infrastruktur

Wiener melange, kreativitet och schack

Wiener Melange ja, det är sånt där äckligt slisk-kaffe som går att få i många av de kaffeautomater som ersatt kaffebryggaren på många arbetsplatser. (i Göteborgsversionen av P3:s Morgonpasset används Wiener Melange som en form av straff) Wien och kaffe var nämligen av central betydelse i Vetandets världs andra och sista del av Arvet efter Habsburg. Även om Österrike-Ungern kanske framför allt är känt för förfall, inre problem och auktoritärt styre så rådde även en liberal och framåtskridande anda på många caféer i centraleuropa under det multikulturella imperiets skymningstid. I programmet talade en man (gammal fysiker och intendent för Nobelmuséet, kommer inte ihåg hans namn) om hur många av kommande årtiondens stora namn som dagarna i ända satt på Wiens caféer och sörplade kaffe under utbytande av tankar och idéer. Inte konstigt att Svenska kungar totalt fem gånger förbjöd kaffe under 1700- och 1800-talet; det stoppade effektivt framkomsten av någon samhällsomstörtande kafékultur!

Med risk för att trötta ut mina trogna läsare, så kom detta mig att tänka på ett Kafébesök i USA för några månader sedan. Platsen var Mystic, Conneticut (Mystic kommer från orden Missi-Tuck; stor flod). En liten ort med sådär fyratusen invånare och en turistort av rang genom sin roll som historisk småort och plats för ett stort Sjöfartsmuseum och ett stort Akvarium. När jag och den bättre hälften kom dit med vår bensinslukande Chevy Malibu var turistsäsongen i stort sett över och i alla fall delar av lokalbefolkningen hade vågat smyga sig fram igen. Några av dem större vi på i ett trevligt fik på Main Street. Där sätt några invånare och spelade Schack samtidigt som de diskuterade allt möjligt. Medan även vi satt och spelade ett parti kom såväl Cern-reaktion, (en av dem var uppenbart insnöad på kvantfysik) guds existens, vetenskapsteori och det stundande presidentvalet. Det är förstås sådana mötesplatser man efterfrågar. Ja, i alla fall gör jag det. Idealiskt är ett kafé en plats där du kan stötta på någon någon okänd som berikar din dag och ger dig nya intryck. Hur uppmuntrar man uppkomsten av sådana platser i en tillvaro som är allt mer uppstyltat och där allt fler såväl fikar som bowlar ensamma, när de inte sitter hemma i sina hem och tänker på heminredning i hus vända bort från gatuplanet?

Bartleby’s Coffee, West Main St.

Mystic är som sagt något av en turistort, men en allt för liten sådan för att tillgodose turistströmmarnas behov. Som synes är området runt Main Street allt för litet för stora besöksgrupper som vill ta del av charmen med den amerikanska småstaden. Så för dem har de byggts upp något mer tillgängligt; Olde Mistick Village. Med gott om parkeringsutrymme och direkt vid avfarten från motorvägen I-95 finns en artificiell by som man kan promenera runt i, och shoppa. Det är helt enkelt en upplevelse-galleria, lite som Freeport utanför Kungsbacka men bättre och mer rejält. Runt den artificiella byn fanns det givetvis ett vägnät utan trottoarer men med menläsa gräsmattor och nära tillgång till olika motell som EconoLodge, där vi bodde, och ett Domio’s Pizza. Småståadsamerika gjort enkelt, rationellt och välplanerat. Undrar vart de oväntade mötena och intressanta erfarenheterna fanns.

Bensinslukande Chevy Malibu


Bowla ensam är givetvis en referens till Robert Putnams bok med samma namn kring det avtagande sociala kapitalet i USA. Bland annat baserat på hans tidigare erfarenheter när han studerade medborgarandan i Italien. oavsett om man avser starta ett bowlinglag eller kanske en revolt så behövs det lämpliga fik och ölhallar där man kan mötas upp och utbyta och forma idéer. Pop-teoretikern Richard Florida var inte först och inte på något sätt unik.

Downtown Mystic, bron mellan West Main St. och East Main St.


