följer.

En massa att gräva i för en hugad journalist kan tyckas. Vad var det egentligen som hände? Jag vet att det finns många gaisare som vill ha klarhet. För att på ett vettigt sätt reda ut denna gordiska knut behöver en journalist dock komma i kontakt med flera parter i flera olika länder som talar flera olika språk – låter rätt jobbigt va?

Nä, då är det enklare att ringa till Christer Wallin och fråga om GAIS är intresserade av att sälja Wanderson nu när Levon Patjadzjan tycks stanna? Wallin är affärsman i första hand och vet förstås om att allt är till salu, även om det måhända inte finns något bud att ta ställning till kan han näppeligen förneka detta. Journalisten är nöjd och kan sätta rubriken ”Väntar på miljonbud”, som att Wallin skulle sitta där i Gaisgårdens fikarum med en kopp kaffe och en mazarin och bara vänta på anbud. Läser man vad som egentligen står är det – i beaktande av att Wallin är affärsman – mer av en icke-nyhet;

– Det ska mycket till om något ska hända. Samtidigt vill vi behålla en så stor del av truppen som möjligt, säger Christer Wallin.

Låter la mer som nej och nej är JA från ordförandens sida, eller hur? Vi vet ju sedan tidigare hur intresserade journalister är av att skildra något substantiellt journalistiskt material om GAIS.

Levon pajsar av?

Efter att värvningar skede i en rasande fart och i princip var klara redan innan den sista snedsparken stannade mellan några öde stolsrader på Nya Ullevi har den så kallade fåniga säsongen varit löjligt tyst. Ja, i alla fall efter den där historien om nån tränare eller nått flyttade till Jylland.

En del nagelbandsbitande har dock skett under vintern över framtiden för våra stjärnspelare (om man nu kan tala om stjärnor i västeuropas kanske sämsta liga; största guldfiskarna i skålen?). I och med att det internationella transferfönstret öppnades började det rassla lite i träden kring Gaisgården och enligt en del lösa uppgifter och ett klassiskt pseudouttalande av Wallin om att ”[ä]r det rätt pengar så är det klart att vi kan tänka oss att sälja…” kring den armeniske yttern Levon Patjadzjan.

”Ja det finns säkert en del förklaringar men det tänker jag inte gå in på, jag kommenterar inte enskilda spelare på det viset, det känns fel. Jag håller med om att han var i mycket bättre form i våras men jag vill nog stanna vid det och det gäller alla spelare, att det inte känns rätt att offentliggöra sådant.”

citat från Jag kan sakna Magasinsgatan

Om vi ser till vårens insatser borde vi gråta blod över denna förlust. Höstens insatser och till exempel ett citat från någon person som jag just nu inte kan komma ihåg namnet på från bloggen Jag kan sakna Magasinsgatan kommer att göra förlusten lättare att ta. Speciellt om det med stor sannolikhet innebär att Wanderson do Carmo är säkrad för nästa säsong, någon som Wallin tydligt antyder (inget kan ju tas för att vara hugget i sten i dessa dagar).

Inga klubbar är nämnda men enligt Eurosport så är det frågan om flera norska klubbar som känner att rulla över några tusen fat olja till den nedgånga industristaden på den svenska västkusten.


Armeniern har alltid bokstavligt talat varit ett exempel på samtidens mediers angliska transkiberingar; Levon Pachajyan och Pyunik. När det börjar skrivas om Fyodor Dostoyevsky samt Anton Chehkov på svenska tidningars kultursidor kommer jag och avgående ständiga sekreteraren i Svenska akademin Horace Engdahl hand i hand demonstrera på plattan!

Patjadzjan, som jag konsekvent använt här på min blogg, är är den jag tagit i linje med resonemanget i GK noterar 11 och användes även i en tidig intervju på samma sida, även om det fanns en del andra uppfattningar från kontaktade experter som ville ha in ytterligare något i till det…