Jan Ekberg

Skillnaden på invandrare och invandrare

I veckan presenterade Jan Ekberg från CAFO i Växjö sin ESO-rapport om en arbetskraftsinvandrings effekter för den offentliga sektorns ekonomi på DN Debatt. Jag har ännu inte läst själva rapporten, sitter fast med en gammal släpbar dator som står på en ihopfällbar stol i och med min flytt. Inte direkt läsvänlig miljö men jag ägnade i vilket fall en del tid åt att läsa olika kommentarer till det hela.

Det är alltid förvånande och en smula skrämmande hur svårt gemene man tycks ha att skilja på äpplen och päron i den här frågan. Beroende på om en person på personligt plan är för eller emot invandring så väljer de att se vad som helst i dylika rapporter och lägga till någon slags imaginär undertext till rapportens egentliga innehåll.

Vad Ekberg har kommit fram till är helt enkelt att (ceteris paribus, givetvis) att en ökad arbetskraftinvandring förväntas ha en relativt marginell effekt på de offentliga finanserna. Detta är givetvis bara en pusselbit i sammanhanget.

Vad människor överlag verkar ha väldigt svårt att förstå är skillnaden mellan arbetskraftinvandring och flyktinginvandring. Fram till ungefär 1975 var invandring i ett ekonomiska perspektiv positiv affär för såväl befintlig befolkning som migranterna. Det fanns jobb som migranterna tog, dessa fick en högre levnadstandard än vad de skulle ha fått i sina hemländer och genom sitt arbete och skattebetalande bidrog de till att höja välfärden för alla andra.

Efter olje- och varskriserna på 1970-talet har dock efterfrågan på arbetskraftinvandring kraftigt minskad och istället har inflödet av flyktingar ökat. Flyktingar har, till skillnad från arbetskraftinvandrare, som grupp sämre löner och högre arbetslöshet. Ur ett strikt ekonomiskt perspektiv är dessa alltså en belastning för den offentliga ekonomin. Vad de som stirrar sig blind på ekonomiska kalkyler (och jag räknar inte in Jan Ekberg bland dessa) väljer att missa är att det finns andra värden i detta, som att människor inte sväljer ihjäl eller torteras i politiska fängelser.

Om man verkligen inte vill se längre än till sina egna kortsiktiga behov så är det la lika väl att introducera ättestupan för att göra sig av med alla dessa gamlingar med sina höga sjukvårdskostnader (själva anledningen till att Jan Ekberg fått undersöka arbetskraftsinvandring som lösning från första början). Samma människor som så gärna dömer ut olika grupper för att de är en ekonomisk belastning kanske ändrar ton eller inte ser bjälken i sitt eget öga när de själva ligger på långvården och är en ekonomisk belastning.

Att faktiskt räkna på detta på nationell nivå (jag kanske snarare skulle säga statlig nivå, på grund av ordet nations tvetydiga betydelse i sammanhanget, men då kanske det förväxlas med stat som offentlig sektor…) är dock väldigt svårt, speciellt om man skall göra en prognos. Alla som någon gång har öppnat en dammig gammal långtidsutredning och tittat på gamla prediktioner kan sällan låta bli att le åt hur fel de ofta har. CAFO:s beräkningar utgår givetvis från vissa grundantaganden om sysselsättningsgrad och annat som givetvis kan visa sig vara helt felaktigt.

Vidare är det förstås så att även om det inte skapas något större offentligt budgetutrymme av arbetskraftsinvandring så kan den ändå vara positiv för ekonomin i sin helhet. Trots vissa vanföreställningar som social turism är det nämligen rätt osannolikt att högkostnadslandet Sverige drar till sig någon större anstormning av låglöneproletärer. En arbetskraftsreserv av arbetslösa invandrare för svartjobb som diskare och städare finns redan i landets tillväxtområden (där det knappt finns bostäder ens). Människor som faktiskt kommer hit som arbetskraftsinvandrare och klarar av att försörja sig kommer näppeligen vara någon belastning vare för sig själv eller andra. Det är la snarare troligt att väljer ett annat land som väljer att subventionera forskare och fotbollspelare snarare än pigarbete.

Men att faktiskt räkna på detta är alltså problematiskt. Se exempelvis tidigare polemik på DN Debatt mellan just Ekberg och Gunder Sanedlin kring invandrarpolitikens kostnader. Problemet är hur kostnader och vinster skall räknas, vad som skall tas med i beräkningen och huruvida detta ens går att uppskatta. Även om man räknar bort värdet av att färre människor torteras till döds så finns det ekonomiskt svårskattade värden. Värdet av pizza, kebab och fafafel exempelvis.

