Alexander Axén

Alexander Axén inte Harry Potter

Som någon slags respons på diverse burop under matchen mot Trelleborgs FF, valde en journalist i dagens Gepe att skriva en analys av GAIS prekära situation.

Journalisten Marcus Olssons förfäktar åsikten att det inte är Alexander Axéns fel utan spelarnas. Anledningen till denna slutsats tycks vara att det är spelarna som är på plan under match och inte tränaren:

”Det är i de […] avgörande situationerna, både framåt och bakåt, som ansvaret ligger hos spelarna. Det är där kvalitén har saknats de senaste månaderna.
Man skulle kunna tro att spelarmaterialet används fel eller att Axén är rädd för förändringar. Då tror man fel. ”

Självsäkert uttalande av Olsson, som också konstaterar att Alexander Axén inte är någon trollkarl. Något som ingen hade förväntat sig från början. Jag hade nöjt mig med en habil fotbollstränare.

Nej det är bara en boll i fotboll, Alic!

Måhända brister det hos spelarna i avgörande lägen. Om en spelare inte lyckas hindra motståndarna från att gör mål så är det la per definition ett avgörande läge?

Vad Olsson väljer att glömma är att tränarens arbete är att se till att klubben får ut maximalt från sin spelartrupps kvalitéer. Jag, och många andra, skulle vilja påstå att kvalitén och bredden i GAIS trupp är den bästa på många år. Säkerligen den bästa sedan vi återkom till allsvenskan 2006. Att då få ut två segrar på 17 matchen, ingen av dessa på de senaste tretton matcherna är inte min definition av framgång som tränare.

Det är givetvis ingen lätt uppgift att träna och leda ett allsvenskt fotbollslag. Det tycks mig tämligen tydligt att något inte fungerar som det skall. Även om det förstås kan finnas faktorer dolda under ytan som inte når de bredare supporterleden så finns det anledning att betvivla Alexander Axéns förmåga till taktisk analys och ledarskap.

Annonser

Tankar kring tränarfrågan

I och med förlusten mot Brommapojkarna borta och ett spel som bara blir sämre och sämre går det inte längre att undgå frågan huruvida det är tid för Alexander Axén att stiga åt sidan. Att sparka tränaren är en till synes enkel lösning på ett relativt komplicerat problem. GAIS har ingen etablerad tradition av att sparka tränare och det har också gett varierat resultat det gånger det faktiskt skett.

2000, förra gången som vi ramlade ur allsvenskan, fick tränare Lennart Ottordahl gå när laget faktiskt började spela lite bättre och den förändringen gav inget synbart resultat. Sedan fick samme Ottordahl hoppa in igen för Kierdorf under 2001 och då hade bytet onekligen en effekt, även om den effekten kom allt för sent.

Frågan är således om Axén är en Kierdorf eller en Ottordahl för dagens GAIS. Som utomstående supporter utan direkta kontakter in på Gaisgården är det inte alltid lätt att veta vad man skall tro.

Som jag ser det finns det förenklat två olika arketyper av tränare som samtidigt representerar två i grunden vitala egenskaper som behövs för att nå framgång.

Först har vi Ledaren. Denne tränare har endast en rudimentär idé om hur laget skall spela försöker nå resultat genom att uppvisa personligt ledarskap. En sådan tränare kanske går in och säger ”vi kör 4-4-2 med långa bollar på Bengt” följt av ”och kom ihåg att det är sköj att vinna” eller av ett ”och de som spelar kasst blir bänkade nästa match och nerflyttade i reservlaget” beroende på en det personliga ledarskapet bygger på att använda sig av morot eller piska. Stereotypt är den engelska tränaren av denna typ där attityd är viktigare än taktiska finesser. Kevin Keegan till exempel.

Sedan har vi Taktikern. Denne anser att resultat i första hand bygger på väl avvägda taktiska och speltekniska avväganden för att skräddarsy framgång snarare än att förlita sig på spelarnas kreativitet och inställning. I denna kategori har vi män som José Mourinho och en rad italienska tränare.

Få tränare är är bara ledare eller taktiker. Båda egenskaperna är viktiga för att på lite sikt kunna nå framgång. Spelarna kommer snabbt att tröttna på snacket hos en tränare som säger rätt saker men sedan ställer upp dem på ett sådant sätt att ett taktiskt bättre slipat lag kör över dem. Samtidigt kommer spelare näppeligen klara av att få tillräckligt med motivation och inspiration från en Rainman-tränare som går runt och mumlar med pärmar och långa powerpoint-presentationer.