Main Street, USA har en central roll i den amerikanska självbilden. Trots eller kanske på grund av att andelen amerikaner som bor i Small Town America minskar konstant. I boken Friare kan ingen vara pekar förre utrikeskorrespondenten Göran Rosenberg på att småstaden ofta har varit basen för den amerikanska demokratin med town Meetings och andra sammankomster. Myten lever vidare (se bara på småstaden i massmedia, såsom Stars Hollow i Gilmore Girls där alla känner alla) men det sociala nätet är brutet i såväl USA som Sverige, eller?

Den gamla fysikern på radioprogrammet menade att även om de gamla fiken i Wien är hopplöst förlorade – kaffet ät dyrt och det är turister överallt – så har i alla fall erfarenheter återigen börjat ge fiket en central roll när nya campus planeras. Tror fan det, kunskap är la omöjligt utan kaffe, öl, whisky och rödvin (det senare främst för humanister). Hängde mycket på fiken när jag var ung, vacker student. Fast de bästa kunskaperna fick jag nog på en kvarterskrog utanför den planerade miljön där ett stort företag långsam tog över fik efter fik.

Kaj i småstaden

Annonser

The Strip Mall

Det är fascinerande vad mycket man kan hitta på internet om man klickar runt lite planlöst – i alla fall för mig som inte föddes in med tekniken. Några bloggar iväg hittade jag en kommentar angående en tävling vid Scottsdale Museum of Contemporary Art. Aldrig hört talas om detta museum? Bra, inte jag heller. De försöker dock efterlikna MoMA genom att nyttja förkortningen SMoCA. Men det är ju just det som gör slött internetsurfande så intressent. Ja, ibland alltså.

Tävlingen hette Flip A Strip där arkitekter har tävlat genom att komma upp med idéer för att förändra olika befintliga platser i närområdet. I detta läge är det nog nödvändigt att förklara vad en Strip Mall är. Då vi tänker på att jag kom fram till denna tävling genom planlöst internetsurfande så är det förstås inte en oväntat slutsats att tro att det handlar om lättklädda damer som gnider sig mot en påle. Så är alltså inte (nödvändigtvis) fallet, en Strip Mall är ett köpcentrum – därav Mall – som ligger vid en större väg – och därav Strip. Oftast i rad i ett plan och alltid alltid med stora parkeringsplatser framför. En naturlig följd av Urban Sprawl och massbilism. Ett vanligt fenomen i till exempel USA, där jag såg flera. I Sverige är det inte inte lika vanligt och inte heller lika utvecklat och standardiserat. Därför saknas något lika träffande och vedertaget ord för det i det svenska språket- vi Göteborgare kallar det Mölndal.

nå, tillbaka till tävlingen:

”Strip malls define our streetscapes. Here, and in suburbs across the country, strip malls are a fact of life. They are the wallflowers of thousands of streetscapes that millions of people travel daily. To envision a new future for this lowly (yet overabundant) building stock, SMoCA initiated a national competition that resulted in this exhibition of innovative proposals by a total of 35 architectural teams from around the country, for flipping local strip malls in Scottsdale, Tempe and Phoenix. What potential might there be for live/work developments, urban farming, social spaces and signature architecture in the no-man’s land of the strip mall? Flip a Strip posits exciting opportunities to turn this suburban cliché inside out. ”

Intressant, tänkte jag. Som urbanist med vissa förhoppningar att utveckla staden och minska inslaget av funktionsdelning och förorter är det förstås viktigt att se på strategier att utveckla befintliga utrymmen och ge dem en möjlighet att utvecklas och förändras. Strip Malls och dess svenska motsvarigheter har nämligen likt våra förorter det inneboende problemet att de så att säga färdiga och oföränderliga. Förorter kan inte ändras, då det skulle hota deras karaktär. Affärer i asfaltspagettin är aldrig bättre än vid öppningsdagen, därefter följer endast förfall.
Vet inte om jag var så värst imponerad av det vinnande förslaget från MOS kallat Urban Battery. Grundtanken vid detta förslag är att the Strip Mall i sin enkelhet är perfekt och istället försöka kompensera dess brister genom att ta bort några staket och ge plats för cyklister och gångtrafikanter samt sätta upp alternativa solbaserade energikällor, som samtidigt tar väldigt lite plats.
Jag är till exempel lite mer intresserad av förslaget The Genetically Modified Strip av Avery Architecture & Design vars modell försöker göra platsen med föränderlig och utvecklingsbar samtidigt som det kan gynna små firmor och området att växa och förändras allt eftersom behov och önskemål växlar:

