Bibliotek

Avenyn en novemberlördag

Bild från utställningen (från gp.se)
Måhända talar jag bara för mig själv men att komma upp och aktivera sig hyfsat tidigt på en lördag är rätt svårt om man inte är elitidrottare, hundägare eller bara allmänt manisk. Om man som jag dessutom är redigt förkyld så behövs det inte en fredag med vin och sång (annat än whiskey i strikt medicinskt syfte) för att första halvan av lördagen lätt skall förvandlas till en seg tillställning. För att undvika detta tvingade jag mig själv att planera en aktivitet hyfsat tidigt på dagen. Valet föll på SBK:s utställning på Stadsbiblioteket för planeringen av Heden och Avenyn. För att dessutom tvinga mig själv att hålla mitt löfte lade jag ut en informell inbjudan på yimbyGBG:s forum; om även andra kommer dit så måste jag ju dyka upp redan kl11 och inte dra ut på tiden (känsliga bloggläsare skall varnas att alla bilder utom den översta är tagna av en av Sveriges sämsta fotografer – undertecknad).
Avenyns ände – pampigt men trist?

Inbjudan var upplagt i sista laget och endast några halvtrötta svar hade kommit in. Trots det kändes det hela hyfsat genomtänkt och inte allt för jobbigt när jag väl avverkat Götaälvbron och susade fram jämte Nordstan som i detta skedde redan fick ta emot mängder av bilåkare från trista förorter och kranskommuner in i sitt parkeringshus. Måhända julshoppingen som börjar ta fart så sakteliga trots en sviktande ekonomi.

När jag gick i sjätte klass så skulle klassen till stadsteatern för att se Jeppe på berget. Den blev dock inställd för att det inte fanns någon Jeppe på berget (skådespelaren som spelade huvudrollen var la sjuk eller – ironiskt nog – nedsupen). När jag ankom till stadsteaterns grannhus fanns det dock i alla fall en Jeppe från Yimbyträff I där.
Avenyn en grå lördag i november
Vi traskade runt lite i lokalen och tittade på lite bilder. Bäst var nog ändå det stora flygfotografiet på golvet (se bild överst i inlägget) som gav bra översikt och underlag för diskussion. Mest pratade vi om Heden. En minst sagt laddad fråga bland Göteborgare och något som stötts och blötts i årtionden. Personligen är jag kulturkonservativ på denna punkt och vill ha kvar delar av Heden för breddidrott. Dessutom anser jag att det är en tillgång för staden med en öppen och flexibel plats mitt i staden. Därmed inte sagt att det inte går att förbättra och bebygga delar. Frågan är mest vilka delar och hur. Jag och Jeppen talade lite om tänkt spårväg (som om det någonsin kommer att byggas spårväg i Göteborg igen!) från Avenyn mot Bohusgatan. Vi fastnade lite för Exercishuset vid Parkgatan och vad man skall göra med denna tegelbyggnad från 1800-talets senare hälft. Detta bidrag sedan till en spontan stadspromenad. De sålde även någon fotobok för hundra spänn över Avenyn förr och nu. Rykte lite i shoppingtarmen, men samtidigt känns det konstigt att köpa saker på Avenyn…
Tom lokal eller bara avskalat skandinavisk?
Ja, för vår stadspromenad mot Heden rumlade vi förstås först ut på Avenyn där nu stadslivet tilltagit (det var dock mycker mer liv på Östra Hamngatan när jag cyklade hem till den gröna ön). Någon demonstration av Feministiskt Initiativ som vi kunnat se inne från utställningslokalen hade försvunnit ner mot centrum och inga gautmusikanter hördes av. En ensam Faktum-försäljare var den enda miljöfaran som hotade företagarföreningen Avenyns sanering av ett trött och inte så värst lockande shoppingalternativ som i framtiden skall riktas mot bilåkare från Örgryte och Hovås istället för skrän från Borås (varning; ljud och bild) och Trollhättan. En av dessa saneringar som det går rykten om är Bohusslöjd som legat i samma funkishus sedan det byggdes men nu skall ha drivits iväg av en fördubblad hyra. Nu ser lokalen öde ut där vi betraktar den från andra sidan avenyn – eller så har redan en Kejsarens nya Filippa K-affär redan öppnat… Nu låter jag förstås gnällig och det är jag. Samtidigt är Avenyn en svår nöt att knäcka. Gatan fungerar ju egentligen hyfsat, bara inte bra nog och den lever inte upp till sitt rykte (utanför Göteborg bör kanske tilläggas) eller sin tilltänkta pampighet.