Alex Ferguson torde vara ett gott exempel på en person som besitter båda egenskaperna. Ibland kan man en hjälptränare komplettera huvudtränarens brister. Den kombinationen fungerade under en tid väl för svenska landslaget med ledaren Tommy Söderberg och taktikern Lars Lagerbäck.

Jag har som sagt ingen vidare direkt inblick på Gaisgården, men nog tror jag att det inte är allt för vågat att säga att Alexander Axén tillhör kategorin taktiker, och måhända en allt för endimensionell sådan dessutom. Att han gärna berättar om ur många fotbollsmatcher han kollar på och oförmågan att göra något åt och till synes förstå vad som ligger bakom en allt sämre moral där flera spelare uppenbarligen har blivit mycket sämre under säsongen.

Samtidigt är det inte hela den bild som Alic har velat förmedla av sig själv. I tidigare intervjuer på gais.se talade han sig varm för demokratiskt ledarskap och framhävde trivselgubben Benny Lennartsson som en viktig förebild. Demokratiskt ledarskap låter förstås bra och kan ofta vara det, men det kräver att spelarna kan hantera det. Pelle Blohm skrev några år senare en krönika efter tränarens bortgång där han sammanfattade Ottordahl som ledare:

”Lennart gav mig direkt ett enormt ansvar och förtroende. Han trodde på ett humanistiskt ledarskap där alla skulle delta och säga sitt. Det var ovant för många, men det fick en att börja fundera och växa. Han tog fram mina bästa sidor och gjorde mig till ledare utan att jag själv reflekterade över det.”

Pelle Blohm

Men visst kan en allt för stark fokus på ledarskap före taktik sätta sina spår, när floskler snarare än analys kommer först. Kommer ihåg matchen mot Umeå FC borta 2001 (såg för övrigt att UFC:s fans brände av rökfacklor i en match mot Carlstad United nyligen!). Bodde i staden då och var där tidigt för att bland annat skriva en rapport hem till GAIS hemsida. Matchen, tidigt på säsongen, spelades på andra generationens konstgräs; i realiteten grus alltså. Under uppvärmningen sa Kierdorf till spelarna att ”UFC spelar med korta byxor, då spelar vi med korta byxor – blåmärken försvinner, poängen består.” Lite mer än två timmar senare vände man därifrån efter en 0-4 förlust.

Om Alexander Axéns ledarskap eller brist därpå tycks oavsett vilket snarare bryta ner än bygga upp spelarnas sjävföroende. Det bästa och enklaste sättet att vända en sådan utveckling är att vinna en match eller två. Men hur skall vi lyckas med det när spelarna knappt klarar av att slå en passning rätt?

Styckena ovan tycks la snarare påvisa att taktiken inte är grundproblemet. Men under rådande omständigheter behöver GAIS spela ett spel som kan nyttjas för att kämpa sig till poäng. Det nuvarande systemet tycks inte klara av det. Som det ser ut nu så hamnar Pär Ericsson allt för ensam och får inget understöd vare sig från de långsamma yttrarna eller tremannamittfältet. Pressen på motståndarnas bollhållare är dåligt och kommer sent. Därigenom uppstår ett allt för stort avstånd mellan mittfält och anfall.

Vad ni nu behöver göra är att vända till den enkla fotbollen. 4-4-2 med Pär Ericsson som target och Wanderson i luckan. På innermittfältet får en spelare i vara beredd att stiga framåt och fylla på medan en annan spelare fungerar som balans. förslagsvid med Ayarna som balansspelare och Mårtensson – för hans djupledsbollar, eller Spong, som bollvinnande mittfältsterrier, som inrar med jobb att även gå framåt. Med 4-4-2 behöver inte yttrarnas brist på fart och teknisk finess inte vara ett lika allvarlig problem och de kan ta en bättre avvägd roll i anfall och försvar än med uppgiften i första hand som anfallande spelare.

Men först måste spelarna våga spela fotboll igen!