”This project structurally reinforces the buildings and creates a modular infrastructure so that individual units can expand or contract as needed with shifting occupants or phases of a business. The size and configuration of the square footage can fluctuate with a business over time. Second stories could be built onto the units, to provide possibilities for live/work space, showrooms, production facilities or even rental income. By making renters into owner-occupants, The Genetically Modified Strip Mall strengthens the standard economic model by incentivizing the entry-level sole proprietor and offering the benefits of equity ownership to a lower to mid-income level business owner. The traditional lease structure of the strip mall, while flexible for developers, typically allows limited long-term advantages for entrepreneurial tenants. However, by ensuring that the future monthly payments for owner-occupants (mortgage, taxes and assessments) would be equal to the expense of current leases, this proposal encourages small entrepreneurs to stay and build on their investments. Financially, it is a win-win for everyone involved: even the landowner who sells the mall can make a reasonable profit.

Det är liknande tankar som behövs för att förändra de miljöer vi har istället för att återigen riva ner allt som inte behagar oss och återigen försöka skapa ett oföränderligt utopia, igen.

Den röda staden med vita knutar

Att binda samman flera olika, osammanhängande, intryck och bilda en syntes, det är något som jag är bra på. Måhända är det ett uttryck intelligens, måhända för livlig fantasi och lättja. Ett inlägg på YimbySTHLM kring stadsradhus, där Magnus Orest först bli glad bara för att sedan bli besviken (känns det igen?), växte en livlig debatt bland inläggen och fick mig att tänka på två andra intryck.
Magnus Orest är inte road, någonstans i ett framtida Stockholm

Stadsradhus, eller townhouses med ett mer internationellt (läs engelskt) språkbruk, är en källa för tvister för många urbaniser. Delvis för att begreppet är minst sagt spretigt – från aristokratiska engelska hem till 1970-talet svenska radhus, se även beteckningen terraced house– men också för att det av vissa anses som en form som har låg exploateringsgrad och enbart består av bostäder. Förvirringen blir inte bättre när någon eller några på SBK i Göteborg genom en form av nyspråk börjat kalla nyplanerade svenska radhusområden av förortsmodell för stadsradhus (se yttrande till Marconigatan).

Kungladugårdsgatan, Göteborg

Ett av få riktiga sådana områden som finns i Göteborg är stadsradhusen vid Kungsladugårdsgatan. Själva gatan är väldigt bred – med två filer, spårväg, trottoarer och cykelbana – och kanske inte direkt inbjudande, men husen är rätt trevliga att cykla förbi. Så hur kan det se ut annorstädes? Låt oss gå till mitt andra intryck som jag kom att tänka på; Barrow Street.

Barrow Street, West Village, NY

Bilden ovan är tagen av undertecknad, jag kan ju inte sno alla rakt från internet med gott samvete. Notera att detta är en tämligen smal, enkelriktad gata. Den är dessutom inte vidare trafikerad, trots sitt läge, och jag har utan problem kunnat ta steget mitt ut i gatan (det är ofta man skulle vilja göra det på Manhattan, men det är sällan möjligt). Trots detta är det bara tjugo meter från 7th Avenue med mänger av restauranger, affärer, caféer och människor och bilar så att det räcker och blir över. Exploateringstalen är onekligen bättre än på Kungladugårdsgatan, men andra invädningar finns säkert kvar hos många. Det är till exempel bara bostäder (utom någon liten dansskola för barn längre fram till höger som inte syns på bilden) och det är enskilda hushåll. Villa är populärt och är det måhända bäst att låta villorna ligga utanför staden för att inte förstöra det urbana?

Låt oss gå vidare till mitt tredje intryck och se vad enfamiljshusen i Sverige idag består av. I dagarna skrev gepe om årets pristagare i arkitektpriset Rödfärgspriset (skapat av en tillverkare av röd färg).