Det är lite av detta som DN på sin ledarsida, som trycker på att gränser kostar pengar, och tillsammans med Svenska Dagbladets Per Gudmundsson beklagas det över hur den svenska invandringspolitiken misslyckas till exempel genom att det anses finnas för låglönejobb. Jag vet inte om jag riktigt håller med om det senare, men nog kan gränser och en misslyckad invandringspolitik kosta pengar även om det givetvis är helt omöjligt att räkna på.

Nej, nu har jag fått ryggont av min kassa skrivställning och vill börja fokusera viktigare händelser – GAIS bortamatch mot Kalmar FF. Kan man förvänta sig att hela Uppsala kokar av spänning och förväntning? Troligen inte.

Annonser

Många reaktioner kring Sandelins mörkläggningsbomb

För några dagar sedan nu fick journalisten Gunder Sandelin publicerat en artikel på DN Debatt där han anklagade sina kollegor för att mörklägga sanningar om svensk invandringspolitik. Artikeln var la inget lysande exempel på ett vattentätt och väl underbyggt resonemang, men väckte en hel del reaktioner på internet (som på min blogg) men kanske inte så mycket bland övriga debattsidor.

(Genom att inte skriva om det bekräftar man Sandelins konspirationsteori, genom att bemöta den bekräftar man också att det är en konspiration. Journalisterna tar inte upp var riktiga människor tycker. För säkerhets skull nyper jag själv i armen [aj!], förnimmelsen bekräftar att även jag är verklig, frågan är om jag är riktig människa eller bara en robot tillverkad av ondsinta muslimska vetenskapsmän. Tycker ni jag låter korkad? Läs om Nation of Islams syn kring den elaka vetenskapsmannen Yakub)

Oavsett om jag inte har så mycket till övers för Sandelins artikel i sig är reaktionerna intressanta. Jag brukar inte läsa på så många olika bloggar, den digra skörden av inlägg som refererade till den ursprungliga artikeln som jag snabbt varit inne på torde fylla den kvoten för några veckor. Flera av inläggen är mer än lovligt korkade (och då exkluderar jag inte Sandelin-kritiker eller mitt eget inlägg. Det går ibland för snabbt att skriva inlägg och jag glömde att finländare och norrmän inte behövt söka uppehållstillstånd i Sverige sedan 1950-talet) men nog är det här en fråga som av just den anledningen behöver tas upp till mer öppen debatt (enligt SOM-institutets undersökning 2007 rankas denna fråga som den femte viktigaste).

Garanterat är det någon som blir upprörd över den här bilden

En av de bästa bemötanden jag funnit är märkligt nog på Expressen som låter professorn i nationalekonomi Jan Ekberg komma till tals med sitt inlägg ”En dålig invandringspolitik kostar – men långt ifrån 300 miljarder”. Som nationalekonom tillhör Ekberg näppeligen en grupp som kan anklagas för att väja för fakta för att vara politiskt korrekta när människan reduceras till resursen arbetskraft. Dessutom har jag läst mycket som Ekberg har skrivit (jag tog en magisterexamen i ekonomisk historia med en uppsats kring arbetskraftsinvandring till svensk industri under åren 1950-75) och vet att han, i alla fall i sina vetenskapliga publikationer, sällan drar på de stora växlarna och även att han baserar sina kunskaper på mångt mycket mer data än en tabell från migrationsverkets hemsida som Sandelin gör.

Vad Ekberg krasst konstaterar är att kostnaderna hänger samman med invandrares roll i arbetslivet. Såväl arbetskraftsinvandrare som flyktingar tenderar att vara yngre än den befintliga populationen och har därför potentiellt möjlighet att vara en nettobidragsgivare till landet. Detta förutsätter dock att de kan och lyckas finna en sysselsättning. Under arbetskraftsinvandringens dagar var det en nettovinst för samhället i övrigt, idag är det en kostnad. Enligt Ekberg rör det sig om 40 miljarder eller upp mot 2 procent av BNP. Detta skall jämföras med Sundelins siffror där han säger att en del menar att kostnaden är på 300 miljarder per år (vilket la i princip innebär att en invandrare enbart innebär kostnader och inga intäkter för landet han eller hon bor i).

Så långt vad invandring kostar. Kritiker kommer förstås att ifrågasätta dessa siffror och kanske framförallt ta upp andra kostnader som är svårare att skatta. Som att invandrarungarna har snyggare moppar och erövrar deras blonda kusiner (inaveln är hotat!), uppryckta parkettgolv i allmännyttan och primitiva seder (som om hedersmord och andra brott mot mänskligheten är mer OK så länge de sker i Pakistan än i Sverige). Ja, och sedan är det la nåt om svensk kultur också. Vinster som kebab, Samir Bakaou och en möjlighet för människor att skaffa sig ett bättre liv (oavsett om de tar den chansen eller ej) kommer la inte att tas upp av dessa kritiker.