Rapport från årsmötet 2009

Drygt 200 personer – ungefär lika många som förra året – samlades under måndagen för Göteborgs atlet- och idrottssällskaps årsmöte i Folkets hus på Järntorget. Mötesarrangörerna var dock inte helt beredda på detta utan mötet fick starta senare för att alla skulle komma in och ta plats; ”inte som i kôrkan precis” som en i gubbmaffian framför mig kommenterade de som fick gå runt i salen och leta efter platser. Efter att det formella på dagordningen stökats över tog Christer Wallin till orda för att sammanfatta verksamhetsåret 2008.

Vår ordförande ville mena att GAIS stärkt sina positioner på alla områden utom ett, det där med att spela fotboll – ett till synes marginellt inslag, närmast en parentes, i sällskapets verksamhet. Alla är vid det här laget väl medvetna om att allsvenskan 2008 var jämn och om vi bara, sa Alfons Åberg, tagit ett par segrar till så hade vi nått vårat mål på en plats bland de åtta främsta lagen. De två viktigaste trendbrotten som Wallin ville peka på är dels att numera har GAIS de ekonomiska musklerna och den sportsliga renommén att locka till oss unga, lovande svenska spelare såsom Pär Eriksson och Johan Mårtensson (Christer Wallin antyde även att ytterligare en sådan(?) var på ingång men att det inte var riktigt klart även om de hade hoppats på att få spelaren klar just till årsmötet – fast förra året så antydde han även att Prince Ikpe Ekong skulle skriva på ett fyraårskontrakt och vi vet ju hur det gick med det, Jesus och Innocent kom emellan). Det andra, negativa, trendbrottet (sic) var att vi för andra året i rad förlorade vår huvudtränare och i detta låter Wallin en smula bitter och besviken (det kan för övrigt noteras att han den där förre tränaren aldrig nämndes med namn under mötet).

GAIS styrelse 2009 – såga vad man vill om souvernirutbudet i övrigt men den där halsduken har verkligen gått hem hos gubbar och gummor. Påminner en hel del om den QPR-halsduk som min bättre och fotbollshatande hälft köpte på Loftus Road härom månaden

GAIS organisation har förstärkts under året och det som gjort detta möjligt var försäljningen av Halsti timmarna innan premiäravsparken. Som en del kanske kommer ihåg från förra årsmötet var Bobbie i det läget relativt nära att lämna klubben och dessa pengar skulle i så fall användas för detta, nu blev det istället Halsti som lämnade skutan och gav GAIS ekonomi att öka på med mer personal.

Marknadsavdelningen tappar två ledande sponsorer på grund av ägarbyte , Hankook, respektive kärva ekonomiska tider, Erlanders, men trots detta och de överlag krassa världsläget har klubben lyckats knyta till sig flera andra sponsorer som skall täcka upp för tappade inkomster och kanske till och med mer därtill. Ekonomin hade redan läckts till pressen och ett positivt resultat, för sjunde året i rad, på 2,4 miljoner kunde presenteras (jag kommer att titta närmare på GAIS ekonomiska resultat och budget i ett kommande inlägg – kan dock notera att gepe gör sitt yttersta för att framställa vinsten som något i det närmaste dåligt – när det går dåligt för den lilla satan och öis så får det inte gå bra för GAIS; något om naturlagar).

Ungdomsverksamheten har gått framåt och GAIS har under tiden sen senaste årsmötet haft 5-6 spelare med i olika ungdoms- och pojklandslag (den sista a-landslagsspelaren torde ha varit Sten Pålsson någon gång på 1970-talet). Just ungdomsverksamheten presenterades närmare av Leif Gjulhem – en av de som kunnat anställas med Halsti-miljoner – och dess budget förväntas växa från runt en miljon till närmare tre. I beaktande av hur många spelare till a-laget GAIS fick upp under 1980-talet innan ungdomsverksamheten skrotades under de svåra åren och hur många lovande spelare som tycks vara på gång idag kan jag inte säga annat än att det låter vettigt att satsa några extra kronor.