Någonstans i Mölnlycke

Området som belönas heter Nysäter och är ett bostadsområde som byggts upp i en skog utanför pendlingsmetropolen Mölnlycke. Låt oss citera friskt från juryns motivering:

”Trots att bostadsområdet Nysäter bara består av tre hustyper blir helhetsintrycket rikt och varierat.”

Ett varierat yttre skall alltså försöka dölja ett likriktat inre.

”Bostadsrätter, hyresrätter och villor formar tydliga delar – åtskiljda men i livligt samspråk[.]”

För det blir inte tillräckligt segregerat annars, trots att skogen skyddar från obehöriga i ett de facto gated community.

”Alla med generösa terrasser och uteplatser i en nästan bilfri miljö.”

Måste ändå gratulera Mölnlycke till att dess invånare nu börjat använda sig av flygande mattor. Hur skall annars barnen kunna skjutsas till skola, shoppinggalleria och hem igen i vad jag trodde var en boendeform beroende av bilism.

”Ett stycke vardagslyx mitt i folkhemmet[…]. Nästan alla i området har sjöutsikt[.]”

Ja, för det är ändå utsikten som är viktigast i människornas bubbla, tänk om någon granne – en levande människa – skulle störa utsikten? i folkhemmet låter vi inte människor vara ivägen! Undrar vad Ernst Wigforss och Per Albin Hansson tyckt om den definitionen?

Äldre egnahemområden i Göteborg är måhända tråkiga, funktionsseparerade, har låg exploateringsgrad och lockar inte till besök. Samtidigt har dessa områden ofta något som kan liknas vid en kvartersstruktur, en viss variation i uppföranden och ligger bra till. Numera ägnar sig företag som Engahembolaget åt att strö ut än fler monotona sockerbitar i vårt landskap. Separerade från sin omgivning, oftast med en skyddande vall av skogspartier och med minimal blanding av människor, funktioner och uttryck; de är en antites till blandstaden – trots det tror vissa att detta skall lösa segregationen.

Förvisso kan många exklusiva bostadsrättsbyggen i centralare delar av staden, som kvarteret Koster vid Långgatorna eller Porslinsfabriken vid Hjalmar Brantingsplatsen måhända beskrivas som parasitär arkitektur som inte ger något till gatuplanet. Det är förvisso sant och planeringen för i första hand Kostern och i kanske lite mindre mån Porslinsfabriken (som inte lyckas sälja sina dyra bostadsrätter längre, 90 oköpta) är olycklig. Samtidigt har dessa människor en chans att bidra något till staden genom sina närvaro. De deklarerar i alla fall att de vill vara en del av staden. Genom villamattor i skogarna så binder sig människor till bilpendling, gallerior och sin klasstillhörighet, där stadens står för det skrämmande och exotiska (negrer, fotbollshuliganer, Faktumförsäljare…) uranför bubblan. På samma sätt föraktar många (jag menar måhända även mig själv) dessa människor som vill ha lite mer plats än oss andra.

Vilken väg skall man gå? Skall enfamiljshushållen släppas in i staden – på stadens villkor – eller skall dessa människor isoleras från staden? Vad som skulle behövas torde vara en bro mellan villaområdet och staden. Jag såg en möjliget på Örebrogatan, på sikt hade en mer stadslik bebyggelse där kunnat sprida sig. Fast då hade det krävts en annan syn på områden i staden. Nu är ett villaområde för all tid ett villaområde. Det går inte att gå in och förtäta och förändra. Istället kompletterades området med tre punkthus och bostadsrätter. bra för integrationen? Genom att bygga enfamiljshus i staden – där ytterväggar åt sidorna samtidigt är dina grannars ytterväggar – öppnas en möjlighet för en långsiktig förändring och mer dynamik. Ja, om det funnits en marknad för mindre husbyggare i Sverige.

Lämnar det hela med några enga bilder från Brooklyn Heights (framförallt enkelriktade Grace Court, men även en del annat), där stadsradhus ligger vägg i vägg med en del större och högre flerfamiljshus. Staden är aldrig långt borta, du behöver inte ens ta bil!

Lungt och skönt, men även en butik till högerColombia Pl. ser rätt fashionabelt ut, men hyfsad täthet
Byggs om, lite skräpigt på gårdenÅtervändsgrändFlerbostadshus
Notera koppararbetet runt fönstret

Shoppa tills du dör!