Armar uppåt…
… sträck!

Till slut kom vi dock till Exercishuset. Ingen av oss hade ingen riktigt aning om vad den användes till numera. Det har la varit en del mindre små mässor där. På bortre änden stod dock dörren på glänt och det kunde skönjas att den för dagen användes som bollhus, inte av upproriska nationalförsamlingsledamöter, utan småungar som spelade pingis. Har inte tänkt så värst mycket på byggnaden förren idag. Måhända måste nyttjandet av denna lokal tas i beaktande för framtiden. Det finns flera öppningar till den. Om marken mellan Parkgatan till tänkt sträckning mellan Vasagatan och Bohusgatan skall bebyggas (meventuellt med undantag för bandy/skridskobana) skulle byggnaden kunna fungera som en slags Saluhall för de närboende, eller kanske som en livsmedelsaffär – föga glamoröst kan tyckas, men vi behöver alla äta och den är i alla fall snyggare än sedavanliga lador som de numera byggs. Detta med en mindre torg- och parkplats framför och med en mindre gånggata mot den förlängda Vasagatan med en spårvagnshållplats.

Tiden har stått stilla vid Hedens hållplats

Sett åt andra hållet finns redan en kollektivtrafiksnod för lite mera långväga resenärer som oavsett planerna kommer att bestå en tid framöver. Kanske hög tid att se över den platsens design…

Annonser

Svenska FBI [efbeäj’]

Sedan mitt tidigare inlägg om organiserad brottslighet, där jag gjorde mig lite lustig över Abrahamssons lite ofokuserade rop efter ett svensk FBI, har debatten även kommit till Sveriges framsida och lokalblaskan Gepe.

Häromdagen gick folkpartisten Cecilia Wigström med ett debattinlägg med en riktig kvällstidningsrubrik: ”Därför behöver vi ett svenskt FBI”. I morgonens tidning fortsatte länspolismästare Krister Jacobsson och polismästare för länskriminalpolisen Klas Friberg med att ”Samverkan krävs för att bekämpa kriminella gäng”.

Samhällsfara

vad jag tycker är en smula oroväckande är såväl Abrahamsson som Wigströms återkommande referenser till FBI, Cosa Nostra och Al Capone. Jag får intrycket av att journalisten och politikerns verklighetsuppfattning i hög utsträckning styrs av maffia- och polisfilmer från Hollywood. De båda polischeferna drar inte fram med några jämförelser med ”Gudfadern”, men berättar samtidigt om satsningen med namnet ”Alcatraz”, som inneburit gripandet av 280 personer (inklusive Clint Eastwood?) av vilka sedan hälften blivit anhållna.

Nåväl, det viktigaste är vilka metoder som anses behövas för att bekämpa den organiserade brottsligheten i samhället. Folkpartier förespråkar förstärkning av rikskrim (vårt ”FBI”), buggning och brottsprovokation samt samverkan på nationell nivå mellan Skattemyndigheten, Kronofogdemyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Tullen. Ett samarbete som idag bedrivs på regional nivå i Västra Götaland inom ”Alcatraz”. Folkpartiet argumenterar för att de kriminella inte bryr sig om länsgränser och att det är viktigt att slå mot brottsligheten på alla nivåer (”Al Capone […] hamnade till slut bakom lås och bom för skattebrott.”; tack vare Kevin Costner!). Polismännen vill istället att arbetet måste skötas på lokal- eller regional nivå och fokus på att hindra nyrekryteringen till kriminella organisationen genom att fånga upp yngre brottslingar.