Sedan traskade Alexander Axén och Matti Demegård upp tillsammans med totalt tio spelare som tillkommit a-laget sedan förra årsmötet. Själva uppmarschen och varje presentation skulle applåderas, så det tog sin lilla tid. Gubben framför hade som jag redan nämnt menat att det inte precis var som i kyrkan och någon vanlig svensk luthersk kyrka liknade det inte nu heller, mer någon gnostisk sekt när humöret och optimismen var på topp bland deltagarna i högtiden… förlåt, på årsmötet. Johan Mårtensson var redan bekant med 15 matcher förra året men fick i alla fall – och egentligen välförtjänst – lite extra applåder. Alec kommenterade genom att säga att ”Johan kommer antagligen vara med i nästa U21-landslag, annars förstår jag ingenting”. Johan Pettersson – uppflyttad från U-truppen – fick även han lovord och Alec menade att han trodde att han skulle få en hel del speltid under året (han hoppade in i en allsvensk match förra året). Den nye tränaren tar inte så mycket plats och utrymme som en annan tränare jag inte tänker nämna vid namn och vi får la tro och hoppas att det indikation på något positivt i detta fall.

Verksamhetsplanen för 2009 presenterades därefter. Planen från förra året ligger fast och GAIS siktar på topp fyra i allsvenskan. Det gör även nio andra klubbar, så det lär bli tufft, men man måste ha visioner och så vidare, menade Wallin. Det kommer troligen bli ett tufft år för alla allsvenska klubbar men GAIS är som bekant vana vid att det är tufft och när man tänkar på den ekonomiska situation som rådde i klubben när Christer Wallin steg in så torde ju en global recession inte vara något större problem att hantera för honom (och jag är nästan helt allvarlig med den kommentaren). Bolagsfrågan nämndes lite kort, RF har bestämt att skjuta på frågan. Styrelsen skall dock väga för- och nackdelar och detta skall presenteras vid nästa årsmöte. Fick lite kalla kårar, oavsett vad som rekommenderas och slutligen väljs kan det verkligen vara av avgörande betydelse för klubben och ett tillfälle där ett årsmöte verkligen blir mer än en formalitet.

Den enda egentliga stormen i vattenglaset bröt ut i samband med den näst sista punkten, övriga frågor. Förra årsmötet lämnades det in en medlemsmotion om att se över utbudet av souvernirer. Då lovade styrelsen att undersöka saken men förra årets motionär menade – med rätta – att han inte kunde se att något skett överhuvudtaget. Haä blev det lite nervöst för Chister Wallin som började skruva sig. Varorna produceras av Sportsprofile som för ett tag sedan köptes upp av Wallins Intersport. Ordföranden började skylla ifrån sig om att det var mycket arbete att göra i klubben och detta inte hunnits med. Jag förstår fullt ut att frågan inte är det första som Wallin prioriterar i klubben men med tanke på vad han jobbar för på dagarna så blir det givetvis en smula pinsamt. Medlemmarna talade egentligen mer om stilen på utbudet medan Wallin talade vinst. Det framkom att Gunnebo – som lämpligt nog försvunnit från mötet – hade utlyst ett representantskapsmöte i frågan men att ingen från supporterföreningarna dykit upp. GK kontrade och menade att dels så hade de deltagit på alla möten de blivit inbjudna till och att de sänt flera förslag till Gunnebo men aldrig fick någon respons överhuvudtaget. Någon påpekade att exempelvis en klubb från 1904 sålde för mycket mer. I samband med detta kom det fram en del intressant information om att den lille satan, som har en butik på Berzeliigatan sedan flera år, onekligen hade mycket högre omsättning men knappt tjänade några pengar på detta. Den ökade tillgängligheten med butik kostar alltså minst lika mycket som det smakar. På den nya arenan skall GAIS ha gemensam affär med någon annan klubb, får la hoppas att den ökade försäljningen inte äts upp av hyran (skall för övrigt invigas den 2:a april av Wanderson do Carmo), det är antagligen av pragmatiska skäl nödvändigt att dela lokal med öis av den anledningen.

I en efterföljande debatt lyftes även klubbens profil och varumärke. Wallin har i samband med en intervju utmålat GAIS som underdogen i allsvensk fotboll. Det var förstås en relevant fråga om styrelsen har tänkt utveckla detta. Jag tycker förvisso att det är en bra stämpel som passar klubben men förstår och håller också med Wallin i att GAIS behöver vara en klubb alla. En klubb som officiellt och målmedvetet försöker framstå som ett västsvenskt St. Pauli riskerar bara att framstå som fjantig och marknadsnichen för fjantiga fotbollsklubbar är som alla vet redan överfull i regionen. Det är bättre att medlemmar och supporterföreningar får odla klubbens myter och självbilder än att klubben själv skall göra det. Wallin vill förstås att även barnfamiljer från Lindome och sponsorer skall känna sig välkomna på GAIS matcher.