Det är ytterst sällan jag ser på tevenyheter nuförtiden men idag råkade jag hamna framför Aktuellt (länk). Ungefär tio minuter in i programmet görs en fördjupning om att,trots en vikande konjunktur och finanspanik, så går byggandet av nya gallerior för full fart runt om i landet. inte minst i Stockhol. det är i första hand bilburna köpcentrum utanför städerna. Enligt flera som intervjuas i programmet är troligen en utslagning av några av dessa att vänta, kanske framför allt på bostadsnära, små centrum. De mindre förortscentrumen således.

Någon kund dillar om att det är bra med än fler gallerior, det blir ju närmare så resonerar hon. ”Intressant” sätt att resonera…

Du sköna nya värld!

Bortsett för mitt personliga förakt för bilburna shoppingmeckan ute i spenaten så är det förstås tveksamt om detta kommer bära sig. Att det inte går bra för alla gallerior och köpcentrum torde vi alla ha sett någon gång. Gepe har vid några tillfällen rapporterat om gamla slitna köpcentrumet Eken som har flera tomma lokaler och hela Kållered Köpstad torde la ligga lite risigt till – trots närheten till IKEA. Det går också att gå in och kolla på bilder från Slagsta Stands tomma köpcentrum på Jörnmarks sida, krossad i konkurrensen med något närliggande köpcentrum med det minst sagt fåniga namnet Heron City. Även om marknaden växer – och i nuläget är la det tveksamt – så tycks nyetableringen vara än större.

Måhända går det att tala om Schumpeters kreativa förstörelse, att förändringar i beteende, efterfrågan och förhållanden överhuvutaget medför att existerande strukturer (och byggnader) förfaller medan nya växer fram. Det är dock, som jag ser det, prekärt att det inte tycks finnas något hinder för dessa Shoppingens Gated Communites att få byggtillstånd och framdragna motorvägar medan svenska stadsmiljöer drabbats av ett rigor mortis där varje initiativ skall dras i långbänk och regleras. Det är la knappast en högoddsare att innerstadshandeln inte direkt gynnas av att än mer bilburna köpcentrum poppar upp som giftsvampar på den asfalterade landsbygden.


Samtidigt som bygget i bostadsbristens Sverige begränsas till köplador har Spanien nu gått in i väggen med en sprängd fastighetsbubbla. I dagens program från Radiokorrespondenterna på SR (webbradio, tre minuter in) förtäljer om stora områden med ungefär 600 000 bostäder nya bostäder som står tomma, ofta hela områden.

Att ankomma Gotham City

När jag nu spenderat drygt två veckor, med ett avbrott för resa mot Boston, kan jag förstås inte lämna detta utanför min blogg. Jag har förstås redan skrivit lite om det hela i korta och sammanfattade inlägg – i första hand avsett för vänner och släktingar – men när jag nu är tillbaka i Götelaborg finns det tid för mig att skriva lite mer om vissa detaljer som intresserat mig. Desstom har jag ett visst bildmaterial att ösa ur. Jag kanske skall säga på förhand att om bilden är bra så kan läsarna utgå från att den tagits av min bättre hälft. I vissa fall kommer jag även använda mig av bilder stulna från internet, det är inte alltid man har tid att ta foton, eller så har jag kanske glömt kameran (så är fallet för inlägget nedan om Penn Station).

Med två längre vistelser i staden som aldrig sover kan jag nog vi det här läget låtsas att jag har en hyfsad koll på den. För än mer vana resenärer och de som eventuellt bott i staden kanske mina intryck är de av en nykomling från Hicksville, men intrycket att ankomma New York City de fösta gångerna är nog snarlika för de flesta. Mina två ankomster har varit i det närmaste identiska:

Båda gångerna har jag landat vid Newarks flygplats i New Jersey och tagit mig in till staden via tåg; NJ Transit till Penn Station. Pennsylvania Station i New York City är en extrem plats att besöka med jetlagg och en gigantisk väska. De flesta städer som jag ankommit med tåg har oftast inneburit en tids vyer av nedgånga industri- och/eller bostadsområden – detta stämmer för såväl Washington DC som Varberg City. Vid ankomst till New York och Penn station är det delvis lite annorlunda. Det nedgånga och slitna finns där, men kallas New Jersey och är inte alls någon del av New York. I det flesta fall finns det inte ens med på kartan i varken guideböcker för turister eller på infödingarnas egna kartor. Sedan kommer en lång tunnel under Hudsonfloden bara för att anlända under jord mitt i staden.