Även om det spontant känns som att poliser borde bättre koll på sin egen verksamhet än folkpartister som tycks ha sett för mycket på amerikanska polisserier, verkar det dock som poliserna i hög utsträckning talar i egen sak. Att regionala polischefer inte vill se att deras ansvarsområde flyttas upp på nationell nivå är knappast en högoddsare och det är klart att det är något som man kan framföra i lokalblaskan. Att sedan fokusera mycket energi på att fånga upp unga kriminella låter i teorin lovvärd. Men tjena, polisen i Göteborg har aldrig haft resurser att fånga upp alla de ungdomar som har problem i Angered, Bergsjön, Förlunda, Backa och Biskopsgården, oavsett om de sedan blir yrkeskriminella eller bara vanliga socialfall – så varför skulle det funka nu?

*****

Innan jag avslutar blogginlägget tar jag mig en promenad till Hisingens bibliotek, som för en gångs skull är öppet. Passerar den heliga treenigheten Arbetsförmedlingen, Föräkringskassan och Polisen, över Vågmästareplatsen och går upp för Gustaf Dahlensgatan, omgiven av skumma krogar, små restauranger, däckfirmor, motorcykelklubbar och verkstäder. Inga Seven-11, Pizza hut eller Lindex här inte. Om det pågår någon försäljning är det inget jag ser med med mina naiva ögon. Lite på skämt har jag undrat om det är den behändiga närheten till den heliga treenigheten, snarare än nedgånget lätt industri som är lockelsen. Här kan man bråkas med arbetsförmedling och försäkringskassa, innan man tar sig en hövding vid Vågmästarplatsen och kanske hamnar nere på polishuset – allt inom ett par hundra meter!

Den framtida bebyggelsen, när den nu blir av, kommer nog sterilisera miljön ordentligt. Från rivningskontrakt till koncept. Nåja, jag svänger av in i det område med små- och radhus av trä och eternit som ligger precis jämte detta kriminalitetens epicentrum. Några ungar sparkar boll på gräsplanen jämte och här och där står skyltar om grannsamverkan mot inbrott. I övrigt är det lugnt och tyst i villastaden.

Wieselgrensplatsen

På vägen hem går jag en annan väg, mot Wieselgrensplatsen och sina 50-talslimpor och sitt minst sagt levande tidstypiska centrum där små tanter stapplar runt med sina matkorgar. Sedan vidare, landshövdingehus, små thailändska restauranger, skomakare, hemslöjd, kiosker och skumma krogar; hemma.

Vadå röd dag?

Gick upp tidigt med ett enda egentligt syfte: Att ta mig till biblioteket för att skriva ut ett par sidor. Jag har ingen skrivare och behöver sällan skriva ut något på papper, men ibland så.

Vädret är helt i sin ordning och jag börjar strax innan klockan elva spatsera bort mot Hisingens bibliotek. Det tar en kvart. Väl framme visar det sig att det är stängt. Hisingens bibliotek är alltid stängt.

Går ner till Wieselgrensplatsen för att ta spårvagen till avenyn och stadsbiblioteket. Stadsbiblioteket är också stängt. I en halvmiljonstad måste tydligen all kommunal service stänga ner en hel dag för att en minoritet av människor skall sätta ut ljus på sina anhörigas gravar. Har full respekt för seden, men måste detta innebära att ingen kan arbeta? Hur lång tid tar det egentligen att besöka en gravplats?

Det tjötas om det moderna tjugofyratimmarsamhället, men att det skall gå och besöka ett bibliotek mitt på blanka förmiddagen är en fullständig omöjlighet. Har ingen förståelse för varför kommunal service som ett stadsbibliotek skall vara otillgänglig någon dag på året. Julafton kanske någon tänker, men nog har Göteborg muslimer nog för att hålla igång verksamheten. Men det är klart, muslimer och andra invandrare kan ju inte arbeten på kommunen annat än som städare och vårdpersonal; de är allt för arbetsvilliga och ett hot mot öststatsmentaliteten i svensk offentlig verksamhet.

Det är kanske därför det är en röd dag?