Spåren in till Penn Station
Det fullpackade tåget anländer två våningar under jord och människor sprutar ut och hastar upp för trapporna. Som byfåne med stor väska dras man genast med i storstadens tempo, med eller mot sin vilja, och sugs upp, stretandes med sin stora och otympliga amerikakoffert. En trappa upp lugnar det ner sig lite – relativt sett – och man kanske hinner ta några djupa andetag innan strömmen spyr upp en på 34th Street utanför. Rakt ut bland ännu fler jäktandemänniskor, gula taxibilar som kommer från alla håll och skraporna i midtown som tonar upp sig. Kring sig hörs en kakafoni av biltutor, polisvisslor och ropen från gatuförsäljare. Välkommen till en världstad!

Du kommer inte vara ensam. Penn Station, som tar emot långväga tågresenärer med Amtrak såväl som tågpendlare till och från New Jersey (NJ Transit) och Long Island (LIRR) samt tunnelbaneresenärer på flera linjer har 600 000 besöka per dag. Just det, ett Gross-Göteborg om dagen, tusen personer per nittionde sekund! Det är mer än det dubbla gentemot USA:s näst med besökta station, Union Station i Washington DC.

Gamla Penn Station på 1910-talet
Som det ser ut nu är stationen en del av ett komplex med Madison Square Garden och Pennsylvania Plaza. Så har det inte alltid varit, stationen från 1910 revs och byggdes om under 1960-talet. Det var enligt många en skandal att riva om modernisera den gamla stationen och den nuvarande stationen kan ses och upplevas att vara lite som en katakomb i jämförelse med Grand Central Stations pampiga inre. Andra såg det dock som en nödvändig modernisering i samband med det minskade långväga tågresandet under efterkrigstidens bil- och flygplansålder. Dessutom var marken, och luften, eftertraktad för bokstavligt talat högre exploatering. I efterhand har detta inte varit ett populärt beslut, men efterklokheten är som vanligt större än framsikten.
Grand Central Stations hjärta

Jaha, ett inlägg om New York. Varför dillar jag då om Läderlappens hemstad i titeln undrar kanske någon. Jo, innan Gotham blev läderlappens – eller batman, som ungdomarna kallar honom – hemstad (till en början bodde även läderlappen i NYC) var det ett smeknamn på New York. Det var satirikern och författaren Washington Irving som i en serie satiriska skrifter år 1807 gav staden detta namn. Namnets ursprung står att finna i den lilla byn Gotham i Nottinghamshire, England och en än äldre humoristisk berättelse från 1400-talet. Jag har stött på lite olika tolkningar av denna berättelse, men i grunden handlar det om att Kung Johan I (Prins John från Robin Hood alltså) hade som avsikt att bygga något (väg, jaktslott etc) i byn. Byborna förstod att i slutändan skulle det vara de som skulle tvingas utföra arbetet och underhållet. För att slippa detta låtsades de vara imbecilla tokskallar. Under denna tid ansågs galenskap vara smittsamt och kungens män gav sig av fortast möjligt. Hemorten för denna svejkism blev överförd till New York a la Grönköping av Washington Irving, som också bland annat skrev under pseudonymen Knickerbocker. Många tog verken under detta namn på allvar och namnet blev med tiden ett smeknamn på Manhattanbor. Han är också mannen bakom Legenden om Sleepy Hollow.
Gotham City

Gotham har 1600 invånare, New York har nästan 20 miljoner boende. Det tar i runda svängar två minuter för Gothams invånare att sväljas upp av Penn Stations folkström.


Knickerbocker Avenue i Bushwick, Brooklyn ligger ett stenkast från där jag bodde under min nyligen avslutade semester och är ett av områdets huvudgator med många affärer.

Knickerbocker Avenue, Brooklyn

Razzia mot cykelplågan

Går att läsa i tisdagens lokalblaska att polisen satsat resurser för att under en razzia sätta ditt cyklister som bryter mot trafikreglerna utanför lokalblaskans eget hus. Det uttalade syftet är att skydda de vänlösa gångtrafikanter. Tur att polisen äntligen satsar lite på den tyngre brottsligheten! Vågar man inte ge sig på MC-klubbarna är la cyklisterna ett utmärkt substitut.

Jag cyklar genom staden varje dag och även om jag i det mesta följer reglerna bryter jag dem ibland. Det är nämligen nästan omöjligt att cykla igenom Göteborg helt lagligt när cykelbanor försvinner i tomma intet. Här kan polisen tjäna stora pengar genom att ställa sig på en plats där det blir mycket svårt eller omöjligt att följa regler och börja håva in bötesbelopp. Odinplatsen och däromkring är la lämpligt ställe att starta.

Sedan finns det givetvis en del cyklister som helt saknar vett överhuvudtaget. Vilka är idioterna som inte fattat att man cyklar på höger sida äver såväl Götaälvs- som Älvsborgsbron? Få slår dock de fotgängare som alltid vanemässigt tar väl utmärkta cykelbanor en lämplig plats att uppehålla sig på. Läste med skräckblandad förtjusning kommenterarna till blaskans artikel där människor kategoriskt uttalar sig om bilister, gångtrafikanter eller cyklister som homogena parasitära och farliga folkgrupper som förtjänar hårda slag mot huvudet.

Allt är la i grund och botten en del av polisen vilja att uppvisa goda, kvantifierbara resultat. Småbrott som leder till böter direkt är enkla och smidiga att bokföra som ett framgångsrikt ingripande, ger klapp på axeln för deras chef under utväderingen av resultat och bjudbullar till fredagsfikat för hans underlydande som tack för ett bra jobb.

Kollektivtrafikens dilemma

Bläddrade igenom lite tidningar och såg en intervju på baksidan av SvD med trafikforskaren Maria Krafft som får kommentera några resultat från någon sifo-undersökning (jag har inte lyckats finna själva undersökningen).
Det visar sig att 3,8 miljoner svenskar varje vecka väljer bilen trots att kollektivtrafik eller cykel skulle vara nära nog lika snabbt. Krafft tror att det i mångt och mycket är en attitydfråga och att ökad miljömedvetenhet kan bidra till att ändra dessa attityder.

Tyvärr tror jag inte riktigt det är så enkelt. Det är förstås viktigt att ta sig till och från jobbet, men människor har andra behov än så. De behöver handla mat och andra varor samtidigt som barn och ungdomar tydligen blir allt mer oförmögna att ta sig till och från barnpassning, skola och fritidsaktiviteter på egen hand. När sådana behov inte kan tillgodoses i närområdet blir bil allt mer av en nödvändighet för att ta sig till och från köpcentrum. När man väl har en bil med en dyr parkeringsplats är det enklare (och billigare, relativt sett) att också använda den där den inte behövs. Men bilar tar plats och snart blir där köer, det krävs mer trafiklösningar som skapar än längre avstånd och barriärer i staden.

Vi tar bil till annat än jobbet
Dessutom är den stora tidstjuven i kollektivtrafiken inte resorna utan väntetiden. Om man har behov av byte på vägen, oavsett om det är för att lämna av ett barn på förskolan, köpa mat i en affär eller bara byta mellan olika linjer är detta allt som oftast något som bilägaren slipper bekymra sig över. Ett exempel från min egen vardag: Har börjat cykla till arbetet vilket tar kanske 25-30 minuter. Med kollektivtrafik tar det minst en halvtimme., om jag har maximal tur med väntan och byten. För en bilist tar resan inte mycket mer än tio minuter, men bilisen behöver inte åka in mitt i centrum för att ta sig till sitt mål utan kan använda alla dessa stora vägar som byggs ut enkom för bilistens behov runt staden. De ytor som inte tas upp av vägarna kan man plantera gräsmattor på eller kanske ha parkeringsplatsen på.

Se även Anders Svenssons inlägg på YimbyGBG.